Hur ser blicken ut?

Etiketter

Abraham, ande, blicken, chimufolket, Eddan, Gotland, Hagar, Heimdall, Inkariket, Kreta, ligare, mångud, medvetandet, Mesopotamien, Moses, myter, Na-Chan, nära-döden-upplevelser, NDU, orm, Ormen Shan, ormgudinna, Predikaren, Ra, Re, religion, Rig, schamaner, silversnöret, silvertråden, Sin, själ, Smiss, språk

Eller: Religion är ett onomatopoetiskt ord. Det är alltså ljudhärmande!

Din själ är en giftsnok

Lägg blicken på bordet! Hur ser den ut? Svaret ges av en bild på Cleopatra. Googla på henne, så får du bilder! Egyptisk kobra är enligt Wikipedia en giftsnok, som i sin av bilderna beskrivna roll fungerar som vårt snokande organ. Ett osynligt känselorgan, som vi kan sträcka ut och lägga på tingen.

På den tiden fanns inte optik. Ingen hade någonsin sett en ljusvåg eller en foton. Utan våra moderna idéer om ljuset (fysik) var synen en svårbegriplig magisk förmåga hos oss. Människan hade ett medvetande, som såg ut så där, som en snok som sticker ut på huvudets framsida. Den sträcker ut sig för att avläsa världen runt om oss och begrunda den.

Det är lite mer komplicerat, men den här gången nöjer jag mig med att kalla ormen ”själ” och identifiera den som vårt medvetande. Jag får nog även tala om medvetandets tudelning, och att farao Tutankhamons med fleras bilder har två djur i pannan.

I Bibeln skapas ljuset före solen (1 Mos 1)

Men vad var egentligen ljus för dåtidens människor? Solen avbildas med händer på sina strålar. Ljuset gav något, gjorde något. Det gav kanske kraft åt vår blick? Var mörker att blicken saknade kraft? Och vad var ögonen för något? Kanske en liten synlig del av den i stort osynliga blicken? Vad tänkte och trodde man egentligen?

Solguden Ra avbildades med en orm, som sticker ut från solskivan. Även solguden Ra hade alltså en osynlig blick, och med den betraktade han oss och världen, och strålarna var hans synliga armar och händer. Med dem gjorde han saker. Men han måste ha ljus, så att han såg vad han gjorde. Det är svårt att förstå hur man tänkte på den tiden.

Solgudens ljus är medvetandets ljus

Abrahams egyptiska bihustru Hagar talade om Gud som ”seendets Gud” (1 Mos 16:13) och kallade Honom ”Herren som ser mig” (samma vers 1917 års Bibel). Det obegripliga i Bibeln är alltså bl.a. fornegyptisk teologisk naturfilosofi. I den beskrivs faktiskt den ”hedendom”, ur vilken senare tiders religioner växte fram.

Arkeologerna har aldrig hittat någon ormförsedd krona eller diadem. Förklaring kan vara, att Farao redan hade sin blick i pannan. Han satte aldrig dit någon ny. Inget smycke kunde ju konkurrera med den äkta, vars kropp var osynlig. Men den osynliga, som han hade, avbildades på bilder av honom.

På tal om hedendom, på 400-talet stämplade kyrkan det gamla Egypten som hedniskt. All kunskap om hedendomen förbjöds. Ingen fick studera hieroglyfer eller annan egyptisk lärdom. Då blev det svårt att tolka Moseböckerna.

Det skall vi kanske tala om senare. Nu skall vi tala om vår blick, ormen i pannan.

Och somligt är både man och kvinna medvetna om

Vi kan ibland känna en sådan i ryggen, och bli arga på folk som snokar. Det har hetat så ganska länge i svenskan. Män lägger gärna sina snokar i kvinnors urringningar. Då kan de ibland få en giftsnok tillbaka.

Om ingen urringning finns i närheten, betrakta i stället noga och detaljerat din fikus i fönstret! Det är lätt att föreställa sig blickens rörelser som en orms. Föreställningen blir närmast empirisk. Den omfattades inte bara av de gamla egyptierna, utan även av grekerna och germanerna. I varje fall tänkte de nordgermanska vikingarna så.

Snoka är omoraliskt  =  Palla äpplen

Ormen ringlar över runstenarna. Detta medvetandets slingriga kropp är fyllt av runor, ord. Då kallar vi den för intellektet. Det är den ormen som bär idéerna. Den samlar in och bär kunskapen. I Bibelns skapelseberättelse lever denna vår slingrigaste egenskap i kunskapens träd, där den odlar sina frukter.

Allt detta förklarar ormens gudomlighet i gamla myter. Moses tillverkade en orm av koppar, vilken som ett fälttecken bars på en stång, främst på vandringen genom öknen (4 Mos 21:9). Stadsnamnet Beth Shan (googla) betyder Ormens hus. Ormen Shan är själen, något gudomligt i oss.

Kring ljudlikheten mellan namnet Shan och ordet själ spekulerar jag lite. En ny hypotes: Idén om blicken är så helig, att ordet för den överlevt splittringen av våra språk i indoeuropeiska och semitiska. Ordet har inte förändrats mycket sedan istiden.

Heliga ord blir gamla

Ordet är nog verkligen så gammalt! Vi går till Sydamerika! Chimufolket, som erövrades av Inkariket, hade en huvudstad, vars viktigaste tempel hette Na-Chan. Det betyder också ormens hus. Deras mångud hette Si. Mesopotamiens mångud hette Sin och gav namn åt Sinai Berg. Amerika koloniserades från Asien av indianernas förfäder under istiden, för 12.000 år sedan och tidigare.

Hur gamla är våra myter? Bör de inte placeras på världsarvslistan?

Många idéer och föreställningar att sy ihop

Shahen är vår styrande gudakonung, inte i Persien utan i våra huvuden. Den är guden som fängslats med svansen i materien. Men den beskrivs inte bara som en orm. I Predikaren i Bibeln hittar vi annat. Silversnöret står det i 1917 års Bibel. Silvertråden står det i Bibel 2000. Det används i dödsannonser: ”Silvertråden har brustit”.

Den tråden beskrevs också i min mors veckotidningar från 50-talet. Berättelserna i dem handlade om den unge prästen eller provinsialläkaren, som ”för många år sedan” kom till Lappland och där blev vittne till en samisk nåjds övernaturliga prestationer. Samisk nåjd var en sorts trollkarl, en medicinman eller schaman. Sådana fanns redan på istiden. 

Nåjden hade försatt sig i trans. Hans själ flög ut för att se om vargen hade tagit en saknad broder uppe på fjället. Man fick inte röra vid nåjden under seansen. Då kunde tråden brista, den tråd med vilken själen var förbunden vid kroppen. Då kunde själen inte hitta tillbaka och nåjden skulle vara död.

Enligt mallen för dessa historier hade vittnet därefter under en lång karriär skapat sig ett mycket gott anseende. Han var alltid ytterst trovärdig och högt respekterad.

Det är föreställningarnas ålder, som ger dem värde. De är värdefulla arkeologiska fynd. De hör hemma på muséum, där de bör bevaras och begapas. Putsade, studerade, väl beskrivna och förklarade, försvåras då det missbruk av idéerna, som uppträder inom det som kallas New Age.

Nära-döden-upplevelser (NDU), då medvetandet lämnar kroppen, har numera blivit tämligen omskrivna. Psykologerna vet, att upplevelsen är ganska vanlig. Dess verklighet är dock ifrågasatt. En ofta förekommande upplevelse kan dock uppfattas som empirisk kunskap. Vad gör skeptikern med en mängd människor, som i vetenskaplig forskning befunnits ha upplevt sådant?

Och så har vi det där att blicken låter

Vid medvetandets utträde ur kroppen rapporterar de ett starkt ringande ljud. R-ljudet. Ra och Re är två godtagna stavningar av den egyptiske solgudens namn. Ra är medvetandets ljus. På Indiens forntidsspråk sanskrit heter medvetande Rig. Rig är även ett namn på den fornnordiske asaguden Heimdall. Det var han som vaktade Bifrost, regnbågens bro från vår värld till asagård, gudarnas boning.

Religion är alltså ett onomatopoetiskt ord

Rig anges i Eddan vara hela människosläktets stamfader. Det här r-ljudet skapade alltså onomatopoetiska (ljudhärmande) ord för själen. Ligare är latin och betyder binda eller knyta. Religion handlar alltså om det vid materien (kroppen) bundna medvetandet, den fängslade själen.

Titta på bildstenen från gården Smiss i När socken. Nu finns den på Gotlands museum. Nederdelen är mest intressant i detta sammanhang. En kvinna sitter med en orm i varje hand. (Fotograf: Bernt Enderborg.)

Damen påminner om ormgudinnan från Kreta (Googla gärna). Även hon har en orm i vardera handen. Bilder på Farao brukar visa två djur, ormen och en gams långa hals. Varför två ”långhalsar”? Jo, vi har både själ och ande.

Det skall vi prata om mera senare

Schamanerna, egyptierna, kretensarna, Paulus, germanerna och kelterna visste vad det är för skillnad mellan själ och ande. Men fråga en kristen präst, så får du bara flum till svar. Men vi skall så småningom komma in på det. Häng med och var lite tålmodig.

Det finns så mycket kunskaper som försvann under senantiken och tidig medeltid. Utan dem förstår vi inte de gamla myterna. I ilskan över okunnighetens svammel angriper man myterna och kallar dem vidskepelse. Det är orättvist mot förfäderna som skapade dem. Utifrån de kunskaper de hade, beskrev de verkligheten logiskt och förnuftigt. Men de använde en numera okänd begreppsapparat. Att kunna den är en förutsättning för att begripa något.