Etiketter

, , , ,


Jag upprepar den danske kulturhistorikern Hartvig Frischs definition av kultur: Vanor! Jag lägger som vanligt till ovanor, som i stor mängd är mycket vanliga inslag i våra kulturer. Då blir den hemsk.

Hatet i kulturen

”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor …, och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge” (Luk 14:26). Gör hatet till en vana, så ingår hatet i vår kultur. Men var det så han menade?

Bibelstycket ingår i ett antal Jesuord utan synbart samband med varandra. Det verkar vara korta noteringar av en åhörare, som ville ha stolpar att stödja sig på, när han sedan skulle återberätta utläggningarna. Kanske skrev han bara rubriker.

Sedan vandrade berättelserna vidare. Efter ett fåtal led av berättare återstod bara några dussin ord. Sådan reducering av berättelser höll vi på med i skolan. Vi fick lära oss hur illa det kan gå med ett budskap och vara kritiska till det vi hör.

Det här korta stycket har förvirrat många. Men min far och min mor är ju de första förmedlarna av vår kultur, och kultur har i historien ofta varit något hemskt.

Idag säger tidningarnas rubriker, att den kriminella kulturen gör våra barn till mördare. Gör brott till en vana, så ingår det också i vår kultur. Länge har antisemitismen ingått i våra kulturer. Man gjorde det hatet till en vana, och så blev det en del av vår kultur.

Negativ och ond kultur var ett mycket stort problem i antiken, då mord – offer av människor – kunde ingå i ”folkdanserna”. Aristoteles (384-322 f.Kr.) använde ordet ”hamartia” om en kulturs falska sanningar och inlärda ovanor. Hans hamartia styr ädla och goda människor till felaktiga handlingar med hemska konsekvenser för dem själva.

Religiösa ovanor och hybris som vana

Aristoteles hade kanske sett Olympias dansa rituellt. Hon var gift med Filip II av Makedonien och mor till sonen Alexander (Den Store). Kanske såg Aristoteles henne riva kött utskuret ur slavar, för att mata heliga ormar.

Guden Zeus kunde uppenbara sig som en sådan och avla barn med jordiska kvinnor. Det trodde Olympias på. Alexander också. Han fostrades till hybris av en mor med en orm i sängen. Men fromhet har ofta ansetts vara en dygd.

Den fromheten uppskattade inte maken, Filip II. Han blev mördad. Jämför med nutidens abortfråga. Fromma har mördat för saken. Är fromheten en dygd eller är den hemsk?

Vi har drog- och spritkulturen i vårt samhälle. Hamartia var för Aristoteles oren kultur. Aristoteles föreskriver katharsis, rening, och beskriver hur sådan kan utföras med scenkonst.

Det grekiska dramat skall beskriva förloppet, då vi ställer till det för oss. Via dramat kommer vi till insikt. Då vänder vi förhoppningsvis om och tar avstånd från våra falska sanningar och ovanor. Det viktiga är att vi får kunskap och insikt. Då inser vi vad som är rätt och fel, ont och gott. – Ät den där frukten, Eva!

Aristoteles påstås ha varit massivt bildad. Han påstås ha besuttit all lärdom som existerade i den värld han levde i. Vi kan inte utesluta, att han var bekant med tidiga versioner av den judiska toran. Här handlar det om Första Mosebok. Det verkar närmast troligt.

Kyrkan: Människan är inte god, utan ond och oren. Det blev vi genom att Eva åt av kunskapens frukt. Vi skall renas via heliga magiska blodsritualer vid altaret.

Aristoteles: Människan med samvete är ädel och god, men orenas av sin kultur. Vi skall renas med kunskap, som ger insikt. Då renas vår kultur med oss.

Vi behöver rena oss från gammal kultur

De gamla grekerna skapade en ny kultur – den vi idag kallar den grekiska kulturen. Med ”de gamla grekerna” menas Sokrates, Euklides, Herodotos och alla de andra. Men de hade redan en kultur. Den var ännu äldre, och den skämdes de för. Jag har berättat lite i de närmast föregående inläggen om varför. Den var ju hemsk.

Den grekiska dryckeskulturen fick Alexander den Store att supa ihjäl sig. I kulten av vinguden Dionysos var det rituella supandet fromhet. I den kungliga familjen, där Aristoteles var den unge Alexanders lärare, blev filosofen upprörd av ännu värre saker. Hamartia ställde till elände framför ögonen på honom. Framför allt torde Alexanders mor ha förmedlat lögner och ovanor till Alexander.

Europas föräldrar uppfostrade under lång tid sina barn till antisemiter. Antisemitismen ingick inte minst i den tyska kulturen. Ta därför avstånd från din fars och din mors idéer! Det kan ha varit det, som Jesus menade, när han sade att vi skall hata vår far och vår mor.

Det tyska exemplet

Tänk dig att du fötts i Tyskland för hundratjugo år sedan. Du blir en välartad gosse med goda betyg. Du sköter dig. Du har ingen anledning betvivla sanningen i det alla säger, föräldrar, grannar, lärare, vetenskapsmän, chefer, präster, politiker och tidningar.

Själv vill du vara ett plikttroget föredöme i samhället och belönas med utbildning och bra arbete. Du lever i ett paradisliknande tillstånd. Bilder av dig från din ungdom visar en lycklig pojke, särskilt de, där du bär uniform.

Så småningom får du erbjudande om ett bra jobb i Auschwitz. Bra lön, bra pension, allt bra. Arbetsuppgiften är att förädla den mänskliga rasen och därmed skapa lycka på Jorden. Du skall ta hand om ett visst urval. Det kan visserligen vara lite obehagligt ibland, men det kompenseras av dina möjligheter av att i hemmet vara en exemplariskt god make och familjefar.

Du gör allt rätt, och ändå går ditt livs drama mot en katastrof. Paradiset blir ett helvete. Undgår du galgen, blir ditt liv att gömma dig, och ljuga för barnen. Till slut hittar polisen kanske ändå rätt på dig, och du dör i skam och i fängelse. Ett drama med olyckligt slut.

Ett annat exempel

Slavskepparen John Newton (1725-1807) blev berömd som motståndare till slaveriet. Det blev för honom en gradvis omvändelse under flera år, då han studerade teologi. Han åt alltså av kunskapens frukt, och kämpade med sitt samvete, med Gud. Gudskämpen (Israel) fick Guds välsignelse.

Han renades (Aristoteles katharsis) från den onda slaverikultur han levt i så framgångsrikt. Den gamla människan dog bort från sin hamartia och en ny föddes (2 Kor 5:17, Gal 2:20 m.fl.). John Newton dog, ärad för sin roll i kampen mot slaveriet. Han har porträtteras av olika skådespelare, till exempel av Albert Finney i filmen Amazing Grace år 2006. I detta exempel blev slutet lyckligare tack vare kunskapen.

Dignity: värde, värdighet eller ädelhet

Och vad är det vi skall inse? Båda exemplen har en gemensam nämnare. I de beskrivna kulturerna ingick en föreställning om andra människors mindre ”dignity”.

När samvetet införlivades med John Newton, blev han en värdefullare människa. Vad var det annars för mening för honom att leva sitt liv? Vi skall tillväxa på det sättet. Men han var från början lika ”adlig” som alla andra. I deklarationen om mänskliga rättigheter är vi lika i ”dignity”, vilket i Sverige har översatts till värde.

Somliga påstår det vara fel. Ordet skall översättas till värdighet. Men ordet kan även tolkas som ädelhet. Det överensstämmer med Aristoteles beskrivning av människan. Hon är ädel och från början god, men nedsölas av sin hamartia, sin kultur. Vi är alla lika ädla och skall behandlas så. Vårt värde bestäms av vårt vägval och hur vi tillväxt.

De fromma beskriver det så här: Förenar vi oss med Herren, blir ett med Honom, Med Honom i oss, och oss i Honom (Johannesevangeliet), är det nog hädelse, om någon säger att vi är lika värda, som den utan samvete. I det gamla Egypten vägdes och värderades vi av gudarna. Så sker även enligt den kristna läran, Kristus skall värdera och döma oss.

Ädel må du vara, men värdelös, om du slagit ihjäl ditt samvete. De mest samvets- och värdelösa visas ofta på bild i tidningarna. Men som Guds barn är vi all prinsar och prinsessor. Lika i ädelhet.

Som Guds barn är vi egentligen gudar. Samhället är skapat för att dyrka och tjäna oss. Därför behövs ingen katalog över mänskliga rättigheter. Det som behövs är en katalog över den ädles plikter och skyldigheter. Den blir stor och tung. Förkrossande tung.

Exemplens gemensamma nämnare

Gemensamma nämnaren var att vissa människor anses mindre värda eller ädla. I det fallet är vår svenska kultur fylld med bestämda åsikter. De motiveras på otaliga sätt. Hur långt det har gått kan mätas i ekonomiska avstånd. Slaven äger inget, inte ens sig själv. Han är personifikationen av yttersta fattigdom.

Personifikationen av motsatsen saknar vanligen känslan att han har några plikter och skyldigheter. Fast det kan även den fattige sakna. Då är det också riktigt illa. Känslan är det samvete, som ger människan värde vid gudarnas vägning och dom. Det är guldet i oss.