Ville Jesus mörda kejsaren?

Senaste påskens svt-dokumentär framförde i två avsnitt hypotesen att general Aelius Sejanus, Herodes Antipas, Pontius Pilatus och Jesus var centrala personer i en plan att mörda kejsar Tiberius (Luk 3:1) och dennes blivande efter-trädare, den beryktade Caligula.

Se dokumentären (tillgänglig på svt-play t.o.m. 2020-10-05)! Obs! Glöm inte det andra avsnittet, som finns i denna länk! Det är nog det viktigaste.

Jag har hållit på med en kommentar med kompletterande information, men den blev alltför omfattande. Jag får dela upp den i bitar. Jag börjar med den politiska situationen.

Religioner var antikens politiska ideologier

I antiken motiverades kungars och kejsares makt av idéer om deras gudomlighet. Farao var solgudens son. Kejsarna guda-förklarades av senaten. Kejsarkulten innebar att de skulle dyrkas som gudar. Dyrkan krävdes som lojalitetsförklaring.

Den traditionella romerska mytologin med Jupiter och andra gudar hamnade i bakgrunden. Den ersattes, dels av vildsint folklig vidskepelse, dels av olika varaianter av soldyrkan. I dem hade kejsaren samma ställning som farao. Det gällde även Konstantin den Store.

Han var den förste ”kristne” kejsaren. Men han var också solguden son och överstepräst i en kult med ursprung i Syrien. Möjligen trodde han på fyrenigheten: Fadern, Sonen, Den Helige Ande och Konstantin.

I dåtidens Rom titulerades kejsaren på Jesu tid ”Herre, Gud och Frälsare”. De som senare titulerade Jesus så, blev katt-mat på Colloseum. På den tiden var religion = politik.

Opposition var att inte dyrka kejsaren. Första Budet i Mose Lag lyder: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig!” Det hebreiska namnet Josua betyder Jahvé frälser.

NT skrevs på grekiska. Josua översattes då till det grekiska Jesus. Hela judendomen, Toran (GT) och även namnet Jesus var opposition, högförräderi och uppror.

Varför tillåter en diktatur politisk opposition?

Ändå slapp judarna delta i kejsarkulten. Varför? Visserligen hade de ”seloter”. Det bibliska ordet översätts till dolkmän. De var sin tids politiska terrorister. De smög sig på romare, som kränkte deras tro.

Men judarna var ju så få. Judiska forskare anger deras antal till bara ”mer än en million”. Den vanligaste gissningen för imperiets befolkning på Jesu tid är drygt femtio millioner. Att krossa och utplåna de få judarna var väl inget problem?

Men den där beräkningen avser bara etniska judar. På den tiden var dock judendomen en missionerande religion. Läs Apostlagärningarna (Apg 2:5ff)! Där finns judar, som säger sig vara araber, egyptier, parther (perser) och allt möjligt annat! Konvertiter kallas proselyter i Bibeln.

Var de så många, att de var verkligt starka? För att denna ideologiska opposition mot den kejserliga gudaläran skulle godtas, måste den vara så stark, att kejsaren inte hade något val. Alltså, hur många judar fanns det?

Varning för statistik

Jag läste någon gång, att hälften av stadsbefolkningen i det romerska imperiets östra delar blev judar. I  denna länk omnämns en romersk folkräkning år 40, som anger siffran sex millioner judar, som likt aposteln Paulus var romerska medborgare! Fler länkar.

Här påstås att judarna via mission blev ca åtta procent av romarrikets befolkning. Det är 4 miljoner av 50, ganska många. Här diskuteras siffran tio procent. Här påstås att de var fem millioner.

Alla undersåtar och konvertiter var inte medborgare. I östra delarna av imperiet gavs dock medborgarskap åt eliten. Om inte alla judar var ”elit”, kan konvertiterna ha varit väldigt många. Kan de ha varit många fler än sex millioner?

Här sägs att Åke Holmberg i sin ”Vår Världs Historia” påstår, att det fanns hela femton millioner diasporajudar. Med det menas främst judiska konvertiter, som inte bodde i Judéen. De etniska som bodde där då? Var de mer än en million? Vitterhetsakademins stora auktoritet Åke Holmberg hade kanske rätt?

Professor Holmberg betvivlas, men drygt sexton millioner judar skulle förklara mycket. Om de varöver trettio procent av romarrikets befolkning, så de var mäktiga. Kejsaren var tvingad att visa dem hänsyn.

Jag blev förvånad, när jag efter dokumentären googlade på judarnas dåtida antal. Nu måste vi verkligen tänka över den politiska problematiken! Hade judendomens framgångsrika mission samband med att religioner var antikens politiska ideologier?

Damnatio memoriae

Den romerska staten hade ett särskilt juridiskt instrument för att förtiga politikens verklighet, damnatio memoriae.

Betydelsen är ”fördömande av minnet”. All kunskap om en kejsarens fiende kunde med den åtgärden utraderas. Det på-minner om sentida herrar, vilka likt de gamla egyptierna gett sig på historien. Farao Akhenaton försökte de utplåna minnet av. Och en tidig kyrka redigerade Paulus brev!

Pseudopaulus är bland historikerna ordet för alla okända, som skrev bibelbrev i apostelns namn och tog upp frågor, som blev aktuella i den tidiga kyrkan först en generation efter hans död. Var det bara Paulus brev som anpassades till de tidigaste påvarnas villoläror?

I dagens Ryssland framförs åsikter om Polens och Finlands skuld till inledningen av WWII. Stalin var ju en hjälte och får inte längre anklagas för något. De som gör det råkar illa ut. Historien skrivs om enligt den rådande makthavarens vilja.

Så vad vet vi egentligen om vad som verkligen hände i det romerska riket? Vågar vi tro på vare sig Bibeln eller de historiska källorna? Här finns mycket att spekulera om. Hur skall jag orka kasta mig över ämnet? Det är ju så mycket.

Vi får se.