Mata ormar med människokött

Etiketter

, , , , ,

Vad sysslade de gamla grekerna med?

Det är ett bra tag sedan jag läste, att de gamla grekerna censurerade sina myter och förskönade dem. De fann dem anstötliga och obegripliga. Nu läser jag återigen, att de blev upprörda över sin egen kultur. Redan ca 450 f.Kr. vägrade Herodotos återge myterna, såsom han erhållit dem från präster och orakel.

Filip II av Makedonien gifte sig med sju kvinnor, bland andra med Olympias. Hon blev mor till Alexander den store. Äktenskapet med Olympias blev problematiskt. De olika grekiska folken tycks ibland ha varit mycket främmande för varandra. Den dionysiska kult hon utövade representerade en kultur som Filip uppfattades som barbarisk.

Beskrivningen av kulten ger associationer till den minoiska på Kreta med dess ormgudinnor. Olympias sprang med andra kvinnor omkring naken i skogarna med ormar i händerna. Ordet menader (rasande) används om Dionysos kvinnliga tillbedjare. Jag citerar Wikipedia i stället för att länka dit:

Vilda och galna kvinnor

”De var kända som vilda och galna kvinnor som det inte gick att resonera med. Mysterierna kring guden Dionysos försatte dessa kvinnor i extatisk besatthet; de gav efter för ursinnigt våld, blodsutgjutelse, sex, berusning och självsvåld.” De rev kött, även människokött, gissningsvis för att mata sina ormar. Som sagt, de gamla grekerna vägrade återge sina myters detaljer på grund av deras hemskheter.

Dionysos var son till Zeus, som gärna uppenbarade sig i ormgestalt. Olympias hade en tam orm i sängen, och påstod att sonen Alexander, likt Dionysos, var son till Zeus. Om hon använde ormen som en dildo för att kunna hävda det, kan läsaren diskutera med sin fantasi.

Maken Filip kom på henne i sängen med sin orm, och fick sådan avsmak för henne, att han vägrade röra vid henne. Hon åkte hem, och Alexander följde efter. Han trodde på Zeus som sin far och lät gärna avbilda sig som Dionysos, som han ville identifiera sig med. Alexander återvände dock till Makedonien. Han ville ju ta över tronen.

Vilda och galna män

En livvakt mördade Filip II. Om mor och son var inblandade har diskuterats. Som Zeus son skulle han givetvis härska över hela världen, och han satte igång. Som vi vet blev han framgångsrik, till dess han söp ihjäl sig. Viljan och tron att vara vinguden Dionysos ställde krav på Alexander, som blev honom övermäktiga.

En kultur med sådana religiösa yttringar är inte hälsosam. Det insåg nog Aristoteles, när han kallades till Makedonien som lärare åt Alexander. Givetvis fick han vara försiktig i sin kritik. Den döljs i det han skriver. Han hör till de filosofer, som såg kultur som något vanligtvis ont.

Akta er för kultur! Importera inte!

Som jag redan skrivit definierade den danske kulturhistorikern kultur som vanor. Aristoteles såg ovanor, och dåliga sådana skall inte importeras. Sådan kultur skall vi dö ifrån och sedan födas som nya människor. Aposteln Paulus skriver mycket om det. Han och Aristoteles använder båda det grekiska ordet hamartia, som tydligen betyder kultur i negativ bemärkelse.

Kyrkan tolkar dock hamartia som synd, vilket gör både GT och NT ganska obegripliga: Gud förbjuder oss äta av kunskapens frukt – då skall vi dö, och Paulus dör men lever allt mer, ju mer han dör. Det är dunkelt och obegripligt. Och Aristoteles blir på köpet en obildad tölp, som inte kan grekiska. Allt det där har jag redan skrivit om.

Kultur, vad är det?

Etiketter

, , , ,

Kultur är vanor

Kulturhistorikern Hartvig Frisch (1893-1950) definierade kultur som vanor. Vi har våra vanor, andra har sina.

Kultur är även ovanor!

Det slog mig, att Aristoteles använde hamartia i den betydelsen. Hamartia betydde kultur, vanor, betydde kultur, vanor, men även ovanor (Obs!) och de idéer som alla sådana ogenomtänkta självklarheter bygger på. Kunskaper och värderingar – ofta felaktiga – hör dit.

Med den tolkningen av ordet, inte minst med ovanor som superi, porrläsning, rasism, grovt språk och våld, blir även aposteln Paulus logisk och begriplig. Dålig kultur kan mycket väl vara ”synd”.

Och hur är kulturen i kyrkan?

Vi talar alltså om det grekiska ordsom kyrkan ser som ord för medveten och avsiktlig ondska: På svenska synd. Så har kyrkan tolkat hamartia, sedan de av Paulus fördömda villolärarna tog makten över den. Falska apostlar och Satans tjänare, skriver han (2 Kor 11:13-15)! De sade att vi människor är födda i synd. Syndiga, onda, mindervärdiga och usla!

Guds barn är orena! Därför måste vi underkasta oss kyrkan. Som orena har vi inga rättigheter. Vi skall vara slavar under våra av Gud tillsatta präster. De är Guds ställföreträdare! Lydnad är vår plikt! Det klargörs i ett brev till församlingen i Korinth av biskop Clemens av Rom ca. år 90-100. Han räknas som den förste påven.

Det var en totalitär kyrka som skapades efter Paulus död. Själv föreskrev han demokrati i församlingarna. Alla deltar i besluten (Apg 15:22).

Vilken sorts kultur lever vi i?

Säg i stället att vi är födda in i vår kultur! Det innebär vanor, ofta dåliga. Vi har av nutidshistorien lärt oss, hur vi uppfostras till tro på sanningar, som är lögner. Hitler, Stalin och många andra har fastställt sanningarna. Deras efterföljare fastställer just nu den hamartia vi skall leva i. Och vi dumma åsnor tror dem.

Men människan är god och ädel. Människan lever enligt Aristoteles först i ett paradisiskt tillstånd, men på grund av hamartia följer människan, utan att inse det, en väg mot katastrof. Hamartia, vår kulturs självklara sanningar och ingrodda vanor, är bland annat att se ned på och tro illa om andra, judar, svarta, hbtq-folk, och så vidare.

Ukrainare, kurder, rohingya och många andra, även sådana du aldrig hört talas om, är i vissa kulturer lågt värderade. I vår kultur blev ”neger” ett invektiv. Vi använder inte längre orden lapp, tattare och zigenare. Den kulturella laddningen i orden finns kvar.

Men kultur är ett fint ord. Vi tänker bara på finkultur när vi hör det. Fast det är ju så mycket annat. Sättet vi köper sex på. Alla våra vanor utgör vår kultur.

Kulturkrock

När den svenske porrläsaren möter vanan att slänga flicka från balkong uppstår en kulturkrock. Porrläsaren vill inte slänga ut flickan, han vill slänga in henne. Vad flickan vill spelar ingen roll. Att ta hänsyn till henne ingår sällan i de kulturella vanorna.

Att här tala om kulturberikning blir ju helt knäppt. Både de svenska och de importerade kulturyttringarna hör ofta hemma på soptippen. Det gäller även vanan att kalla kulturkritik rasism. Amineh Kakabaveh lämnade Vänsterpartiet på grund av denna deras partikultur.

Kulturhistoria

Vårt rättssystem styrs av vår kultur. Sist plågsam avrätting verkställdes i Sverige var år 1726. Efter det året halshögs de dömda innan benen krossades. Skärpt dödsstraff i alla former förbjöds först år 1841. Men det här var måttligt jämfört med antikens brutalitet. Korsfästa, mata lejon, bränna och annat.

Hartvig Frisch beskriver i sin ”Europas Kulturhistoria” det förakt för folkets vanor vissa av antikens bildade gav uttryck för. Kulturen var ofta vedervärdig. Och det är den fortfarande. Hamartia är ett bra ord, oavsett vilket land vi skall beskriva. Hamartia klargör att kultur ofta är ovanor.

Kulturens katharsis (rening) 

Den goda och ädla människan handlar oavsiktigt fel. Avsikterna är goda, men hamartia styr mot elände. Aristoteles föreskriver katharsis, rening. Rening från synd, det vill säga från ondska, säger kyrkan. Det vill kyrkan göra med övernaturliga metoder.

Rening från okunnighet menarAristoteles. Kulturen skall renas och förädlas genom en diet på kunskap och insikt. Den gamla människan skall dö och en ny födas  (Ps 2:7, 110:3, Apg 13:33, Heb 1:5, 5:5). Paulus upprepar att han dött och sedan fötts som en ny människa. (Rom 6:2 m.fl.). Syndafallet existerar inte, varken för Aristoteles eller Paulus.

Det är alltså meningen, att vi skall äta av kunskapens frukt och dö – andligen. Vi dör. Bort från synden säger kyrkan. Bort från dålig kultur och med den förknippad okunnighet tycks både Aristoteles och Paulus mena. Det senare skriver massor om sin död och uppståndelse (Rom 6:2,4,8 os.v.). Och inte bara han (Kol 3:3). Självmord föreskrivs (Kol 3:5).

Döda din gamla personlighet och låt en ny födas. Överge din onda kultur för något bättre! Paulus ser sitt evangelium som den för hamartia giftigaste bland kunskapens frukter. Och han förbannar dem, som kommer med ett annat. Deras evangelium är hamartia.

Och så har vi tro på själ och ande

Så småningom skall vi även dö fysiskt. Att Bibeln mest handlar om det andliga livet är något, som de ”oandliga” inte förstår. HD i USA ser det fysiska livet som heligt. Det tron ingår i kulturen. Men Jesus struntar i det livet: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen” (Matt 10:28).

Först nu hamnar vi i tro på något som materialister och ateister protesterar mot. Idén om en själ. Det är din personlighet, och den påstås kunna leva efter döden. Nu talar jag om vad Paulus och hans anhängare tycks ha trott på, med utgångspunkt från att hamartia betyder kultur. Tro på själ och ande ingick i Paulus kristna kultur.

Det heter att du skall vårda din själ! Hur då? Förenklat: Du måste ha ett samvete. Därför skall du be, söka och bulta! Studera och fråga dig vad som är moraliskt rätt! Värdera! Då skall du få och finna. Porten skall öppnas (Matt 7:7).

Samvetet (= Gud) dyker genast upp. Till att börja med liten och klen. Lätt att slå ihjäl. Vårdar du Honom blir han starkare. Till sist blir han mäktig. Ni blir identiska. Ni blir ett. Då dör du inte. Detta förefaller ha varit Jesu och Paulus lära. Då blir deras ord logiska och begripliga, vilket inte är detsamma som sanna. Tro om du vill.

Du värderar vad som är vackert utan själens logik. Du värderar vad som är vackert och moraliskt rätt med din ande. Den saknar logik. Vårda din själ genom att förena själ och samvete (helig ande). Nu finns även ond ande, ond vilja, onda begär och hat. Det kallas dödssynder. De påstås skada, ja även döda själen.

Det viktigaste är därför att följa sitt samvete. Det är den heliga anden, som inte får hädas. Det här innebär att censur är ett angrepp på Gud. Straffet är själens död i helvetets eld. Här finns ingen förlåtande Kristus. Han är brutalt hård (Matt 12:31).

Kristus tycks vara titeln på samvetet, som vid vår fysiska död påstås komma med makt och bränna upp samvetslösa själar (Mark 13:26). Skammens eld anses vara den för psyket mest nedbrytande känslan. Personligheten förintas.

Det här kan diskuteras hur mycket som helst. Bland annat att de som hatar, de kallar sitt hat för samvete. Och som sagt: Finns det verkligen en själ? Hade Paulus rätt? Nu när jag fått hans ord att bli begripliga, kan jag fundera på om jag skall tro.

Kommentar om medvetandet

Etiketter

Jag planerar göra en kommentar, och lägger hit försöket. Det blir kanske så här. Ni får ursäkta, att jag inte hört av mig på länge, men det beror på hälsan.

När uppstod idéerna om medvetandet?

Liknelserna vid ett hav och droppar är ju så spridda

Medvetandet (M) handhar information (info). En djup fråga: Vad är info? Det är väl inte bläck och papper? Bärare av info är inte info, ty olika bärare kan bära samma info: Min dataskärm har varken bläck eller papper, inte heller min röst. Men info bär de.

Religionsfilosofiskt har M beskrivits som gudomligt och som ett hav. Buddhismen beskriver oss som droppar, vilka svävar över havet, tills vi efter en tid återförenas med det. Enligt Koranen har Gud skapat människan av en droppe.

Elohim – hebreiska ordet gud i pluralis, gudarna – svävar också över Djupet. Läs (1 Mos 1:1, 1917 års Bibel). Djupet var kaos, ett ord som missförstods av den tidiga kyrkan och tolkades som oordning. Därför tolkades Elohim av kyrkan som namn på Gud, och havet är fortfarande något ont, men …

… men ”Jesus sade: Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas.” (Joh 10:34f, Ps 82:6).

Himmelshavet fanns alltså även i väster. I Egypten var kaoshavet och dess Gud (Nun),identiska. M och dess innehåll (info om världen) ansågs således vara identiska. Och ursprunget till idén om M’s hav tycks tillhöra förhistorien.

Medvetandet som Gud. Gud som medvetande.

M heter även Jahvé = Jag Är. Info med självmedvetande är således det grundläggande fenomen, som många kallar Gud. Sådant info existerar, även om vi inte begriper varken vad eller hur.

Den värld vi upplever är enligt detta Gud, och bör därför ses som verklig (som M). Och vi är delar/droppar av den. Därav följer att vi finns.

GT säger trettioen (31) gånger att Josua är Nuns son (t.ex. 2 Mos 33:11). Josua betyder ”Gud frälser” och bör troligen tolkas som ett namn på samvetet. Det skall vi tro på! Josua översätts i NT till det grekiska namnet Jesus. NT är ju skrivet på grekiska.

Himlens Gud beskrivs alltså som ett hav av M. Och M är kaos i meningen ”ordning vi inte kan förstå”. Men vi gör ju försök: På grundläggande nivå i fysiken är info utbyte av partiklar.

En fysisk Gud? Ett materiellt medvetande?

Det är kvantfysik, en ordning vi har svårt att förstå. Då kanske det är rätt. Men vad är det för partiklar, som vi upplever som M och info? Sådan info (även qualia), som ibland bärs av mer begripliga fenomen, som papper och bläck.

Partiklarna bör vara ganska exotiska med exotiska egenskaper. Exotiska egenskaper är en bra beskrivning av M. Gud blir exotisk materia! Att likna M vid ett hav, ger chans att tala om aggregationsformer. H2O har tre sådana, is, vatten och ånga. Hur många har M utöver tankar, info, vanlig materia, skeenden och händelser?

”Jag Är” skapar genom att vara det Han skapar. Det sker genom att byta aggregationsform. Då får vi en extrem panteism. Världen, materien och annat, är inte något ”besjälat”. Allt är Gud, det stora medvetandet. Det finns inget annat. Glöm inte: Vi är också droppar av gudahavet.

Stenen är en bit fruset M. Tro att världen är illusion är tro att M är illusion. Men var är logiken? I så fall finns ingen som kan bli utsatt för illusioner. M måste finnas! Materien finns! Både exotisk och vanlig. Men den senare är ganska exotisk den också.

Är Gud tung? Och har Han hjärna?

Som materiellt fenomen bör M, Gud, de exotiska partiklarna, ha massa. Astronomerna borde se oförklarlig gravitation, om Gud är materiell. Är Gud stor, är kanske inte mer än fem procent av materien vanlig, mindre exotisk sådan.

Att knyta sådana här grubblerier till aktuella vetenskapliga teorier är farligt. Jag riskerar att snart bli vederlagd. Men det är roligt att spekulera. Jag har bloggat sedan 2013 och hela tiden ändrat åsikt om allt. Men nu ser jag för dåligt, så det blir nog inte mycket mer. Men följande kan jag ändå lägga till.

Den här artikeln i AB är en av flera, som beskriver personer utan hjärna. Då jag först läste den sökte jag upp ursprunget till artikeln i ”The Lancet”. Då jag sökte vidare hittade jag även en akademiker utan hjärna, och en soldat med bortskjuten hjärna, och jag skrev flera gånger i ämnet.

Att sakna 90 % av ett organ brukar annars innebära svår sjukdom eller död. Men det som inte kan förklaras brukar stoppas ned i en låda och glömmas.

Krig

Etiketter

,

Nazister och anarkister

Jag brukar skriva om medvetandet och dess funktioner, bl.a. tänkandet. Det är ofta dåligt, särskilt då det är religiöst och då det är politiskt.

Krig är inte bra, men när nazisterna åker till båda sidor, för att skjuta på varandra, kan somliga tycka det är bra. Men inte bara nazisterna tycks vara osams. En kommentator här blev arg på mig då jag för något år sedan, på hans egen blogg, frågade hur han kunde ta ställning för Ryssland mot Ukraina.

Han är anarkist, och anser att NATO’s stöd för Ukraina bevisar, både att landet är nazistiskt och att folkrepublikerna Donbas och Luhansk är anarkistiska stater. Samtidigt skrev han kritiskt om Putin och bör nu vara i konflikt både med sig själv och andra anarkister.

På sin blogg var han ganska arg på mig, dock utan att ange mig som annan än en elak liberal. Jag blev lite oroad, riktigt störd, och raderade hans sista kommentarer, men det kanske jag inte skulle ha gjort. Vi växlade ju mest ord om icke-politiska ting.

NATO

På tal om NATO, så skall jag retas: Det står i Bibeln, att vi skall gå med! I Första Mosebok berättas om två mot varandra krigförande allianser, De Fem och De Fyra kungarikena (1 Mos 14). I De Fem ingick Sodom och Gomorra, Moseböckernas främsta symboler för synd och ondska.

I Sodom och dess synder hade Abrahams brorson Lot bosatt sig. Det här var innan Abraham hade fått det namnet av Gud. Han hette ännu Abram, och var hövding över en klan av betydelse bland de här nämnda små kungarikena.

Plötsligt får Abram veta att De Fyra besegrat De Fem. Kungen av Sodom och han vänner hade flytt, och Sodom plundrats. Abrams brorson Lot och hans egendom hade bortförts. Abram samlade sina stridföra män och jagade efter Sodoms fiender. Han besegrade dem.

Ur bibeltexten: ”Så tog Abram tillbaka allt byte; också sin brorson Lot och hans egendom tog han tillbaka, likaså kvinnorna och de andra fångarna.””Kungen av Sodom sade till Abram: Ge mig folket och behåll själv bytet.” Nej, sade Abram, jag skall bara ha det som är mitt!

Jag vill inte bli rik med din hjälp! Somliga borde ha sagt det till Putin. Han vill också ha folket – det ukrainska. Får jag slavar, får du gas!

Abram lierade sig med Sodom och Gomorra, för att försvara sitt och de sina. Vi får alltså liera oss med Sodom och Gomorra för att försvara vår demokrati och oss själva. Vår värld ser ut som den gör, och att ge upp – ytterst självmord – är också fel.

En ensam teolog

Var Sodom ligger idag kan vi fråga Kirill om. Han är Putins vän och patriark i Moskva. Han stödjer Putin i kriget mot Ukraina och har gjort klart var dagens Sodom finns. Han talar alltså om vilka vi får alliera oss med. Inte så konstigt egentligen. Jesus umgicks med publikaner och syndare.

Vill du bara umgås med helgon, blir du mycket ensam. Kirill tycks bli en mycket ensam teolog.

Googla på Kirill, det finns en del att läsa om honom!

Allegorier …

Etiketter

, ,

… som beskriver vem/vad är människan?

Det fornegyptiska ordet moses betyder avkomma, d.v.s. barn – son eller dotter. I så fall vems barn? Ofta när det används, avser det barn till gudar. Faraonamnet Thotmoses betyder Thots barn. Ramses betyder Ras barn. O-et försvinner då Ra och moses dras ihop.

Men Bibelns egyptiske Moses tycks ha en far vars namn inte får nämnas. Han heter bara Moses. Det stämmer med påståendet att endast översteprästen fick uttala Guds hemliga och heligaste namn. Det fick bara ske i Det Allra Heligaste i Jerusalems Tempel. Det kan inte vara Jahvé, för det kände ju alla till och använde.

Traditionellt säger vi ”Ras son” om farao och om Jesus säger vi ”Guds son”. Men i Bibeln sägs Adam vara ”Guds son” (Luk 3:38). Adam betyder människa, alltså är människan ”Guds barn”. Det är alltså inget konstigt med att ordet människosonen används om Jesus, han var ju människa och som alla människor ett Guds barn.

Människan är alltså av fin familj. Fast även i de finaste familjer finns svarta får, apor och kvastfeningar. Det skall jag hålla tyst om nu.

… som beskriver människans familj

Moses – människan – fick en gudomlig styvmor, faraos dotter. Vissa påstådda namn på henne betyder Jahvés dotter. Som vuxen gifter Moses sig med Sippora (2 Mos 2:21). Namnet betyder fågel och var redan hos sumererna ett av Venusgudinnans många namn.

Ischtar är ett vanligare namn på denna Himmelens drottning, den heligaste av alla andar. Asera är ett annat namn på denna gudinna, som i tidig judendom sågs som Jahvés hustru. Den heliga Anden sänker sig ned som en duva (Mark 1:10, Matt 3:16, Joh 1:32). Och som sagt, i Andra Mosebok får Moses henne som hustru.

Tidig judendom var egentligen hedendom. Jeremia för en kamp mot barnoffer (Jer 7:30f, 19:5). Folket gav Gud namnen Baal och Molok. Bibeln beskriver egentligen en religionsutveckling, men de troende föreställer sig sin nutida tro som den ursprungliga och sanna, som profeterna alltid kämpat för mot avfällingar och de andra, hedningarna.

I kristen lära liksom i Första Mosebok är Gud och Hans Ande identiska. Där tycks Gud ibland även vara identisk med sönerna (1 Mos 18:2)! Gud uppenbarar sig i detta egendomliga bibelställe som tre män, tre människor.

Synkretism? Inte alls!

Synkretism är ordet för religionsblandning. Men det var knappast olika religioner som blandades. Det var de olika språkliga formuleringarna av den gemensamma kulturen, som blandades. Vi går nu tillbaka till istiden, kanske 20.000 år! Så fort en vandrande folkstam slog sig ned och bildade samhällen, något geografiskt skilda från varandra, utvecklades dialekter och ur dem nya språk.

I den gemensamma kulturen ingick trosföreställningar. Även de utvecklades till olika ”dialekter”. Religionernas likheter beror på de gemensamma ursprungliga idéerna. Dessa var vad vi kallar hedendom, vidskepelse.

Bibelns profeter kämpar mot vanan att offra barn till Gud. Judarna var alla hedningar fram till Abrahams planerade offer av sonen Isak. Sedan var de flesta hedningar ett bra tag till. Synkretism fanns inte, däremot en utveckling mot en alltmer civiliserad religion. En kamp med folkens gudsföreställningar, en ”kamp med Gud” – det är det ordet Israel betyder.

Bibelns författare använder hela sitt kulturområdes olika språk och myter för att formulera sig: ”Det står skrivet, att vi var med nästan från begynnelsen (1 Mos 1:1 ff)! Det är vår lära! Ni andra bara stjäl och hittar på!” Med den tron, ansåg man sig äga myterna, allihop: – ”Det är vi som tolkar dem rätt! Nu formulerar vi dem så här, för att alla skall begripa.”

Åsikten var: Synkretism existerar inte! Ingen annan religion finns ju! Det finns bara avfall från Gud och påhitt! Det står skrivet! Läs t.ex. om guldkalven (2 Mos 32), men det började ju redan före syndafloden.

Gamla Testamentes författare vände sig till de bokstavstroende och sade: ”Även hedningarna härstammar från Adam och de är i värsta fall avfällingar, som övergivit sin förfaders direkta vetande om Gud. Men det finns en annan förklaring till deras olika gudar.

Adam trodde inte, han visste! Han träffade ju Gud och talade med Honom. Att Gud förbistrat språken i Babel och gett människor olika ord och namn på saker och ting – inklusive namn på Gud – ändrar inte sanningshalten i de gamla berättelserna. Vi kan därför ta dem och tolka dem som vi vill – på rätt sätt.

Sipporas far heter ibland Reguel. Vi hittar ordet gud på tre språk i det namnet. Budskapet blir att människan skall förenas och bli ett med den heliga anden, Himmelens Drottning. Precis som gudar gifter sig människan med sin fars hustru, sin mor och andra närstående. Men det handlar ju inte om fysiska anhöriga här på jorden. Det handlar heller inte om jordiska äktenskap. I ett sådant hette Mose svärfar Jetro.

En annan icke-fysisk figur.

Människan – eller Moses – har enligt Bibeln en medhjälpare, som heter Hosea. Namnet betyder ”Jag frälser”. Moses kallade honom Josua, som betyder ”Gud frälser”. Trettioen gånger säger Bibeln att denne medhjälpare är son till Nun. Det egyptiska himmelshavets gud heter Nun. Och Josua översätts i det på grekiska skrivna Nya Testamentet till det grekiska namnet Jesus. Det där har jag tjatat om förut.

”Mose brukade ta tältet och slå upp det utanför lägret, ett gott stycke därifrån” (2 Mos 33:7). ”Och Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. Sedan gick Mose tillbaka till lägret, men hans medhjälpare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade aldrig tältet” (2 Mos 33:11).

Jag har i mina senare inlägg flera gånger hävdat, att Josua är samvetet, och att samvetet är Gud eller Hans Ande. ”Lämnade aldrig tältet”! Var fanns han då tältet inte var rest? Människan sätter sig för sig själv och talar med sitt samvete. Men först tog han den heliga ande till hustru och blev ett med henne, som är ett med Gud. Då blir också människan ett med Gud.

Obs! För dessa allegorier är det viktigt, att ordet ande är femininum i hebreisk grammatik. I det ursprungliga allegoriska språket är Anden ofta hon. Men anden är också olja till den lampa, som varken Världens Ljus, jungfrur eller andra skall sätta under skäppan. ”Den smorde”, som Kristus betyder, är såsom ”världens ljus” att liknas vid en lampa fylld med lågande Ande. Josua, ”Gud Frälser”, Jesus, namnen betecknar alltså människan med samvete.

Samvetet räddar oss. Från vad? Ja, det har jag också varit inne på. Det bibliska budskapet är att vi har rätt att ha fel. Gör vi alltid det vi tror är rätt, klarar vi oss. Från vad? Skam och samvetseld utplånar personligheter. Den personlighet vi byggt upp dör. Annars är medvetandet odödligt.

En allegorisk död

Läran är alltså att vi skall äta kunskapens frukt, inse att vi haft fel, låta vår gamla ”syndiga” människa dö och bli en ny ”i Kristus”, som alltså betyder ”en människa med samvete”. Synden, konflikten med samvetet Gud, uppstår på grund av den nya kunskapen.

Detta förklarar varför ”synden” beskrivs som bra och önskvärd. Gud välsignar oss för att vi syndar och ”dör”. Det här fattade inte Rasputin. Hans tolkning fördöms av Paulus. Paulus talar om att ”dö bort” från synden (Rom 6:2, Kol 3:3 m.fl.), från de felaktiga handlingar, vars felaktighet vi kommit till insikt om.

Så står alltså även i Första Mosebok, men kristen bokstavstolkning har vägrat tro på de förklaringar Jesus och Paulus tjatat om. Syndafallet och förbannelserna över Eva är helt okristlig lära. Meningen med livet och det som ger Guds nåd, välsignelse och därtill uppståndelse (allegoriskt) är ett evinnerligt tuggande på äpplet.

Då dör vi inte heller på slutet, utan går vidare till ett annat fysiskt liv med nya förutsättningar (1 Mos 6:9). Enligt GT kan vi leva här upp mot tusen år, innan den jordiska stugan blir för trång (1 Mos 5:24). Jag får väl snart se hur det blir med det. Ålder tar ut sin rätt och hälsan är dålig.

Det var ett nytt försök att formulera en tolkning av texterna, som jag finner begriplig och logisk. Det finns två sätt att tro på detta. Grunden för båda sätten är: Tro att detta är vad de första kristna trodde och förkunnade. Sedan kan du antingen dela eller inte dela deras tro.

100 % av universums massa är medvetande

Etiketter

, , , ,

Det blir ibland ganska långt mellan inläggen. Hälsan är inte den bästa, men jag spinner vidare och hoppas någon formulering skall göra det här begripligt.

Om medvetandet som själ

Den här bloggaren (Ingemar Edfalk) tar på ett ställe upp ett av mina ämnen, medvetandet. Han skriver: ”Panpsykismen. Alltså teorin om att allt är besjälat (om än i olika grad). T.ex. en sten skulle då ha en liten komponent av medvetande. Besjälat är alltså i detta sammanhang detsamma som medvetet. Sammantaget skulle då medvetandet öka med bärarens komplexitet eller sammantagna mängd.”

Jag tycker mig känna igen mina gamla funderingar om medvetandet: något som emergerar ur komplexitet. Numera vill jag inte uttrycka mig så.

Medvetandet är inte något som fungerar, det bara är

Edfalk skriver även detta: ”Det jag undrar över och då hoppas få svar på, är vad han (filosofen Thomas Nagel) tänker om hur medvetandet fungerar i en fågelflock som söker en plats att övernatta på? ”Min kommentar blir: Medvetandets egenskap är att vara, inte att fungera. Medvetandet bara är, det fungerar inte! Medvetandet kan vara något som fungerar, eller inte fungerar, men självt är det bara. Svårt? Javisst!

Religion är vanligen filosofins feltolkade allegorier

Medvetandet kan säga: ”Jag är”, eller på hebreiska ”Jahvé”, d.v.s. det som kallas Gud i de ständigt feltolkade allegorier, som försöker beskriva den här filosofin. De allegorier om saken vi har i Första Mosebok har sitt ursprung i Egypten.

Redan då var det politik bakom feltolkningarna. ”Moses” var en revolt mot att religionen gjordes till monarkistisk ideologi. Sedan följde likadana politiska feltolkningar av Moses. Från NT känner vi de aristokratiska sadducéerna och deras anhängare, ”kejsarens vänner”, som ropade ”Korsfäst!”. De var de enda, som fick Jesus att ta till våld (Joh 2:15).

Medvetandet är det som kallas ”Gud”

Detta styckes rubrik innebär att vi människor är små droppar av problemet ”Gud”. Vi är ju åtminstone begränsat medvetande – mycket begränsat. Men rubriken säger även att medvetandet är det enda som existerar av sig självt.

Allt, som existerar och är verkligt, existerar därför att det finns i medvetandet. Formuleringen är inte bra, men den får duga.

Allt är skapat av och i denne ”Gud” i Hans egenskap av material. Medvetandet är både skräddare och tyg. En annan liknelse är ”både krukmakare och lera”. Inget annat än medvetande existerar!

I den myt vi känner, sägs att medvetandet skapat världen med sitt ord.

Vad är ord?

Särskilt om vi tänker på myten – är det någon skillnad på tankar och ord? Orden formuleras ju i tanken, innan de frambringas som fysiska ljud. Kan vi tänka oss ordlösa tankar?

Om inte, behöver kanske medvetandet det fysiska, för att det skall kunna skapa tankar med ord. I ord kläder vi tankar om de erfarenheter, som vi erhåller i den fysiska världen. Erfarenheter och analyser av erfarenheter kallar vi kunskaper.

Att medvetandet skapat den fysiska världen med sitt ord, är en formulering av en idé, en tanke. Det är en formulerad tanke, som består av bara några få ord. Den är ändå svår att förstå! Jag undrar om jag begriper den, och om jag kan förklara den för andra? Jag försöker.

En annan idé, dualismen

Den idé som Edfalk delar med många, och som även jag varit inne på, är att det handlar om att en sten har något lite medvetande i sig. Medvetande anses vara en egenskap hos materien. Jag formulerar en variant av den tanken:

Materien består av elementarpartiklar och medvetande.” Eller skall det heta: ”Elementarpartiklar består av kvarkar och medvetande.” Eller skall det vara: ”Kvarkar består av något och medvetande.”

Felet i tanken uppenbaras därmed. Det är att medvetandet är ett, och att innehållet i medvetandet är information om något annat – som existerar självständigt utanför medvetandet! Vi kallar det dualism, tron på materia och ”själ” som två grundläggande och helt olika fenomen. 

Idén innebär, att medvetandet är något som fungerar. Det fungerar så, att det registrerar sådant som finns utanför medvetandet, och utanför det som har medvetande. Men det påståendet är fel. Medvetandet registrerar inte ”det”, medvetandet är ”det”. Det är därför ”det” finns. ”Det” är skapat av och i medvetandet.

Aggregationsformer

Jag tjatar igen om att medvetandet likt vatten har aggregationsformer. Istället för is, vatten och ånga kan medvetandet vara materia, kunskap, tanke, värdering, vilja och skeende. Allt är medvetande! Går budskapet hem? Jag skall upprepa det ofta.

Och så frågar jag igen vad ord är. Tanken/ordet finns i medvetandet. Det finns också som fysisk vågrörelse i luften. Och det finns som bokstäver på papper eller som elektroniska ting i min dator. När jag skriver, registrerar jag mig själv (= medvetandet) eller mitt innehåll i materiens värld.

Var det inte tvärtom det skulle vara? Finns ordet i medvetandet eller i materien, om vi nu skiljer medvetande och materia åt? Om vi nu envisas med att det är två olika saker.

Dualismen bestrids av tidig myt

Dualismens två motsatser, materia och själ, kallas ofta det jordiska och det himmelska. Himmel och jord. I det forna Egypten sades att Nun, himmelshavets gud, som var far till solguden Ra, var identisk med sitt hav.

Det havet av medvetande finns både ovan och nedan. Ur, av och i det skapas allt som finns (Ps 136:6, det är givetvis en tolkning, men är den omöjlig?).

Allt är exempel på medvetandets aggregationsformer. Det skall jag som sagt upprepa oavbrutet. Allt, även materien, är medvetande. Detta, som kallas Gud, är en! Det finns inget annat! Alltså ingen dualism!

Även i Indien är medvetandet det högsta gudomliga. Fortsätt läs, så försöker jag förklara mer! Det här är svårt.

Ibland hittar man formuleringar hos Paulus, som kan tolkas på det här sättet: ”… i honom skapades allt i himlen och på jorden” (Kol 1:16), jfr. 1 Kor 12:6, Ef 1:23, 3:9, 4:6. Paulus har därför alltid varit misstänkt för heresi bland kyrkomän med en auktoritärt monarkistisk gudsbild av sadducéisk typ.

Allegorier om medvetandet

Nun betyder fisk på arameiska (Jesus språk). Nûn är en fisk man får äta i det muslimska paradiset. ”Människofiskare” (Mark 1:17, Matt 4:19). De hebreisktalande kanaanéerna (judarnas och judendomens rötter) hade guden Dagon, som trillat ned från himmelshavet. Han brukar avbildas som en fisk.

Våra myter, sagor och bilder bubblar av fisk, det här t.ex. Det kommer från Gotland, och den som klickar vidare där hittar mycket intressant. Idéerna från judendomens och kristendomens rötter kom till Östersjön via Bärnstensvägen redan 1600 f.Kr. Och Tutankhamons grav innehöll bärnsten från Östersjön.

Dagons präster bar mössor som liknade fiskhuvuden. De tros vara ursprunget till biskoparnas mitror. Medvetandet, hav såväl som droppe, Gud såväl som människa, beskrivs som fisk.

Myten leker med allegorierna: Kunskap är något vi äter, så den kunskap Jesus förkunnade bestod av bröd och fisk (Matt 14:17 med parallellställen). Det är ett bildspråk! Det var inga mirakel! Kunskapen som ”blev över” fyllde flera korgar, som åhörarna bar bort för att dela med sig till andra.

Det är ett fullständigt begripligt bildspråk. Logiskt. Vi skall bli ett med allt medvetande, med ”Gud”. Fisken är ett med sitt vatten (med sitt medvetande). Fast Gud och människa som fisk är uttryck som trots sin bibliska förankring glömdes bort, då kristendomen övergav filosofin för vidskepelsens mirakler.

Tjat. Om följande har jag skrivit förut

Bokstavstolkningens larvigheter hindrar oss förstå vad det handlar om. Gud har ju förbjudit oss att äta kunskap! Så lyder feltolkningen av Gamla Testamentet. Läs Aristoteles! Han visste att grekiska hamartia inte betyder synd, som det översätts till i Nya Testamentet. Förmodligen är det något skumt även med det motsvarande hebreiska ordet.

När Jakob slogs med Gud (samvetet) fick han Guds välsignelse. Han segrade genom att förlora och erkänna sina fel. Ändra sig! Men först måste han inse, att han gjort fel. Han måste äta kunskap! Arvsynd! Synd är alltså bra! Det läste Rasputin, men han feltolkade det. Vi får inte göra avsiktliga fel! Hamartia är enbart för folk med samvete, som gör oavsiktliga fel. Eva gjorde rätt! Adam, Guds son, kunde sedan gå den rätta vägen.

Ra, ljusbäraren eller Lucifer, han som gjorde uppror mot sin fader Nun och därför kastades ned i underjorden, hade en bror. I Bibeln anges Nun trettio (30) gånger som far till Josua (hebreiskt namn som betyder Gud frälser). I det på grekiska skrivna Nya Testamentet översätts Josua till det grekiska namnet Jesus.

Allegorin om solguden Ra beskriver hur det tänkande intellektet (av Paulus kallat själ) fängslas i materiens bojor. Där får han namn som Ramses och blir denna världens herre. Farao, kung eller kejsare. – Solguden Ra + det egyptiska ordet moses, som betyder son, avkomma, dras ihop till Ramses. Vi är alla konungar, mumlar Paulus (1 Kor 4:8).

Brodern Jesus (av Paulus kallad ande, som helig även kallad kärlek) kommer efter för att rädda (frälsa). Han värderar: Det är rätt, fel, gott, ont, vackert, fult. Ingen logik i sådant. Bröderna är medvetandets två yttringar. För att ha något att värdera, måste människan äta av kunskapens frukt. Det är att skaffa sig erfarenheter och lärdom. I många andra myter beskrivs bröderna som systrar, ormar, andra djur eller horn.

Den teodicé jag har säger att Det Stora Medvetandet är en spegel. Allt medvetande reflekterar. Världen är bilden i spegeln. Om Gudaspegeln är god, blir spegelbilden (= världen) hemsk, om betraktaren (= du) är hemsk. Den gode guden blir en skräck!

Var finns den kristna Himlen?

I mytologin liknas alltså själen (egentligen medvetandet) vid vatten. Detta har skapat förvirring från första stund hos de bokstavstolkande. Står det vatten, så är det vatten! De frågar: själ, ande, luft och vatten – är det samma? Om inte, vad är skillnaden? Förvirringen är dock värre än så, ty det är inte havet som är himmelen.

Det är bara himlavalvet, som Gud kallar himmel (1 Mos 1:6-8). Himlavalvet är ”ostkupan” över världen, som Han satte att skilja vattnet ovan från vattnet nedan, sig själv från dig.

Tidiga bokstavstroende förklarade regnet med att ostkupan/himlen läcker. De fattade inte, eller ville inte förstå, att de gamla filosoferna använde vattnet som allegori för medvetandet.

Den plats vi kommer till efter vår fysiska död antas vara himmelshavet. Där skapas en ny spegelbild av oss, en ny verklighet. Vi bör nog tänka på vårt utseende i alla avseenden. Bär du dig åt som Fan, så … får du möta draken i djupet. Läs om ”Drake” i vår svenska Bibels ordförklaringar.

En ny himmel och en ny jord” står det i både GT och NT (Jes 65:17, Upp 21:1). 

Den korrekta idén? Materia = medvetande. Tja, … säg det.

Likt H2O har medvetandet aggregationsformer. H2O har tre sådana: fast, flytande och gas. Vi kallar dem is, vatten och ånga. Det är samma sak, H2O. Medvetandets aggregationsformer är allt olika, som kan finnas i medvetandet.

Det är information, tankar, vilja, skeenden och materia. Allt är medvetande och allt existerar därför att det finns i medvetandet, därför att det är medvetande. Materien kanske vi ibland kan kalla fruset medvetande. Medvetandets fasta aggregationsform.

Fysikerna (t.ex. Max Tegmark i sin bok ”Vårt matematiska universum”) beskriver materiens innersta väsen som matematiska abstraktioner (= tankefoster). Vi måste överge vårt förakt för medvetandet. Tankar är verkliga, de är något. Aggregationsformerna är: Jag är, vet, tänker, vill och gör. Som det sista, skeenden eller händelser, beskrivs ibland materien. Läs om det i någon populärvetenskaplig bok om fysik!

Om medvetandet är det enda som existerar, finns inget annat att studera. Det kan dock studeras från olika håll. Fysiker har sitt håll att titta från. Materien. De har funnit ett tankefoster. Abstraktioner. Andra har tittat från ett annat håll. Psyket. Där har aldrig rått någon tvekan. Det är ett tankefoster.

Men är det materia har det massa. Visserligen letar kosmologerna efter den mörka materien och energin. Fysikerna saknar 95 % av universums massa. Det där vill jag dock inte spekulera om, men jag undrar vad en tanke kan väga?

Jag anar stora möjligheter att spekulera hejvilt. Men det vill jag inte.

Metoo: Vad gjorde Paulus?

Etiketter

Vi människor bär oss åt.

Jag har läst tidningarna. Det har varit mycket om sex. En minister utreds av åklagare för sexuellt ofredande. Och så stod det om den store regissören, som förgrep sig på en 13-årig pojke. Ja, flera pojkar.

Jag har förut berättat, att jag som femåring såg större barn hålla på med pussar och sådant. Jag och en jämnårig flicka var överens. Sådant äckligt skulle vi aldrig syssla med. För sex är ju äckligt, om man inte drabbats av hormoner. De fungerar som sprit eller knark. Man blir galen, fast kanske inte alltid så här galen. Spruta tjejen i ansiktet? Äckligt!

Nu har jag blivit gammal. Mina hormoner har tagit slut och jag har återfått mitt förstånd.

Fast kroppen fungerar rent allmänt väldigt dåligt. Jag är slö och trögtänkt. Orkar bara vara dum i huvudet. Galen orkar jag inte längre vara. Kvinnor och barn behöver inte oroa sig. Jag minns dock, att vi blir galna och äckliga mellan puberteten och ålderdomen. Ibland håller dock galenskapen i sig till döden tillsammans med andra underlivsbesvär.

Av det jag läser tycks övergreppen vara traumatiska för offren. Jag minns att jag själv äcklades när jag var ung och galen. Hormonerna räckte inte till, om den kvinna som tittade på mig var alltför ful eller gammal. Egentligen hade jag som tonåring orimliga krav. Och fantasier. Det är väl en del av galenskapen. Nu slutar jag skriva om det. 

Vilken synd handlar det här om?

När jag läste tidningarna, rann en tanke upp i huvudet. Varför skrev Paulus som han gjorde i romarbrevet? Det jag tänker på står i sjunde kapitlet och börjar i vers fjorton (Rom 7:14ff). Han rör ihop det, så jag delar upp det i korta bitar. Man får ändå grubbla lite. Gör det! Efter varje stycke.

Bibeltext. Pudlar Paulus? Krishantering?

Läste du rubriken: ”Pudlar Paulus? Krishantering?” Om inte, gör det innan du läser vidare!

Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.

Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.

Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag.

Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?”

**********

Vad är det för synd, som bor i vår köttsliga natur? I oss. Den ligger i strid med lagen i vårt förnuft (samvetet). Synden i våra lemmar? Vi är dess fångar, slavar. Paulus budskap är: ”Det var inte jag, som gjorde det! Det var synden! Något jag inte hade kontroll över.” Vad hade Paulus gjort?

Och vad gör vi åt det?

(Som vanligt försöker jag tolka bibeltexten, så att den blir logisk och begriplig. Jag försöker förstå hur Paulus tänkte och vad han egentligen trodde på. Kanske har jag lyckats. Välj själv vad du vill tro.)

Den lag, Mose Lag, som Paulus så ofta angriper, blir plötslig något gott: Ett religiöst regelverk, som håller alla galningar i nacken. Det behövs. Men det strider mot det jag hitintills kommit fram till i mina tolkningar.

Ni som läst mina tidigare utläggningar vet min åsikt. Paulus vill att vi skall göra det vi tror är rätt! Just det, det vi tror(!) är rätt! Samvetet är Gud, såsom vi är i stånd att uppfatta honom (Rom 14, särskilt vers 4). Våra skilda och ofta mycket olika förståndsgåvor innebär då överraskande, att det ser ut som om vi har var sin Gud (Rom 14:4).

Det får Paulus att tala om de som är ”svaga i tron”. Alltså de svagsinta, de som är svaga till förståndet. De som tror att ”svaghet i tron” är oförmåga att tro på galenskaper, mirakler och vidskepligheter. Vad var det gamle pastor primarius Ludvig Jönsson sade till ateisten, som förklarat varför han inte kunde tro: ”En sådan Gud tror inte heller jag på.”

Innebörden blir: Handla i tro, följ samvetet ”… utan att sätta er till doms över olika uppfattningar” (slutet av Rom 14:1). ”Var och en skall vara fast i sin övertygelse (slutet av Rom 14:5). Paulus avslutar fjortonde kapitlet med: ”Låt din egen tro vara en sak mellan dig och Gud. Salig den som inte behöver döma sig själv för det val han träffar” (Rom 14:22), och ”Allt som inte sker i tro är synd” (Rom 14:23, slutet).

Paulus tar upp det då aktuella problemet med tron att mat kan vara oren (Rom 14). Tror någon att det är mot Guds vilja att äta annat än grönsaker, skall han bara äta sådana.

Det är detta krav på tro, att det vi gör är rätt, som de svagsinta ändrat till följande: Om du tror på mirakler och jungfrufödsel, så kan du ljuga, stjäla, våldta och mörda. Du har ju handlat i ”tro”, och då är din handling inte synd.

Det är ganska nära Rasputins åsikt. Hans sätt att tänka ledde till lika usla resultat. Rasputin läste Paulus (Rom 5:20, andra meningen) och tolkade: Du bör synda så mycket du kan! Ja, visst går det att tolka så. Men fel är det!

Jesus hade förklarat all mat ren (Mark 7:19, Apg 10:15, 11:9). Gud har inte skapat något orent. Kristna får äta skinka! Jesus och Paulus underkänner alltså Mose Lag! Följ samvetet i stället! Handla i tro enligt ditt förnuft! Lyd samvetet, din Gud! Det är den lydnaden Paulus talar om, ingen annan!

Men allmänt är numera den vanligaste svagsintheten, att du skall tro på en viss text. Då handlar du i tro, när du bombar, skjuter och halshugger. Samvetet ses då som Satan, som försöker förvilla dig.

Skam tar dig!

Handla i tro på att Gud uppenbarar sig i ditt inre, i ditt förnuft! Här dyker ett problem upp. När vi blir galna, har vi inget förnuft. Då måste vi ha Lagen! Men inte de ständigt ifrågasatta och tandlösa bestämmelserna från riksdagen. Vi dårar behöver ett religiöst regelverk som har Skammens Ängel – den med glödande järn – som torterande bödel.

För dåren är Lagen något nödvändigt och gott. Eftersom vi dårar är som vi är, behöver vi den. Här har vi en förklaring till Paulus motsägelsefullhet när det gäller Mose Lag.

Skam är ett av Djävulens många namn. Skam anses vara den mest nedbrytande känsla, som vår personlighet kan utsättas för. Skammen dödar vår själ. Skam torde vara det värsta hot, som vi kan utsätta en människa för. I alla kulturer väljer människor ofta döden framför skammen.

Men som jag också skrivit, det är bara Gud som finns! Det stora Medvetandet. Allt som finns, det finns i medvetandet. Vår Gud är en förtärande eld (Heb 12:29). Hos kanaanéerna bar Han namnet Molok. ”Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Heb 10:31). Det är GT’s hämndlystne dundergud bakom det brinnande samvetet och dess skam.

Avslutningsvis: När Fan blir gammal blir jag religiös.

De rysliga ruserna i Roslagen

Etiketter

, ,

Vad betyder ordet ro? Lugn och ro säger oss varför en kyrkogård i Danmark är en rolig plats. I Sverige är ett tivoli en rolig plats. Fast vi kan även ro en båt. Det gjorde vikingarna. Just detta ro intresserar mig.

Att söka på ordets etymologi ger inte mycket. Ro dyker upp som en sjöterm och kan vara släkt med något grekiskt ord, men jag kommer inte längre. Nå, varför intresserar jag mig?

R-ljudet rapporteras från utomkroppsliga och nära döden-upplevelser. Jag har därför kastat fram hypotesen, att ordet religion är onomatopoetiskt. R är själens ljud, då den lämnar kroppen. Ligare är latin och betyder binda. Religion blir då ”Den i materien bundna själen”.

Det är det i materien bundna medvetandet, som det handlar om. Medvetandets två delar är ju själ och ande, den logiskt grubblande och den ologiskt tyckande och värderande. Den logiskt ordnande själen och den kaotiskt älskande anden. Själen ser makt som rätt, och pengar som mål och mening. Anden håller på med samvete, etik, skönhet och annat, som elaka själar ofta ser som idioti.

Själen är en jävel som slungats ned från Himlen och fängslats under jordens bojor. Anden kommer efter för att frälsa själen. Gud är ande, helig sådan, och den som fylls med helig ande kallas Kristus, den av ande smorde. Det där bör man känna till, om man vill förstå vissa texter.

Gud beskrivs ibland som ett himmelshav, ett stort medvetande, som vi är droppar av. I Havet finns all kunskap. När vi söker kunskap kan det ses som en färd genom Havet. Vi kämpar vid årorna. Vi ror.

Låt oss beskriva världen som materialiserat medvetande. Vi kan även säga ”fruset” medvetande. Eller också säger vi att materien är en aggregationsform av medvetande. Allt är samma sak. Då kan vi se färden genom världen som ett sökande efter kunskapen i det fasta medvetandet. Vi vinner erfarenhet när vi utforskar världen.

Vi ser alltså då vår världs materia som 1) materialiserat medvetande. Vi kan också beskriva materien som 2) en aggregationsform av medvetande. Vi kan även välja orden 3) ”fruset” medvetande.

Det jag nu undrar är om våra tidiga förfäder en gång tänkte så. Har ordet ro en gång varit synonymt med att tänka, att grubbla och att söka? Vi kallades ruser en gång i tiden. Ordet antas hänga ihop med Roslagen och rodd. Nationalistiskt säger vi att vikingarna drog österut och grundade Ryssland, som alltså skulle fått sitt namn av oss.

Men om ro betydde tänka, om det är medvetandets r-ljud, då är ordet mycket äldre än vikingarna. Då är det äldre än det indoeuropeiska språket. Då tog ryssarna ordet med motiveringen att de också är de tänkande. I den riktigt gamla slaviskan hade de nog redan ordet med den betydelsen. De hade fått ordet från folkens gemensamma urtid. De blev möjligen påminda påminda om saken av ruserna.

I Indien finns folkslag som kallas naga. De var huvudjägare, som konverterade till kristendomen. Ordet naga betecknar också själsväsen. De avbildas som ormar med människohuvuden. Googla på ”naga” och läs mina tidigaste inlägg! Det är alltså inte bara vi, som betecknat oss själva med sådana ord, som betyder tänkande själ.

Observera att de slaviska språkens ord för tyskar betyder ”de som saknar språk”. Därmed menades nog ”begripligt språk”. ”Vi själva”, oavsett vilket folk vi är, tillhör de tänkande och talande.

Urtiden. Jag har förut skrivit om solguden. I Egypten hette han Ra. I äldre litteratur stavades namnet Re. Hur transkriberas en hieroglyf? Hans kungliga söner, de regerande, kallas rex, roi, rej, res, raja, ras, regin o.s.v. Jag fortsätter att upprepa mig.

Även detta har jag skrivit om förr: Asaguden Rig tros vara en bronsålderns solgud, som ärvdes in i asaläran. Stamfader till alla människosläkten. Medvetandet? Ja, det blir väl inte fel. Här några länkar för den som vill söka vidare på egen hand.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ruser

https://sv.wikipedia.org/wiki/Rutenien

Skall jag spöka?

Etiketter

Ibland skriver jag kommentarer. Här finns en annan bloggare, som en del av er kanske vill läsa. Min kommentar finns där, men också här:

Min kommentar

Jag klickade på länken ”kognitiv bias”, som du har uppe i texten, och hittade ordet ”verkligheten”. Vad är det?

Du grubblar på det jag grubblat på. Jag har grubblat på mycket annat också, och ändrat åsikt och omformulerat mina tankar.

Solipsismen tycker jag snubblar på logiken. Om jag bara är en fantasi, ett bedrägeri, vem är det som blir lurad? Ett bedrägeri skapas, för att bli lurad att tro på sin egen existens? Skapas hur då och av vad?

Svaret: ”I och av materien” placerar materien i rollen som ”det verkliga”. OK! Då får det vara det, men kosmologen Max Tegmark (googla) och andra fysiker hävdar, att elementarpartiklarnas ännu mindre beståndsdelar, dvs. kvarkar, strängar och sådant är matematiska abstraktioner.

Abstraktion betyder tankefoster, och sådana är produkter av medvetande. De är medvetande. Alltså är materien en aggregationsform av medvetande. Tanken är en annan aggregationsform. Vattnet har tre aggregationsformer, fast, flytande och gas, eller som vi säger is, vatten och ånga.

Medvetande och materia är då samma sak, verklighet. Ånga och is är också detsamma, vatten. Men ingendera kan du se eller känna, du kan bara veta det.

Medvetandet har en egenskap, det reflekterar. Den materiella världen är därför en avspegling av oss medvetanden. Likaså är vi avspeglingar av allt medvetande omkring oss, av andra människor och av världen. Vi är en avspegling av miljö, föräldrar, lärare, ja allt.

Vi avspeglar varandra. Allt är verkligt! Du och jag är verkliga. Vi lever i verkligheten. Är det en rimlig, logisk och förnuftig slutsats, som du kan tänka dig att tro på? Eller är jag, som det heter, ute och cyklar?

För övrigt, materia och energi är samma sak, verklighet, och enligt termodynamiken kan energin inte utplånas. Då kan inte medvetandet det heller. Medvetandet är också verklighet.

Nu är jag gammal nog för att snart få reda på om det stämmer. Jag vet inte om jag kommer att kunna, men om, vill du då att jag skall komma som ett verkligt spöke och berätta?

Är det fel att dö?

Etiketter

, ,

Att bli mördad

Jesus tog tämligen lätt på det där att bli mördad. Bry er inte! Mördaren kan bara döda kroppen. Er själ kan bara Gud döda (Matt 10:28). Abortmotståndarna tror inte på Jesus ord. De är så våldsamt upphetsade över den fysiska döden.

Lite teologi

Strax innan påpekar Jesus vad som sker när vi dör och förenas med Gud. Om vi använder skapelseberättelsens liknelse om Djupet, säger vi, att vi droppar av medvetande blir ett med Havet. När vi blir ett med det stora medvetande som är Gud, får vi veta allting (Matt 10:26)! Allt skall uppenbaras! Men denne Gud är även samvetet!

Då kommer Samvetet med makt och bränner ihjäl de samvetslösa själarna (Mark 9:1, 13:26, Matt 24:30, Luk 21:27, Heb 10:27+30f). Det står ”överallt”! Men de goda förenas och blir ett med Gud. Läran tycks alltså vara, att mördarna firar sin seger i en värld, vars Gud är deras mordoffer: ”Allt vad ni gjort för/mot den minste av dessa mina bröder, det har ni gjort för/mot mig.” (Matt 25:40)!

Gud säger alltså att Han tar de sina, offren, och går. De onda, mördarna, blir kvar för att skapa sitt eget helvete. Skulle en större mängd människor på allvar börja tro på detta, får mördarna problem.

De flesta judarna var inte etniska judar

De kristna räknades från början som en judisk sekt. Judiska sekter fanns det många av och de kristna var troligen en stor sådan. Det blev därtill fler och fler proselyter, hedningar som konverterat, i alla judendomens olika sekter.

Gammal hedendom sågs som direkt larvig, som pinsam vidskepelse, hett omfamnad av den stora gruppen ”rännstenens folk”. De bildade såg med förakt på riterna. Kulturhistoriker berättar gärna om hur pipande möss fick påverka viktiga beslut. Sådant fördöms starkt och upprepat i judendomen (3 Mos 18:21, 19:31, 20:6,27; 2 Mos 22:18; 5 Mos 18:9-12; 2 Kung 17:17).

Judarna slapp kejsarkulten. De slapp dyrka kejsaren som sin gud. Den friheten var säkert mycket frestande för den bildade eliten i riket. Det räckte med måttlig bildning. Det var inte mycket som krävdes för att vara elit bland rännstenens folk.

Den friheten retade den högsta samhällstoppen. Den såg kejsarkulten som en lojalitetsförklaring. Makthavare gillar än idag inte opposition! Makthavare mördar fortfarande gärna oppositionella.

Jag har tidigare skrivit, att när det judiska kriget startade, var sex millioner romerska medborgare judar. Det var ytterligare flera millioner judar, som inte var romerska medborgare. Bland konvertiter och kristna fanns dessutom säkert flera millioner slavar.

Plötsligt får vi en förklaring till varför kriget pågick åren 66-70. Lika länge som WWI. Imperiet hade 70 millioner innevånare. Den storleksskillnad vi vanligen tänker på är orimlig. De små landskapen runt Jerusalem jämförda mot Imperiet, liknar halva Danmark mot Tyskland år 1940. Då besegrade Tyskland hela lilla Danmark på två timmar.

Värre än stormningen av Capitolium

Damnatio memoriae, en censurens orgasm, pågick efter kriget under långt tid. Det är väldigt lite, som vi idag vet om vad som egentligen hände. Men romarriket fick problem. Civilisationen begick självmord genom morden och föll ned i medeltidens mörker. Det var en alltför stor andel av den bildade eliten som utplånades. Med dem utplånades också teologin och filosofin.

Det vi har, som kallas så, förtjänar knappast att benämnas med så fina ord. Det kejsar Konstantin lyfte fram var den gamla vidskepelsen. Den fick namnet kristendom. Du måste söka djupt, om du skall finna någon riktig kristendom begravd under avfallet i rännstenen.

Rasismens rötter

Rasismens idé är ju, att vissa människor är lägre stående än andra. Vi är bättre, ni är sämre och de är sämst. Vi lyfter upp oss själva till övermänniskor. Det här kan formuleras på flera olika sätt. Innebörden är ändå densamma.

Det slår mig, att de här idéerna hela tiden funnits i våra mer tvivelaktiga religiösa föreställningar. Kastsystemet i hinduismen är välkänt. Orenhetsreglerna, som judendomen troligen ärvt från äldre religioner, stämplade andra (hedningar) som orena. Detta skapade antisemitism i betydelsen judehat hos romarna.

Men vilka var det då som var rasister? Judarna eller romarna? Även muslimerna har ärvt dessa föreställningar om orenhet från forntiden. Likaså har kristendomen haft sekter med orenhet i teologin. Särskilt ”synderskor” kunde förklaras orena och stötas ut ur gemenskapen. Jag minns vagt en sådan scen ur en film om livet i USA’s bibelbälte.

Mest känt är dock de svartas orenhet. Att släppa in dem i församlingen var anstötligt. Segregerade kyrkor. I negerslaveriets början var tanken, att svarta skulle kunna vara kristna, anstötlig hädelse. Då kunde man lika gärna ge den heliga nattvarden till kor och grisar.

Buddhister tycks inte heller vara immuna mot hat och känslor av förakt. Rohingyerna i Myanmar betraktas knappast som människor av majoritetsbefolkningen. Religionen är ofta bara ett språk för att motivera och formulera nedvärderingar, förakt och hat. Darwinismen (”vetenskapen”) är ett annat språk. Vi talar olika språk, men översättningarna är ofta exakta i att bära fram förakt och hat.

Det är samma nedvärdering och förakt, vare sig vi talar darwinska eller teologiska. Men nu finns det en skillnad. Vi har religionsfrihet! Därför får vi ösa hat över våra medmänniskor, om vi talar teologiska.

Någon vetenskaplig frihet finns dock inte. Talar vi darwinska är vi rasister och hetsar mot folkgrupp, när vi öser ut vårt hat. Vi får inte ha fel vetenskapliga teorier! Det är straffbart. Varför denna skillnad?

Varför är alla religiösa övertygelser heliga och okränkbara? Varför får andra trosföreställningar, vissa så kallade vetenskapliga teorier, inte framföras?

Jag tvivlar inte på, att vi har fel, när våra övertygelser får oss att spy ut hat mot andra. Det gäller både när vi säger att Gud kräver hat (jihad och korståg) och när vi säger att vetenskapen kräver hat (insatskommandon och slutgiltig lösning).

Men kan vi förbjuda folk att ha fel? Skall vi straffa dem för det? Kan vi inte i stället ha en lag, som kräver att de skall lyssna på och lära av de som vet bättre? Blir det för dyrt?

Jag avslutar med påpekandet att det var sadducéerna, som ropade: ”Korsfäst!” Det var inte judarna, som dödade Kristus för hans hädelser, det var sadducéerna! De bar fram hatet. De stred för orenhetsreglerna i Toran. Fariséerna ropade: ”Halleluja!” Ur deras skara kom Jesus och kristendomen med budskapet: ”Gud har inte skapat något orent.”

Det är hatet som kommer ur munnen som gör oss orena. Tungan är en eld från helvetet. Ni som läst lite i Bibeln känner igen det. Läs även föregående inlägg!

Nazismen och Jantelagen

Klok som en pudel?

Rasismen diskuteras. Det är inte riktigt mitt intresse, men jag blir lite störd, när jag ser debatten. Jag saknar klara definitioner. Men en sådan finns: Om en rasistisk nedvärdering av andra motiverar massmördande, har rasismen blivit riktigt elak och kallas nazism.

En slavhandlare som tillämpar rashygien för att avla fram starka slavar är inte nazist. Han saknar ideal och är bara girig. Nazisten är en idealist! Han vill skapa en bättre värld med bättre människor. Det tror han är möjligt genom att avla fram övermänniskor och utrota de mindervärdiga.

Biologiska egenskaper knyts till våra gener, vårt DNA. Nazismen knyter önskvärda och icke önskvärda egenskaper till ”människoraserna”. Men det saknas tillräckliga biologiska skillnader, olikheter i DNA, för att vi skall kunna tala om människoraser. Skall vi jämföra med hundar, så är vi en aning olikfärgade pudlar allihop.

Dålig jämförelse eftersom pudlarna räknas som intelligenta.

Tror du att du är något?

Det verkar som om påståendet, att det finns kulturella skillnader, ibland räknas som rasism. Är det vårt DNA, våra gener, som styr vilken kultur vi har? Vilka politiska åsikter eller religion vi har? Är frimurare, kommunister och konstnärer tre olika raser, som kan korsas? Nä, lägg av! Nu blir det löjligt.

Eller menas, att värdering av existerande kulturella skillnader är rasism? (Vart tog genetiken vägen där?) Det innebär i så fall, att det finns en jantelag, som dömer oss som rasister: ”Ni skall inte tro att ni är något!”

Alla religiöst troende blir då nazister. Är jag troende, anser jag antagligen att jag har rätt. Har jag rätt, är jag bättre än dig, som har fel. Kristna, muslimer, hinduer och buddhister är då olika ord för rasister. De politiskt övertygade, fascister, kommunister, anarkister, liberaler med flera, de är också rasister.

Mona Sahlins budskap i debatten om det finns någon svensk kultur var: ”Vi skall inte tro att vi är något!” Hon har fått en del intern kritik i partiet för sitt tänkande. Två kända Göran lär ha muttrat något.

Jag är bättre därför att jag är sämre!

Alltså: Alla tror att de är något, om de har rätt. Då tror de, att de är bättre än andra. Endast de, som tror att de är sämre än andra, har rätt. Då anser de sig vara bättre än andra. Och då är de också rasister!

Logiken bakom resonemanget, som leder till slutsatsen att Mona är rasist, är fel. Om det faktiskt är så, att hon inte känner till svensk kultur, kan hon vända sig till ABF för att få hjälp.

Enligt Wikipedia lyder jantelagen så här på svenska:

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag har kommit fram till, att för dem som talar om svensk kultur, gäller följande formuleringar:

  1. Vi skall inte tro att vi är något.
  2. Vi skall inte tro att vi är lika goda som andra.
  3. Vi skall inte tro att vi är klokare än dem.
  4. Vi skall inte inbilla oss att vi är bättre än andra.
  5. Vi skall inte tro att vi vet mer än andra
  6. Vi skall inte tro att vi är förmer än andra.
  7. Vi skall inte tro att vi duger till något.
  8. Vi skall inte skratta åt andra.
  9. Vi skall inte tro att någon bryr sig om oss.
  10. Vi skall inte tro att vi kan lära andra något.

Hoppsan! Jantelagen förbud mot rasistiska idéer om oss som übermenschen förbjuder svenskt bistånd i form av utbildning. Våra försök kommer att misslyckas och eventuellt orsaka skada, se §§3,4,5 och 10! Att samma sak gäller varje form av annat bistånd klargörs i §7. Medlemskapen i alla organisationer som FN, EU, WHO förklaras helt överflödiga i §9.

Nej! Jag tror vi skall överge jantelagen! Den innebär, att varje debatt skall föras med invektiv: Du är nazist, rasist och allt annat av den sorten!

Jag vill nog påstå att debatt skall innebära att jag hävdar, att jag har rätt och att du har fel. Du skall inta ståndpunkten att du har rätt och jag har fel. Därefter argumenterar vi utan invektiv. Vi pekar bara ut varandras dumheter och vår egen genialitet.

Det måste vara en mänsklig rättighet att tro på sig själv. Likaså är det en mänsklig rättighet och plikt att byta åsikt, om vi kommer fram till att vi haft fel. Jag har förut hävdat, att det är livets mening, om en sådan finns. I så fall gäller följande:

Vi är här av en orsak. Den är att lära oss något. Vi skall äta av kunskapens frukt, kunskaper och erfarenheter. Vi inser då att vi haft fel förut. Det skall vi erkänna, när vi kämpar med samvetet! Vi skall ångra hur fel vi tänkt och gjort. Sedan skall vi bättra oss! Enligt kristen tro blir vi då förlåtna. Sedan får vi se vad som händer.

Att förneka och förkasta gammal tro och byta ut sådan kan då aldrig vara hädelse. I Bibeln beskylls Jesus för att häda (t.ex. Mark 2:7). Han tillåter hädelser (Mark 3:28). I gnostiska skrifter kallas han hädelsernas man. Om du vill omfatta den kristna kulturen, skall du följa honom i fotspåren.

Det gäller särskilt kristna med en okristlig tro, som de tror vara kristen. När du förstått och insett, svär du åt din gamla tro.

Den etiken eller filosofin kan även ateister omfatta. Du behöver väl inte tro på Jesus för att lära dig något! Att acceptera kunskap och djupare insikt borde ingå i svensk kultur (= vanor). Att kalla kunskap ”fake” och konspirationer bör inte ingå.

De pedofila sadducéerna i katolska kyrkan

Prästämbetet

De senaste dagarna har jag flera gånger läst den här artikeln om pedofilin inom kyrkan i Frankrike. En del av artikeln är vittnesmål av Olivier Savignac. Som 13-åring blev han utsatt för sexuella övergrepp av en präst. Jag saxar ur artikeln, där Olivier råkar sätta fingret på kyrkans teologi, när han säger: ”… prästen, den heliga som inkarnerar Gud, som när han talar är Jesus.” Det repeterar vi:

”… prästen, den heliga som inkarnerar Gud, som när han talar är Jesus.”

Olivier Savignac förklarar med dessa ord hur svårt det är att anklaga en präst för något. Den här skandalen har pågått i många sekler, och debatteras idag av många. Här till exempel, där skribenten Bitte Assarmo och en kommentator tycks mena att de ”som respekterar den katolska kyrkan är katoliker som förstår skillnaden mellan katolsk teologi och de som driver kyrkan”.

Det är de senare, vissa präster och andra, som är pedofiler. Katolsk teologi skulle alltså inte vara en av orsakerna till oreda i kyrkan. Här håller jag inte med, och jag vill dra fram den syn på prästämbetet, som jag vill ge skulden för att pedofierna och även andra rövare får fritt fram. Det är en syn på prästämbetet, som är äldre än den kyrka, vilken för nästan två tusen år sedan började som en riktning inom judendomen.

Den synen på präster angreps av många fariséer, av Johannes döparen (”Huggormsyngel!”), av Jesus (samma ordval) och av aposteln Paulus (”Jag som ingenting är!”). Ordet apostel användes som prästtitel i den tidigaste kyrkan. Paulus är i sina angrepp på villolärare särskilt tydlig med att kyrkans prästsyn strider mot läran:

”… jag är inte på något sätt underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag ingenting är” (2 Kor 12:11).

”Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv” (Gal 6:3).

”Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:2).

Katolska kyrkans syn på prästämbetet strider mot Bibelns ord! Paulus menar inte sex, när han talar om kärlek. Olivier Savignac beskriver den obibliska teologins onda konsekvenser.

Bakgrund

I Wikipedia ges alternativa stavningar av ordet saddukéer, Jesus värsta fiender bland judarna. De och deras anhängare var de som ropade: ”Korsfäst!”. De var de enda, som lyckades provocera Jesus att tillgripa våld. Ja, ni känner till hur han rensade templet (Joh 2:15). Han gjorde sig en piska, att göra det med. Läs själva!

Jag har redan skrivit om sadducéerna. Förutom från Wikipedia kan vi läsa om dem i Bibelns uppslagsdel, under stavningen sadduké. Det för oss viktigaste är att de var en prästaristokrati, som ingick i samhällets elit av rika och mäktiga. De gjorde tempelkulten inkomstbringande.

De var kejsarens vänner. De var öppna för behaglig grekisk-romersk kultur men ändå stränga när det gällde fåniga och exkluderande renhetsregler. Sådana gav sadducéerna välkomna möjligheter, att se ned på folk. De tycks ha gillat att trampa på andra. Korruption, ekonomiskt utnyttjande och narcissism är passande ord.

Narcissism är besläktat med messiaskomplex och nämns tillsammans med psykopati. Klickar ni på länkarna hittar ni även gudskomplex och annat storhetsvansinnigt. På tal om psykopati kan ni även söka er till mina skriverier om ordet psychikós, som Paulus använde sig av, när han beskrev teologiska motståndare.

Kom ihåg, att Jesus skapade en riktning inom judendomen. Han var en folklig förkunnare, som utgick från de fariséer, som var sadducéernas viktigaste motståndare. Fariséerna var självlärda teologer, som försörjde sig med vanliga yrken. Den berömde Hillel, som jag nämner i detta inlägg, försörjde sig som vedhuggare. Det kan ni läsa om i engelska Wikipedia.

Det pågick en utveckling inom judendomen. Några sekler tidigare hade Jeremia och andra profeter kämpat mot barnoffer. Abrahams besök på Moria berg, för att offra Isak, var den första revolten mot den gamla kanaanéiska religionens hemskheter.

Hebréerna var länge hedningar, innan många av dem blev vad vi menar med judar. Då tänker vi på fariséernas teologiska utläggningar och inte på sadducéernas blodiga offer. De stammar från tiden i Babylon och även från ett ursprung i de hebreisktalande kanaanéernas dyrkan av Molok och andra avgudar. Bara de värsta antisemiterna har de senaste seklerna yrat om blod i synagogorna.

Sadducéerna representerade en äldre och fortfarande tämligen hednisk tradition inom den religion, ur vilken Jesu lära framträdde efter fariséernas moraliska, filosofiska och teologiska framsteg. För sadducéerna skulle bara Moseböckerna gälla, och senare tankar ville de inte godta!

Det bör innebära ett avståndstagande från både de stora och de små profeterna! Men Jeremias texter har hjälpt mig att förstå Jesus ord. Att förkasta dem är att förkasta Jesu lära.

Enligt sadducéerna krävde Gud blod! Uppståndelsen trodde de inte på (Mark 12:18) och inte heller belöning eller straff efter döden. Jesus lära blir i det perspektivet en direkt fortsättning på ”vår” fariséiska judendom.

När jag ser på Lärans utveckling, påminner det om hur Sveriges Lag utvecklats. 1734 års Lag är den svenska lagrevision som är grunden för den nu gällande lagstiftningen. För mindre än 200 år sedan hade vi ”förstärkt dödsstraff”, stympning av kroppar. Tortyr förbjöds 1734, med vissa undantag. De upphävdes helt först 1868.

Sadducéerna bar alltså på en variant av den gamla hebreiska hedendomen. Den skiljde sig drastiskt från sina motståndares lära. Fariséerna och Jesus var idémässigt nära varandra. Kristendomen skulle nog fortfarande kunna sägas vara en judisk sekt, om inte … Ja, varför skall jag strax förklara.

Intressant är, att kyrkans tradition har gett oss en mycket negativ syn på fariséerna som falska och elaka. De var dock folket, de som stod och ropade ”Halleluja!”, när Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Sadducéerna, som ropade ”Korsfäst!” är bortglömda. Varför?

I sitt andra brev till Korinth angriper Paulus hårt ”de väldiga apostlar” som tagit kontroll över församlingen. De är villolärare. Han uppmanar till revolt! Trettio år efter hans död skriver biskop Clemens av Rom, apostolisk fader och räknad som den förste påven, ett brev till samma församling.

Det är det äldsta bevarade brevet i kristenheten, förutom de som ingår i Bibelns texter. För länge sedan fann jag det i svensk översättning på stadsbiblioteket: ”De Apostoliska Fäderna”. Elain Pagels har skrivit om det. Även hon har översatts till svenska, ”De Gnostiska Evangelierna”, W&W 1981.

Församlingen hade gjort uppror mot sina präster. Clemens fastslår att prästerna är tillsatta av Gud. Paulus hade betonat demokratin. Välj bland er! Men Clemens hotar församlingen med dödsstraff, om de inte återgår till Lydnaden. Sadducéerna från den av romarna år 70 krossade judiska nationen lyckades ta över den kristna kyrkan, troligen med Roms hjälp.

Det här innebar att kristendomen föll tillbaka till ett primitivare religionsstadium, då sumerer och semiter skapade små prästkungadömen. Sug på ordet präst-konung! Kyrkans lära blev inte ens judisk av fariséisk typ. Den blev sadducéisk judendom, övergångsformen mellan gammal hebreisk hedendom och det som skulle bli modern judendom. Det är idéer från Babylon, som fick profeterna att rasa mot ”den babyloniska skökan”.

Kristendomen blev monarkins och feodalismens teologiska ideologi. Påven är monark. Vatikanens konung. Italien har genom påvedömet ”den svarta aristokratin”, de släkter som adlats av påven. Sadduccéernas andliga rötter går tillbaka till de gudakonungar, som konkurrerade med faraonerna om gudomlighet.

Sadduccéernas acceptans av behaglig grekisk-romersk kultur, får mig att tänka på grekernas syn på pedofili och hebefili (dragning till tonåringar). Det här problemet är alltså äldre än kyrkan. Via sadducéerna, Jesus fiender, har den ärvt hedendomen. Då är kyrkan inte längre en judisk sekt, men inte för att den följer Jesu lära, utan för att den strider mot den.

Vad tror prästerna på?

Etiketter

,

Är det inte så att …

Präster borde väl tro på Jesu Kristi återkomst för att döma levande och döda. Så står det skrivet och det har de lärt sig. Då borde de bokstavligen vara döskrämda från att synda.

Men …

Sedan decennier har jag matats med historier om katolska präster, som förskingrat kollekten för att bygga villor åt sina utomäkten-skapliga barn. Jag har alltså träffat arga och ironiska invandrare från Europas katolska länder. Sådana här synder verkar vara värst, där kyrkan är starkast, men ibland kan det hända saker även i sekulära Sverige.

Det här med sex är ju en stor synd. Särskilt normalt sex. Prästerna tycks per definition se pedofili som små synder. Offren är ju små. Nunnor och andra vuxna kvinnor är större, och de ekonomiska konsekvenserna blir lätt stora. Det är synd!

Svenska språket ger oss här en betydelseglidning på ordet synd. Tycker prästerna att synd skall definieras så, har de definitivt gått vilse i teologin.

I mitt bloggande skapade jag kategorin ”Teologins Rövare”, när jag skrev om en ekonomisk fifflare bland Tysklands biskopar. Nedgrävda barnlik i mängd runt kanadensiska kyrkans gamla internatskolor för indanernas barn väckte nyligen uppseende.

Otukt, pedofili, stölder, fiffel, sadism och våld mot barn. Hur är det möjligt bland människor, som förväntas tro på en vredgad Gud, dom, Helvetets eld och eviga straff?

Varför?

Kan det vara så, att den teologiska utbildningen har en avkristnande effekt? Ju mer du studerar, ju mer inser du, att kyrkans lära är galen. Men har du investerat flera år och skaffat dig stora studieskulder, måste du ta jobbet och förkunna tron.

Kan det ha en demoraliserande effekt? Utbildningen mördar barnatron, och någon ny tro, en vuxen sådan, hittar de stackars prästerna inte. Utan tro blir många kriminella.

Felet tror jag är att den ursprungliga judisk-kristna filosofin utplånades av de villolärare, som både Jesus och Paulus varnade för. De tog över kyrkan med hjälp av kejsar Konstantin och andra politiska och teologiska rövare. Läran fylldes med vidskepelse, som fick ställning som helig tradition.

Det enda som är kvar är namnet Jesus Kristus och lösbrutna citat. Kyrkan kan inte ens förklara skillnaden mellan själ och ande. Men igår, lördag (2021-09-18) kunde Kulturkanalen i TV-programmet ”Romarriket: Vinguden Bacchus” presentera den viktiga skillnaden mellan ande/kaos/kärlek och själ/ordning/logik. Det som jag har skrivit så mycket om.

Kunskapen finns

Kunskaperna finns, det är bara det att kyrkan förklarade kunskapen vara hednisk. Dessutom påstod ordförklaringarna i Bibel 1917, att det grekiska ordet psychikós betyder fysiskt. Det måste det göra, annars strider Bibeln mot de frommas tro. Bibeltolkningen har blivit rena vanvettet.

Villolärarna

Villolärarna har jag antagit vara de sadducéer, som räknas som Jesus verkliga fiender. De utgjordes av den prästaristokrati, som kontrollerade av tempelkulten i Jerusalem. Deras anhängare var ”månglarna i templet”, de som ropade ”Korsfäst!”

De var kejsarvänner, som samarbetade med romarna. Med sitt anseende och sina kontakter kunde de ge församlingarna skydd mot förföljelser. Deras lärdom i Skrifterna var imponerande.

De tog över kyrkan och de gjorde kristendomen till monarkins och feodalismens ideologi. Nu måste kyrkan göra upp med sitt förflutna och rensa bort sadduceismen och den bysantinska vidskepelsen ur teologin, annars går den under.

Det är så jag uppfattar Ludvig Jönssons ord. Pastor primarius ord på radio, inte så långt före sin död (1985) var ett rop på hjälp. Vi måste hitta rätt på en teologi, som det går att tro på.

Numera går bara sex procent av Polens ungdomar i kyrkan. Prästbristen i det katolska Europa börjar bli stor. Ilskan växer. Våra präster här i Sverige saknar tydligen ofta kristen tro och dras mot Islam. Då försvinner de delar av den kristna läran, som trots allt blev kvar.

Sådana som Ludvig Jönsson valde att tro på Gud som den villkorslösa kärleken. En Gud som inte ser grymma laggärningar som goda. Börja med det, när läran skall rensas ren!

Vad då? Trosgemenskap?

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/biskop-vi-ar-ingen-asiktsgemenskap-vi-ar-en-trosgemenskap

Tro och åsikt

För många år sedan undrade pastor primarius Ludvig Jönsson vad vi egentligen tror på. Kyrkans gamla bekännelseskrifter är lite väl gamla. Vi kanske kan säga, att de formulerades på en världsbild, som inte längre är vår. Så vi tror inte längre, att vi förstår de där skrifterna.

Sedan 2013 har jag bloggat bland annat om egendomligheter i bibelöversättningarna. Skall en rimlig tolkning av Bibeln vara grund för tron, så saknar vi sådan. Vi har bara åsikter om vad vi skall tro, och de åsikterna är många.

Ansluter jag mig till biskopens stridsrop, ansluter jag mig till hans åsikt. Då kan jag lika väl ansluta mig till någon annan åsikt, eventuellt en åsiktsgemenskap. Det är väl en sådan biskopen tillhör, även om han kallar den trosgemenskap.

Skall vi ha ”partier” i kyrkan med olika bibeltolkningar? Eller skall ”partierna” ha olika åsikter om kyrkans organisation? Eller skall vi ha ”världsliga” politiska partier, som säger: ”Gud står på vår sida!”? Han är socialist, konservativ eller liberal!

(Rom 14) är nog klargörande. Till exempel det här: ”Låt din egen tro vara en sak mellan dig och Gud” (Rom 14:22). Vilken teolog håller med Paulus om det? Biskopen ”trosgemenskap” kan väl inte tillåta något sådant!

Vägen

Jag tror som jag vill, och du tror som du vill! Vad sägs om den bibeltolkningen? Den kan vara rätt, om vi befinner oss på väg mot sanningen. Var och en går så långt och så fort han kan. Mer kan ingen kräva.

Undervisa andra kan du göra, men är det för svårt, så är det. Det är bara att acceptera. När avstånden på vägen blir för stora, upplever vi dem som ondska. Tror jag, att Gud kräver barnoffer, så offrar jag (1 Mos 22:10).

Hur gör vi, när vi möter människor på sådana mentala avstånd från oss? Paulus ger svar: ”Gör er av med den som är ond!” (1 Kor 5:13). Ha ingenting att göra med dem. Separera! Men här finns motsägelser i texterna.

I dem framgår ett budskap, att ingen går förlorad. Gud leder var och en rätt, men det kan ta tusen år. Det skulle då vara förklaring till de långa liven i Moseböckerna. Vi får ”gå om” livets skola tills vi klarar den.

Jesu dunkla svar på frågan i (Joh 9:2) förkastar karma. I stället sägs Gud ha ingripit för sina syften. Det blir antydan till lite logik. Men även utan karma kan det vara mycket plågsamt (Heb 10:31).

Eller tro i stället att vi skall gå till exempel 13 liv i skolan. I så fall skall du tro, att du går i femman och talibanen i ettan. Du är inte förmer än han, och han är inte sämre än dig. Men det finns problem.

De problemen har du nu en förklaring till. Och du kan då hantera det, utan att göra talibanens hat och förakt till ditt. Är det en felaktig teori? Tror du det? Ja, men det kanske fungerar praktiskt.

Det här bara rann upp i huvudet på mig. Har jag fått ihop logiken? Är det någon som kan fundera på saken? Sant behöver det inte vara, bara för att logiken håller. Men peka gärna på svagheter i mina tankar.

Avbilder

Etiketter

Förbudet utan logik

Förbudet att avbilda Gud bygger på Första Moseboks dunkla texter. Dunkelheten öppnar för grubbel och tolkningar. Islam har ett strängt förbud. Där finns inte möjlighet till olika tolkningar. Allt är förbjudet!

Gud själv bröt mot sitt eget förbud, innan Han ens utfärdat det. Han skapade ju människan till sin avbild. Vi själva skall på Jesus uppmaning älska varandra, förmodligen för att på så sätt göra oss så lika Gud som Gud avsåg att vi skall vara.

I så fall deltar vi i, och fullbordar Guds synd. Tillsammans med Honom bryter vi mot Hans gudomliga lagar.

Det här blev helt ologiskt. Orimligt! Jag har lärt mig, att det bli följden, då vi inte förstått. Då vi har feltolkat texten!

Min teori

Förbudet att avbilda måste vara mycket mer komplicerat. Det gäller en viss sorts avbildning. Min egen teori är att det handlar om den avbild av Gud du frammanar, då du säger dig vara Hans ställ-företrädare, eller då du skaffar dig en annan pampig titel inom abrahamistisk religion.

Logik tillförs förbudet

Paulus talade ironiskt om ”väldiga apostlar” (2 Kor 11:5). Han kallade dem ”Satans tjänare” (2 Kor 11:14f). Paulus fortsätter sitt angrepp och säger (2 Kor 11:20), att de är auktoritära, själviska, elaka och använder våld mot dem, de borde älska, mot andra kristna.

Mot anden står den grubblande själen. Den ologiska kärleken mot det logiska intellektet. Det senare är slingrigt och bor i kunskapens träd. Där målar den ormen upp sina tankebilder.

Ormarna (de slingriga intellekten) är många. Deras tankebilder-böcker sägs vara heliga. Men de är brott mot mot Guds bildförbud.

Böckerna kan ha sitt värde, men även den Gud lagt i Sion är en stötesten, som du kan snubbla på (Rom 9:33). Men fattar du det underfundiga budskapet är texterna OK.

Övriga skrifter skall du vara försiktig med. Saknas kärleksbudskapet får du bränna dem! Även en del av Bibeln tycks ha gjorts utan kärlek. Det gäller bland annat vissa redigeringar i Paulus brev.

Godhet?

Etiketter

, , ,

Andra debatterar vad som menas med ”god”. Då gör jag det också.

Två godheter

Den vanligaste definitionen på godhet, som jag ser hos religiösa eller troende, är ”att handla enligt Guds vilja”. Vad är då det? Här har kristendomen två svar.

Islam har ett av dem som sitt enda: Att handla enligt Guds vilja är att följa Guds Lag. I Islams fall innebär det Koranen, hadhiterna, sira och tolkningen av dessa. Detta kallas tillsammans sunna. Uttolkningarna ger sharian, men skapar även lärostrider. De blir ofta hatiska.

Inom kristendomen förekommer något liknande. Men då är det Bibeln, som är Rättesnöret. Guds Lag är tio Guds bud och annat som vi hittar i Bibeln. Tolkningarna är ofta komplicerade och de ifrågasätts.

Lärostrider förekommer även bland kristna. De har ofta varit hatiska. Man kallar varandra heretiker, kättare.

Ett exempel på kristen lagfrom godhet är när åskådarna hjälpte till att samla ved till häxbålen. Ett annat är då någon torterade kättare. Då kunde man bli helgonförklarad.

Även kollektgivare är goda, allmosor (t.ex. Apg 10:31). Islam delar åsikten. Jesus var dock kritisk och ger det andra svaret på vad som är Guds vilja: Vi skall älska varandra! Det är godhet!

Kristus jämlike

Många kristna betonar ofta tio Guds bud och Bibelns ord. Vi har då fått ordet bokstavstolkning. Andra kristna menar att ”bokstaven dödar, men anden ger liv” (2 Kor 3:6). Men förutom Paulus är de inte många.

Paulus kopplar ihop anden med kärleken (2 Kor 6:6, Kol 1:8) och sätter bokstaven och Lagen i motsats till den. Det blir då två mycket olika kristna läror.

Jag märker att lagfromheten dominerar i en kristenhet, som lever i en värld, som är en spegelbild av oss. Paulus ord: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild” (1 Kor 13:12). Vi ser Islam.

Muhammed kan inte räknas som god enligt Paulus. Men för en lagfrom och bokstavstroende kyrka och kristenhet är han ibland Kristus jämlike. Fast bara när han inte ses som Djävulen själv.

Gud är större – än vadå?

Etiketter

, , ,

Obs! Det här är liknelser i ett filosofisk resonemang, inte en exkursion i naturen, där vi med nyfikna fingrar skall könsbestämma olika exemplar av arten gud. Bokstavstolka inte! Då blir allt absurt.

Djupet 1

Större än mig? De som har läst mina tankar, vet att jag tolkat Genesis (den extremt svårtolkade och dunkla Första Mosebok) som att Gud är ett Hav av medvetande och att människan – du – skapats av en droppe ur detta. ”Droppe” står det i Koranen. Jag ger alltså Mohammed rätt i den detaljen.

OK! Då är det klart. Gud är större än mig. Men är det nödvändigt att påpeka? Finns det något annat, som Gud kan vara större än? Andra gudar kanske? Det skulle vara intressant att få veta. Men glöm bort dem! Nu skall vi tala om den Gud som är en. Den judiska trosbekännelsens Gud. Jag tolkar ”en” som enda, allt och helhet.

Genesis talar om Elohim (ordet för gud i flertalsform) och om Djupet. Detta himmelshav av medvetande kan tämligen säkert tolkas som Guds Andes Djup. Det är inte flera olika gudar, utan Gud beskrivs på flera sätt i Bibelns inledande verser.

Jag sänder en tanke till prosten, som sade sig vara för dum att förstå Bibeln. Han hade studerat hebreiska, men gett upp försöken. Gammelhebreiskan i Genesis var för svår. Men 2007 bör han ha kommit till insikt (1 Kor 13:12).

Gud är en totalitet, som inte kan beskrivas enkelt. Man använder bilder ur olika synvinklar för att beskriva ett ”komplicerat föremål”. Det senare understryks i min teodicé.

Min teodicé

I begynnelsen, när Gud Fader hade gått till jobbet, släppte Gud Moder ut ungarna (elohim, se Ps 82:6) för att leka Himmel och Jord (1 Mos 1:1-3).

(Där hade vi treenigheten Fadern, Den Heliga Andan och Ungarna. Som kristen förväntas du inse, att alla är Den Ende.)

Och där den materiella världen är, där var öde och tomt. Där var Det Stora Djupet, ett spegelklart Himmelshav. Där samlades ungarna för att leka.

(Ande är grammatiskt femininum i hebreiskan, så det bör vara Djupet som ibland beskrivs som Gud Moder. Repeterar: Det här är liknelser i ett filosofisk resonemang, inte en exkursion i naturen, där vi med nyfikna fingrar skall könsbestämma olika exemplar av arten gud. Bokstavstolka inte!)

Men ungarna började slåss, så att det blixtrade. ”Vart det ljust?”, sade de, när de såg en spegelbild av sig själva i Djupet.

(I Bibel 2000 inleds 1 Kor 13:12 med: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild”. I Bibel 1917 skriver Paulus i stället detta: ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel”. Platon: Spegel, spegel på grottväggen där, säg mig vem som fulast i världen är!)

”Hu så hemskt!” sade ungarna. ”Det där är inte vår bild, det är spegelns bild! Hur skall vi kunna tro på en god Fader, när bilden i Hans Andes Djup ser ut så där?”

Om aftonen, när Gud Fader kom hem, fick Han se vad ungarna hade gjort. Och Gud Fader sade: ”Era små djävlar! Vad är det för Helvete ni har skapat? Jag skall dränka er i Djupets vatten! Alla utom Noa, som jag ser har varit snäll.”

Och så gjorde Han det.

Djupets hebreiska namn

Ett hav av medvetande förklarar namnet Jahvé, ”Jag är”. Det är medvetandet om sig själv, som säger sig heta så (2 Mos 3:14). ”Jag är den jag är”, eller ”Jag blir den jag blir”. Wikipedia med flera drar fram hebreiskans verb för ”att vara” i olika former. Det är en typisk svårtolkad dunkelhet, som bara passar in på det enda som säkert existerar – medvetandet.

Denna Wikipedias artikel är intressant. Guds yttrande: ”Jag är den jag är” skall egentligenbetyda: ”Jag skall vara den jag skall vara”. Jahvé tycks kunna syfta på världsträdet eller snarare livsträdet och ”platsen” (i Djupet?) där det faller. Gud skapar sig till den Han skall vara. På något sätt är du indragen i den processen, när du lever, växer och dör.

Medvetandet kan också kallas för Seendets Gud (1 Mos 16:3). Han är de religiösa kvantfysikernas Gud. Han är Observatören som Schrödinger offrade en katt till. Han skapar det Han skapar! Om bibeltexten eller fysikens texter är dunklast och mest obegripliga är en smaksak.

Tes, antites och syntes

I filosofiska tvister hävdas, att icke-materialister ibland menar att materiens värld är en illusion. Det kan ses som ett svar på materialisternas syn på medvetandet som en illusion. Då antas medvetandet vara ett illusoriskt fenomen skapat av och i materien, närmare bestämt i en hjärna.

Logiskt är tanken så omöjlig, att den måste ses som en känslomässig reaktion, en sorts svordom. Dum religiös vidskepelse retar somliga materialister till att säga dumheter. Fråga dem: ”Vem blir lurad av denna illusion?”

Här utgår jag från tesen, att allt visserligen är medvetande, att ingenting annat existerar och att vi kan kalla det allt omfattande medvetandet ”Gud”, men … . Jag har redan sagt det. Medvetandet är en realitet, som inte bara liknas vid vatten i myterna, med sina fysiska transformationer liknar det vatten!

Vattnet har sina aggregationsformer: is, vatten och ånga. Fast, vätska och gas. Medvetandets aggregationsformer är allt vi kan tänka oss och säkert mer därtill, tankar, materia, skeenden och kaos. Det vi särskilt bör observera är materien. Det kan liknas vid fruset medvetande.

Fysiker säger att kvarkar med mera inte bör ses som annat än matematiska abstraktioner. Jag skrev bland annat detta om sådant 2015. En abstraktion är något mentalt. En abstraktion är ett ”tankefoster” framfött av medvetandet. Det är skapat i och av medvetandet.

Medvetande är alltings grundläggande ”elementarpartikel”, ”vågrörelse”, ”sträng” eller ”membran”. Alla sådana är skapade av medvetande, som alltså kan ses som ett fysiskt fenomen. Materialismens och icke-materialismens teser kan smälta samman till en syntes, när fysiska fenomen blir mentala.

Hugskott, spekulationer och fantasier

Kunskapen om detta är dock ett svart hål. Som fysiskt fenomen, materia eller energi, är medvetandet helt mörkt för fysiken. Men tänk om det omfattar nittiofem procent av universum. Spegelbilden i Djupet är kanske bara fem procent av verkligheten. Skall jag fantisera om att Djupet expanderar? Då expanderar väl bilden också?

Som ni märker har jag läst för mycket populärvetenskap om kosmologi. Den som inte läst sådant, fattar inte det där. Lika bra det.

Dualitet

Det här innebär, att det inte finns något annat än medvetande. Allt är skapat av detta. Men om materien skapar det mentala eller om det mentala skapar materien är en fråga om synvinkel.

Frågan liknar den om fotonen är en partikel eller vågrörelse. Vi har en dualitet i hela tillvaron. Allt verkar vara både och. Precis som medvetandet självt. Det är både logiskt tänkande och ologiskt värderande (vackert/fult, moral). Det är både en grubblande själ och kärlekens ande.

Den som läser om fornegyptiska föreställningar möter tvåheten. Den finns i all möjlig filosofi och i modern fysik. Vi kommer inte undan den. Illusion och verklighet. Tibetanska dödsboken var den första skrift (buddhism), där jag mötte ”både och” som svar på frågan om det vi möter är illusion eller verklighet.

Illusionerna är vår verklighet. Ja, verkligheten måste i något avseende vara illusorisk, om vi skall kunna ändra på den! Och det skall vi göra. Det är därför vi är här. För att ändra på oss själva, våra medvetanden, så att bilden i Djupet inte bara blir sann utan även god

Men här gungar logiken i ordens glidande betydelser. Är medvetandet illusoriskt, om det går att förändra? Det är nog inte medvetandet i sig vi kan förändra, bara dess innehåll. Det är de bilder, det frusna medvetande andra ser, när de betraktar oss. Våra fysiska kroppar och allt som kan knytas till dem, våra tankevärldar, tankarnas himmel. Allt det skall vi ändra på!

Misslyckande är ingalunda otänkbart. Då blir bilden ett helvete. Det är alla myter överens om. Och den illusionen är verklig, om vi nu skall tro, att detta reflekterande över filosofiska problem fört oss till sanningen.

Gud är inte större!

Rubrikens frågade: Gud är större – än vadå? Det kan vara dags att besvara den. Eftersom det inte finns något annat än detta oändliga medvetande, somkallas Gud, så finns det inget Gud kan vara större än.

Jo, Havet är större än sina droppar. Men är det en insikt så överväldigande, att vi skall hoppa jämfota när vi fattar det? Nej! Gud är inte större! Han är allt! Ordet större innebär att det finns något att jämföra Honom med. Om jag skall vara kristen, bör jag se det som hädelse.

Att allt är skapat av Gud med innebörden ”materialet Gud” (medvetande), gör ett Jesuord logiskt (Matt 15:11-19, Mark 7:15-23). I evangelierna säger Jesus att endast ondska som kommer från vårt tankeorgan (som man i antiken trodde var hjärtat) kan göra människan oren. Sådan ond orenhet går ut som ont tal genom munnen och kan orena andra. Men inget som går in genom munnen gör oss orena. ”Därmed förklarade han all föda ren”, skriver Markus.

Om svinet är ett orent djur, så är Gud oren. Även svinet är skapad av ”materialet Gud”. Fläsk är också det jag kallade ”fruset medvetande”. Men kanske det finns en svaghet i mitt resonemang? Människan är Guds avbild, och människan kan skapa orenhet. Då borde Gud kunna det också. Men gör Han det? Då har vi en Gud, som kan vara elak och ond.

Invändningen mot denna tanke blir nog det jag skrev här, att tillvaron är inrättad för att rena oss. Det sker en destillation av dropparna över elden i tillvarons helveten. Vi blir ett med Gud först när vi är destillerade och rena. Det är en skämtsam liknelse avsedd att beskriva verkligheten. Ta den på lagom allvar!

Det orena svinet torde vara en liknelse, som tagits på alltför stort allvar. Bokstavstron i vårt tankeorgan (som vi tror är hjärnan) blir lätt något orent, som sedan går ut genom munnen.

Några bilder i Spegeln

Paulus skriver att vi ser ”en gåtfull spegelbild”. Han skriver om hat, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, splittringar och annat (Gal 5:19-21). Sådan orenhet skall föra oss till en hetare värld.

Länder i arabvärlden kan bli snart bli obeboeliga. Dessutom ser Bibelbältets och Qanons USA talibanerna segra, orkanerna växa, skogarna brinna och havet stiga. Gud är en och Greta är Helvetets profet. Kan man tro på någon av dem?

Talibanerna vann!

Etiketter

Vidrig moral segrade över ingen moral

Den första underrubriken säger kanske att jag känner mig lite dyster. Kanske ger jag uttryck mer för känslor än för tankar. Jag får fundera, om jag helt vill stå för det jag skriver. Alltså:

Alla är upprörda. Bland förklaringar till talibanernas seger finns den, att Afganistan låg längst ned i korruptionsligan. Då passar bibelordet ”Kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tim 6:10). Det kanske inte är vidskepelse utan i stället ett gammalt visdomsord, som sluppit in i Bibeln.

USA hade gett landet $ 83.000.000.000 till soldater och poliser. Sådana har haft svårt få ut sin lön. Dessutom har de haft dåligt på andra sätt. Försvars- och inrikesministrarna och andra har dock blivit rika. Mycket pengar levererades till dem och andra ”snälla afghaner” som kontanter i resväskor och ryggsäckar.

Amerikanska statstjänstemän och militärer är sura och berättar. De är vanligt hederligt folk, som burit de där pengarna. Den moraliska rötan finns ofta i toppen, och lojaliteten mot toppen blir då dålig. Vi har förut hört om en US-general, som planerade göra motstånd mot Trump, om denne försökte sig på en kupp.

Många militärer känner lojalitet mot demokratin, konstitutionen, moral och lagar, inte mot presidenten och regeringen. Generalens tänkande styrdes av hans samvete. Samvete är ett tänkande, som ofta ses som ologiskt. Ofta har det ändå högt anseende.

Ingen i Afghanistan ville slåss för de afghanska ministrarna, som inte heller ville slåss. Det ville inte deras president heller. De var nöjda. De hade uppnått sina mål – milliarderna. Om denna moraliska röta har ni läst i våra vanligaste tidningar. I dem finns även en detalj om en mycket hög regeringsafghan, som varit felaktigt folkbordförd i Sverige och fått föräldrapenning.

Moralen i Sverige

Det sista är en struntsak i sammanhanget, men säger något om Sverige. Moralen utgår från känslor om rätt och fel. Dessa känslor skapas avövertygelser som formuleras i trossatser, religiösa eller ideologiska.

Dessa trossatser uppfostras vi med och utbildas i tillsammans med vår musik (ABBA, Hugo Alfvén, Lapplisa, Bellman, Wilhelm Peterson-Berger med flera), vår litteratur (bl.a. ca 150 arbetarförfattare) och mycket annat. Allt detta utgör vår kultur.

Varje kultur har sin egen moral. Den lyfter kulturens litteratur fram och spinner sina berättelser på. Kulturhistorikern Hartvig Frisch (socialdemokratiskt statsråd i Danmark, död 1950) definierade kultur som vanor. Mona Sahlin förnekade att det finns någon inhemsk svensk kultur.

Då har vi heller ingen egen moral. Hon var avundsjuk på dem som har. Hennes fiender ropar: ”Hon är avundsjuk på talibanerna!”. De har sina egna vanor, sin egen moral. En hemsk moral.

Vi har paragrafer i stället. Enligt dem skall föräldrapenning utgå till dess korrekt information om annat formellt erhålls. Utan moral slås aldrig näven i bordet. Utan moral utreder man. Den irakiske försvarsministern var den förste av sin sort som fick svensk föräldrapenning. Afghanen är den andre.

I ett Sverige utan moral fortsätter utredningarna. Talibanerna utreder inte. De upprätthåller sin moral. Då nöjer de sig inte med en näve i bordet.

Dålig moral eller ingen alls?

Afghanska armen kan nog känna lojalitet, men inte mot den flyende afghanske presidenten och hans penningstinna ministrar. Att skjuta sönder Kabul, för att försvara en sådan regim, kanske stred både mot soldaternas samveten och förnuftiga tänkande. Vad välja mellan pest och kolera? En vidrig moral eller ingen alls?

Det här visste Washington hela tiden. Men där var de nöjda med sin afghanska regering. Carl Bildt, vår tidigare ledare för moderaterna, är upprörd över att den är borta. Det var en moderat kraft, som inte bråkade om den ekonomiska världsordningen. Även vår icke-moderata regering är bekymrad. Talibanerna utgör kanske ett hot mot globaliseringen.

Helt uppenbart var det lätt för talibanerna att ta makten. Det hade gjorts lätt för dem. De borde egentligen vara tacksamma mot amerikanerna. Utan deras pengar hade Afghanistan inte kunnat bli så korrumperat och lätt att ta över.

Sensmoralen tycks bli att moral alltid segrar, oavsett hur vidrig moralen är. Utan moral är vi hjälplösa. 1940 föll Frankrike av den orsaken. Jag har läst skildringar av stämningarna i Frankrike. Alltför många saknade tro på någonting, medan tyskarna hade uppfostrats till tro på en hemsk moral.

Tyskarna slogs in i döden och gjorde de hemskaste saker. Men vi har fler, som har varit moraliska. Kanadensarna gräver upp barnlik runt kyrkans gamla skolor. Urbefolkningens barn dog av den moraliska uppfostran de erhöll.

Var kan vi hitta en god moral? Förutsättningen för en sådan är kanske en god kultur. Men det räcker inte! Jag har förut skrivit, att bildning är att känna till sin kultur. Jag har förut skrivit, att bildning inte ger jobb. Våra lärare behöver inte längre vara bildade. Bildning är onödig. Mona hade kanske rätt. Vi har inte längre någon kultur. Då går vi under.

Svensk moral

Etiketter

, , , ,

Vem är svensk?

Kan svaret vara en värdering? Jag har i mina filosofiska grubblerier hävdat att medvetandet är tudelat i dels den logiska själen (= intellektet) och dels den ologiska anden. Själen grubblar och anden värderar.

Det går inte att logiskt försvara en värdering: Detta är vackert, fult, ont, gott, moraliskt, omoraliskt, rätt, fel, behaglig, obehaglig. Vi har olika åsikter om det. Övertygelserna, känslorna är starka. Somliga tar på sig bombbältena, dödar och dödas för sin tro.

Anden (= viljan) driver oss, den väljer. Själen försvarar vårt val. Vår själ är pigan som lyder. Hon slåss med ord. Logikens skärpa är inte alltid den bästa. Själen (intellektet) slingrar sig i kunskapens träd och heter Lilith i biblisk myt. Som transperson kallas hon Lögnens Furste. Men det är vår ande, som är furstinnan. Hon befaller över oss ömkliga intellekt! Anden kan vara både god och ond, helig och oren (Mark 5:2, 1 Sam 16:14f).

Min ande säger: ”Jag är svensk!” Din ande svarar: ”Nazist!” Nazismen är liksom nationalismen en ideologi. Sådana är logiska krumelurer skapade av ord. Om svensk är en värdering (= behaglig identitet), kan jag inte logiskt försvara påståendet. Jag mår bra av det jag tycker är en behaglig identitet. Som den där Narcissus, när han såg sin egen spegelbild.

Jag kan dock skapa en ideologi av lögner kring begreppet. Om jag inte bryr mig om det, utan bara känner mig svensk, mår jag bra. Din ande värderar ”svensk” negativt och ropar: ”Nazist!” (= obehaglig identitet). Du kan inte logiskt försvara påståendet, det blir bara krumelurer, och du mår kanske inte bra.

Min ande säger, att Hon är vacker. Din ande säger, att Hon är ful. Vem har rätt? Det går inte att logiskt fastslå. Vi skapar våra definitioner och krav utifrån våra önskningar och begär. Mina påhitt och dina påhitt.

Pruser var ursprungligen ett baltiskt eller baltoslaviskt folkslag bosatt vid södra Östersjön. Deras land erövrades av tyskar. Etnisk rensning och etnisk blandning följde. Somliga av prusernas ättlingar blev litauer eller polacker, andra blev tyskar. 

Bland tyskar blev namnet ändrat till Preussen och innebörden av ordet preussare blev till slut närmast ”supertysk”. Pruserna fick inte behålla sin identitet. Folk brukar vilja behålla den. Under medeltiden försökte de och mördades.

De överlevande kan ibland ha det bra som tyskar eller vad de nu är. Men historien visar, att det var en tidvis plågsam förändring. En hemsk historia. Liknar kanske hur danskarna i Skåne blev svenskar. Riktigt ruggigt.

Vad kommer Sverige och svensk att betyda? Antisemit? Och har inte skåningarna lidit nog?

Vem är vadå?

Kanada hittar man barngravar. Det var den ”rasmässigt lågstående” ursprungs-befolkningen, som i civilisationens namn fick lämna ifrån sig 150.000 barn till 139 internatskolor, där de vanvårdades, svalt och misshandlades. Det var kristna skolor, där nunnor stod för misshandeln och munkar och präster våldtog.

Katolska kyrkan har sedan länge haft problem på grund av sina gudsmäns pedofila begär. Nu blir det värre. Graviditeterna i dessa skolor undanröjdes, antagligen i Jesu namn. Låten barnen komma till mig! Nunnors sadistiska dominatrisbegär har ännu inte uppmärksammats i lika hög grad, men det kanske kommer. 

Barnens brott var att tillhöra hednisk kultur och tala ociviliserat språk. De hade därför inget värde. Massgravarna innehåller vardera hundratals barnlik. De som hittats hitintills (ca tusen) är bara början, sägs det av en företrädare för den största gruppen bland de 1.700.000 kanadensare, som räknas till ursprungs-befolkningen.

De kristna talibanerna kan de också. På svt.se kan man hitta detta. Pastorn ser hatisk ut. Han kunde vara en taliban. Kristna eller muslimer, de där vet att de har rätt. Det har inget med logik och förnuft att göra. Det kan vi se i det reportage Magda Gad har gjort om hur talibanerna i Afganistan för krig.

De är ekologiska, kanske inte som Greta, men … Vi är för många på Jorden, människan har blivit ett skadedjur. Enda lösningen är att reducera vårt antal. Ta därför död på alla, som inte är som vi! Alla! Jorden skall vara ett paradis för oss! Bara för oss! Vi goda, rättfärdiga, renläriga och allt annat bra som vi är!

De där talibanerna har stridsmoralen. De tror på sin sak. Tyskarna hade det också. De trodde på sin storhet och besegrades vanligen bara av numerärt överlägsna styrkor. Men stridsmoral är inte moral. Tyskar och talibaner har visat och visar, att det oftare är omoral. Det har vi svenskar också visat, och ryssar, engelsmän och fransmän. Nej, jag orkar inte räkna upp alla.

På 1950-talet berättade en lärare, att han var med på en skolresa till Tyskland före WWII. De besökte en skola i Das Reich. De togs emot väl och organiserat. De skulle och fick tala tyska. Det var chockartat och förstummande.

I den tyska skolan visste deras jämnåriga, att Tyskland aldrig varit ockuperat av främmande trupper! De svenska eleverna sade: ”Gustav II Adolf och Napoleon”. Nej! Tyskland hade aldrig varit under utländskt herravälde!

Verkligheten gungade för de svenska gymnasisterna. De svenska läroböckerna var felaktiga. Men deras tyska kamrater marscherade få år senare trosvissa till fronten. Fem millioner av dem dog. 

Vår lärare var fortfarande fundersam. Men saken sågs som pinsam. De, som borde ha pratat om det och analyserat saken, glömde bort det. Nu har vi chockats av Trump och alla alternativa sanningar. Vi har chockats av trosvissheten hos de som råkat ut för ”ond ande”, för sådana värderingar.

Tyvärr inser de flesta inte, att dessa finns hela vägen från vänster till höger. ”Alla ljuger” (Ps 12:3). Och offren för ”ond ande” inser inget själva. Däremot inser alla när motståndarna ljuger. Alla ger med sina lögner sina fiender den bästa amunitionen i striderna.

Människan som Guds tröstnapp

Etiketter

, , , ,

Kultur och bildning

Den som inte känner till sin egen kultur är obildad. Det ingick i socialdemokraternas ursprungliga dröm, att kultur inte bara skulle vara de rikas privilegium. Här är en länk till en del av den svenska kulturen. Den omfattar dock mycket mer än cirka 160 arbetarförfattare som studeras på ABF(s).

Materialismen

Drömmen dog tillsammans med mycket annat tankegods. Bild-ning anses inte ge jobb, och produktion är ju livets mening enligt marxismen. Den ekonomiska liberalismen säger att vinsten är livets mening, men filosofiskt är det samma sak, materialism.

Vild marxism och vild ekonomisk liberalism var överens: Bildning är onödig! Ut med den ur skolan! Materialismen blev den över-ordnade ideologin.

Då lär man sig inte, att Sverige har en kultur. Den är ofta delad med andra, då gränser lätt skapas av andra skäl än kulturella. ABBA delade vi med oss av, även den tysk-norska fjärdedelen.

För materialismen är allt filosoferande slöseri med tid. Musik likaså, om du inte tjänar pengar på den och på så sätt ökar vår bruttonationalprodukt och våra exportinkomster. Men filosofin anses värre, ibland riktigt elak. Det är då den ifrågasätter materialismens svar på frågan om mål och mening.

Materialismen vet svaret! Produktion! Vinst! BNP! På engelska GDP. En utplundrad och förgiftad planet med elva miljarder människor och enorm produktion är bättre en planet med två milliarder människor (som år 1930) och bara en tredjedel så stor produktion.

Och vi sägs behöva arbetskraften! Beroende på politisk tillhörig-het vill vi antingen ha den till näringslivet eller till äldreomsorgen. Logiken är en slingrig jävel i de tvivelaktiga kunskapernas träd. Logiken är ofta Lögnens Furste.

En bild av en galen Gud

I Rom sitter någon och dyrkar en gudsbild, som kräver att vi skall uppfylla Jorden. Med ett hundra eller två hundra milliarder? I vårt land tycker några att vi kan öka dess befolkning till hundra millioner med import. Då använder även politiker till vänster ordet vinst och gör sig till valarbetare åt SD.

Jag filosoferar hellre. Enligt materialismen leder det ofta till vid-skepelse och dumheter! Jag gör det ändå. Det är en bättre kul-turyttring än den katolik-islamska, att avla många barn. Vi bör nog bekämpa somliga gudsbilder. Sprid vår sekulära kultur! Fast den är mest sekulär gentemot galna gudsbilder.

Vidskepligt filosoferande kring det politiskt korrekta …

Jag har insett ett fel i följande påstående: ”Om du är skapad till Guds avbild, kan Gud inte vara fulländad!” Det är inte din person-lighet, som är Guds avbild. Du är Guds avbild på annat sätt.

Det bör vara ett politiskt korrekt påstående, att du är en avspeg-ling av din miljö, av samhället, av kulturen och människorna som omger dig. Då kan du liknas vid en spegel. Som spegel är du Guds avbild. Som spegel kan du vara fulländad och visa upp fulländad ondska. Orderlydnad.

Teodicén var att världen är en spegelbild i den Gud, som också Han liknas vid en spegel. Om vi ser hemska ut, visar spegeln en sann bild av oss. Det är inget fel på spegeln (Gud). Det är bilden som vi ogillar, den bild vi som sagt kallar världen.

Paulus uttrycker sig olika i översättningarna, Bibel 1917 och Bibel 2000. Det är dock en spegelbild han talar om (1 Kor 13:12). Den är dunkel eller gåtfull. I den versen i det berömda och mycket viktiga trettonde kapitlet (”Kärlekens lov”) klargör Paulus, att det är Gud vi ser.

… och även kring märkliga ord av Paulus

Var snäll och läs versen och tänk efter vad Paulus ord egentligen betyder! Bibelversen lyder så här: ”Ännu ser vi en gåtfull spegel-bild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” (1 Kor 13:12).

Det Gud visar, är de bilder vi små speglar visar upp mot Honom, den stora Spegeln. Dessa våra personligheter är förskräckliga. En del av dem kan vara den gudsbild vi skapat. Den gudsbilden visar vår auktoritetstro, vår dyrkan av en Führer, tron på den starke mannen.

Andra otrevligheter i våra personligheter har skapats av diverse trauman. Allt sådant formar din hemska personlighet! Det är som sagt inte den, som är en avbild av Gud, lika lite som dina fysiska organ är det.

Det är din reflekterande förmåga, som är Guds avbild. Den förmågan är mer än fysisk reflektion. Och materialet i spegeln är medvetande. Jag fortsätter likna medvetandet vid vatten. Då blir Gud ett hav och vi människor dess droppar. Här finns inte plats för en skäggig gud!

Jag ger er gudsbilden ”Ett hav av odödligt medvetande” och människosynen ”En droppe av Gud”. Då kan små galna gudar givetvis förse Jorden med en befolkning på hundra milliarder. Men de dropparna blir bara lervälling, dynga och dy. Jorden blir ett förgiftat träsk med odödligt lidande.

En inte alls så gullig Jesus

Läs den där versen igen (1 Kor 13:12)! När droppen förenas med Havet, ser droppen inte längre en dunkel och gåtfull spegelbild i Havet. Den ser Havet, den blivit ett med. Då blir kunskapen total, ansikte mot ansikte med Gud.

Det är ett oerhört påstående. Men som jag skrivit förut, det inne-bär också samvetseld. Den dömer och förbränner våra person-ligheter. I Thomas Evangelium klipper jag logon nummer 70 ur den första länkens tolkning. I den andra länkens tolkning har samma stycke fått nummer 71. Jesus talar om den Gud han säger sig vara ett med:

70 Jesus sade: ”Om ni har honom i ert inre, skall han som finns i ert inre rädda er. Om ni inte har honom i ert inre, skall det ni har i ert inre döda er.” Är avsaknaden av ett ”inte” i sista satsen ett fel? Jämför med den här tolkningen:

71 Jesus sade: ”När ni skapa denne (el. detta) bland (el. i) eder, skall denne (el. detta), som ni ha, rädda eder. Om ni icke ha denne (el. detta) bland (el. i) eder skall denne (el. detta), som ni icke ha bland (el. i) eder, döda eder.”

Dödandet kopplar vi samman med ”då” i Paulus vers ovan (1 Kor 13:12). Till det lägger vi detta Jesusord: ”Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet.” (Mark 13:26 + tre parallellställen):

Här blir Kristus hopkopplad och identisk med samvetet. Det kommer med makt, och då finns det i oss. Det kan förbränna oss. Det handlar alltså om ”den andra döden”. Den, vår onda personlighets död, inträffar efter vår fysiska död. Den döden anger Paulus med ordet ”då” i 1 Kor 13:12.

Kristus kommer alltså som den gud som heter Molok. Han är inte alls något gulligt Jesubarn: ”Ty vår Gud är en förtärande eld” (Heb 12:29). ”Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Heb 10:31).

Det är inte någon förlåtande lära. Kom den sen? Jag spekulerar lite. Ser vi en utveckling från våldsbejakande religiös terrorist till apostat (= avhoppare på teologiskt språk), som insett att lösningen måste vara något annat? Barnguden växer upp, blir tonåring och så småningom vuxen.

Apostaten måste dö, sade Judas Iskariot, som enligt Dante Alighieri hamnade längst ner. Men det får ni spinna på själva. Jag fortsätter med gudsbilden.

Avgudar

Gud har inte jättestora fötter, inget annat fysiskt stort heller. Det trodde en del av våra förfäder och de dyrkade ibland gudabilder med stora organ, t.ex. guden Frej. Se Wikipedias bild nedan.

Numera tror jag att de hedniskt tänkande ofta kräver ett stort skägg på Gud. Då kan de hävda, att de är Guds avbilder. Även i kristendomen ser man den fysiska människan, som Guds avbild.

Kristna fundamentalister ser det biologiska livet som det heliga. De är materialister, och då är det växande skägg, tarmfunktioner, spermier och annat, som är viktigt. Men sådant är bara bilder i spegeln.

Medvetandet, vare sig det är Havet eller dropparna, är man knappt medvetna om. Och med guden Frej delar de mer än hedniskt skägg att dra i för att förneka att kvinnor är Guds avbilder. Men det finns ju fler än kvinnor, som är utan skägg.

Barngudar

Det forntida gudanamnet Ing betyder barn (till något). Ingveonerna, nordgermanerna vid Nordsjön, tog sitt namn från sin gud. Alla nordbor tillhör det folkslaget. Någon gång hette kanske hela området Ingland.

När det gäller ord som angler och England använder de lärde ordet ”sannolikt” när de förklarar etymologin. Jag tycker inte guden Ings namn är mindre sannolik som förklaring till namnet på landet England.

Orden älskling, raring, viking och många andra ”-ingar” skapades i våra nordiska språk. Värsting betyder avkomma av det värsta. Gudanamnet utvecklades sedan till Yngve-Frej. Sedan blev det bara Frej, som var fruktbarhetens och tillväxtens gud i våra nordiska länder. 

Barnteologin kan vara lite lustig. En kärring är faktiskt en dotter till kärlekens gud eller gudinna. Våra språk utvecklades. Namnet Ing blev yngling, ung och unge, eller tvärtom, det utvecklades ur de orden.

Gudars hunger

Tidiga gudar ansågs ofta vara i behov av dyrkare och även av offer. Bland mytologierna har jag hittat ord om gudar som samlas kring den skapade materien, för att äta den. Medvetandet förtär materia och via ”naturliga processer” förenas materien med medvetandets kropp.

Det påminner om judarnas tro på Nya Testamentets tid att kött, som offrats till och ätits av avgudar, genom ”naturliga processer” blivit delar av avgudarnas kroppar. Köttet hade blivit ett med en avgud. En jude som åt sådant kött trodde sig på samma sätt bli ett med avguden, en del av gudens kropp.

Det är egentligen en materialistisk avgudatro. Enligt Paulus finns inga avgudar, och således inget problem (1 Kor 8:4, 10:18ff). Men tror man att det är fel att äta, då är det fel. Samvetet är en besvärlig gud.

Paulus är här svårtolkad. Jag har skrivit mångordigt om det här förut. Nu går jag runt det. Tillbaka till gudarnas ätande. Det handlar alltså om att medvetanden blir ett med materien. Dropparna av Gud inkarnerar i materiella kroppar. Även i Koranen är en droppe inblandad, då Allah skapar oss.

Upplevelser i materien är den näring medvetanden behöver för att tillväxa. Gudarna är barn. De vill och de skall växa. Det gäller även vår Gud. Det sägs att Han föddes av en jungfru. Skägglös!

Den ångestfyllda själen

Introspektionen, grubblet över oss själva, skulle kunna skapa idén om en Gud, som före världens skapelse led av ångest över sin ensamhet. I så fall har Han många avbilder.

Den där ångesten är intressant. Människan är den tröstnapp Gud skaffat sig för att slippa ensamhetens ångest. Hos profeterna Jesaja och Jeremia klagar Ungen över att vi människor inte lyssnar på Honom (Jer 7:23). Så brukar ungar klaga.

I en forntida värld med någon million människor bör ensamhet ha inträffat ofta och orsakat ångest. Istidens jägare och samlare gick ibland vilse. Och hunger var vanligt. En psykoanalytiker tolkar nog drömmar om hungriga gudar mindre bokstavligt, än vad forntidens hungriga präster gjorde: ”Titta! Gud var hungrig. Köttet vi grillade på altaret är borta!”

Nyfikenhet är medvetandets hungerkänsla. Men nyfikenhet är andligt och positivt, medan hunger är jordiskt och negativt. Ångest är något negativt och nedbrytande, som det jordiska drabbar oss med. Men Gud är ande och då blev det skapande, något positivt. Jag söker ett ord för det, ett ord som matchar ångest på samma sätt som nyfikenhet matchar hunger. Skaparlust, skaparglädje?

Ångest är något vi får, då vi vill men inte kan. Jag vill inte vara i den här situationen! Jag vill skapa och förverkliga mig! Men jag är fängslad i materien, i en situation i materien, som hindrar mig.

Då förvandlas skaparglädjen till ångest. Gud måste inkarnera i materien för att kunna få ångest (Mark 14:33, Luk 22:44). Här kunde Han inte hindra det onda, trots att Han kunde skapa bilden av det, av oss – Världen.

Mer vidskepelse

Materien är ett medvetandets aggregationstillstånd. Medvetande stelnar till materia, liksom vatten fryser till is. Det är ingen helt ny idé, om det är den som finns bakom ”paranormal psykometri”. Sådan utövas av spiritistiska medier, när de tar ett föremål i handen och säger sig kunna se vad föremålets minns.

Tro den som vill! Tron på medvetandets aggregationstillstånd får dock en annan effekt, som kan vara lättare att tro på. Idén om att allt är illusion faller. Om allt är det medvetande som är Gud, då existerar allt vi ser. Materien finns om medvetandet finns!

All filosofisk diskussion blir mycket enklare, om vi kan utgå från att det vi ser existerar och är verkligt. Den dogmen är värd så mycket, att vi kan svälja en del annat. Paranormal psykometri är dock en smula svårsmält. Fruset medvetande är död materia.

Livserfarenheter och bildning är vad själen behöver. Då tillväxer den. Uppenbarelsen i den forntida psykoanalytiska drömmen visar ett stort medvetande, en gud som gavs namnet Molok. Han hade planterat oss, vattnat, gödslat och skördat. Sedan åt Molok oss. Molok åt våra liv och erfarenheter.

Bokstavstolkning av sådana drömmar gav oss de i Bibeln omnämnda barnoffren (3 Mos 18:21, 20:2, Jer 7:31, 19:5, 32:35, Hes 16:20f, 2 Kung 23:10). De hebreisktalande folken, kananéerna, fenicierna och karthagerna, var hedningar, innan en del av dem genom ökade kunskaper och insikter blev judar, och hebreiskan ersattes samtidigt av arameiska och grekiska.

Det skedde ganska så sent i historien. Dessförinnan slog det hedniska folket ihjäl profeterna, som hädiskt angrep de gudar folket dyrkade (Jer 2:30, Luk 11:48). Även Salomo dyrkade ”andra gudar” vilket omnämns bl.a. i 2 Kor 23:10-14. De flesta var hellre vidskepliga än de lyssnade på samvetet, det stora Medvetandet och dess profeter.

Skall samvete räknas som vidskepelse? Då kan jag väl få vara lite vidskeplig och tro på det. Tro i stället för Lag, som Paulus sade. Det som kyrkan sedan ändrade tillbaka till tro på en måttligt förändrad Lag.