Etiketter

, ,


Jante

Den norske författaren Aksel Sandemose skapade staden Jante efter sin barndoms danska hemstad Nykøbing Mors. Där råder Jantelagens stränga bud: ”Du skall inte tro att du är något!”

Efter att ha kommit nästan halvvägs genom Tegmarks bok ”Universum”, har jag nu – som alternativ till Niels Bohrs och Werner Heisenbergs Köpenhamnstolkning – skapat Jantetolkningen av kvantmekaniken.

Max Tegmarks Lego

Jag skrev att jag inte hittat ordet Lego i Max Tegmarks bok. Nu har jag läst mer, och nått kapitel 7: ”Kosmiskt lego”. Där hittar jag dessutom underrubriker: Atomlego, Kärn- och Partikelfysiklego, Matematiskt lego och Foton-lego.

Hela universum är Lego! Men samtidigt finns uppgiften att det är den synliga materien Max beskriver som lego. Den utgör 5 % av all massa i universum. Det står i kapitel 4! Fast någonstans skriver han 4%. Resten då? Är det också legobitar?

Hela 27 % av universums massa är osynlig (eller mörk) materia. Den vägrar samverka med elektromagnetiska fenomen och kan inte observeras på annat sätt än genom sina gravitationseffekter. Max skriver, att sådan materia antas passera genom Jorden och oss utan att något händer.

Spiritistisk ektoplasma: ”Urk! Tvi!”

Då passar de alltså inte ihop med kvantfysikens legobitar! Kan det då vara legobitar? Tegmark kanske skriver något om det längre fram i boken? För mig liknar det som kan gå genom väggar spiritistisk ektoplasma. Själv har jag svårt att tro på sådant, men om det är vetenskap, är jag väl tvungen att svälja det. Usch!

De, som hävdar det där, tycks i många fall fått en nobel-middag med kunglig prinsessa, så de tjatar väl på i hopp om en till. Ibland vill de väl lägga blicken på något annat än svarta tavlans formler.

Jag har nu sett Max på Discovery Sciense och och även på någon annan kanal. Jag tror det är flera program i sådana ämnen, som regelbundet rullar på. I ett av dem är det skådespelaren Morgan Freeman, som presenterar honom. Max har definitivt blivit en kändis.

Negativ kunskap?

Förutom den mörka materien har vi också den mörka energin. Den svarar för 68 % av universums massa. Skillnaden mellan dem är, att mörk materia har positiv gravitation och mörk energi negativ. Jag har någon gång förut läst, att man inget vet om mörk materia och ännu mindre om mörk energi.

Tegmark menar att elementära partiklar som t.ex. upp- och nedkvarkar bara har matematiska egenskaper, som vi har satt namn på. Det är spinn och annat som kan vara hit och dit eller plus och minus.

Min kommentar blir, att kunskapen tydligen också kan vara både hit och dit, upp och ner samt dessutom plus eller minus. Det senare tillståndet upplever jag tydligt.

Man lär vara mycket intelligent, om man begriper att man ingenting vet. Det tar dessutom lång tid att lära sig så mycket. Observera kommentarsfältet nedan! Det kan användas för smicker och beröm.

Vad är en abstraktion för något?

Tegmark skrev: ”Bara matematiska egenskaper.” Det där att materien bara är matematiska abstraktioner, har jag läst förut. Men vad är en abstraktion? Är det inte något mentalt? En yttring av medvetande. I så fall vems? Mitt?

Jag försöker förtvivlat att bli medveten om ett ton stora sedlar i min garderob, men lyckas inte. Det är något fel på mitt medvetande! Kan någon hjälpa mig?

Kattlego

I legokapitlet håller Tegmark med Einstein! Köpenhamns-tolkningen av kvantfysiken beskrivs med ett citat från Hamlet: ”Det är något ruttet i Danmark!” Här är nog Max inte överens med majoriteten.

Det handlar om Schrödingers katt, som fått beskriva partiklars superposition, deras förmåga att vara på två ställen samtidigt. Partikeln är en matematisk funktion, som beskriver sannolikheten för var partikeln befinner sig.

När denna berömda ”matematiska kattfunktion” obser-veras, kollapsar den och sannolikheten blir ersatt med verklig existens på den observerade platsen. Existensen kan dock vara antingen en död eller en levande kattpar-tikel.

Ni känner nog till det tänkta experimentet:

En katt och en giftgaskapsel placeras i en låda under en timme. Kapseln kopplas till en detektor, på vilken man kletat en instabil atom, med halveringstid en timme. Det innebär 50% risk för att atomen sönderfaller innan katten släpps ut. Om så sker öppnas kapseln och katten dör.

Köpenhamnstolkningen innebär, att katten är både död och levande fram till att observationen görs. Först då, efter den där timmen, kollapsar vågfunktionen, och en entydig verklighet uppenbarar sig: Död eller levande! Jag repeterar: Innan existerar katten som samtidigt både död och levande.

Nu begår Max Tegmark ett logisk fel, …

som jag känner igen från filosofin, och då får vi ofta en paradox!

Jag säger ”Alla människor ljuger!” Men om jag själv är människa, så ljuger jag, då jag säger det! Människor talar alltså sanning. Och om jag är människa, så talar jag san-ning, då jag säger att alla människor ljuger.

Det är livsfarligt halsbrytande för logiken, att blanda in sig själv i resonemangen. Det gör Max!

I tanken placerar han sig utanför laboratoriet där den stackars katten finns. Experimentet utförs, men Max vet inte hur det gått förrän efter ännu en timme, då han går in för att se. Då först gör han sin observation, och först då kollapsar vågfunktionen.

Alla andra i labbet ingår ju i dess vågfunktioner, som även de beskriver sannolikheter. Bland dem finns sannolikheten för att experimentator har dåligt samvete för den döda katten, och även sannolikheten för att experimentator är lättad över att den överlevde. Så skriver Max!

Därefter konstaterar han att hela vårt universum är en vågfunktion, som inte kollapsar och blir verklighet, då ingen från något parallellt universum någonsin kan göra den nödvändiga observationen. Det får honom att kalla Köpenhamnstolkningen ”något ruttet i Danmark”. Och det är Niels Bohr och Werner Heisenberg, som får vara katter, som Max undrar vad de tagit in i Vetenskapens salonger.

Einsteins obehag inför sannolikhetens vågfunktion fick honom att säga: ”Gud spelar inte tärning!” Och Bohr svarade: ”Du skall inte säga åt Gud vad Han skall göra!” Ordet Gud användes nog i betydelsen Naturen. Tegmark vill tydligen också, likt Einstein, ha ett deterministiskt universum. Ett beräkningsbart sådant.

Jantetolkningen

Vem är det som observerar?

Enklaste svaret, som jag dock tror är alltför enkelt, hittar vi i Bibeln.

Vi är lite religiösa

Där säger Abrahams bihustru Hagar så här: ”Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det hon sade: ”Du är Seendets Gud.” Hon tänkte nämligen: ”Har jag då verkligen här fått se en skymt av honom som ser mig?” (1 Mos 16:13, 1917 års).

Det är det saken tycks gälla: Verkligheten skapas genom observation! Den som observerar är Gud! Observationens Gud.

När Gud har glott, så är det färdigglott, och Max har helt enkelt glömt bort Jantelagen, som kvantfysiken avslöjar är lika viktig som termodynamikens huvudsatser med sitt: ”Du skall inte tro, att du är något!”

Max kanske kan skrämma ihjäl katten med sitt gloende, men egentligen – för att klara av något mer än att ta död på en fotons vågfunktion, behövs normalt något värre än Tegmarks blick (2 Mos 33:20).

Och så blandar vi i lite vetenskap

Det här kan vi grubbla hur mycket som helst över. Vi har Higgspartikeln, som antas vara ett fält, som ger andra partiklar massa. Den har kallats Gudspartikeln. Vi måste kanske ha fler Gudspartiklar? Vi behöver ett fält som mäter andra partiklar. Ett ”medvetandefält”.

Någon annanstans har jag läst om vår värld som ett hologram, en tredimensionell avbildning av informationen på någon yta. Ett informationsfält. Det är idéer som redan inspirerat till filmer som Matrix. Skall vi tillmäta denna information någon vikt? Massa? Vågar vi spekulera?

Drygt 95 % av universums massa består av okända stor-heter. Vågar vi anta något om dessa procent? Egentligen är det enklare att tro på Gud, men det blir ju så ofta rena dumheterna.

Kan begreppet Kaos, som jag skrivit så mycket om, till-handahålla en lösning? Kaos, det oberäkneliga. Universum består av Kaos och Kosmos, och Kaos är det större. Med-vetande och fri vilja är knutet till Kaos.

Kosmos må vara ett deterministiskt lego, men Kaos är det inte. Ordet Kaos innehåller ju betydelsen oberäknelighet! 

Vi har det i våra tidigaste filosofier, men det är inte popu-lärt bland deterministerna. Det ger dock en ingång till en möjlig lösning på problemen. Men lösningen innebör att vi har en gräns för vad vi kan ta reda på med logiskt tänk-ande. Sådant fungerar bara för legodelen av tillvaron, för Kosmos. Stod det 4,6 % någonstans?

Nu publicerar jag detta, innan jag får huvudvärk.

Annonser