Etiketter

, , , , , , , , , , , , , ,


Din ärvda privata kultur

Danske kulturhistorikern Hartvig Frisch definierade kultur som vanor. Det har jag tjatat om, och tillagt att även ovanor är kultur. Spritkultur och tobakskultur är två relativt beskedliga ovanor. Jag har även lyft fram tidningsrubriker som denna: ”Den kriminella kulturen gör våra barn till mördare”. Mörda är ingen beskedlig ovana.

Medfödda egenskaper, läggning, familj, yttre miljö, utbildning med mera skapar individer med egna vanor. Du är själv en egen och unik kultur. Den kan sägas vara ärvd. Du har ärvt inte bara dina gener från dina föräldrar. Från dem har du ju ärvt mycket annat också. Och de har – tillsammans med andra – till dig förmedlat både sin del av det gemensamma kulturarvet och sina alldeles egna vanor och idéer.

En del av det du ärvt är bra. Men det kan även vara rasism, våldskapital och annat otrevligt, som ingår i din ärvda kultur. Ibland kallar vi den individuella kulturen ”personlighet”. Den kan vara omoralisk, ondskefull och kriminell. Även om teologer protesterar, kan vi då kalla det ärvda arvsynd.

Aristoteles tolkar Första Mosebok ca. 350 f.Kr.

Synd och arvsynd – kultur och personlighet

Arvsynd blir då ett begripligt begrepp. Förnuftiga och sekulära människor kan acceptera det. Då Aristoteles skriver om ”hamartia” i sitt verk om diktkonsten, verkar det vara denna arvsynd han menar.

Det han då skriver om dramat och tragedin blir logiskt och lätt att förstå. Ordet hamartia betyder egentligen ”missa målet”. Hos Aristoteles handlar det om vår kultur av dåliga vanor och ingrodda dumma idéer. Det är sådant, som får oss att missa våra mål.

Aristoteles hamartia är bristerna i vår personlighet. Det är allt som är dåligt i vårt immateriella arv. Hamartia skadar oss, och vi bör därför göra oss av med det.

Men hamartia är också det grekiska ord, som i vår svenska Bibel översatts till synd. I kyrkans teologi är dock synd ett helt annat begrepp än Aristoteles hamartia.

Synd är för teologer en ”andlig” orenhet, som kan tvättas bort med mystiska blodritualer vid altaret. I kyrkan transubstantieras vinet till Kristi blod. I Jerusalems tempel användes offerdjurs blod. Det hade det sadducéiska prästerskapet för två tusen år sedan gjort stort ekonomiskt bedrägeri av, vilket retade Jesus till ursinne (Matt 21:12 med not).

Jesus ansåg att den verksamhet, som grundades på saddukéernas skrifttolkning, var ett hädande bedrägeri. Det förvånar inte, att han underkänner deras kunskaper i Skrifterna (Matt 22:23-29, Mark 12:24).

Jag kan påpeka, att grekiska hamartia motsvaras av ett hebreiskt ord med samma innebörd: missa målet.

Dramat i Eden enligt Aristoteles

Aristoteles skriver alltså om dramat. I det finns en huvudperson – den ädla och goda människan. Dramat beskriver hur denna person ställs inför kravet att välja de rätta besluten och handlingarna. Dramat beskriver också, hur bristerna i den egna kulturen, d.v.s. hamartia, får människan att välja fel. Det orsakar en katastrof. Det paradisiska tillstånd människan lever i förvandlas till sin motsats. Dramat blir en tragedi.

Men dramat, som beskriver händelseförloppet och förklarar det, blir också en kunskapens frukt – för åskådarna. De fylls av medlidande med huvudpersonen. De lever i samma allmänna kultur som denne och förstår varför han gjorde sina olyckliga val.

Dramat undervisar och den kunskapen renar åskådarna från den ärvda kulturen, från (arv)synden. De inser att de inpräglade vanorna och självklara sanningarna är dumheter. Så skall man inte göra! Det skall man inte tro på! Dramats publik kommer till insikt och förstår vad som är rätt och fel.

Aristoteles tycks ha läst den judiska Toran. Det gjorde han drygt 350 år innan Jesus underkände det saddukéiska prästerskapets tolkningar (Matt 22:29, Mark 12:24). Mer om saddukéerna nedan. Fanns deras tolkning på Aristoteles tid? Hans tolkning avviker från saddukéernas och kyrkans, och vi bör nog fundera över skillnaderna, och om det kan vara Aristoteles, som har rätt.

Paulus skapar en lära för journalister

Den bildade Paulus, som tydligen läst Aristoteles, skriver om den gamla människan. Denna har dött och fötts på nytt, som en ny skapelse (2 Kor 5:17, Rom 6:2 m.fl.). Det handlar om honom själv. Det är hans gamla personlighet, som dött och en ny har fötts. Att dö och att födas är ett bildligt språk, som beskriver förändringen av vår personlighet. Vi dör bort från vår kultur, från hamartia, från (arv)synden i romarbrevets sjätte kapitel.

Jesus undervisning – och det i evangelierna beskrivna dramat – är den kunskapens frukt, som enligt Paulus orsakar förändringen. Paulus låter väldigt svamlig, om vi inte förstår hans sätt att uttrycka sig. Han gör Jesus till en personifikation av samvetet. Om vi har ett samvete i oss, så har vi Kristus i oss. Samvetet är den kraft som dödar den gamla människan och uppväcker den nya.

Det borde vara den döden, som Gud lovar Adam och Eva, om de äter av kunskapens frukt. Den okunniges död är detsamma som den vetandes födelse. Det är alltså inget förbud Gud utfärdar i GT. Det är en uppmaning: ”Ät och bli bättre människor!” Utvecklas! Det är själva meningen med livet. Målet.

Jag har tidigare berättat om den prästman, som sade sig ha gett upp sina studier i hebreiska, då han inte ”fick till det”. Det handlade om den svårbegripliga gammelhebreiskan i de äldsta delarna av GT.

Jag har numera insett, att Jesus hade och fortfarande har rätt. Syndafallet har aldrig ägt rum! Den ”heliga traditionen”, den saddukéiska tolkning vi ser i våra bibelöversättningar är felaktig! Den togs in i den nya judiska sekten av ”de väldiga apostlar”, som Paulus ondgör sig över (2 Kor 11:5 m.fl.).

Senare kallade de väldiga apostlarna varandra kyrkofurste, apostolisk fader eller påve och klädde sig i guldbroderat purpur. Men nu intresserar vi oss för Paulus resonemang.

Det är: Dela med er! Sprid kunskap! Vittna om sanningen! Med Aristoteles tolkning av hamartia blir budskapet detsamma i GT och NT. Budskapet gör lärare och journalister till en sorts präster. Fast präster kan ju också vara villolärare. Men än mer än lögn kan censur beskrivas som det ultimata brottet.

Lögn och censur är Det Ondas redskap! Och religionen görs ofta till det redskapet. Följ pengarna och hitta brottet!

Sanning och verklighet

Sanningen handlar inte om det övernaturliga. Den sanning vi skall söka är vår upplevda verklighets. Vår personlighet, vår egen kultur och våra politiska idéer, allt skall bygga på sanning. Att det är en hård kamp, har vi i nutid blivit otäckt medvetna om.

Jag vill påpeka, att begreppen kärlek, samvete och empati inte räknas till det övernaturliga. De hör hemma i medvetandets upplevda verklighet, även om inte alla medvetanden deltar i de upplevelserna.

De som inte gör det räknas som döda (Luk 9:60, Matt 8:22). Det är ytterligare en påminnelse om, att döden i Bibeln ofta är något annat än fysisk död. Den senare uppmanas vi nästan att bortse från. Ungefär: Var inte rädda för dem, som bara kan mörda er fysiska kropp (Matt 10:28)!

Vad skeptiker normalt kommer i konflikt med Bibelns författare om, när det gäller sanning och verklighet, är frågan om Guds existens. Efter det gäller striden själens existens och dess odödlighet. Men om skeptikern vill förstå texten, måste han inse att Paulus självklart trodde så.

Samvetet som Gud

Han hade därtill en tro, som jag vill formulera på ett modernt, sekulärt sätt, anpassat för ateister: Medvetandet kan bli ett självförintande helvete. Fast så skulle den gudstroende Paulus aldrig ha uttryckt sig. För honom är det Gud som förintar onda själar med skammens eld. För materialistiska ateister däremot är samvetet bara en yttring av illusionen medvetande. För NT’s författare är samvetet Herren, när Han vid vår fysiska död kommer ”med makt” (Mark 13:26, Matt 10:28, 24:30, Luk 21:27).

Liv och annat oförnuftigt

Liv tycks definieras som de mentala aktiviteter, som inte är bundna till logiken. Förutom redan nämnda kärlek, empati och samvete, är bland annat konst, musik, skönhet, liksom moral och alla andra sådana icke-ekonomiska värderingar exempel på liv. De är nyskapande. Föder nytt.

Dött förnuft

Logik är sådant som även en dator kan hantera: AI. Det är en modern kunskap, som hjälper oss acceptera logiken som en död mental aktivitet. Maskinellt tänkande. Psykopatiskt. I 1917 års bibelöversättning användes ordet ”själisk” för sådant. I Bibel 2000 heter det ”oandligt”. Det ger inte en modern läsare mycket hjälp att förstå.

Reinkarnationen i allegorierna

I GT’s allegorier är själen med sitt logiska grubbel en tjänstekvinna åt vår livgivande ande. Sara, som betyder furstinna, hade slavinnan Hagar (1 Mos 16:1). När Abraham vid hög ålder mötte Gud (fysiskt dog), var det Sara som födde den nya människan, Isak. Denne Isak fick arvet efter Abraham, han blev den som Abraham reinkarnerade till.

Allegoriernas nästa tillvaro som människa efter Isak hette Jakob. Hans ande heter då Rebecka och hans själ heter Lea. De är huvudgemålerna. Rebecka är klarögd och Lea är skumögd. Båda har tjänarinnor, som också är Jakobs bihustrur. Anden Rebecka har Bilha. Hon är samvetet, Herren Ecce Homo, kvinnan som tvättar fötter. Själen Lea har Silpa, som är nyfikenheten.

Med de här allegorierna beskriver Bibeln reglerna för och mekanismerna inblandade i reinkarnationen. Läsandet och tolkandet är ganska krävande.

Idioten är också en avbild av Gud

Jag har skrivit att Paulus menar att samvetet är Gud, såsom vi kan uppfatta Honom. Skilda mentala förutsättningar gör att vi uppfattar Honom olika. Därför har alla sin egen Herre (Rom 14:4). Du har din egen Gud att lyda.

Romarbrevets fjortonde kapitel är inte så lätt begripligt utan den insikten. Och insikten säger att även idioten är tvungen att lyda sitt samvete. Även idioten vet, att han är en avbild av Gud. Idioten. hädar inte, när han säger det! Läs fjortonde kapitlet! Du skall godta den som är ”svag i tron” (Rom 14:1).

Om någon är svag i sitt tänkande, blir även hans samvete svagsint. Det hjälper inte om det är brinnande. Då äter han bara grönsaker (Rom 14:2), eftersom det står så i den heliga skrift (1 Mos 1:29). Paulus åt tydligen vad som helst och tackade sin Gud för maten.

De väldigas ”teologi”

Saddukéerna, de väldiga apostlarna och deras efterföljare, har då genom hela vår historia skrikit ”polyteism”. De säger att det bara finns en Gud och att de är Hans profeter: Du får inte tänka själv, utan du skall lyda dina präster, de som fullständigt har utforskat Gud och vet allt.

De väldiga vet till exempel, att Gud förbjudit arbete på vissa dagar och att Han även förbjudit en mängd sexuella aktiviteter. Deras åsikter går isär i detaljer om vad och hur du får äta. De hävdar vidare att lydnaden för dem avgör om du för evigt hamnar i himmelriket eller i helvetet.

De förvandlar religionen till auktoritär politik. Det är bara att se sig omkring i världen och lyssna. Ibland tar de sedan bort religionen och behåller bara det viktiga – den auktoritära politiken.

Det fysiska och det mentala livet

Det är inte bara dramat, som är kunskapens frukt. All sanning är det. Det fysiska livet är ett drama, vägen till sanningen, och sanningen ger så kallat ”andligt liv”. Det låter illa i skeptikers öron, då kyrkan sedan 300-talet har laddat ordet andlig med betydelserna övernaturliga krafter och magi. Vi måste få bort sådana innebörder.

Repetition och sammanfattning

Andligt liv är mentalt liv. Det är tänkande och värderande, medvetandets två funktioner. Sanningen är sådan näring, som får medvetandet att frodas, och tänkandet att bli lysande. Lögnen är det gift som saboterar tänkandet, och gör det uselt. Lögnen saboterar även värderandet – ”jag tycker att …”.

Paulus trodde inte att medvetandet är en illusion, som uppstår i våra hjärnor. Han trodde inte att det upphör, när vi dör fysiskt. Han trodde att medvetandet består av två delar, den grubblande själen och den värderande anden. Han trodde som redan sagts, att endast Gud kan döda den annars odödliga själen. Det hade Jesus sagt (Matt 10:28).

Vidare trodde han, att det dödande är samvetets eld, den mentalt nedbrytande skammen. Den möter vi, då vi droppar förenas med Havet vid vår fysiska död. Då blir vi ett med Gud och allt uppenbaras. Då kommer samvetet med makt (Mark 9:1) och förintar oss. Du måste veta och förstå vad Paulus trodde på, bl.a. att samvetet är Gud, för att begripa vad han skriver!

Jag tjatar om det viktiga: Samvetet framträder, då människan äter kunskap (sanning) och blir som Gud, som en av Himmelshavets droppar. (1 Mos 3:22). Paulus uppfattade samvetet som Gud och han trodde att Gud frälser, om vi lyder Honom. Gör vi samvetet till vår personlighet, överlever vi.

”Gud frälser” är betydelsen av det hebreiska namnet Josua. Jag fortsätter tjata: Det namnet översätts till det grekiska namnet Jesus. Det förklarar Paulus tjat om samvetet.

Det förklarar hans ord om att leva och dö i Jesus Kristus eller dö som denne. Namnen har betydelser och sammanhang i den kultur Paulus levde i. Den kultur vi lever i låter oss inte lätt förstå Paulus.

Ordet

Tänkandet skapar ord, och orden bär de kunskaper och insikter, som formar vår personlighet. Det är intressant, om vi skall ha en ny begynnelse efter den fysiska döden. ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som blev till.” Det är inledningen till Johannesevangeliet, som beskriver en filosofi.

Ge inte Ordet innebörden trolldomsformel! Ordet är inte magi, det är mycket mer. Det är vår byggsten. Vi bygger upp oss själva med det (1 Kor 3:10-15). Men vi bör bygga med ord som är samvetets. Orden som är Gud överlever. Den personligheten skapar den fortsättning Paulus tror på.

Det tycks vara en reinkarnationslära, där karma kan betvingas av samvetet, eftersom samvetet är Gud. Utan Gud skapar karma det helvete vi förtjänar.

Ja, det finns även en lära om nästa liv, och nästa, och …

Paulus tror inte bara på den så viktiga ”lögnens död och sanningens uppståndelse” samt dess stora betydelse för oss. Han tror även på den fysiska döden och den fysiska uppståndelsen. Dessa två olika saker, andligt liv och fysiskt liv, blandar många bibeltolkare ihop.

De fäster då en överdriven vikt vid det fysiska livet. Samtidigt tror de på andligt såsom något magiskt och övernaturligt. De är vidskepliga! De omfattar nutidens materialistiska kultur i fråga om synen på medvetande. De tror att medvetandet återuppstår, då kroppen återuppstår ur gravarna. Det finns dock bara stöd för den tron på några få ställen i Bibeln, och då om vi förnekar att vi möter ett bildspråk och bokstavstolkar texten (Hes 37:12-13, Matt 27:52).

Den nya fysiska tillvaron står det en del om: En ny himmel och en ny jord (Jes 65:17, 66:22, 2 Pet3:13, Upp 21:1). ”En ny himmel” kan inte vara ett nytt himmelrike med nya gator av guld. Glöm den från Persien hämtade fantasin! Synkretism, eller på svenska: religionsblandning. Vi håller oss nu till Moses.

Det innebär att vi antar att någon använde egyptisk utbildning för att formulera sin insikt. Det egyptiska är en språklig dräkt med vilken konflikten med Farao, hans präster och deras teologi kläs. Det egyptiska är också världsbild och filosofi. Det kan vara svårt att hålla isär dåtida vetenskap och filosofi från religion. Skillnaden var hårfin, liksom skillnaden mellan religion och politik.

En ny himmel och en ny jord handlar om en ny fysisk tillvaro grundad på det gamla mentala livet. Den nya ”himlen” lever i en ny klump jord (adamá}, en ny fysisk tillvaro. Himlen är tankevärlden, där vi fortsätter att bygga med våra nya förutsättningar.

Det är detta som beskrivs av den eviga kampen mellan himmelsguden Nun och solguden Ra. Vårt medvetandes ljus (Lucifer) stiger gång på gång upp på himlen, och vill sätta sig över Fader Nun. Denne slänger ned Ra till underjorden genom en avgrund i väster.

Ra är ett med sin avkomma, människan Ramses. Fängslad i jordens bojor kämpar sig Ra fram och stiger så upp genom en avgrund i öster. Där gör han ett nytt försök att nå toppen.

Målet är resan, och att utvecklas. Växa. Det är en fornegyptisk lära, som förvanskades av saddukéernas föregångare, farao och hans präster. De gjorde auktoritär politik av den. ”Det är bara jag som är en gud! Bara vi som vet!”

Lite sammanfattning och repetition

Jag påminner åter: Josua är det egyptiska himmelshavet Nuns son (2 Mos 33:11 + ca 30 fler bibelställen). Vår panenteistiske gud Nun är ett hav av medvetande ur vilket allt har utgått. Hebreiska Josua betyder Gud frälser. Det översätts vanligen till det grekiska namnet Jesus.

Farao och hans präster avskydde denne himmelsgud, som har skapat människor (elohim, Ps 82, Joh 10:34 m.fl.) av sina droppar. Dessa mäktiga var sin tids ”väldiga apostlar”, som gjorde politik av filosofin. De beskrev Nun som en kaosgud, som hotade den auktoritära världsordning, som de med stort besvär skapat och höll ihop med sin våldsapparat. Samvete? Dumheter! Så här är det! Lyd!

I GT beskrivs Nun även som djupet (1 Mos 1:2, jfr. Rom 8:39, Ef 3:18, obs noter!).

Vi ser en reinkarnationslära, inte en återuppståndelse ur gravarna. Men det är även en skrämmande dödslära. Här blir texten nämligen ibland ganska otäck. De som inte förbättras, de som missar målet, de blir förintade ”på den dagen” (Heb 10:27, 12:29 m.fl.). De andra fortsätter till en ny fysisk tillvaro byggd på framstegen, på sanningen, insikten och dess tankar, på sanningens bygge av ord.

Ludvig Jönssons beskrev Gud som panenteistisk, men också som den allomfattande kärleken. Den senare tycks här lysa med sin frånvaro. I stället har vi en riktig Molok (Heb 10:30f, 1 Kor 3:13-17, Matt 3:10-12 m.fl.). Den individuella kulturförändringen kan gå åt fel håll. Den ädla, goda och anständiga människan dör och en ny, ond, elak, självisk och kriminell individ föds. Dessa ”våra barn” (vi själva) skapar vi och överlämnar till Molok (3 Mos 20:2-5) med konsekvens att vi utplånas.

Men här blir läran motstridig. Den tycks även säga, att den onde skapar ett helvete åt sig i nästa tillvaro. Men lidandet är tidsbegränsat och det livet innebär ju en ny chans. Här finns anledning att grubbla mer. Ganska mycket mer, då Jesus på fråga om saken bestrider att det fungerar så enkelt (Joh 9:2f).

En individuell kulturförändring åt rätt håll upplevde slavskepparen John Newton. Bildligt talat åt han ett äpple av sorten evangelikum och utvecklades till slaverimotståndare. Därmed missade han inte målet, meningen med livet. Han kom till insikt. Det berättade jag i inlägget ”Den hemska kulturen”.

En annan kultur

Den tolkning av Första Mosebok vi har tycks alltså grundad på saddukéisk tradition. Nu gör jag som Bibelns författare och fortsätter upprepa det som är viktigt: Saddukéerna var de aristokratiska präster, som kontrollerade kulten i Jerusalems tempel. De ansåg sig tillsatta av Gud och ogillade starkt fariséerna, en folklig rörelse som läste Toran och utmanade saddukéernas tolkningsföreträde.

Saddukéerna, med översteprästerna i spetsen, hävdade att det var mot Guds vilja, att äta kunskap och ifrågasätta deras budskap: ”Du skall lyda dina präster!” Det var deras anhängare, som samlades och ropade ”Korsfäst!” Det var de, som gjorde Jesus så upprörd, att han började slåss (Joh 2:15).

Återigen: Det så kallade syndafallet är en falsk saddukéisk tolkning av Bibelns text. Den tolkningen är deras viktigaste bevis för att Jesus var en hädare och fiende till Gud. Den tolkningen togs in i kyrkan av ”de väldiga apostlarna” (2 Kor, särskilt 11:5, 13-15, 20, 12:11). Saddukéerna strömmade till den nya judiska sekten, när den framgångsrikt växte och det fanns pengar att hämta.

Synkretistisk kristendom

Kyrkans begrepp arvssynden finns inte omnämnd i Bibeln. Den är en teologisk konstruktion, som skapar förvirring. Läs om arvsynden i Wikipedia! Där berättas om ett varierat kaos av åsikter bland kyrkorna.

Återigen, förvirring råder om Himmelriket. Det är en plats, där de goda belönas i evighet. Det kallas ibland Paradiset, men i Bibeln är det något helt annat. Ibland sägs att idén om himmelriket har sitt ursprung i Persien. Fantasierna kring detta rike är ofta mycket politiserande.

Augustinus (354-430), drogs till andra läror, innan han så småningom blev kristen. Då tog han avstånd från den persiska manikeismen. Han blev oerhört produktiv. Bland hans alster har verket ”Guds Stad” (22 böcker), i sin helhet översatts till danska och givits ut i fem volymer.

I Bibeln är kunskap inte bara frukt. Det är även bröd, helst osyrat. Det jästa vita brödet är inte bara ohälsosamt, det är förbjudet (2 Mos 12:15). Även jag får väl tänka på vad jag skriver.

Augustinus bakade mycket mer. Han svarade på frågan varför det finns ondska, om Gud är god: Det onda saknar verklighet! Här är det förnekelse på riktigt! Det är inte bara alla förintelser, alla utrotningar och allt annat, som vi började med redan i förhistorien. Fast det hela blir obegripligt abstrakt. En del av det han skrev har kyrkan senare försökt dämpa. Det blev alltför mycket.

Syrat bröd, jäst bröd, som bara innehåller luft. Ord är innevånare i luftens rike. Dess furste var den andemakt, som enligt Paulus var verksam i olydnadens människor (Ef 2:2). I Egypten var det luftens gud Shu. Osyrat bröd nämns redan i Första Mosebok (1 Mos 19:3). Dess författare levde i den egyptiska kulturen, som gav underlag till det allegoriska språket i texten.

Augustinus definierade även lärorna om arvsynden och predestinationen, att Gud förutbestämt allt: Du kan vara skapad till fördömelse. Det framgår antagligen av i vilken mån du lyder dina präster. Han har getts titlarna kyrkofader och kyrkolärare. Han blev helgon både i Rom och Konstantinopel.

Synkretism betyder religionsblandning. Den blandning vi har fått, har jag ingen artig beskrivning av.

Kulturförändring

Evangeliernas Jesus beskriver inte något feodalt himmelrike, utan i stället Riket som ett tillstånd. Det kan finnas inne i oss, men vi skall ta till oss det (Matt 11:12). Himlen är det mentala, vår tankevärld. Det gör Paulus klart med orden: ”… ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6:12). Var är himmelriket?

Det handlar om våra onda tankar och idéer, inte minst ideologier och politiska system. Skillnaden mellan politik och religion var och är fortfarande obefintlig. Faraoner, kungar och kejsare var gudar. Tro eller dö! Konung av Guds nåde. Tro eller dö!

Försöken att skilja mellan religion och politik tycks inte bli långlivade. Om det inte är Gud, så är det något annat vi tror på som ”högre”. Får pengar (kapitalet) spela rollen av det högre blir det revolution, och då är vi snart tillbaka till den gudomlige konungen, som i Nordkorea.

Sådana konungar störtas i nya revolutioner, om ett lands kultur innehåller en stridbar tro, ideologi eller religion. Vi har då Iran som exempel. Ryssland är bara ett av flera exempel, som visar vad som kan hända, om vi har en saddukéisk kyrka. Den utformades till sitt nuvarande utseende i Konstantinopel, för att passa kejsar Konstantin och hans efterföljare.

Saddukeismen är en politisk ideologi: Jag/han/vi har rätt! Jag är störst! Jag har ett av Gud givet uppdrag! En historisk mission! Jag är staten, nationen, folket! Jag är nationens öde! De röstade på mig en gång, alltså är jag demokratin (exemplet Hitler). Jag är sanning och rätt! Kritik av mig är ett brott!

Jesus beskriver himlen som ibland fylld av ondska (Luk 10:18). Vi skall ha bort ondskan därifrån. Jag länkar till Den hemska kulturen. Det här blir politik. Vidhåller någon, att medvetandet är en illusion, som skapas i hjärnan, då är även politiken en illusion. Allt annat också!

Målet är att uppnå meningen med livet, som tycks vara att rena och förädla vår ofta råa privata kultur. Den brukar innehålla idén, att meningen med livet är pengar. Då utvecklas diverse vanor, som avser att tillföra pengar. I den renade och förädlade kulturen kallas vanorna ofta kriminella. Slaveriet var inte, men blev kriminellt.

Makt kan också ses som ett mål. Det leder gärna också till kriminella vanor. Leta gärna själv exempel!

Om vi skall tro på Paulus filosofi, lär historien oss, att vi gått framåt. Men vi kan gå bakåt. Just nu ser det illa ut. Kan vi stå upp och försvara våra framsteg?