Etiketter
ande, asagudar, filosofi, forntid, gudinnor, historia, istiden, Kosmos, midsommarstång, myter, ormar, själ
Ormarna
Det här har jag visat förut, ormgudinnan från Kreta och en ormgudinna från Gotland, båda avbildade i engelska Wikipedia tillsammans med liknande bilder.
På stenens övre del hittar vi tre ormar med ormhuvud, fågelhuvud och varghuvud. Det sistnämnda är nedåt, mot jorden. De båda andra har huvudena mot himlen.
Även i bildstenen från Gotland (foto Bernt Enderborg) är det ormarna, de i händerna på kvinnan/gudinnan, som är intressanta denna gång. Här är den detaljen. Lägg märke till den ena ormens ”näbb”!
En fågelnäbb finns även på nedanstående bild. Titta på Tutankhamons bild! Han har ett ormhuvud och ett gam-huvud med hals i sin panna.
Kvinnofigurerna i de tre första bilderna har jag tidigare antagit vara Moder Jord. Hon var en skapargudinna, som i bland annat hebreisk religion fick byta kön och även byta sin jord mot himlen. Ormarna behöll Hen dock!
De båda seraferna står vid Guds tron. Seraf betyder lysande eller glödande orm. De symboliserades av två skruvade pelare, Jakin och Boas, vid ingången till Salomos Tempel. Dem har jag skrivit om förut.
Om Kretas bärare av de två ormarna skriver engelska Wikipedia under rubriken Interpretations:
The snake goddess’s Minoan name may be related with A-sa-sa-ra, a possible interpretation of inscriptions found in Linear A texts. Although Linear A is not yet deciphered, Palmer relates tentatively the inscription a-sa-sa-ra-me which seems to have accompanied goddesses, with the Hittite išhaššara, which means ”mistress”.
A-sa-sa-ra-me. Asa. Sara. Hettiterna var indoeuropéer och språkligt släkt med senare tiders germaner, de som dyrkade asa-gudarna. Sara är ett hebreiskt namn med betydelsen furstinna. Hon var Abrahams huvudgemål.
Grekiskan är också indoeuropeiskt, men arkaisk grekiska uppvisar semitismer. Vad minoiskan på Kreta var, vet man inte, men grekisk kultur har rottrådar där. Vi är nu mellan 3400 och 5700 år tillbaka i tiden.
Indoeuropeiska skapades måhända i området södra Ryss-land, Syrien, Mindre Asien och varför inte Kreta, samtidigt som de semitiska språken utvecklades ur ett för oss alla gemensamt mer än 100.000-årigt förflutet (spekulation, ingen vet).
Ormar ingår i de indoeuropeiska, semitiska, indiska (naga, kundalini), kinesiska (draken), alborginska och amerikanska kulturernas gemensamma arv från forn-tiden. Bl.a. Kukulkan, den befjädrade ormen hos Maya och tolteker placerar oss minst 15.000 år bakåt i tiden, kanske mer än 30.000 år.
Till höger har vi en ”farao” från Moche-kulturen i Peru. Tyvärr kan jag inte spanska, men länken ser intressant ut. Bilderna är anmärkningsvärt lika i många detaljer. Nedan har vi ännu en bild från samma sajt. Idéerna bakom kom till Peru via Berings Sund under istiden.
Det är nog sannolikare, än att de gamla egyptierna tog sig över Atlanten i vassbåtar. Och även om de gjorde det, så är det fortfarande lika möjligt, att idéerna kom till det gamla Amerika även från Asien.
Midsommarstången
Så har vi förstås vikingarna. Men om de kom, så kom de i så fall lite för sent till Amerika. Fast har vi några sådana här bilder från Norden? Vad föreställer det här nedan?
Midsommarstångens innebörd är omtvistad. Penissymbol? Men om det är en sådan med tvärslå, vad symboliserar då tvärslån?
Kan det vara det kristna korset? Men i så fall, varför de två ringarna? Eller är det en stiliserad gestalt, som reser sig ur jorden med någonting i händerna?
Somliga menar att detta är ett medeltida tyskt påhitt, som kom till Sverige på 1600-talet. Somliga tycks lika rädda för en lång forntida historia, som kreationisterna är för ett 13.800.000.000 år gammalt kosmos. Stora siffror är inte önskvärda!
”Gud oss bevare för sådant”, ber de och säger, att Jorden är drygt 6.000 år. Någon annan historia än den bibliska finns inte! Kreationismen lämnar inte utrymme för någon lång kulturhistoria med arv av språk, idéer och symboler från istiden.
Ouroboros
Stulet från Wikipedia: Ouroboros är den omättlige ormen eller bevingade reptilen som äter sin egen svans. Den beskrivs av av Platon som den första levande varelsen. Tre bilder på den hungrige, medvetandet, som av sig själv som föda, sin egna ormkropps innehåll av kunskap tillväxer:
Ovan till vänster en lättläst bild från franska Wikipedia. De andra finns på engelska Wiki-pedia. De är lite svårare att avläsa. Höger en ouroboros, som ringlar sig om ett hexa-gram och en egyptisk ankh. Den är dörrdekoration i Buda-pest. Nedan till vänster har vi en indisk ouroboros, mycket lik den i Ungern.
Platon ger oss upplysningen, att det här var en gammal idé på hans tid. Men vad är Ouroboros? Vad är dessa ormar? – Ja, det är ju det den här bloggen har handlat om.
De tre ormarna har jag kallat varandets, handlingens och tankens krafter. Varandet, den som är (t.ex. Jahvé), är skaparen av materien och finns i materien. Från början var varandet Moder Jord.
Handlingens kraft, även kallad ande, är den ena serafen, den ena lysande ormen. Tankens kraft, även kallad själ, är den andra. Vårt språk talar om andens gärningar och om den grubblande själen.
Vår blick torde främst vara vår själ, men ofta ingår anden i den. Blicken kanske kan ses som en förening av de två seraferna. Den betraktar, petar, värderar och analyserar. Vi lägger den här och där, men vi förlägger den sällan.
Anden, hon som ger liv (Eva betyder livgivare) plockar kunskapens frukter från trädet där själen (observatören eller intellektet) odlar dem. Anden ger dem till materien (jorden = adam).
Anden och själen tillväxer hela tiden. De äter sig själva, kunskap och handlingar. De blir ”för stora” för sin jordiska form och den måste därför dö och ersättas med en mer lämplig.
Därmed har jag sammanfattat en del av budskapet i den här bloggen, där jag bl.a. spekulerat över Gudinnans könsbyte, och spåren i Bibeln av vår svartsjuka Guds tidigare kön.
Hur dyrkas en transgud (HBTQ-gud)?
Otukt torde från början ha varit en rent teologisk eller religionsfilosofisk synd. Sedan bokstavstolkades symbol-språket, och blev rena larvet. Människan (adam) är alltid maskulinum, eftersom han är materiell (= jordisk).
Själ och ande är feminina. Att älska en annan människa (en annan man) mer än rättfärdighet (den goda tanken) och helig ande (goda gärningar) är perverst. Det spelar ingen roll om den andra ”mannen” har vagina, bröst och bra underhudsfett.
I kristendomen är Kristi blod symbol för helig ande. Det motsvarar huvudet på den ena serafen. Kristi kropp är symbol för den rätta tanken (sanningen, kunskapen vi kan äta). Det är huvudet på den andra serafen (Ef 4:15, Kol 2:10 m.fl.).
De här symbolerna har inte alltid varit okända i kyrkan. När det gäller kunskapens frukt, så är det ju så, att ju fler som äter mycket av den (och blir lärare), desto mer blir det över åt andra (utspisningsmiraklerna). Likaså om man slösar med goda gärningar.
Då blir det mycket kärlek över åt andra människor, om man respekterar svartsjukan hos den gamla gudinnan. Det skall man göra mycket mer, än respektera sentida teologers förvrängningar av hennes lära.
På bildstenen från Gotland har vi varghuvudet nedåt. Jorden, denna världen och dess herrar är inte så trevliga. Anden och själen strävar dock uppåt, mot himlen. Det gör de även i jord-gudinnans händer.
Bilden från Peru visar någon som ser ut som en IS-krigare och som just burit sig åt som en sådan. Hans själs och andes huvuden sträcks mot jorden, inte mot himlen.
”IS-krigaren” intar jordens (adamás) plats. Det jordiska, världen, har ett rovdjurshuvud. Själ och ande växer ur honom, men de måste söka sig åt rätt håll för att växa. om de bara vill ha jord, är det bara det materiella som växer. Rikedom och makt.
Budskapet är alltså ganska enkelt och har varit detsamma sedan länge. Det har dock ständigt måst omformuleras, då teologins rövare alltid förvanskat det.
Bilderna visar en tillvaro, där vi kan tro på himmel och helvete. Det senare kallas jorden, men någonting mellan himmel och helvete finns inte. Däremot kan vi göra vårt helvete lite mindre helvetiskt, bara viljan att sträva uppåt finns.