Hårda ateistiska kommentarer
Det har blivit många kommentarer till föregående inlägg. Inte alla orkar väl ta sig igenom allt som skrivits, och en del antar jag upprörs av den hårda ateismen hos kommentatorerna.
Integrated Information Theory
Nu har Integrated Information Theory (ITT) nämnts. Det kan vara intressant att läsa lite i Forskning och Framsteg.
Om man googlar på ”Integrated Information Theory”, och kanske i verktyg väljer ”på svenska” hittar man t.ex. det här. Det finns annat, som också kan vara bra, om man vill delta i diskussionen. Men ämnet verkar lite knepigt.
Jag besvarade kommentaren, men när jag kom på, att jag skulle göra mitt svar till ett nytt inlägg, blev svaret så småningom ganska mycket kompletterat.
Köpenhamnstolkningen
IIT tror jag är ganska likt, men inte identiskt med mina tankar om ett informationsfält med vissa egenskaper. Jag har skrivit om det förut och beskrivit det som ett grund-läggande fysiskt naturfenomen. Det har bl.a. en egen-skap som kan liknas vid nyfikenhet.
Utan den egenskapen fungerar det inte. För att vara ett sådant fält, måste det hungrigt suga åt sig information. De troende, som hoppas på någonting likt ett gudsbevis, tänker på patriarken Abrahams bihustru Hagars ord: ”Du är Seendets Gud” (1 Mos 16:13), och frågar varför Gud skall beskrivas på det sättet?
Jo, annars blir ateisterna arga. Fast de är nog som alla andra villiga att sälja sina själar för rätt pris, så de förstår nog, om jag hoppas på ett Gudsbevis och medföljande nobelpris.
Jag väljer Köpenhamnstolkningen av kvantfysiken. Något vågar jag väl tro på utan att göra ateisterna alltför upp-rörda!
I Köpenhamnstolkningen antas elementarpartiklar vara skapade ur vågor av sannolik existens. Är det rätt ord? Kanske jag hellre skall säga att de alla är katter av rasen Schrödinger.
Deras existens beror av en observation, en mätning av deras morrhår, som enligt strängteorin är fundamentala.
Om fysikens partiklar skall uppstå ur sannolikhetsvågorna och bli reellt existerande, måste de observeras, mätas. Något mänskligt eller gudomligt medvetande, som öppnar lådor och tittar efter katter behövs inte. Det räcker med vårt informationsfält, som mäter och registrerar utan att vara något annat än ett naturfenomen.
Den sanna gudspartikeln
Informationsfältet får uppenbara sig som en liten fysisk komponent (partikel?), som måste tillsättas sannolikhets-vågen, för att den skall bli en verklig partikel. Jfr med den mycket svårupptäckta Higgspartikeln, som ger materien massa.
Där talas också om ett fält, ett som skapar tröghet. Fält vågor och partiklar tycks kunna vara samma sak. Magnet-fält, elektromagnetiska vågor, ljus. Ja, ja, inga problem.
Higgspartikeln kallas felaktigt gudspartikeln. Som var och en inser, är det min partikelskapande partikel som är den sanna gudspartikeln. I ofattbart antal utgör de ett fält som upprätthåller universum i sitt nuvarande utseende.
Sannolikheterna rättar sig efter informationsfältets struk-tur. Det senare rättar sig efter det som observeras. Mäta och veta – universum är den förverkligade möjligheten av de sannolikheter vågorna beskriver.
Informationsfältet beskrivs här som ett grundläggande fysiskt fenomen. Den är ett av kvantfenomen som skapar materiens partiklar. Vi består av kvantfenomen och deras partiklar, men vi är framför allt helheter. Sådana helheter benämns människor.
Det blir inget Gudsbevis
Vad kan vi säga om informationsfältet som helhet? Gud? Nja, det är sammansmältningen av informationsfält och övriga kvantfenomen, som skapar. Så har människan och hennes medvetande skapats.
Även månens materia har skapats på så vis. Då gick det åt mycket kvantfenomen, och mycket informationsfält. Sitt därför gärna och prata med Månen, men förvänta sig inget svar.
Även om svaret på medvetandets ”hard problem” kan finnas i informationsfältet, är svaret också knutet till hjärnan. Och mer knutet till den än till storleken på fältet. Annars skulle Månen svara. Den är större än du.
Vem talar med Månen?
Men fältet må bestå av partiklar och kvantfenomen, både vi och vår måne är ändå helheter. Vår helhet, men inte Månens, kan prata. I vad mån är vårt (eller vår hjärnas) informationsfält ansvarigt för vårt prat?
Helheten hjärnan och helheten dess fält bör väl uppfattas som avbildningar av varandra. Jag talar om två med var-andra integrerade fysiska fenomen!
Ett registrerande fenomen och en registrerad möjlighet ur alla osannolikheter har skapat en av flera möjliga verklig-heter. Den verkligheten kan vara Schrödingers katt eller Schrödinger själv.
Den odödliga informationen
Hur är informationsfältets stabilitet? Vi utgår från att det är ett existerande naturfenomen. Vilka egenskaper kan ett sådant naturfenomen ha? Fysiska kroppar dör och för-svinner.
Det var inte helt sant. All skapad materia fortsätter att existera. Det är bara den komplicerade kroppen och dess hjärna som upplöses i sina beståndsdelar. De antogs vara avspeglingar av sina informationsfält.
Hur fungerar informationsfält? Ateisterna säger givetvis att det också upplöses och försvinner. Annars skulle vi ju i vårt fält ha en odödlig själ, en odödlig ande eller båda delarna, som fixar sig en ny kropp med hjärna.
Sådan reinkarnation skall jag inte bråka med dem om. Elak som jag är skall jag i stället hänvisa till Stephen Hawkins.
Hawkins påstår att han förlorat ett vad. Han erkänner att han liksom Einstein har haft fel: Information kan inte för-intas, inte ens i ett svart hål! Information är odödlig! Och det där fältet innehåller information!
För att nu reta kommentatorn genom att använda hans språkbruk: Bullshit- och woowoo-forskaren Hawkins tycks öppna för tron på spöken, andar och en odödlig själ. Det gäller åtminstone om vi kombinerar hans ord med mina hypoteser.
Sista stycket skrev jag i hopp om att förbättra statistiken för antalet kommentarer.
Nu fortsätter jag beskriva informationsfältet som fysiskt fenomen.
De felinformerande orden
Ifnormationsfältet attraherar information och avsöndrar information. Veta = ha information om. Om det inte finns något att veta, sönderdelar fältet sig, för att det skall finnas något (annat) att veta något om. Delarna av fältet har information om varandra.
Överallt skapar fältet materia som avbildar dess större eller mindre delar. Galaxer och elementarpartiklar, samt däremellan månar, människor och amöbor.
Orden ”nyfikenhet”, ”veta” och ”ha information om” kan skapa felaktiga associationer till mänskligt medvetande och tänkande. Vi är inte vana att använda de orden om informationsöverföring mellan fysiska fenomen, som likt den lärdaste bokhylla inte har något jagmedvetande.
Orden kan likt exemplet ”besjälad”, som kommentatorn nämner, vara så laddade med andra och i detta samman-hang felaktiga betydelser, att de har svårt att fungera. Han har svårt att använda ord som själ, ande eller Gud. Han kan inte värja sig mot betydelser som skapar ilska hos honom.
I hans fall gäller det särskilt ordet Gud. Han kan inte fri-göra sig från Jehovas Vittnens tankebild, och sätter ordet i halsen. Jag tror att utan Heimlichmanöver dör han av det.
De orena orden
Jfr n-ordet och z-ordet i debatterna om ras och etnocitet. För samtliga ord gäller att många människor har svårt acceptera att orden blivit ”orena”, ”spetälska” och lika oacceptabla som grisar i synagoga och moské för de däri troende. Den svårigheten gäller mig i fråga om ordet själ, som jag gärna använder, fast han måste säga psyke.
Undrar om vi båda är PK och säger mörkhyad afrikan och rom?
Vi lever i illusioner
Själen, självet, jaget kan vara en illusion. När jag en gång försökte tolka Tibetanska Dödsboken, tror jag att jag lärde mig, att illusionen är den enda verklighet som finns utöver nirvana. Vi skapar en verklighet av illusioner, och som jag förstår det, så är det viktigt att ta vara på illusio-nerna och hantera dem rätt.
När vi vet så lite, kan vi bara spekulera
Panpsykismen nämndes, idén om den psykiska/själsliga naturen i allt. Informationsfältet utvecklas integrerat med allt annat i universum. Till slut finns det i oss som vårt mänskliga medvetande. Det är något lika skilt från det ursprungliga fältet, som människokroppen från en kaotisk hop atomer.
Människokroppen består av atomer, de finns i allt vi ser. Då finns givetvis ”det själsliga” också i allt, men vårt psyke förhåller sig till atomens ”psyke” som våra kroppar till atomen. Hypotesen blir att vårt psyke består av någon sorts ”psykpartiklar”, vilka är eller kan liknas vid kvarkar, strängar och kvantfenomen.
Även dessa fält och vågrörelser beskrivs som partiklar, men vi är nere i de matematiska abstraktionernas värld. Vi får ändå ett osynligt psyke som vi faktiskt medvetet observerar.
Och astronomerna observerar gravitationseffekter av ett osynligt universum. Det har ju 20 gånger större massa än vad vi kan se. Vi måste hitta rätt på något fysiskt, som kan förklara det.
Om information är materiell måste universum expandera
Svart materia, svart energi! Vi vet inget om det. Då kan vi bara spekulera. Enda ursäkten för mig här. Sådant här spekulerande är ju egentligen lite svagsint, men det blir följden, då man debatterar om det som skulle kunna vara Gud och sådant.
Till ”the hard problem” får vi i alla fall något att hänvisa, som är lika spekulativt, svart energi. På så sätt passar problemen ihop. Vi kan då också säga: ”Vi måste veta mer innan vi kan besvara det här.”
Universum expanderar. Javisst! Och om information är något materiellt, partiklar som kan beskrivas som ett fält, så är universums ständigt tillväxande historia, informatio-nen om dess händelser, det som får bygget att svälla.
(Nu kom jag att tänka på tiden. Tiden skapar historia, då den rullar på. Information. Kan då tiden ha massa? Är den också ett fält med partiklar? Är det tiden, som är vårt informationsfält?)
Den mörka sidan av kraften
Allt, även allt dumt vi skriver och gör har evigt liv. Våra myter beskriver då helt korrekt hur våra synder hänger som tunga bojor på oss i evigheters evighet. Även om vi inte tror på Gud, Himlen och Andekraften, så är det svårt att inte tro på den mörka sidan. Läs tidningarna! Det verkar vara vi.
Riktat till ateisterna: Är det inte bättre att tro på den gammaltestamentliga Guden, som bara dräper dig? Då slipper du den eviga skammen! Tro på Gud! Om Han håller sitt löfte att döda dig, så behöver du bara känna dig som idiot i några år.
Vårt psyke är ett informationsfält som blivit komplicerat organiserat. Din fysiska kropp och hjärna är en avbildning i atomernas värld av det informationsfältet. Skohornet är en avbildning i atomernas värld av ett mycket mindre komplicerat informationsfält.
Skohornade och besvansade andar
Visst, tala om att skohornet är besjälat och om skohor-nets ande. Det är löjligt, även om vi nu skulle anta att det vetenskapsteoretiskt är korrekt.
Fast har du hund, kan du nog falla för frestelsen att kalla dess informationsfält något fint. Hundens själ eller ande. Och kärleken, som lyser med sin frånvaro i skohornet, kan besjäla er båda. Men kärleken kanske man skäms lite för. Den anses inte smart, så det är inte den, som får dig att kalla dig Skapelsens Krona.
Löser vi ”the hard problem” med en Addo-X?
Kommentatorn kommer med en termostatliknelse, som jag inte gillar. Där handlar det om information i materien, som kugghjulen i en gammal Addo. Det är en information begränsad av makrofysikens lagar, t.ex. ljusets hastighet.
Men vi talar ju om ett informationsfält som hör ihop med kvantfysiken och därmed EPR-paradoxen. I Addo-X hittar vi inte ”the hard problem”. I den finns enbart en materiell avbildning av information, precis som i boken.
Det här innebär att vi talar om två olika ting, när vi säger information. Du hamnar då i betydelseglidningar, när du tror att du är logisk. Jämför mitt gamla exempel: Varvs-arbetarens dotter satte sig vid dockan. Pappas arbets-plats eller hennes leksak?
Existerar information utan en mottagare av den?
Fast kan den ena informationen finnas i den andra? Vet vi över huvud taget vad vi talar om, då vi talar om informa-tion? Ställer vi frågan om vi kan tänka oss, att en Addo-X kan göras så stor, att det kan uppstå ett medvetande i den, så hamnar vi i ”the hard problem”.
Skall vi se medvetandet en komplex massa av det andra ”information” vi talar om? Ett komplext fält, som vi kallar psyke eller själ? Kan vi tala om information utan en mot-tagare? Finns sådant?
Här slutade jag tankegången i kommentarssvaret. Men nu skall jag fortsätta med den.
Filosofisk uppenbarelse
Kommentatorn reagerade för att jag skrev om kärleken. 1100-talsteologen Petrus Lombardus, biskop i Paris, skrev den bok, Sentenserna, som är den näst Bibeln mest cite-rade inom kristenheten.
Han var skolastiker och skrev mycket som för nutiden är helt osmältbart. Dock anses han avhandla sina ämnen med en osedvanlig brillians. Våra ateister ser honom nog som en lysande bedragare.
Fast så drabbades han av en filosofisk uppenbarelse, en idé som ingen teolog verkar vilja ta i. Den har länge varit på gränsen att förklaras vara ogudaktig. Han skrev att kärleken till nästan bokstavligen är Gud.
Vad är kärlek?
Då definierade han Gud, men hur definierar vi kärleken? Ett obegripligt ord blir inte begripligt av att definieras med ett annat obegripligt ord. Wikipedia klargör att det begrepp, som vi intresserar oss för, heter agape på grekiska och caritas på latin. Eros, libido m.m. är annat.
Agape eller caritas kallas oegennyttig kärlek uttryckt i handling. Men någon riktig definition ger inte Wikipedia, bara en systematisering. Däremot fanns en hänvisning till empati, som kallas ”sökande till kärlek”.
Nyckelorden är uppleva, förstå, inlevelse och medkänsla. Empati är psykisk förmåga att förstå och känna med andra. Psyket sysslar med information, är information och empati är särskilt djupt och avancerat informationsutbyte med andra.
Jag blir ett med föremålet för min kärlek och värderar det högre eller lika högt som mig själv. Utan empati ingen kärlek. Det är svårt att hålla isär begreppen.
Nu kan vi definiera sann kärlek: Det är reaktionen på den allra högsta formen av information och medvetande om andra. Är informationen av lägre form och medvetandet grumlat, är kärleken falsk. Sann information av lägre form kan röra föremålets pengar. Melania?
Gudamaktens krona (1 Kor 11:10, Bibel 1917)
Människan är skapelsens eller materiens krona. Kärleken är informationens eller de psykiska fenomenens krona.
Den skapade Guden, …
Problemet för teologerna är att Gud då blir skapad. En Gud eventuellt frambringad av evolutionen! Fast det är krångligare än så. Liksom kvantfenomen och elementar-partiklar, har även ”psykpartiklarna” och deras informa-tionsfält varit med från början.
… som dock har skapat sig själv …
Skillnaden är att det materiella hela tiden upplöses. Om materien återsamlas, är det oviktigt om det är samma materia. Det ständigt föränderliga informationsfältet är det som i så fall samlar och räddar utvecklingen vidare.
… med evolutionens hjälp
Det finns en sammanhängande utveckling lagrad i infor-mationsfälten, vare sig det gäller fysik, kemi, biologi eller art (evolution), individ och psyke.
När Kärleken framträder, kan den säga att den är det där informationsfältet. Då är den alltså A och O. Den var med från början och nu är den slutet. I NT står det även ”och som kommer”. Inget definitivt slut här inte!
Skall man tro på det?
OK! Det går att få ihop en spekulation, som gör orden i myt och skrifter bestickande, men skall man tro på det? För mig är det ett pussel och det är skoj. Om jag säger att det nog är så där, så blir somliga så arga. Då blir det ännu roligare.
Den här Guden går det ju också att tro på utan direkta känslor av obehag. Sådana får åtminstone jag av de där dörrknackarnas Gud.