Din egen privata kultur

Etiketter

Aristoteles, arvsynd, drama, hamartia, kunskapens frukt, medvetande, paneteism, Paulus, presonlighet, reinkarnation, saddukéer, samvete, sanning, syndafallet, Verklighet

Din ärvda privata kultur

Danske kulturhistorikern Hartvig Frisch definierade kultur som vanor. Det har jag tjatat om, och tillagt att även ovanor är kultur. Spritkultur och tobakskultur är två relativt beskedliga ovanor. Jag har även lyft fram tidningsrubriker som denna: ”Den kriminella kulturen gör våra barn till mördare”. Mörda är ingen beskedlig ovana.

Medfödda egenskaper, läggning, familj, yttre miljö, utbildning med mera skapar individer med egna vanor. Du är själv en egen och unik kultur. Den kan sägas vara ärvd. Du har ärvt inte bara dina gener från dina föräldrar. Från dem har du ju ärvt mycket annat också. Och de har – tillsammans med andra – till dig förmedlat både sin del av det gemensamma kulturarvet och sina alldeles egna vanor och idéer.

En del av det du ärvt är bra. Men det kan även vara rasism, våldskapital och annat otrevligt, som ingår i din ärvda kultur. Ibland kallar vi den individuella kulturen ”personlighet”. Den kan vara omoralisk, ondskefull och kriminell. Även om teologer protesterar, kan vi då kalla det ärvda arvsynd.

Aristoteles tolkar Första Mosebok ca. 350 f.Kr.

Synd och arvsynd – kultur och personlighet

Arvsynd blir då ett begripligt begrepp. Förnuftiga och sekulära människor kan acceptera det. Då Aristoteles skriver om ”hamartia” i sitt verk om diktkonsten, verkar det vara denna arvsynd han menar.

Det han då skriver om dramat och tragedin blir logiskt och lätt att förstå. Ordet hamartia betyder egentligen ”missa målet”. Hos Aristoteles handlar det om vår kultur av dåliga vanor och ingrodda dumma idéer. Det är sådant, som får oss att missa våra mål.

Aristoteles hamartia är bristerna i vår personlighet. Det är allt som är dåligt i vårt immateriella arv. Hamartia skadar oss, och vi bör därför göra oss av med det.

Men hamartia är också det grekiska ord, som i vår svenska Bibel översatts till synd. I kyrkans teologi är dock synd ett helt annat begrepp än Aristoteles hamartia.

Synd är för teologer en ”andlig” orenhet, som kan tvättas bort med mystiska blodritualer vid altaret. I kyrkan transubstantieras vinet till Kristi blod. I Jerusalems tempel användes offerdjurs blod. Det hade det sadducéiska prästerskapet för två tusen år sedan gjort stort ekonomiskt bedrägeri av, vilket retade Jesus till ursinne (Matt 21:12 med not).

Jesus ansåg att den verksamhet, som grundades på saddukéernas skrifttolkning, var ett hädande bedrägeri. Det förvånar inte, att han underkänner deras kunskaper i Skrifterna (Matt 22:23-29, Mark 12:24).

Jag kan påpeka, att grekiska hamartia motsvaras av ett hebreiskt ord med samma innebörd: missa målet.

Dramat i Eden enligt Aristoteles

Aristoteles skriver alltså om dramat. I det finns en huvudperson – den ädla och goda människan. Dramat beskriver hur denna person ställs inför kravet att välja de rätta besluten och handlingarna. Dramat beskriver också, hur bristerna i den egna kulturen, d.v.s. hamartia, får människan att välja fel. Det orsakar en katastrof. Det paradisiska tillstånd människan lever i förvandlas till sin motsats. Dramat blir en tragedi.

Men dramat, som beskriver händelseförloppet och förklarar det, blir också en kunskapens frukt – för åskådarna. De fylls av medlidande med huvudpersonen. De lever i samma allmänna kultur som denne och förstår varför han gjorde sina olyckliga val.

Dramat undervisar och den kunskapen renar åskådarna från den ärvda kulturen, från (arv)synden. De inser att de inpräglade vanorna och självklara sanningarna är dumheter. Så skall man inte göra! Det skall man inte tro på! Dramats publik kommer till insikt och förstår vad som är rätt och fel.

Aristoteles tycks ha läst den judiska Toran. Det gjorde han drygt 350 år innan Jesus underkände det saddukéiska prästerskapets tolkningar (Matt 22:29, Mark 12:24). Mer om saddukéerna nedan. Fanns deras tolkning på Aristoteles tid? Hans tolkning avviker från saddukéernas och kyrkans, och vi bör nog fundera över skillnaderna, och om det kan vara Aristoteles, som har rätt.

Paulus skapar en lära för journalister

Den bildade Paulus, som tydligen läst Aristoteles, skriver om den gamla människan. Denna har dött och fötts på nytt, som en ny skapelse (2 Kor 5:17, Rom 6:2 m.fl.). Det handlar om honom själv. Det är hans gamla personlighet, som dött och en ny har fötts. Att dö och att födas är ett bildligt språk, som beskriver förändringen av vår personlighet. Vi dör bort från vår kultur, från hamartia, från (arv)synden i romarbrevets sjätte kapitel.

Jesus undervisning – och det i evangelierna beskrivna dramat – är den kunskapens frukt, som enligt Paulus orsakar förändringen. Paulus låter väldigt svamlig, om vi inte förstår hans sätt att uttrycka sig. Han gör Jesus till en personifikation av samvetet. Om vi har ett samvete i oss, så har vi Kristus i oss. Samvetet är den kraft som dödar den gamla människan och uppväcker den nya.

Det borde vara den döden, som Gud lovar Adam och Eva, om de äter av kunskapens frukt. Den okunniges död är detsamma som den vetandes födelse. Det är alltså inget förbud Gud utfärdar i GT. Det är en uppmaning: ”Ät och bli bättre människor!” Utvecklas! Det är själva meningen med livet. Målet.

Jag har tidigare berättat om den prästman, som sade sig ha gett upp sina studier i hebreiska, då han inte ”fick till det”. Det handlade om den svårbegripliga gammelhebreiskan i de äldsta delarna av GT.

Jag har numera insett, att Jesus hade och fortfarande har rätt. Syndafallet har aldrig ägt rum! Den ”heliga traditionen”, den saddukéiska tolkning vi ser i våra bibelöversättningar är felaktig! Den togs in i den nya judiska sekten av ”de väldiga apostlar”, som Paulus ondgör sig över (2 Kor 11:5 m.fl.).

Senare kallade de väldiga apostlarna varandra kyrkofurste, apostolisk fader eller påve och klädde sig i guldbroderat purpur. Men nu intresserar vi oss för Paulus resonemang.

Det är: Dela med er! Sprid kunskap! Vittna om sanningen! Med Aristoteles tolkning av hamartia blir budskapet detsamma i GT och NT. Budskapet gör lärare och journalister till en sorts präster. Fast präster kan ju också vara villolärare. Men än mer än lögn kan censur beskrivas som det ultimata brottet.

Lögn och censur är Det Ondas redskap! Och religionen görs ofta till det redskapet. Följ pengarna och hitta brottet!

Sanning och verklighet

Sanningen handlar inte om det övernaturliga. Den sanning vi skall söka är vår upplevda verklighets. Vår personlighet, vår egen kultur och våra politiska idéer, allt skall bygga på sanning. Att det är en hård kamp, har vi i nutid blivit otäckt medvetna om.

Jag vill påpeka, att begreppen kärlek, samvete och empati inte räknas till det övernaturliga. De hör hemma i medvetandets upplevda verklighet, även om inte alla medvetanden deltar i de upplevelserna.

De som inte gör det räknas som döda (Luk 9:60, Matt 8:22). Det är ytterligare en påminnelse om, att döden i Bibeln ofta är något annat än fysisk död. Den senare uppmanas vi nästan att bortse från. Ungefär: Var inte rädda för dem, som bara kan mörda er fysiska kropp (Matt 10:28)!

Vad skeptiker normalt kommer i konflikt med Bibelns författare om, när det gäller sanning och verklighet, är frågan om Guds existens. Efter det gäller striden själens existens och dess odödlighet. Men om skeptikern vill förstå texten, måste han inse att Paulus självklart trodde så.

Samvetet som Gud

Han hade därtill en tro, som jag vill formulera på ett modernt, sekulärt sätt, anpassat för ateister: Medvetandet kan bli ett självförintande helvete. Fast så skulle den gudstroende Paulus aldrig ha uttryckt sig. För honom är det Gud som förintar onda själar med skammens eld. För materialistiska ateister däremot är samvetet bara en yttring av illusionen medvetande. För NT’s författare är samvetet Herren, när Han vid vår fysiska död kommer ”med makt” (Mark 13:26, Matt 10:28, 24:30, Luk 21:27).

Liv och annat oförnuftigt

Liv tycks definieras som de mentala aktiviteter, som inte är bundna till logiken. Förutom redan nämnda kärlek, empati och samvete, är bland annat konst, musik, skönhet, liksom moral och alla andra sådana icke-ekonomiska värderingar exempel på liv. De är nyskapande. Föder nytt.

Dött förnuft

Logik är sådant som även en dator kan hantera: AI. Det är en modern kunskap, som hjälper oss acceptera logiken som en död mental aktivitet. Maskinellt tänkande. Psykopatiskt. I 1917 års bibelöversättning användes ordet ”själisk” för sådant. I Bibel 2000 heter det ”oandligt”. Det ger inte en modern läsare mycket hjälp att förstå.

Reinkarnationen i allegorierna

I GT’s allegorier är själen med sitt logiska grubbel en tjänstekvinna åt vår livgivande ande. Sara, som betyder furstinna, hade slavinnan Hagar (1 Mos 16:1). När Abraham vid hög ålder mötte Gud (fysiskt dog), var det Sara som födde den nya människan, Isak. Denne Isak fick arvet efter Abraham, han blev den som Abraham reinkarnerade till.

Allegoriernas nästa tillvaro som människa efter Isak hette Jakob. Hans ande heter då Rebecka och hans själ heter Lea. De är huvudgemålerna. Rebecka är klarögd och Lea är skumögd. Båda har tjänarinnor, som också är Jakobs bihustrur. Anden Rebecka har Bilha. Hon är samvetet, Herren Ecce Homo, kvinnan som tvättar fötter. Själen Lea har Silpa, som är nyfikenheten.

Med de här allegorierna beskriver Bibeln reglerna för och mekanismerna inblandade i reinkarnationen. Läsandet och tolkandet är ganska krävande.

Idioten är också en avbild av Gud

Jag har skrivit att Paulus menar att samvetet är Gud, såsom vi kan uppfatta Honom. Skilda mentala förutsättningar gör att vi uppfattar Honom olika. Därför har alla sin egen Herre (Rom 14:4). Du har din egen Gud att lyda.

Romarbrevets fjortonde kapitel är inte så lätt begripligt utan den insikten. Och insikten säger att även idioten är tvungen att lyda sitt samvete. Även idioten vet, att han är en avbild av Gud. Idioten. hädar inte, när han säger det! Läs fjortonde kapitlet! Du skall godta den som är ”svag i tron” (Rom 14:1).

Om någon är svag i sitt tänkande, blir även hans samvete svagsint. Det hjälper inte om det är brinnande. Då äter han bara grönsaker (Rom 14:2), eftersom det står så i den heliga skrift (1 Mos 1:29). Paulus åt tydligen vad som helst och tackade sin Gud för maten.

De väldigas ”teologi”

Saddukéerna, de väldiga apostlarna och deras efterföljare, har då genom hela vår historia skrikit ”polyteism”. De säger att det bara finns en Gud och att de är Hans profeter: Du får inte tänka själv, utan du skall lyda dina präster, de som fullständigt har utforskat Gud och vet allt.

De väldiga vet till exempel, att Gud förbjudit arbete på vissa dagar och att Han även förbjudit en mängd sexuella aktiviteter. Deras åsikter går isär i detaljer om vad och hur du får äta. De hävdar vidare att lydnaden för dem avgör om du för evigt hamnar i himmelriket eller i helvetet.

De förvandlar religionen till auktoritär politik. Det är bara att se sig omkring i världen och lyssna. Ibland tar de sedan bort religionen och behåller bara det viktiga – den auktoritära politiken.

Det fysiska och det mentala livet

Det är inte bara dramat, som är kunskapens frukt. All sanning är det. Det fysiska livet är ett drama, vägen till sanningen, och sanningen ger så kallat ”andligt liv”. Det låter illa i skeptikers öron, då kyrkan sedan 300-talet har laddat ordet andlig med betydelserna övernaturliga krafter och magi. Vi måste få bort sådana innebörder.

Repetition och sammanfattning

Andligt liv är mentalt liv. Det är tänkande och värderande, medvetandets två funktioner. Sanningen är sådan näring, som får medvetandet att frodas, och tänkandet att bli lysande. Lögnen är det gift som saboterar tänkandet, och gör det uselt. Lögnen saboterar även värderandet – ”jag tycker att …”.

Paulus trodde inte att medvetandet är en illusion, som uppstår i våra hjärnor. Han trodde inte att det upphör, när vi dör fysiskt. Han trodde att medvetandet består av två delar, den grubblande själen och den värderande anden. Han trodde som redan sagts, att endast Gud kan döda den annars odödliga själen. Det hade Jesus sagt (Matt 10:28).

Vidare trodde han, att det dödande är samvetets eld, den mentalt nedbrytande skammen. Den möter vi, då vi droppar förenas med Havet vid vår fysiska död. Då blir vi ett med Gud och allt uppenbaras. Då kommer samvetet med makt (Mark 9:1) och förintar oss. Du måste veta och förstå vad Paulus trodde på, bl.a. att samvetet är Gud, för att begripa vad han skriver!

Jag tjatar om det viktiga: Samvetet framträder, då människan äter kunskap (sanning) och blir som Gud, som en av Himmelshavets droppar. (1 Mos 3:22). Paulus uppfattade samvetet som Gud och han trodde att Gud frälser, om vi lyder Honom. Gör vi samvetet till vår personlighet, överlever vi.

”Gud frälser” är betydelsen av det hebreiska namnet Josua. Jag fortsätter tjata: Det namnet översätts till det grekiska namnet Jesus. Det förklarar Paulus tjat om samvetet.

Det förklarar hans ord om att leva och dö i Jesus Kristus eller dö som denne. Namnen har betydelser och sammanhang i den kultur Paulus levde i. Den kultur vi lever i låter oss inte lätt förstå Paulus.

Ordet

Tänkandet skapar ord, och orden bär de kunskaper och insikter, som formar vår personlighet. Det är intressant, om vi skall ha en ny begynnelse efter den fysiska döden. ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som blev till.” Det är inledningen till Johannesevangeliet, som beskriver en filosofi.

Ge inte Ordet innebörden trolldomsformel! Ordet är inte magi, det är mycket mer. Det är vår byggsten. Vi bygger upp oss själva med det (1 Kor 3:10-15). Men vi bör bygga med ord som är samvetets. Orden som är Gud överlever. Den personligheten skapar den fortsättning Paulus tror på.

Det tycks vara en reinkarnationslära, där karma kan betvingas av samvetet, eftersom samvetet är Gud. Utan Gud skapar karma det helvete vi förtjänar.

Ja, det finns även en lära om nästa liv, och nästa, och …

Paulus tror inte bara på den så viktiga ”lögnens död och sanningens uppståndelse” samt dess stora betydelse för oss. Han tror även på den fysiska döden och den fysiska uppståndelsen. Dessa två olika saker, andligt liv och fysiskt liv, blandar många bibeltolkare ihop.

De fäster då en överdriven vikt vid det fysiska livet. Samtidigt tror de på andligt såsom något magiskt och övernaturligt. De är vidskepliga! De omfattar nutidens materialistiska kultur i fråga om synen på medvetande. De tror att medvetandet återuppstår, då kroppen återuppstår ur gravarna. Det finns dock bara stöd för den tron på några få ställen i Bibeln, och då om vi förnekar att vi möter ett bildspråk och bokstavstolkar texten (Hes 37:12-13, Matt 27:52).

Den nya fysiska tillvaron står det en del om: En ny himmel och en ny jord (Jes 65:17, 66:22, 2 Pet3:13, Upp 21:1). ”En ny himmel” kan inte vara ett nytt himmelrike med nya gator av guld. Glöm den från Persien hämtade fantasin! Synkretism, eller på svenska: religionsblandning. Vi håller oss nu till Moses.

Det innebär att vi antar att någon använde egyptisk utbildning för att formulera sin insikt. Det egyptiska är en språklig dräkt med vilken konflikten med Farao, hans präster och deras teologi kläs. Det egyptiska är också världsbild och filosofi. Det kan vara svårt att hålla isär dåtida vetenskap och filosofi från religion. Skillnaden var hårfin, liksom skillnaden mellan religion och politik.

En ny himmel och en ny jord handlar om en ny fysisk tillvaro grundad på det gamla mentala livet. Den nya ”himlen” lever i en ny klump jord (adamá}, en ny fysisk tillvaro. Himlen är tankevärlden, där vi fortsätter att bygga med våra nya förutsättningar.

Det är detta som beskrivs av den eviga kampen mellan himmelsguden Nun och solguden Ra. Vårt medvetandes ljus (Lucifer) stiger gång på gång upp på himlen, och vill sätta sig över Fader Nun. Denne slänger ned Ra till underjorden genom en avgrund i väster.

Ra är ett med sin avkomma, människan Ramses. Fängslad i jordens bojor kämpar sig Ra fram och stiger så upp genom en avgrund i öster. Där gör han ett nytt försök att nå toppen.

Målet är resan, och att utvecklas. Växa. Det är en fornegyptisk lära, som förvanskades av saddukéernas föregångare, farao och hans präster. De gjorde auktoritär politik av den. ”Det är bara jag som är en gud! Bara vi som vet!”

Lite sammanfattning och repetition

Jag påminner åter: Josua är det egyptiska himmelshavet Nuns son (2 Mos 33:11 + ca 30 fler bibelställen). Vår panenteistiske gud Nun är ett hav av medvetande ur vilket allt har utgått. Hebreiska Josua betyder Gud frälser. Det översätts vanligen till det grekiska namnet Jesus.

Farao och hans präster avskydde denne himmelsgud, som har skapat människor (elohim, Ps 82, Joh 10:34 m.fl.) av sina droppar. Dessa mäktiga var sin tids ”väldiga apostlar”, som gjorde politik av filosofin. De beskrev Nun som en kaosgud, som hotade den auktoritära världsordning, som de med stort besvär skapat och höll ihop med sin våldsapparat. Samvete? Dumheter! Så här är det! Lyd!

I GT beskrivs Nun även som djupet (1 Mos 1:2, jfr. Rom 8:39, Ef 3:18, obs noter!).

Vi ser en reinkarnationslära, inte en återuppståndelse ur gravarna. Men det är även en skrämmande dödslära. Här blir texten nämligen ibland ganska otäck. De som inte förbättras, de som missar målet, de blir förintade ”på den dagen” (Heb 10:27, 12:29 m.fl.). De andra fortsätter till en ny fysisk tillvaro byggd på framstegen, på sanningen, insikten och dess tankar, på sanningens bygge av ord.

Ludvig Jönssons beskrev Gud som panenteistisk, men också som den allomfattande kärleken. Den senare tycks här lysa med sin frånvaro. I stället har vi en riktig Molok (Heb 10:30f, 1 Kor 3:13-17, Matt 3:10-12 m.fl.). Den individuella kulturförändringen kan gå åt fel håll. Den ädla, goda och anständiga människan dör och en ny, ond, elak, självisk och kriminell individ föds. Dessa ”våra barn” (vi själva) skapar vi och överlämnar till Molok (3 Mos 20:2-5) med konsekvens att vi utplånas.

Men här blir läran motstridig. Den tycks även säga, att den onde skapar ett helvete åt sig i nästa tillvaro. Men lidandet är tidsbegränsat och det livet innebär ju en ny chans. Här finns anledning att grubbla mer. Ganska mycket mer, då Jesus på fråga om saken bestrider att det fungerar så enkelt (Joh 9:2f).

En individuell kulturförändring åt rätt håll upplevde slavskepparen John Newton. Bildligt talat åt han ett äpple av sorten evangelikum och utvecklades till slaverimotståndare. Därmed missade han inte målet, meningen med livet. Han kom till insikt. Det berättade jag i inlägget ”Den hemska kulturen”.

En annan kultur

Den tolkning av Första Mosebok vi har tycks alltså grundad på saddukéisk tradition. Nu gör jag som Bibelns författare och fortsätter upprepa det som är viktigt: Saddukéerna var de aristokratiska präster, som kontrollerade kulten i Jerusalems tempel. De ansåg sig tillsatta av Gud och ogillade starkt fariséerna, en folklig rörelse som läste Toran och utmanade saddukéernas tolkningsföreträde.

Saddukéerna, med översteprästerna i spetsen, hävdade att det var mot Guds vilja, att äta kunskap och ifrågasätta deras budskap: ”Du skall lyda dina präster!” Det var deras anhängare, som samlades och ropade ”Korsfäst!” Det var de, som gjorde Jesus så upprörd, att han började slåss (Joh 2:15).

Återigen: Det så kallade syndafallet är en falsk saddukéisk tolkning av Bibelns text. Den tolkningen är deras viktigaste bevis för att Jesus var en hädare och fiende till Gud. Den tolkningen togs in i kyrkan av ”de väldiga apostlarna” (2 Kor, särskilt 11:5, 13-15, 20, 12:11). Saddukéerna strömmade till den nya judiska sekten, när den framgångsrikt växte och det fanns pengar att hämta.

Synkretistisk kristendom

Kyrkans begrepp arvssynden finns inte omnämnd i Bibeln. Den är en teologisk konstruktion, som skapar förvirring. Läs om arvsynden i Wikipedia! Där berättas om ett varierat kaos av åsikter bland kyrkorna.

Återigen, förvirring råder om Himmelriket. Det är en plats, där de goda belönas i evighet. Det kallas ibland Paradiset, men i Bibeln är det något helt annat. Ibland sägs att idén om himmelriket har sitt ursprung i Persien. Fantasierna kring detta rike är ofta mycket politiserande.

Augustinus (354-430), drogs till andra läror, innan han så småningom blev kristen. Då tog han avstånd från den persiska manikeismen. Han blev oerhört produktiv. Bland hans alster har verket ”Guds Stad” (22 böcker), i sin helhet översatts till danska och givits ut i fem volymer.

I Bibeln är kunskap inte bara frukt. Det är även bröd, helst osyrat. Det jästa vita brödet är inte bara ohälsosamt, det är förbjudet (2 Mos 12:15). Även jag får väl tänka på vad jag skriver.

Augustinus bakade mycket mer. Han svarade på frågan varför det finns ondska, om Gud är god: Det onda saknar verklighet! Här är det förnekelse på riktigt! Det är inte bara alla förintelser, alla utrotningar och allt annat, som vi började med redan i förhistorien. Fast det hela blir obegripligt abstrakt. En del av det han skrev har kyrkan senare försökt dämpa. Det blev alltför mycket.

Syrat bröd, jäst bröd, som bara innehåller luft. Ord är innevånare i luftens rike. Dess furste var den andemakt, som enligt Paulus var verksam i olydnadens människor (Ef 2:2). I Egypten var det luftens gud Shu. Osyrat bröd nämns redan i Första Mosebok (1 Mos 19:3). Dess författare levde i den egyptiska kulturen, som gav underlag till det allegoriska språket i texten.

Augustinus definierade även lärorna om arvsynden och predestinationen, att Gud förutbestämt allt: Du kan vara skapad till fördömelse. Det framgår antagligen av i vilken mån du lyder dina präster. Han har getts titlarna kyrkofader och kyrkolärare. Han blev helgon både i Rom och Konstantinopel.

Synkretism betyder religionsblandning. Den blandning vi har fått, har jag ingen artig beskrivning av.

Kulturförändring

Evangeliernas Jesus beskriver inte något feodalt himmelrike, utan i stället Riket som ett tillstånd. Det kan finnas inne i oss, men vi skall ta till oss det (Matt 11:12). Himlen är det mentala, vår tankevärld. Det gör Paulus klart med orden: ”… ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6:12). Var är himmelriket?

Det handlar om våra onda tankar och idéer, inte minst ideologier och politiska system. Skillnaden mellan politik och religion var och är fortfarande obefintlig. Faraoner, kungar och kejsare var gudar. Tro eller dö! Konung av Guds nåde. Tro eller dö!

Försöken att skilja mellan religion och politik tycks inte bli långlivade. Om det inte är Gud, så är det något annat vi tror på som ”högre”. Får pengar (kapitalet) spela rollen av det högre blir det revolution, och då är vi snart tillbaka till den gudomlige konungen, som i Nordkorea.

Sådana konungar störtas i nya revolutioner, om ett lands kultur innehåller en stridbar tro, ideologi eller religion. Vi har då Iran som exempel. Ryssland är bara ett av flera exempel, som visar vad som kan hända, om vi har en saddukéisk kyrka. Den utformades till sitt nuvarande utseende i Konstantinopel, för att passa kejsar Konstantin och hans efterföljare.

Saddukeismen är en politisk ideologi: Jag/han/vi har rätt! Jag är störst! Jag har ett av Gud givet uppdrag! En historisk mission! Jag är staten, nationen, folket! Jag är nationens öde! De röstade på mig en gång, alltså är jag demokratin (exemplet Hitler). Jag är sanning och rätt! Kritik av mig är ett brott!

Jesus beskriver himlen som ibland fylld av ondska (Luk 10:18). Vi skall ha bort ondskan därifrån. Jag länkar till Den hemska kulturen. Det här blir politik. Vidhåller någon, att medvetandet är en illusion, som skapas i hjärnan, då är även politiken en illusion. Allt annat också!

Målet är att uppnå meningen med livet, som tycks vara att rena och förädla vår ofta råa privata kultur. Den brukar innehålla idén, att meningen med livet är pengar. Då utvecklas diverse vanor, som avser att tillföra pengar. I den renade och förädlade kulturen kallas vanorna ofta kriminella. Slaveriet var inte, men blev kriminellt.

Makt kan också ses som ett mål. Det leder gärna också till kriminella vanor. Leta gärna själv exempel!

Om vi skall tro på Paulus filosofi, lär historien oss, att vi gått framåt. Men vi kan gå bakåt. Just nu ser det illa ut. Kan vi stå upp och försvara våra framsteg?

Vetenskap? Religion? Politik!

Etiketter

ekonomi, historia, liberalism, politik

Adam Smith (1723-1790), nationalekonomins och den ekonomiska liberalismens fader, hade en grundläggande idé. Människan är förnuftig, upplyst och vill sitt eget bästa. Om vi alla bara gör vad som är bäst för oss själva, blir allt bra. Marknaden, som kallas ”en osynlig hand”, löser då våra ekonomiska problem. De problem, som oftast brukar nämnas, är tillgång på varor, priser, arbetslöshet och fattigdom.

Förnuftig, upplyst och vill sitt eget bästa?

Är nationalekonomins grundläggande idé en beskrivning av Donald Trump och hans anhängare eller av Vladimir Putin? Kanske av Kim Jong-un? Kanske beskriver orden i underrubriken ultrakonservativa kristna eller muslimska, judiska och hinduiska teologer?

Har ni sett Lyxfällan på TV? Eller lottovinnarna som bränner många millioner på några år och blir hemlösa? Skall jag fortsätta med sådana exempel på ”förnuftiga och upplysta”?

Nationalekonomins teorier bygger väl bara på en korrekt idé om människan: att alla vill sitt eget bästa. Fast … bombbälten? Ingår teorier om martyrskap och Paradiset i nationalekonomin? Nej! Och många, lottvinnare och andra, tänker inte alls, när de gör av med pengar.

Idag hittar jag detta. En ekonom hävdar att vår reptilhjärna inte är konstruerad för att fatta ekonomiska beslut. Adam Smith hade alltså fel.

Psykopater

Googlar jag på nationalekonomins människosyn, hittar jag debatt om den: Är den frånstötande? Jag själv tänkte redan för många år sedan, att det framför allt är psykopater, som tänker på sitt eget bästa. Väldigt många är i stället empatiska. De har samveten och tänker på andra! Samtidigt är de ibland upplysta och förnuftiga.

Det har varit debatt i tidningarna om att psykopater ofta blir chefer. De politiska ideologierna bygger ofta på nationalekonomins idéer. Så skall man tänka och vara! Det gäller särskilt, om man skall ha ledande befattningar.

Även partierna till vänster ser utbildning och vetenskap som viktig. De förkunnar: ”Läs ekonomi! Vetenskap är sanning!” Men är eko-nomi vetenskap? Kanske kan den jämföras med ett vetenskapligt utforskande av vidskepelsen. Sådant gör inte vidskepelsen till vetenskap.

Svensk politisk historia, liberalismen

Då jag gick i skola på 1950-talet, var nästan alla lärare folkpar-tister, alltså liberaler. I ämnet ”historia med samhällskunskap” fick vi undervisning om de politiska ideologierna. Bildligt talat strök folkpartisterna under med rödpenna, att politisk och ekonomisk liberalism är helt olika saker.

Lärarnatyckte inte om den ekonomiska liberalismen. Men idag har alla gamla traditionella partier blivit ekonomiskt liberala. Även socialdemokraterna. Kanske även Vänstern. För liberalerna (f.d. Fp) är skillnaden mellan ekonomisk och politisk liberalism ca 15 % i opinion och val. Mina lärares Fp var största borgerliga parti.

Vad är det som har hänt? Varför har den ekonomiska liberalismen segrat? Och främst, varför minns jag politikerna från min barn- och ungdom som mer behagliga, roligare och ”mindre psykopatiska” än deras nutida efterträdare? Vad ingick i den politiska liberalismen, som den ekonomiska saknar?

Jag tror att den sista frågan är den rätta att ställa. Alla säger sig idag omfatta den politiska liberalismen. Den gäller rösträtten och det vi ser som själva definitionen av demokrati. Man är överens.

Politisk historia, högern

Den gamla högern hade bekämpat ”felaktiga” föreställningar om människors olika kvalitet. Motståndarna i ståndsriksdagen fanns i riddarståndet, adeln. Högern argumenterade genom att peka på den bildade och ekonomiskt framgångsrika borgarklassen.

Högern kämpade alltså för ”de rätta” idéerna om människors olika kvalitet. I riksdagen hade man med sig både borgarståndet och det välbärgade bondeståndet. Adelsståndet gav till slut med sig i frågan, eftersom allt för många ädlingar av ekonomiska skäl måste gifta ned sig till högerslöddret. År 1866 fick vi därför en riksdag med två kammare.

Jag skrev slödder. För den auktoritära eliten i samhället är slödder en synonym till politisk vänster. På ståndsriksdagens tid var alltså högern vänster. Efter 1866 blev liberalerna vänster.

Högern fortsatte kämpa för sina idéer, nu med liberalerna som nya motståndare. Den politiska liberalismen bestred ”de rätta idéerna” om människors kvalitet, och därmed även högerns åsikter om rösträtten. Den skall slödder inte ha! Den radikala högern hade blivit reaktionär. Det är kanske lätt hänt, att de radikala blir reaktionära. Eller tvärt om.

Den politiska liberalismen segrade och är idag självklar ideologisk grund för alla partier, utom extremistiska. Med ”alla partier” menar jag normala sådana från höger till vänster. Men någonting har försvunnit. Jag skall spinna lite på det.

Tro eller Lag

Liberalerna sprack itu 1923 i Liberaler och Frisinnade. Tvisten gällde folkomröstningen 1922 om spritförbud. Frisinnade partiet, med band dels till en ofta religiös nykterhetsrörelse och dels till de per definition religiösa frikyrkorna, var för ett förbud. Liberala partiet var emot.

Frågan gällde således om människan alltid är förnuftig, alltid är upplyst och alltid vill sitt eget bästa. Om människan inte har en fast tro på ett samvete, bland religiösa ofta kallad Guds röst, måste vi styras med Lag: Du skall icke supa!

Vi kanske kan fråga Greta Tunberg om saken. Och Donald Trump. Be dem peka ut vilka som är förnuftiga och vilka som inte är det. Frågan är fortfarande aktuell, hundra år efter folkomröstningen. Men vad är förnuftig och upplyst? Vad är mitt eget bästa? Greta och Donald är väl inte överens om någonting i det fallet.

1922 handlade debatten om ett spritförbud. Idag kan frågan gälla om cannabis skall legaliseras. Är vi förnuftiga och upplysta, och vill vi vårt eger bästa? Och givetvis, skall det lagstiftas om klimat och vaccin?

Konsumtion

Konsumera sprit, tobak och knark. Konsumera obegränsat. Idag räknar vi om konsumtionen till koldioxid. Konsumera flygresor och lyxbilar. Yachter för 1.000.000.000 €. Palats. Somliga är ännu värre och konsumerar krig, överfallskrig. Då konsumeras det på riktigt!

De frisinnade ville förbjuda den konsumtion, som de såg som farlig och omoralisk – spriten. Någonstans går en gräns även för ekono-miska liberaler. De vill ta Putin till ICC i Haag.

Socialister och kommunister

Men oftast ropar de ”socialister och kommunister”, när de bemöter förbudsivrarnas krav på lagar. Kommunistregimerna var ju faktiskt auktoritära. De såg inte människorna som förnuftiga, upplysta och medvetna om sitt eget bästa.

De egenskaperna, inklusive vetskapen om vad som är bäst för oss, sades finnas hos partiet. Östeuropas opposition brukade kalla kommunistpartiet för ”kyrkan”. Ofta är både partier och kyrkor utmärkta exempel på att radikala blir reaktionära.

Men definierar vi inte kommunister och socialister på annat sätt än som auktoritära, blir även den gamla adeln och deras kungar kommunister och socialister. Slutsatsen blir att de ekonomiska liberalerna – i stort sett alla politiker – använder sina reptilhjärnor, när de angriper andra och varandra.

Den religiösa konflikten …

De frisinnade, har också växlat mellan vänster och höger, mellan demokratiskt radikalt och reaktionärt. Frikyrkan stod ursprungligen upp mot den auktoritära statskyrkan, men har ofta själv blivit auktoritär och förtryckande. Konflikten mellan Lag och Tro är ju gammal.

Den var inte minst ett problem för aposteln Paulus. Han levde i en tid och i en kultur, där religion och politik överallt var samman-vävda. Det gällde både i och utanför romarriket.

Paulus har skrivit mycket om samvetet: Du måste tro, att det du gör är rätt (Rom 14:2,14)! Tror du att det är fel, skall du inte göra det! Kyrkorna har ofta vänt betydelsen av ordet tro till att tro på auktoritära lagar: Du skall och du skall inte! Du skall tro att Heliga Skriften innehåller detaljerade lagar om precis allt. Guds Lag!

Samvete får du inte ha och du får absolut inte tro på och lyda ett sådant. Det är de laglärda prästerna du skall tro på och lyda! En modern auktoritär politiker säger ofta detsamma, men han byter ut ordet ”prästerna” mot orden ”de välutbildade och (ideologiskt) kunniga”.

De auktoritära prästerna i NT´s Jerusalem var saddukéerna. Deras anhängare var de enda, som Jesus slogs med fysiskt (Joh 2:15). Och han slogs även mot deras teologi (Matt 22:23, Apg 23:6-11).

Den som läser Paulus inser, att det inte blir logik i hans texter, om man tolkar hans ord om lydnad, som gällande lydnad mot Lagen och prästerna. OBS! Jag skrev ”det blir inte logik”!

Logik blir det, om du inser, att Paulus menar lydnad mot samvetet, Lagen i hjärtat. Det hjärta, som antikens människor trodde var vårt tankeorgan. Läs gärna ett par verser ur profeten Jeremias bok (Jer 31:33,34). Hjärnans funktion var okänd.

… var och blev politisk

Ur 1800-talets samvetsstyrda frikyrkor och nykterhetsrörelser växte organisationsformerna för våra demokratiska partier fram. Partier som likt kyrkorna sedan kämpat med de motstridiga idéerna om Lag eller samvete.

Den kampen fick politiker att antingen bryta eller fördjupa förbindelserna med sina kyrkor. De auktoritära sökte sig till varandra. De demokratiska sökte sig också till varandra.

Samtidigt komplicerades förbindelserna med kyrkorna av upplysningen och vetenskapens framsteg. Kyrkorna satt fast i en helig tradition, en bibeltolkning som upplysta människor och vetenskapen inte kunde acceptera.

Många politiker och även deras väljare, både de mer eller mindre demokratiskt sinnade, och de mer eller mindre auktoritärt sinnade, blev ateister och lämnade sin kyrka. Den gruppen har blivit allt större och deras företrädare har varit mycket framgångsrika i sin kamp mot religiös tro.

Situationen nu tycks vara den, att det är ateisterna som definierar begreppet tro. För dem är tro givetvis något fullkomligt svagsint. Ateisterna har i frågan om vad tro är stöd från de mest auktoritärt religiösa, de som tror att Gud är en himmelsk Kim Jong-un i ett feodalt himmelrike. Och givetvis tror de: ”Såsom i Himmelen, så ock på Jorden!”

Man är långt från Ludvig Jönssons panenteistiska gudsbild. Sista gången jag hörde honom på radio, talade han om behovet, att kyrkan tog en omfattande diskussion om vad man egentligen tror på. Det är även långt från den diffusa tro på ”något”, som många ateister länge valde att behålla. Inte Gud men något.

Vi har slutat tro

Jag har redogjort för våra två motstridiga sätt att tro. Nu har vi inte kvar något av sätten. Majoriteten tror varken på bokstaven eller samvetet. Som en underårig gängkriminell rapporteras ha sagt: ”Meningen med livet är pengar!” Väldigt många anser att han har rätt.

Den diffusa tron på ”något” öppnade upp för samvetet. Det kanske finns en annan mening med livet än pengar. Den tron orsakar en moralisk tvekan, som varit en viktig politisk kraft. Där hittar vi nog kärnan i frisinnet. Där är den tro som, tillsammans med många procent av de politiskt liberala partiernas väljare, försvunnit när liberalismen blev ekonomisk.

Budskapet har blivit: ”Jag/Vi först!” – ”Jag/Vi skall ha!” – ”Skit i de andra!”. Och åter har vi det demokratiska problemet: Skall empatin och de demokratiska rättigheterna tillkomma även demokratins fiender? De som vill avskaffa demokratin? De auktoritära utan empati och samvete? De onda?

Debatten blir farlig och hätsk, när de som tror på samvetet stämplas som rasister av lagfromma. Men angreppen riskerar även gå åt motsatt håll. I Romarbrevet vältrar sig Paulus i problemet. Hans åsikt är att vi skall godta de med svaga samveten (Rom 14). Alla måste följa sina samveten, hur svaga de än är. Allt som inte sker i tro på samvetet - inte sker i tro att det är rätt – är fel (Rom 14:23).

Om du gör det du tror är rätt, så visar det sig i normalfallet också vara fel. Men då har du i alla fall försökt. Det räcker. Men du måste förstås tro på en fortsättning. Och du måste tro att du skall äta av kunskapens frukt, för att den okunnige idiot du är skall dö.

Du måste sluta tro på den saddukéiska tolkningen av GT: att Gud förbjöd oss att äta kunskap, att kvinnan är syndig och allt sådant. Någon Gud behöver du inte tro på, men du måste tro på ditt samvete. Börja med att söka efter det!

Då kan du födas på nytt, precis som Paulus, redan i detta livet. Då har du inte missat målet, meningen med livet. Fylld av insikt och framtidstro kan du då senare lämna din uttjänta fysiska kropp. Innan dess har vi tillsammans skaffat oss en välfungerande politisk kraft.

Jesus i tältet

Etiketter

anden, hjäparen, Jul, ord, samvete

Om ordet hjärta

I den antika kulturen var hjärtat vårt tankeorgan, platsen för logiskt tänkande. Platsen för känslornas flum var inälvorna. Orden ”Guds lag i hjärtat” betydde därför samvete. Det skall vi enligt profeten Jeremia få någon gång i framtiden (Jer 31:33).

Samvetet

Då slipper vi, behöver vi inte, våra väldiga prelaters (2 Kor 11:5) undervisning om synden, kvinnor, orenhet, sex och abort med mera (Jer 31:34). Samvetet skall vara vår kung i stället för varje psykopatisk prelat eller förkunnare, som gjort sin egen vrånga tolkning av Bibeln till sin krona.

Tält

Men det finns flera ord, som skapar oförståelse hos oss, när de blir språkligt korrekt översatta. Ett är ordet tält. Ganska ofta menar Paulus vår jordiska kropp, när han använder ordet (2 Kor 5:1ff). Översättarna medger det i en not till versen (bibeln.se), där en länk till ”uppenbarelsetältet” i lexikondelen ger bekräftelse.

Not och länken till uppslagsdelen i Bibel 2000 hänvisar till verser hos Jesaja i GT och Petrus i NT, där ordet tält också används i den betydelsen (Jes 38:12, 2 Pet 1:13f). Då kan vi tro, att även i moseböckerna kan tält vara ett ord för människokroppen.

”Lögner” i Bibeln

I detta sammanhang observerar vi Hosea, Nuns son. Han fick av Moses namnet Josua (4 Mos 13:17). Josuas beteende är märkligt. I Andra Mosebok sägs, att han aldrig lämnade ”uppenbarelsetältet” (2 Mos 33:11). Det motsägs i de fortsatta berättelserna om honom.

En tolkning av Bibeln, som säger att det står så enkla lögner i den, skall vi betvivla. Nedan följer en tolkning, som löser problemet.

Den treenige hjälparen

I samma vers (2 Mos 33:11) sägs Josua vara Moses ”medhjälpare”. Anden, tredje person i treenigheten, kallas ibland för ”hjälparen” (Joh 14:16,26, 15:26, 16:7). I GT är det Gud, treenighetens första person, som är hjälpare (Ps 19:15 m.fl.). Namnet Josua betyder ”Gud frälser” och i det på grekiska skrivna NT översätts det till det grekiska namnet Jesus.

Därmed fick vi namnet på treenighetens andra person. Vi finner att alla tre personerna i den treenige Guden beskrivs som människans hjälpare. Vi får ordning och reda i Bibeln, om den tolkas intelligent. Synonymer till intelligent är listig, fyndig, fiffig, klurig, skarpsinnig, finstämd m.fl. Ett motsatsord är enkel. Eller varför inte primitiv?

Den late och den dumme

I äldre teologiska texter beskrivs den hemska irrläran gnosticism som ”underfundig” tolkning av Bibeln. Till skillnad från den late munken, som ansåg att hortologi (läran om trädgårdsodling) är gnosticism, anser den dumme munken, att det är intelligent tolkning av Bibeln, som är irrlära. Sådan tolkning är svår.

Helgedomen

Moses reste uppenbarelsetältet en bit utanför lägret. Han gick alltså att vara för sig själv i den helgedom för den Helige Ande, som Paulus säger att våra kroppar är (1 Kor 6:19). Det är där den Helige Anden är, och Han – (hjälparen) – lämnade aldrig Moses tält!

Strax innan säger Paulus också, att kroppen är till för den ”Herren”, som Gud har uppväckt, alltså Josua/Jesus – namnet som betyder ”Gud Frälser”. Då dyker ett nytt namn på hjälparen upp. Samvetet.

Din egen privata Gud

Paulus skriver mycket om samvetet. Gå in på bibeln.se och hitta sökfunktionen. Den är lite småknepig, om du inte är van. Skriv in ordet samvete. Då hittar du mycket. Sen hittar du (Rom 14:4), där Paulus skriver, att var och en har sin egen Herre.

Gudar äter frukt

Var och en skall stå fast i sin egen tro/övertygelse. Kritisera inte varandra! Ingen av er får kritisera den andres tro. – Ja, det finns väl gränser, antar jag. Därför är allas plikt i livet att äta av kunskapens frukt. Sök och du skall finna! Då dör den gamla människan, och en ny föds med insikt, som gör människan mer gudalik. Som oss, säger Gud till sina kompisar (1 Mos 3:22).

Kyrkofurstarna

Här är Bibeln feltolkad (1 Mos 1:17) av ”de väldiga kritikerna”. Det är de väldiga apostlar, som Paulus fördömer (2 Kor 11:5). De som säger sig veta sanningen, kräver lydnad och lever i lyx.

Du gör fel

Vi har olika förutsättningar. Intellekt, kunskaper, erfarenheter. Jag har sagt det förut. Samvetet är Gud, såsom jag kan uppfatta honom. Du skall göra det du tror är rätt. Alternativet är att göra det du tror är fel. Men fel gör du ändå.

Helvetets eld (Heb 12:29)

Enligt Paulus är enda försvaret, när allt uppenbaras och du skall dömas, att kunna säga att du trodde det du gjorde var rätt. Samvetet är den herre som frälser från den eviga skammens eld (Heb 12:29). Och samvetet heter Jesus.

Frukta Gud!

Samvetet är både frälsare och helvetets eld. Återigen: Vår Gud är en förtärande eld (Heb 12:29). Både kärlek och samvete. En fruktansvärd Gud, som kommer med makt (Matt 24:30) och kan förinta dig med skammens eld.

I oss

”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss” (Joh 17:21). När Herren Gud är i tältet heter Han Jesus. Som samvete återuppstår han hela tiden i vem som helst. Då är kroppen Hans tempel.

Elohim, gudarna, Guds kompisar, de är de människor, som skaffat sig odödlighet, genom att förena sina personligheter med Gud, Jesus, Anden, samvetet. Gud dör inte! De som inte gör det dör. Fortsättningen för de levande har jag spekulerat om förut. Jag kanske tar upp det igen.

Tvivla på tvivlet

Om budskapet är larvigt, tror ingen. Alla skrattar. Om budskapet verkar logiskt och underfundigt, kan tvivel på tvivlet uppstå. Kanske? Det räcker långt för att oroa vissa, och få dem att tveka. En sådan tveksamhet kan göra stor nytta. Kyrkans nuvarande teologi är ett stort misslyckande. T.o.m. prästernas beteenden är skandalöst. De tror inte själva på sin lära!

Vanvett

Etiketter

den ekonomiska människan, historia, John Newton, psykopat

Sådana djur finns inte

För länge sedan började jag läsa ekonomi. Jag läste in, som det då hette, ett betyg i vardera national- och företagsekonomi. Jag skulle fortsätta, men raggen reste sig på mig. Det var invärtes som det reste sig.

Jag kunde inte acceptera de grundläggande antagandena i dessa ekonomiska vetenskaper. Mina känslor liknade en ateists, då han studerar teologisk vetenskap om den obefläckade avelsen, helighet, rituell orenhet och exorcism.

Ekonomisk vetenskap bygger på idén om den ekonomiskt förnuftiga människan. Denne handlar rationellt utifrån sina ekonomiska intressen, och maximerar sin ekonomi med de rätta besluten och med nyttiga handlingar. Sådana antas vi vara, och det sägs vara bra för oss och världen att vi är sådana.

Problemet var, att i min uppväxtmiljö existerade inte sådana djur. Jag minns en massa från min barndom. Vuxna pratade om egen och andras dumhet och fiaskon, utan att bry sig om mig. Jag var för liten. Och jag får frågan från andra: ”Minns du sådant? Jag kommer inte ihåg någonting.”

Jag fick höra mycket, som knappt femton år senare fick studenten i mig att sparka bakut. Den normala människan orkar inte med att vara rationell och förnuftig. Det gäller både ekonomi och politik. Den normala människan är omdömeslös, lurad, lurar sig själv, gör usla affärer och röstar i brist på bättre på de politiker vi har.

Men även de ”onormala” gör dumheter. Minst trehundra miljarder av svenskarnas sparpengar (våra pensioner) försvann på ett par år i bankernas misslyckade spekulationer i Londons fastigheter efter valutaregleringens avskaffande 1989. Snabbt! Inget kyligt rationellt tänkande under de åren, bara euforiska fantasier. Bankerna skulle göra storvinster.

Inre heller hos bankerna fanns ”sådana djur”. De hade inga ständigt och perfekt rationella och förnuftiga investerare. Tydligen inte heller någon som riskerade karriären genom att viska: ”Du är bara människa”.

Den vanligaste övertygelsen bland ”de förnuftiga” är, att meningen med livet är pengar. De stora föredömena – inte minst för unga – har var och en lyxbilar för långt över hundra millioner i garaget. De gängkriminella barn vi drabbats av, har enligt tidningarna framfört samma åsikt, och skall tydligen räknas till de förnuftiga.

Från början tänkte jag lite i den riktningen, och att människor är dumma i huvudet. ”Är du dum så är du fattig.” Sedan insåg jag, att en inte helt obetydlig grupp mer styrs av samvete och empati. Det paret styrmän innebär ofta ekonomiskt oförnuft.

Konsekvenserna blir svåra, om vi har de föredömen och den ekonomi vi har. Vi har ju även en inte helt obetydlig grupp, som inte styrs av vare sig ekonomiskt förnuft, samvete eller empati.

Samvete, empati och samvete ses kanske av många som dumheter. Det är skämmigt, att tro på annat än ”verkligheten” – pengarna. Men jag förstår nu, det jag från början bara kände, att ekonomins definition av den förnuftiga människan är en bra definition på en psykopat. Det var därför jag instinktivt reste ragg. Ekonomisk vetenskap har blivit psykopaternas religion.

Slavskepparen John Newton (googla) upphörde vara ekonomiskt förnuftig. Han skrev ”dumheter” istället, t.ex. psalmen “Amazing Grace … that sawed a wretch like me”. Han blev avskydd av de förnuftiga, som insåg slaveriets ekonomiska nödvändighet.

Finns det några av dem som tror, att de kan ta med sig det de har? Palats och yachter. Faraoner och kinesiska kejsare tog med sig mycket i gravarna. Tror man så fortfarande?!

Den rationella och ekonomiskt förnuftiga människan är i så fall helt vansinnig. Hen är ändå grund för den ekonomiska vetenskapen och kräver monopol på politiska ämbeten. Ekonomi har gjorts till Vanvettets vetenskap. De ”förnuftiga” förvrider all lärdom som de vill. Det har de alltid gjort.

För övrigt läste jag nu en artikel i Illustrerad Vetenskap. En analys av brittiska studier av 36312 individer mellan åren 1991 och 2021 visar, att ekonomisk optimism hör ihop med lägre intelligens. Det är de dumma, som tror att allt skall gå bra och att de skall bli rika. De intelligenta är mer pessimistiska. Jag tolkar det som att de tror att allt går åt H-e. Klimat och ekonomi.

Nyfiken

Etiketter

nyfiken, ondska, politik, religion

Om de nyanlända

Barn är nyfikna. Barn skall vara nyfikna! Det är fel på barn, som inte är nyfikna. Det är en psykisk störning, om ett barn inte är nyfiket. Barn skall äta av kunskapens frukt! Vi skall vara som barn (Matt 18:3 m.fl.)!

Ondskan

Läran om syndafallet är ondska! Det är en misogyn lögn som stammar från de tempelpräster (sadducéerna), som ansåg sig tillsatta av Gud. Jesus slogs med deras anhängare (Joh 2:15), de som sedan ropade ”Korsfäst! Inget om ”andra kinden” där. Och han började.

Den politiska ondskan

Med lögnen om syndafallet sade de onda prästerna, att du skall lyda dem och inte läsa och tänka själv. Tänkte du, piskades du. Därmed blev teologin en politisk ideologi och prästerna bestraffade protester såsom nutida diktatorer gör.

De förtalade

Saddukéernas fiender var, förutom Jesus, fariséerna. De senare var en folklig rörelse av debatterande Skriftläsare. Ibland var fariséerna nyfikna. Ibland var de bara tvärsäkra. I kyrkan har de beljugits.

Men mest beljugen är modern till allt liv, Eva, Adams hjälpare, hans ande. Eva lydde Gud! Nyfiken som ett barn, plockade hon och åt. Anden väljer och värderar. Gott, ont. Rätt, fel. Vackert.

Lögnerna

Paulus dog och föddes som en ny människa redan i detta livet. Du bör, du skall dö bort bl.a. från den rasism du kanske föddes in i. Hata din fader och din moder med flera, eller åtminstone deras tro, och följ mig (Luk 14:26)!

Tro att en logisk tolkning kan vara rätt tolkning! Tro inte på något ologiskt! Då tror du på en lögn! Sedan är frågan om du skall tro på de påståenden du ser i den logiska tolkningen.

Syftet

Döden från synden (din kulturs rasism och annan lögn och dynga) är förutsättningen för den ytterligare fortsättning, vi förväntas tro på. I Bibelns världsbild finns ju en möjlighet till liv även efter den fysiska döden.

Den möjligheten kräver att du inte missar målet, att äta kunskap och utvecklas. Det är livets mening. Men vågar du tro på det? Ordet som tolkas som synd i Bibeln betyder egentligen missa målet.

Egyptens strider

Etiketter

historia, myter, politik, religion, tolkningar

Religionsstrider

Sådana är vi vana vid, fast mindre mellan än inom religionerna. Romerska kyrkan mot ortodoxa. Katoliker mot protestanter. Sunni mot shia inom Islam. De tidigaste svenska krigen mot Ryssland efter att vi och de kristnats var ibland på uppdrag och stöd av Rom: Stoppa ortodoxin!

Det här inbördes striderna förekom även i Egypten. Akhenaton, som var farao 1351–1334 f.Kr. var den förste att införa monoteismen. Solguden Aton-Ra blev den ende guden och den tidigare främste guden Amon-Ras tempel stängdes och prästernas egendom beslagtogs. Kanske kan det jämföras med hur Karl XI hanterade adeln i den s.k. reduktionen. Det var en kamp om makten mellan farao och prästerna.

Himlen i striden

Religion var dåtidens politiska ideologi. Här blev det lite knepigt med Amon-Ra och Aton-Ra, dubbelgudarna var båda solguden. Men Amon hustru, himmels-gudinnan Mut, knöt honom till himlen själv. Amon blev även hopvävd med himmelsguden Nun. Aton var mer enbart solskivan och därmed farao själv. Denne var solgudens son, där fadern och sonen var ett. Men himlen stod över farao, härskade över solen, och möjliggjorde för prästerskapet att utmana farao, vilket de gjorde.

När Akhenaton dog tvingades den 9-årige sonen Tutankhamon och hans mor att böja sig för ett ursinnigt prästerskap och återinföra den gamla ordningen. De dog snart och två generaler ersatte dem i tur och ordning innan de viktigare faraonerna Horemheb och Seti I tillträdde. De stiftade stränga lagar mot monoteism. Mellan de två regerade Ramses I i sexton månader.

Moses och farao Seti I

Seti I har gestaltats av två Hollywoodstjärnor. Han antas nämligen ha varit den historiske Moses farao, och Moses uppfyller utan vidare Setis krav för att räknas som monoteistisk villolärare. Han är dessutom en elakare variant av monoteist än Akhenaton. Denne var ju identisk med Aton-Ra. Moses styrka var att han lyfte fram himlen som Gud. Det var himlen Akhenaton ville ha bort med sitt angrepp på Amon.

Men även Seti I ville se himlen som en kaosmakt. Det var ändå Ra och hans son farao, Världens Herre, som skapade den ordnade världen, och inte heller Seti ville underordna sig någon högre makt. ”Staten, … nej förlåt! … Gud, det är jag!” Inget är riktigt nytt under solen.

Nu kom Moses att reducera faraos gudomlighet: ”Himmelsguden står över dig!” Jag repeterar från tidigare inlägg: Josua betyder Gud frälser och namnet brukar översättas till det grekiska namnet Jesus. Det äldsta GT upprepar totalt 31 ggr att Josua är Nuns son.

Nun är det egyptiska himmelshavets gud, och Josua var Moses unge medhjälpare i kontakterna med Gud. Jag har spekulerat i möjligheten att Josua/Jesus är en personifikation av samvetet. Samvetet är Gud såsom vi kan uppfatta honom. Då skall vi tro på samvetet i stället för att tro på lagens bokstav.

När Salomo byggde templet, lät han förfärdiga ett hav i gjutet brons (1 Kung 7:23). Det var en cirkelrund bassäng, tio alnar från kant till kant och fem alnar hög. Det skulle kunna varit 45-50 m³ vatten i det. Det ställde han in i templet. I det skulle prästerna genomföra sina rituella tvagningar ( 2 Krön 4:6). De skulle rena sig!

I Bibelns lexikondel finns ett ologiskt och troligen felaktigt antagande. Havet i templet påstås ha ”varit en sinnebild för det av Herren besegrade och tämjda mytiska urhavet”. Var i Bibeln finns de påståendena? Nun var himmelshavet, djupet. Havet var Gud, havet var Moses Gud.

Teodicé och helveteseld

Elohim, som svävar över djupet, är gudarna. Vilka de är säger Jesus (Joh 10:34). Vi speglar oss i djupet, och spegelbilden kallar vi världen. Om bilden är spegelns eller betraktarens kan diskuteras. Om Gud är god, så ljuger Han som spegel inte om betraktarens utseende. Ja, de har jag redan sagt i tidigare inlägg.

Där har jag också påpekat, att vi renas i samvetets eld, när vi som droppar återförenas med havet. Det tycks i alla fall vara vad läran säger. Paulus beskriver det som något plågsamt, som vi måste genomlida. Om vi kan. Annars dör vi på riktigt. I eld.

I Sumerien var …

Etiketter

medvetandet

… bilden av den ende guden två ormar

Sumerien är riktigt gammal civilisation. Sumeriskt språk och folk tycks inte vara släkt med andra. Nu har jag hittat detta om en sumerisk gud. Länken (engelskspråkig) visar en bild av The Serpent Lord Ningishzida. På svenska blir det Ormguden Ningishzida.

En liten bit under bilden finns en ruta med rubriken Captions (bildtexter). Den innehåller: ”The two parts of Consciousness as God, the logic soul and the valuating spirit. På svenska blir det: De två delarna av Medvetandet såsom Gud, den logiska själen och den värderande anden.

Det här är ju den definition av själ och ande, som jag tjatat om. Medvetandets två delar är dels det sökande och ibland logiska intellektet, dels den helt utan logik värderande anden. Anden är den som tycker och älskar. Medvetandet är den gud, som säger ”Jag Är”! Jag tänker, alltså finns jag. I den sumeriska myten beskrivs alltså delarna själ och ande som två ormar.

Bildspråket upplevs som stötande av nutida kristna. I den viktiga sumeriska staden Ur bodde Abrahams familj ca år 2000 f.Kr., och där tjänade de ”andra gudar” (Jos 24:2, 14f). Kaldéerna dök upp i historien ca. tusen år senare, så Abraham och hans familj måste ha varit sumerer.

Var Ningishzida Abrahams Gud?

Såsom gud heter alltså medvetandet Ningishzida, och på engelska Wikipedia hittar vi en antropomorf bild av honom. I den bilden emanerar två ormar från hans axlar. Ta fram länkarna! I den första länken ovan visar bilden denna gud som två ormar, som slingrar sig runt världens axel. I andra bilden är axeln världsträdet, livets träd eller kunskapens träd.

Jag har länge hävdat, att intellektet är ormen i kunskapens träd. Det är budskapet i Bibelns allegoriska berättelse. Moseböckernas rötter går ner i sumerisk och egyptisk kultur, och Bibeln kan inte förstås utan kunskaper om den kulturhistorien.

Läs engelska Wikipedia om Ningishzida! Namnet betyder ”Det goda trädets Herre”. Han var underjordens, tillväxtens och stridens gud. Ningishzida kallades ibland Gishbanda: Det Lilla Trädet. Därmed tycks namnet vara en beskrivning av människan som gud. Människan är ju den lilla droppen som himmelshavet skapar ur sig själv. Vi är exakta små kopior av havet (jfr. Joh 10:34, Ps 82, samt 5 Mos 32:8 med en viktig not, Bibel 2000).

Ningishzida var en växtlighetsgud som ofta tillhörde underjorden. Han kopplades ihop med vinet likt senare den grekiske Dionyses. Är medvetandet fängslat i jordens bojor, så är det fördunklat. Re (medvetande) plus ligare (verbet binda, latin) blir religion. När bojorna brister skall allt uppenbaras. Men dessförinnan skall han kämpa, ty han är även en krigsgud.

Det är för att kämpa, som vi är här. Ningishzida verkar vara en bild av Gud, som Guds avbild kan använda för självbetraktelse och grubbleri. Han beskrivs som en pålitlig (sanningssägande) gud. Mina tankar leds då till Josua (betyder Gud frälser), ett hebreiskt namn som i NT har översatts till det grekiska Jesus. Josua var ju son till Nun, Egyptens himmelsgud. Nun var solguden Ras och hans son Faraos fiende.

Mer in- och utgång

Etiketter

historia, Marija Gimbutas, Moder Jord, myter, NDU, religion

Husgudar

Gamla Testamentet beskriver de hedningar, som skulle bli judar: ”Laban var borta och klippte sina får, och så kunde Rakel stjäla med sig sin fars husgudar” (1 Mos 31:19). Vad skulle hon med dem till?

Ytterligare ett av många exempel i GT lyder: ”Denne Mika hade en helgedom. Han gjorde också en efod och husgudar och vigde en av sina söner till präst hos sig” (Dom 17:5). Även fortsättningen beskriver tydligt, att Israels stammar var hedningar (Dom 18:19f).

Kan en efod ha varit en bild av Jahvé?

Jahvé var tydligen en av många gudar som de tidiga ”judarna” dyrkade. Uppslagsdelen i Bibel 1917 säger att ”efod” dels kunde vara ett rituellt klädesplagg, dels en gudabild (Dom 8:26)! I så fall av vilken gud? Efoden användes när David talade med Herren (1 Sam 23:9-12; 30:7 f.). Bibeltexten skapar misstanken, att efoden var en bild av Jahvé. Men Domarboken fördömer gudabilder (Dom 8:26).

Betydelsen av ordet efod har troligen förändrats under seklerna. Om bildförbudet skärptes, och efod inte fick betyda gudabild, måste de heliga texterna ändras. Det gjordes smartast genom att betydelsen av ordet efod ändrades från gudabild till rituell klädnad. Gud får ju göra avbilder – människor. Och skall du människa kröna dig till ställföreträdare, konung och Gud, skall du vara praktfull.

Det var ändå Gideon, den av Gud utvalde ledaren, som lät resa efoden av guld i staden Ofra. Där dyrkades den av hela Israel (Dom 8:26). Det tycks ha vredgat Gud, men när Gideon dog blev det värre. Då övergavs Jahvé, och israeliterna avföll till Baal, som Gideons far dyrkat (Dom 6:25).

Bibelns beskrivning av hur Rakel stjäl sin fars husgudar, säger att de kunde läggas i en kamelsadel. Det var möjligen i någon sorts ficka på sadeln. Sedan satte hon sig på den. En husgud var alltså ett litet ting, kanske bara några centimeter långt, som man höll i handen. Och det var till skillnad från efoden inte en bild av Jahvé.

Det innebär, att Bibeln berättar om något, som är oerhört gammalt. Ty sådana små gudabilder har arkeologerna hittat ganska många av och åldersbestämt. De är 20.000 år, 40.000 år eller 280.000 år gamla. Det kanske inte var Homo Sapiens, som började vara religiös, utan Homo Erectus. Somliga spekulerar om de här bilderna kan vara upp till 800.000 år gamla!

Husgudarna var gudinnor

Kan Bibelns Första Mosebok berätta om traditioner av sådan ålder? Och berättar den om patriarken Jakob, vars tolv söner blev stamfäder till Israels tolv stammar, att han hade husgudar i sitt hem? Husgudar, som inte avbildade Jahvé. Det som arkeologerna hittat är nämligen mest gudinnor.

Just det! De kallas Venusfiguriner. De är alltid försedda med överdrivna kvinnliga kännetecken. De är runda och frodiga. Ibland har de kraftigt överdrivna vaginor. Det verkar vara Moder Jord, som bilderna beskriver. Hon brukar vara hustru till himmelsguden i teologierna.

Klicka på länken ”Sheela na gig”. Hon kan misstänkas ha varit en hednisk Moder Jord, så populär att kyrkan var tvungen att på något sätt svälja henne. Kelterna hade någon gudinna, som fick bli kristet helgon, och här i Sverige byggdes kyrkor på hedniska offerplatser, för att stjäla platsens helighet. Odensvi betyder Odens kultplats. Nu heter det Odensvi kyrka!

Istidens schamaner

Sheela na gig kan förenas med urtida shamanistisk religion, men även med dunkla ord i Bibeln.Vi skall nu tillbaka till vår in- och utgång. Det som jag skrev om sist. Om ni vänder er till Svenska Folkbibeln, och söker er fram till Ps 121:8, så hittar ni även där våra in- och utgångar.

Shamanerna tycks redan på istiden ha sysslat med aktiviteter påminnande om sådant vi regelbundet brukar kunna se på TVs ockulta program (Det Okända på TV4). Mer seriöst ägnar läkare och psykologer sig åt att studera ”nära döden-upplevelser”. Vi tycks kunna ha upplevelser av en tunnel, som för oss till en annan värld. Denna tunnel kan vi anta är en utgång från denna värld och ingång till nästa.

Då är det ganska klart, vad som är ingången till vår värld och utgång från den andra. Det bör då också kunna vara en tunnel, och en sådan kan vi ju se, eller hur? Vi lämnar kvar vår kropp, när vi sticker, och får en ny när vi kommer. För våra förfäder verkade det här logiskt och begripligt redan för 50.000 år sedan. Kanske var det långt tidigare.

En feministisk reinkarnationslära

Idén öppnade för en reinkarnationslära. Enligt Första Mosebok lever människan många hundra år här på jorden. Vi kan spekulera om hur lärorna såg ut på istiden, och då får vi använda oss av de många spåren av dem i våra sentida religioner. Var så goda och sätt igång!

Kvinnans ställning blir inte lite speciell i detta tankesystem. Hon blir en sorts kollega till Sankte Per. Hon är i sig den Andra Världens utgångport. Gudomlig på riktigt. Idéerna stärker arkeologen Marija Gimbutas teorier om ett Gamla Europa med matriarkat och gudinnelära. Det här är nog något för feminister.

In- och utgång

De ödmjuka

För mig tycks svenska bibelöversättare för drygt hundra år sedan ha sett texten så helig, att de översatte den så bokstavligt de kunde, även om de inget begrep. ”Herrens vägar är outgrundliga, och ville Han ha texten så här, så skall den vara så här!”

De högmodiga

Idag tror man i den svenska bibelkommissionen inte längre på Gud. De tror mer på sin egen vishet. Bibeltexten är dunkel och oklar. Då måste de för-klara för oss, vad de antika skrivarna menade, när de skrev.

Vad är våra ut- och ingångar?

Det jag nu vill att ni skall se, är en psaltarvers: ”Herren skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid.” (Ps 121:8, Bibel 1917 Obs! Det är vår gamla översättning.) Numera står det i stället: ”Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt. (Ps 121:8, Bibel 2000, vår nya.)

Fast där förklaras ju ingenting. Det svår- eller obegripliga i Bibel 1917 togs bara bort. Uppenbar-ligen hittar man ingen begriplig och acceptabel för-klaring till vad våra ut- och ingångar är för något. ”Livets alla skiften” under evig tid låter mindre sannolikt, om än inte lika primitivt och anstötligt som anus och munnen. Den tolkningen tycks ingen ha försökt med.

Här finns en länk till ett otal engelska biblar. En kallas International Standard Version och säger: ”The Lord will guard your goings and comings, from this time on and forever.”

Jag hittade även detta på nätet: ”der HERR behüte deinen Ausgang und Eingang von nun an bis in Ewigkeit.” I Frankrike läser man: ”L’Éternel gardera ton départ et ton arrivée, Dès maintenant et à jamais.” Danskar och norrmän har kvar sina ut- och ingångar: ”Herren bevare din udgang og din indgang fra nu af og til evig tid.” och ”Herren skal bevare din utgang og din inngang fra nå og til evig tid.”

Ukrainarna också: ”ГОСПОДЬ буде охороняти твій вхід і твій вихід, віднині й повіки”. Det blir i Google översätt: ”HERREN skall bevaka din ingång och din utgång, från och med nu och för alltid.”

Evigt, alltid, evig tid, forever. Det måste ju handla om det eviga livet! ”Livets alla skiften” handlar om detta livet. Vårt korta jordeliv! Det enda vi har. Jag får känslan att svenska Bibel 2000 är ett verk av sådana som vet, att författarna hade fel. Därför rättar de deras text.

Målet är inte att göra en korrekt översättning av Bibeln. Målet är att skriva sanningen! Den Heliga Skrift skall innehålla Sanningen! Och bland de som översätter finns materialister och ateister.

Vi har blivit dummare

Etiketter

medvetandet

Och vi blir ännu dummare

Här får ni en länk, där det berättas att vi människor kanske var som intelligentast för 20.000 år sedan. Därefter har det gått nedåt för oss, och nu verkar den negativa utvecklingen accelerera. Det finns mer om detta på webben för den som söker.

Det här verkar vara forskningsresultat från självaste Vetenskapen. Annars har jag ibland haft det som min käpphäst. Mina grubbel om forntida religiösa föreställningar och dithörande filosofiska idéer gav mig idén om hög intelligens bland forntidens jägar- och samlarfolk. När vi uppfann jordbruk och hög-kultur skapades rikedom och makt.

Jag kanske i stället skall skriva ”skapades pengar och politik”. Det är väl egentligen detsamma. Därmed följde elände av alla slag. Våra hjärnors viktigaste sysselsättning blev att ljuga och förneka verkligheten. Då förnuft och sanning inte lönade sig, fick vi en nedåt gående evolutionär utveckling av vår intelligens.

Det måste vara balans mellan våra mentala förmågor

Dock behövs intelligensen och dess logik för att bygga snygga lögner. Därför har IQ-tester av vår logiska förmåga fortsatt att ge goda resultat. Fram till nu!

Tester av vår värderande förmågas kvalitet har aldrig konstruerats. Hur mäter vi samvete och moral? När sådana förmågor försvagas alltför mycket, upphör även logiken att fungera. Det verkar vara det senare, logikens nedgång, som bland annat norska forskare nu har upptäckt.

Jag är tillbaka i mina tankar om den grubblande själen och den värderande anden, medvetandets två delar. Bildligt är de medvetandets ben. Krymper det ena, börjar vi halta. Efter 1975 har vi börjat halta genom IQ-testerna.

Religiösa partiets namnbyte

Etiketter

sadducéer

Vi har svårt vänja oss vid att religion och politik hör ihop. Hos oss hade religion blivit något privat och verklighetsfrånvänt. Politik och ideologi vill vi knyta till vetenskap och en skeptisk och sekulär världsbild.

Insikten, att vi numera kan mördas, om vi håller fast vid det skeptiska, är obehaglig. Då röstar vi på SD. Insikten om den politiska religionen gör, att vi även kan förstå äldre politiska situationer. Vi har till exempel den, då Jesus red in i Jerusalem på en åsna.

Vår moderna världsbild fanns inte då. Att förneka de så lätt vredgade gudarna ansågs vara lika farligt och oansvarigt, som att idag hota använda kärnvapen. Enstaka genier, som misstänktes för skepticism, kunde dömas till att tömma en giftbägare (likt Sokrates).

Inse att fariséer och sadducéer var politiska partier! Sådana måste omfatta den gällande världsbilden. Med fötterna stadigt förankrade i den, hade man sedan helt olika åsikter i de politiska frågorna. Guds lagar uttolkades lika olika som nutida ekonomiska lagar. Jämför även hur olika naturlagarna idag uttolkas i fråga om klimatet. Jämför bara MP med SD!

Sadducéerna var överklassens parti. Sadducéerna var aristokrater, då Gud gett dem prästerskapet som ett ärftligt adelskap. Man påstod sig vara ättlingar till en präst vid namn Sadok, och han härstammade från Moses bror Aron.

De samarbetade med romarna. De var monarkister. De gjorde stora pengar på religionen. De hade även en från fariséerna och Jesus klart avvikande teologi. Den och sadducéernas aktiviteter i templet fick Jesus att angripa dem och slåss.

Fariséerna var mer folkliga ”amatörteologer”. Idag tänker vi mest på de lärdaste, då vi talar om dem. Jesus utgick från fariséerna. Han kan även ha haft beröring med andra partier, till exempel esséerna.

Det var fariséerna och deras anhängare, en stor majoritet, som ropade ”Halleluja”, då Jesus red in på en åsna. Det var sadducéerna, den rika och mäktiga minoriteten, som ropade ”Korsfäst!” några dagar senare. Det var alltså inte judarna, som dräpte Jesus. Det var sadducéerna, som lyckades övertala romarna att det måste göras.

Jag har skrivit om Paulus förtvivlan över ”de väldiga apostlarna”, som tränger in i Korinths församling och tar kontroll (2 Kor). Hans brev fick församlingen att så småningom göra uppror. Men kyrkofursten Clemens I av Rom knäcker upproret, trettio år efter Paulus död.

Sadduceerna såg att det fanns pengar att hämta. Kyrkan, den nya riktningen inom det judiska partiet hade växt och organiserat pensioner, sjukvård och annat. Paulus skriver i det ämnet ofta om änkor. Det handlade då ofta om unga kvinnor med barn.

Sådana problem tog de svenska folkrörelserna hand om, innan det ansågs att staten skulle göra det. Ur folkrörelserna växte våra politiska partier fram. Staten sysslade länge mest med det militära, med rättskipning, stora byggen och framför allt med hovstaten. I 1700-talets Frankrike gick hälften av statens inkomster till kungens apanage. Det mesta av det övriga gick till adeln. Idag är det Ryssland med sina oligarker, som har mest likhet med de gamla samhällena. ”Femtio procent vill jag ha” lär Putin ha sagt till oligarkerna.

Med sina romerska kontakter kunde sadducéerna bedriva gangsteryrket beskyddarverksamhet, och på så sätt tog de över kyrkan. De blev välbetalda präster och monarkins ideologer i den. De lärde, att konung var man av Guds nåde.

Snabbt glömde kyrkan bort sadducéerna och att de varit Jesus mest hatiska fiender. Att de var det, står i Bibeln. Men vi fick i stället lära oss att fariséerna var de falska och lömska och att ”judarna” var de som dräpte Jesus. Självmördaren på korset.

Till judarna räknades annars alla proselyter. Så kallas de som konverterat till judendomen. De var en ganska stor andel av romarrikets befolkning. Judarna var i romarriket ett politiskt parti, som med tiden blev helt sadducéiskt och bytte namn till ”De Kristna”. Men namnbytet till trots, det var de som dräpte Kristus!

Skamlig kultur

Har ni läst vad jag skrivit, vet ni att kultur kan vara, dels etablerade goda och dåliga vanor, dels intellektuella eller konstnärliga aktiviteter.

De gamla greker, som vi förknippar med ”gammal grekisk kultur”, skämdes över de ännu äldre vanor och tankegods, som de själva upplevde som grekisk kultur. Den kulturen vet vi inte så mycket om, eftersom våra gamla greker bytte ut den med sitt nyskapande.

Därigenom blev grekisk kultur något som nutida greker kan vara stolta över. – Hur är det idag? Har vi också kultur, som vi bör skämmas över? Vad bör vi göra oss av med?

Vi har drog- och spritkultur. Vi läser i tidningarna om den kriminella kultur, som drar till sig våra barn och gör dem till mördare. Vi borde ha ett annat ord för sådant, än det kultur vi använder, när vi tänker på ”Svansjön” och ”små grodorna”?

Vanorna omfattar också antisemitism, politik och ekonomi. Det där slaveriet finns ännu i olika former. Det är vanor, som ofta motiveras med intellektuella aktiviteter. De vanorna och deras försvarare har hyllats med statyer och annan konst.

Det var dansken Hartvig Frisch, som definierade kultur som vanor. Det var på ett sätt klargörande, men med det riskerar vi att missa delar av begreppets komplexitet.

Vi kan lägga till vetenskap, filosofi och religion. De kan alla vara så väldigt olika saker. Men de hamnar alla under begreppet kultur. Kultur avser allt som styr oss. Kulturer är tillvarons av andra redan utstakade och byggda vägar. Så här gör man! Så här tänker och säger man!

Vi följer de vägarna på vår vandring genom livet. Eller vi ansluter oss till en kultur. Med ordet ansluta skapar vi bilden av något, som Paulus kallade världens makter. Tankesystem som tycks ha ett eget liv och en egen vilja. De är inte, men liknar och beskrivs som varelser, väsenden.

När vi ser hans tankevärld, inser vi, att den kyrka som uppstod efter Paulus tid – de ”väldiga apostlarnas” kyrka (2 Kor 11:5) – var obildad och vidskeplig. Från de väldiga har vi ärvt tro på demoner, andar och annat övernaturligt. Paulus vantolkades av dem, och den tolkningen har blivit vår heliga tradition.

Paulus – den äkte, inte Pseudopaulus, som var ”väldig”, obildad, förfalskare och redigerare – tycks varit väl bekant med Aristoteles. Jag påstår med de orden att den äkte Paulus var bildad. Då blir stora delar av hans brev – de äkta delarna – begripliga.

Väsenden, andar, makter och demoner blir ord för de kulturer, som plågade världen. Orden utgjorde andra begrepp för de bildade, än för de obildade. Vi har nog svårt, att sätta oss in i och rätt förstå antikens stridande tankevärldar, dess kulturer.

Den svenska hederskulturen, krävde på sin tid många liv i dueller. Idag säger vi kränkthetskulturen. Känd är författaren Lasse Lucidor, som stacks ihjäl 1674 av Arvid Christian Storm, en stamfar till norrmannen Edvard Munk. Norsk, svensk, dansk och skandinavisk kultur. Det var ibland brutala vanor.

Skriets Edvard Munk, just det. Han målade även Ångest (1894). Till skillnad från annan konstnärlig och intellektuell aktivitet varken motiverar eller glorifierar Munks bilder något våld.

Det kan annars kultur göra. Vi har ju politisk kultur. Lögnen blir en vana och ljugandet är en intellektuell aktivitet. Den bör kunna beskrivas som en konst. En sådan kultur får liksom ett eget liv och vilja. Den tar sedan makten över oss människor.

Hamartia sade Aristoteles om kultur som skapar elände. Att ordet inte betyder synd, har jag redan skrivit om. Paulus blir begriplig, om vi tror att han tolkar ordet hamartia såsom Aristoteles gjorde.

Profetia eller prognos

Etiketter

Profetia, Prognos

Kategorin är lite skämtsamt. Kanske. Svart humor?

Vad händer?

Prognoser kallades förr profetior. Då förmedlade prognosmakarna ord från Gud. Nu är det ibland naturvetenskap och ibland politisk och ekonomisk vetenskap bakom profetiorna.

I de senare fallen, då Gud bytts ut som auktoritet mot Karl Marx och hans likar till höger och vänster eller någon annanstans, är profetiorna många och starkt divergerande. Det liknar hedendomens polyteistiska orakel. De hade också många olika gudar att förmedla budskap ifrån.

Vare sig Bibelns Gud finns eller inte, var nog profeternas ord minst lika välgrundade som nutida prognoser. Jag skall nu profetera några aktuella prognoser och så får vi se. Jag kan bara få rätt eller fel. 

Klimat- och befolkningsprofetior

Putins drömmar: Ryssland påstås planera för en varmare framtid. Det borde ju vara till fördel för dem. Prognoserna förutsäger möjligheten för stor befolknings- och makttillväxt. Möjligheten! FN’s prognoser säger dock att år 2100 kommer Ryssland befolkning ha minskat till 120 miljoner.

Många kvinnor i Europa vägrar föda barn. Karriären går före. Fast i Ryssland är det väl mest att människor vantrivs och att ryssarna super ner sig. Och de har ju goda skäl. De som kan emigrerar.

Sverige

FN’s prognoser säger att Sverige år 2100 skall ha 13 miljoner invånare. Fast i år har vi något sorts rekord i minskat barnafödande. Och invandringen skall strypas.

Men befolkningstätheten i Europa tycks vara avhängig av temperaturen. Stockholm skall år 2100 ha samma klimat som Budapest har idag. Ungern har ca. 100 inv/km². Den siffran ger Sverige möjlighet till 45 miljoner innevånare. Möjlighet!

Men det finns många länder i Europa med ”bättre” siffror än Ungern. Vi kan bli 100 – 190 miljoner! Väljer vi befolkningstätheten i bergiga Schweiz, får Sverige, Norge och Finland tillsammans 230 millioner. Norden blir större än Ryssland. Med Danmark och Baltikum blir vi mer än dubbelt!

Men hur många barn måste varje kvinna föda, om detta skall bli av?

Europa 

Fast nu påstår andra prognoser, att länderna vid Medelhavet kan bli obeboeliga på grund av för mycket värme. Saharaöknen sprider sig norr om Medelhavet. Spanien, Portugal, Italien och Grekland är några länder där det nu brinner och områden evakueras. 2022-07-20 brann det även stort i London!

Migration i Europa

Om dessa prognoser (och Greta) har rätt, kan en stor folkförflyttning tvingas fram. EU-medborgare flyttar hit. – Jämför: Mellan åren 1860 och 1940 ökade befolkningen i USA från 30 till 140 miljoner! Det är 110 miljoner på 80 år. Det går alltså.

Och det blir enklare än för dåtidens amerikafarare. Ta bil, tåg eller flyg!

En ökenvandring till det förlovade kalifatet.

Turkarna slipper vi på grund av Erdogans politik. De blir inte EU-medborgare. Söder därom blir det nog oroligt. Saudiarabien, Iran och Irak m.fl. hör till de länder som påstås måste utrymmas allra först på grund av värmen. Men här blir det trångt. De får inte plats.

Ryssland behöver dem, för att inte bli mindre än Sverige. Iraq kommer att ha hundra miljoner år 2100, säger FN. Iran har lika många och Saudiarabien hälften. Från Egypten, Sudan och Etiopien kommer en halv milliard. Förmodligen kommer det några hundra miljoner till från övriga Afrika.

Även Indien, Pakistan, Bangladesh och några till skall bli obeboeliga. Lägg till att Kina kommer att drabbas hårt av stigande havsnivåer. Fast det blir nog lite senare.

Men vi kommer nog redan år 2100 att drömma oss tillbaka till den tid, då Ryssland i huvudsak bara var bebott av snälla ryssar och styrt av den stillsamme Putin. Denne som visat sig vara Sten Tolgfors jämlike, när det gäller att bygga upp en slagkraftig armé.

Tolgfors var som ni kanske minns Reinfeldts vapenvägrande försvarsminister.

Sjukdomsprognoser

Rubriken då jag vill skriva om multiresistenta bakterier. Snart kommer vi att sakna fungerande antibiotika. Vi kommer att dö som flugor av TBC, kolera, pest och smittkoppor. Det är ingen idé att räkna upp dem alla, sjukdomarna. Vi dör.

Förr brukade en tredjedel eller hälften av våra länders eller huvudstäders befolkningar stryka med då och då. Hela Europa förlorade minst en tredjedel under digerdöden. I Stockholm dog en tredjedel av innevånarna i pesten år 1710. I Mexiko dog på 1500-talet över 95 procent av befolkningen i smittkoppor.

När vi inte längre har antibiotika, kommer allt att bli som vanligt. Varje kvinna måste föda minst tio barn, om människosläktet inte skall utrotas. Hälften av barnen dör före vuxen ålder. Ovanpå det kommer Ebola och Marburgviruset. Båda så hemska, att jag inte skriver mer.

Skördeprognoser

Greta med flera förutser kraftigt minskade skördar på grund av torka och översvämningar. Vi sväljer ihjäl. Har vi stor tur, bor det ett par miljoner i Sverige år 2100, en hel procent av världens dåvarande befolkning.

Har vi otur får vi en atomvinter på några år. Det räcker med ett litet kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan för det. Enligt en artikel i någon tidning kommer då 99% av Sveriges befolkning att svälta ihjäl. Putin kanske bombar norra Sibirien – utpressning: ”Jag bombar mig själv, om jag inte får som jag vill!”

Var så goda! Det är bara att fortsätta profetera. Går det ut på att dö, får alla profeter rätt – så småningom.

Den hemska kulturen

Etiketter

Aristoteles, dignity, hamartia, John Newton, kultur

Jag upprepar den danske kulturhistorikern Hartvig Frischs definition av kultur: Vanor! Jag lägger som vanligt till ovanor, som i stor mängd är mycket vanliga inslag i våra kulturer. Då blir den hemsk.

Hatet i kulturen

”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor …, och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge” (Luk 14:26). Gör hatet till en vana, så ingår hatet i vår kultur. Men var det så han menade?

Bibelstycket ingår i ett antal Jesuord utan synbart samband med varandra. Det verkar vara korta noteringar av en åhörare, som ville ha stolpar att stödja sig på, när han sedan skulle återberätta utläggningarna. Kanske skrev han bara rubriker.

Sedan vandrade berättelserna vidare. Efter ett fåtal led av berättare återstod bara några dussin ord. Sådan reducering av berättelser höll vi på med i skolan. Vi fick lära oss hur illa det kan gå med ett budskap och vara kritiska till det vi hör.

Det här korta stycket har förvirrat många. Men min far och min mor är ju de första förmedlarna av vår kultur, och kultur har i historien ofta varit något hemskt.

Idag säger tidningarnas rubriker, att den kriminella kulturen gör våra barn till mördare. Gör brott till en vana, så ingår det också i vår kultur. Länge har antisemitismen ingått i våra kulturer. Man gjorde det hatet till en vana, och så blev det en del av vår kultur.

Negativ och ond kultur var ett mycket stort problem i antiken, då mord – offer av människor – kunde ingå i ”folkdanserna”. Aristoteles (384-322 f.Kr.) använde ordet ”hamartia” om en kulturs falska sanningar och inlärda ovanor. Hans hamartia styr ädla och goda människor till felaktiga handlingar med hemska konsekvenser för dem själva.

Religiösa ovanor och hybris som vana

Aristoteles hade kanske sett Olympias dansa rituellt. Hon var gift med Filip II av Makedonien och mor till sonen Alexander (Den Store). Kanske såg Aristoteles henne riva kött utskuret ur slavar, för att mata heliga ormar.

Guden Zeus kunde uppenbara sig som en sådan och avla barn med jordiska kvinnor. Det trodde Olympias på. Alexander också. Han fostrades till hybris av en mor med en orm i sängen. Men fromhet har ofta ansetts vara en dygd.

Den fromheten uppskattade inte maken, Filip II. Han blev mördad. Jämför med nutidens abortfråga. Fromma har mördat för saken. Är fromheten en dygd eller är den hemsk?

Vi har drog- och spritkulturen i vårt samhälle. Hamartia var för Aristoteles oren kultur. Aristoteles föreskriver katharsis, rening, och beskriver hur sådan kan utföras med scenkonst.

Det grekiska dramat skall beskriva förloppet, då vi ställer till det för oss. Via dramat kommer vi till insikt. Då vänder vi förhoppningsvis om och tar avstånd från våra falska sanningar och ovanor. Det viktiga är att vi får kunskap och insikt. Då inser vi vad som är rätt och fel, ont och gott. – Ät den där frukten, Eva!

Aristoteles påstås ha varit massivt bildad. Han påstås ha besuttit all lärdom som existerade i den värld han levde i. Vi kan inte utesluta, att han var bekant med tidiga versioner av den judiska toran. Här handlar det om Första Mosebok. Det verkar närmast troligt.

Kyrkan: Människan är inte god, utan ond och oren. Det blev vi genom att Eva åt av kunskapens frukt. Vi skall renas via heliga magiska blodsritualer vid altaret.

Aristoteles: Människan med samvete är ädel och god, men orenas av sin kultur. Vi skall renas med kunskap, som ger insikt. Då renas vår kultur med oss.

Vi behöver rena oss från gammal kultur

De gamla grekerna skapade en ny kultur – den vi idag kallar den grekiska kulturen. Med ”de gamla grekerna” menas Sokrates, Euklides, Herodotos och alla de andra. Men de hade redan en kultur. Den var ännu äldre, och den skämdes de för. Jag har berättat lite i de närmast föregående inläggen om varför. Den var ju hemsk.

Den grekiska dryckeskulturen fick Alexander den Store att supa ihjäl sig. I kulten av vinguden Dionysos var det rituella supandet fromhet. I den kungliga familjen, där Aristoteles var den unge Alexanders lärare, blev filosofen upprörd av ännu värre saker. Hamartia ställde till elände framför ögonen på honom. Framför allt torde Alexanders mor ha förmedlat lögner och ovanor till Alexander.

Europas föräldrar uppfostrade under lång tid sina barn till antisemiter. Antisemitismen ingick inte minst i den tyska kulturen. Ta därför avstånd från din fars och din mors idéer! Det kan ha varit det, som Jesus menade, när han sade att vi skall hata vår far och vår mor.

Det tyska exemplet

Tänk dig att du fötts i Tyskland för hundratjugo år sedan. Du blir en välartad gosse med goda betyg. Du sköter dig. Du har ingen anledning betvivla sanningen i det alla säger, föräldrar, grannar, lärare, vetenskapsmän, chefer, präster, politiker och tidningar.

Själv vill du vara ett plikttroget föredöme i samhället och belönas med utbildning och bra arbete. Du lever i ett paradisliknande tillstånd. Bilder av dig från din ungdom visar en lycklig pojke, särskilt de, där du bär uniform.

Så småningom får du erbjudande om ett bra jobb i Auschwitz. Bra lön, bra pension, allt bra. Arbetsuppgiften är att förädla den mänskliga rasen och därmed skapa lycka på Jorden. Du skall ta hand om ett visst urval. Det kan visserligen vara lite obehagligt ibland, men det kompenseras av dina möjligheter av att i hemmet vara en exemplariskt god make och familjefar.

Du gör allt rätt, och ändå går ditt livs drama mot en katastrof. Paradiset blir ett helvete. Undgår du galgen, blir ditt liv att gömma dig, och ljuga för barnen. Till slut hittar polisen kanske ändå rätt på dig, och du dör i skam och i fängelse. Ett drama med olyckligt slut.

Ett annat exempel

Slavskepparen John Newton (1725-1807) blev berömd som motståndare till slaveriet. Det blev för honom en gradvis omvändelse under flera år, då han studerade teologi. Han åt alltså av kunskapens frukt, och kämpade med sitt samvete, med Gud. Gudskämpen (Israel) fick Guds välsignelse.

Han renades (Aristoteles katharsis) från den onda slaverikultur han levt i så framgångsrikt. Den gamla människan dog bort från sin hamartia och en ny föddes (2 Kor 5:17, Gal 2:20 m.fl.). John Newton dog, ärad för sin roll i kampen mot slaveriet. Han har porträtteras av olika skådespelare, till exempel av Albert Finney i filmen Amazing Grace år 2006. I detta exempel blev slutet lyckligare tack vare kunskapen.

Dignity: värde, värdighet eller ädelhet

Och vad är det vi skall inse? Båda exemplen har en gemensam nämnare. I de beskrivna kulturerna ingick en föreställning om andra människors mindre ”dignity”.

När samvetet införlivades med John Newton, blev han en värdefullare människa. Vad var det annars för mening för honom att leva sitt liv? Vi skall tillväxa på det sättet. Men han var från början lika ”adlig” som alla andra. I deklarationen om mänskliga rättigheter är vi lika i ”dignity”, vilket i Sverige har översatts till värde.

Somliga påstår det vara fel. Ordet skall översättas till värdighet. Men ordet kan även tolkas som ädelhet. Det överensstämmer med Aristoteles beskrivning av människan. Hon är ädel och från början god, men nedsölas av sin hamartia, sin kultur. Vi är alla lika ädla och skall behandlas så. Vårt värde bestäms av vårt vägval och hur vi tillväxt.

De fromma beskriver det så här: Förenar vi oss med Herren, blir ett med Honom, Med Honom i oss, och oss i Honom (Johannesevangeliet), är det nog hädelse, om någon säger att vi är lika värda, som den utan samvete. I det gamla Egypten vägdes och värderades vi av gudarna. Så sker även enligt den kristna läran, Kristus skall värdera och döma oss.

Ädel må du vara, men värdelös, om du slagit ihjäl ditt samvete. De mest samvets- och värdelösa visas ofta på bild i tidningarna. Men som Guds barn är vi all prinsar och prinsessor. Lika i ädelhet.

Som Guds barn är vi egentligen gudar. Samhället är skapat för att dyrka och tjäna oss. Därför behövs ingen katalog över mänskliga rättigheter. Det som behövs är en katalog över den ädles plikter och skyldigheter. Den blir stor och tung. Förkrossande tung.

Exemplens gemensamma nämnare

Gemensamma nämnaren var att vissa människor anses mindre värda eller ädla. I det fallet är vår svenska kultur fylld med bestämda åsikter. De motiveras på otaliga sätt. Hur långt det har gått kan mätas i ekonomiska avstånd. Slaven äger inget, inte ens sig själv. Han är personifikationen av yttersta fattigdom.

Personifikationen av motsatsen saknar vanligen känslan att han har några plikter och skyldigheter. Fast det kan även den fattige sakna. Då är det också riktigt illa. Känslan är det samvete, som ger människan värde vid gudarnas vägning och dom. Det är guldet i oss.

Politik och barbariska kulturer

Etiketter

Erdogan, Gao Xingjiang, Gui Minhai, Kina, Putin, Xi Jinping

Hemsk kultur

Vad menas? Kultur är ju något fint, eller hur? Det följande är aktuella tidningsrubriker. De tog ett par minuter att leta fram. Leta själva och se vad ni hittar.

Nioåringar dras in i den kriminella kulturen.

Skolskjutningarna, man måste bryta kulturen som skapar massmördare.

Är kulturen på Sveriges Radio ett säkerhetsproblem?

En Sverigefientlig kultur har fått frodas.

Rysk kultur bakom stupade generaler.

AIK:s 14-åringar om hur man förbättrar kulturen i omklädningsrummet.

Sexualiserad kultur.

Kultur är uppenbarligen kriminellt, samhällsfarligt, krigiskt och vulgärt. Dessutom lär det både finnas alkohol- och drogkulturer. Att blanda och langa sådant gift bör givetvis vara straffbart, eller hur? Akta er för kultur!

Ordet kultur används uppenbarligen allmänt och ofta i en helt annan betydelse än den vi ger ordet, då vi skall uppmuntra, stötta, ge anslag till och berika den genom att blanda den med import.

Ovanor, beteenden, oklara tankar och värderingar

Den av mig ofta omnämnde danske kulturhistorikern Hartvig Frischs definition av kultur var enkel: ”Vanor”.

Jag har tidigare upprepat, att till vanorna hör ovanorna. De senare brukar vara många och djupt ingrodda. Aristoteles använde ordet ”hamartia” för den negativa kultur, som vi är födda in i, uppfostrade i och har ärvt från familj, samhälle och folk.

Kyrkans bibelexegeter tolkar ordet som ”synd” och teologerna har skapat begreppet arvsynd. Det är den sadduceeiska läran, att Gud skapat människan oren och att vi måste renas med kostsamma blodsoffer. Den läran fick Jesus att i raseri slå folk med piska (Joh 2:15).

Orena kan vi bara bli av sådant som går in i hjärtat (Mark 7:19, jfr. Apg 10:15, 11:19), – i hjärtat, som i biblisk tid troddes vara vårt tankeorgan. ”Förstånd gav han dem: tunga och ögon och öron, och ett hjärta, så att de kunde tänka.” (Syr 17:6). Idag tror vi på hjärnan som vårt tankeorgan. Där hittar vi våra onda kulturer, de som gör oss orena (Mark 17:21).

Kultur är alltså inlärda beteenden. Till beteendena hör idéer och föreställningar, som utvecklats för att motivera dem. Lärosatser, dogmer, religiösa och politisk-ideologiska idéer, normer och allt vad det kan kallas. Seder och bruk. I denna idévärld finns både resonemang och självklarheter. Till självklarheter kanske vi skall räkna värderingar, som är allt ologiskt och ibland riktigt oförnuftigt tyckande.

Beteenden kan var våldsamma, brutala och kriminella. Pogromer och religiös virrighet hör ihop inom många länders antisemitiska kulturer. Övertygelserna är starka, både att det är en kultur given av Gud och tvärtom, att det är en ond kultur.

Vapenvåldet är en del av USA’s kultur, och här har vi också ett exempel på något många anser vara god kultur. Det är en stark övertygelse. Lika stark är övertygelsen att det är en ond kultur. Och människorna på båda sidor prisar Gud. Striden mellan kulturernas företrädare kallas politik.

Politisk kultur

Den politiska kulturen är dualistisk. Det innebär att politisk kultur är vanan att hantera tillvaron som en kamp mellan Gud och Djävulen. Den kampen beskriver vi lika gärna som en kamp mellan oss och er, vi och dem, eller mig och alla andra.

Religion, ideologier och på sådant byggda samhällssystem ingår i kulturen. Sättet att genomföra ett allmänt val och utse våra beslutsfattare kan beskrivas som en vana. Demokrati, mänskliga och medboregerliga fri- och rättigheter är idéer, som ibland motiverar ett särskilt beteende. Fast inte i alla länder. Inte i Belarus. Där är de styrande vanorna annorlunda.

Det här innebär i så fall, att vi bör anse, att det finns högre och lägre kulturer. Här i Sverige har vi flera kulturer, som vi kan jämföra med varandra. Nioåringar dras in i den kriminella kulturen. Det är inte den vi menar, när vi talar om svensk kultur. Inte heller menar vi kulturen på Sveriges Radio, den som enligt tidnings-rubriker brister i säkerhetstänk.

Diplomatisk kultur

Men måste vi inte anse, att det är lägre kulturer som styr statsmakterna i Kina, Ryssland och Turkiet med flera stater? Får man säga det? Skall vår utrikes-minister Ann Linde säga: ”Hör du Xi Jinping, konflikten mellan oss beror på din låga kulturella nivå! Och det är personligt. Din låga nivå. Vi gav ju nobelpriset i litteratur till Gao Xingjian 2000.”

Det priset var inte populärt hos Pekings maktelit. Fast norrmännen retade dem ännu mer. De gav fredspriset till Dalai Lama 1989 och till Liu Xiaobo 2010. Även Liu skrev böcker. Han dömdes enligt kinesisk vana till elva års fängelse. Där dog han. Kinesisk vana = kinesisk kultur.

Det är nog inte i enlighet med vår diplomatiska kultur, att alltför starkt framhäva vår politiska kultur. Kina har också, likt Sverige, ett otal kulturer – höga och låga. Vilka får kallas kinesiska? Inte den uiguriska. Jo, men bara censurerade och anpassade versioner. Och vilken kultur tillhör Gui Minhai? Svensk?

För övrigt, vad borde Ann Linde säga till Erdogan?

Förde hög politisk kultur Hitler till makten?

Men är verkligen de svenska politiska vanorna en högre kultur? Är de så över-lägsna? Hitler vann ju de demokratiska valen. Var det en överlägsen kultur, som förde honom till makten? Och var inte första valet av Lukasjenko till president i stort OK? Det har jag dock inte kollat.

Många vill nog nämna, att Donald Trump vann presidentvalet 2016. Det finns fler exempel. Hitler lyckades i Tyskland, likt Lukasjenko i Belarus, ändra vanorna hur man röstar och räknar röster. Den demokratiska politiska kulturen krossades, men har sprattlat en hel del.

Vi ser idag den kampen i flera länder. Vi oroar oss för USA. Vad är det för fel på den demokratiska kulturen? Eller är det den republikanska det är fel på? Hm… där gled jag nog på betydelserna. Ologiskt.

Det som hände i Tyskland, var förnedring och ekonomisk nöd, som ledde till ytterligare förnedring. Människorna kände maktlöshet och förtvivlan. De ville ha en stark man, som kunde ordna upp allting. Exakt samma sak hände i Ryssland 67 år senare. De fick Putin.

Att bli fattig och lida nöd är inte roligt. I USA’s kultur är det förnedrande. På Youtube visas filmer av Chicagos förfall, sedan bilindustrin flyttade till Kina. Även nedläggning av kolgruvor kastade desperata människor i Trumps famn. Vi har en vana att bära oss åt på visst sätt, när vi drabbas av nöd och förnedring.

Ekonomisk kultur

Nu hamnade vi i ekonomin. Hur den sköts är kanske också en vanesak. Så skall man göra, det tycker jag. Det blir lönsamt för mig. Och jag hittar då lätt på logiska resonemang till stöd för mitt tyckande. Då har vi fått en ekonomisk kultur.

Måttstocken är pengar, och ju mer pengar, ju bättre. Fördelningen är oviktig. Får jag allt, kommer jag att leva som Farao, och de som bygger mina pyramider kommer att få vad de behöver. Pengarna ”spiller över”. Ingen kommer att klaga. Säger jag av gammal vana.

Den kulturen är bland annat vanan att organisera ekonomisk aktivitet, så den blir maximalt lönsam – för somliga. De får makt, eftersom pengar är makt. De andra röstar på den starke mannen i ett desperat hopp om hjälp.

En nutida Farao lever gott i vårt inlärda beteende med idéer och föreställningar, som utvecklats för att motivera beteendet. I denna kulturs idévärld finns både resonemang och självklarheter.

Till självklarheter kanske vi skall räkna vissa värderingar, allt ologiskt tyckande. De som tjänar på det hela bevisar i sina resonemang att allt annat beteende leder till världens undergång. Pyramiden måste byggas!

De gamla greker, som skapade det vi idag kallar grekisk kultur, skämdes för den grekiska kultur de hade. Barbari. Det har jag nyligen skrivit om. Borde vi skämmas för vår ekonomiska kultur? Borde de kinesiska kommunisterna skämmas över att folkkongressen består av förmöget folk. Åtminstone om man jämför med de relativa fattiglapparna i USA’s kongress. Vi kanske skall skämmas ikapp?

Religiös kultur eller vad det nu är

Nu framträder insikten om en förändring av västerländsk kultur, som drabbat oss under det senaste seklet. Det är en del av religionen, som har stor betydelse för vårt ekonomiska tänkande. Det är inte tron på Gud, utan tankarna på meningen med livet. Mål och mening.

Teologer, som har en stark tro på ett feodalt himmelrike med en auktoritär gud, kämpar hårt för åsikten att en sådan gud krävs för att få mål och mening med livet. Jag har redan bemött den åsikten, då jag hävdat att meningen är att äta av kunskapens frukt, och därigenom utvidga medvetandet.

Medvetandenas kannibalism

Målet är att sedan förena den droppe medvetande som är jag med det Hav av medvetande somliga kallar Gud. Vi medvetanden skall äta medvetande, som är insikt och sanning. Då växer vi.

Därför har det stora medvetandet, ”Såningsmannen”, sått oss. Sedan skördar Han oss och ”förtär” oss på samma sätt som vi äter insikt. Då växer Havet. Om Havet skall kallas Gud kan diskuteras. Det är i så fall en helt annan gudsbild, Johannesevangeliets. Den är lite svår med sina upprepade ”i Fadern, i er, i mig, i min, i hans”.

Själen och moralen som identiska med samvetet

Så länge vi trodde att det finns en mening och då givetvis en fortsättning, var ekonomin inte helt dominerande i vårt inre. ”Jag kan inte ta med mig pengarna.” Fortsättningen, som man tänkte sig den, var givetvis viktigare.

Gudstro var egentligen helt onödig. De olika lärorna ur de heliga skrifterna likaså. Det var den där själen, som var viktig för våra inre överläggningar, samvetsstriderna. Omoraliskt handlande och girighet antogs kunna leda till själens död, samvetets död. Även de som inte är religiösa tror ofta på möjligheten av ”någonting”.

Detta någonting är starkt förknippat med samvetet. Svenskarna tror, men inte på Gud. Fast jag har ju hävdat en bibeltolkning enligt vilken samvetet bör ses som Guds uppenbarelse. Ofta är det ju en annan – och jäkligt störande – personlighet.

Kyrkans för många anstötliga kultur

Kyrkorna har ibland en kultur och en teologi, som väcker anstöt hos många. Sådant kan man inte tro på! Men filosofiskt grubbel förföljer oss och och landet är fyllt av tro på något. Men vi har svårt att tala om saken.

Respekten för de hederliga och anständiga

Denna tro på något skapades ur respekten för några hederligt arbetande generationer av anständiga människor. Det var de som hade gjort uppror mot den auktoritära statskyrkan och skapat nykterhetsrörelsen och frikyrkorna. Det var där som demokrati som organisationsform först skapades i Sverige.

Korståget mot en gudsbild

Men det var också i kyrkorna som graven började grävas. Tro på dumheter och den galna auktoritära religiositeten, som fick män som Ingemar Hedenius att dra ut i ett intellektuellt korståg mot tron på Gud. Den ateismen segrade, men inget folk i Europa är ännu lika troende på ”något” som svenskarna. Tro på ”något” ingår i delar av den svenska kulturen.

Drömmen om miljarder €, £, $

Den tron har dock försvagats, och lämnat fältet fritt för girigheten. Skillnader i inkomst och förmögenhet har ökat våldsamt, sedan min barndom (1950-talet), då moraliska skäl även satte en gräns för stryktipset. Jag minns, att man maximalt fick vinna 75.000 kronor.

Men rent allmänt, meningen med livet är numera att bli multimiljardär. Det är det enda, som spelar någon roll. Allt annat skiter vi i. De misslyckade röstar i förtvivlan på den starke mannen. Resultatet blir att demokratin dör. Utan tro på mål och mening fungerar den inte.

I Ryssland har ett stort antal oligarker dött den senaste tiden. Det spelar ingen roll för dem. De hann ju bli miljardärer innan de avlivades. Det var ju det viktiga.

Frågan är om ”själens framtid” kan bytas ut mot ”nationens storhet” som mål och mening för tillvaron. Är det bättre med krig än med ”idiotiska moralregler”. Vad tycker folket? Vad tycker de som vill tjäna fler miljarder? Är Kinas statskultur kanske överlägsen? Eller Rysslands?

”Nationens storhet” är kanske ett bättre och mer realistiskt mål, än att alla skall bli multimiljardärer. Det senare målet kommer att döda Gaia. Allt är bättre än en demokrati med målet att fixa en superjet eller två åt var och en av sju miljarder människor. Den demokratin kommer att döda oss alla.

Mata ormar med människokött

Etiketter

Dionysoskult, historia, myter, ormar, religion, tolkningar

Vad sysslade de gamla grekerna med?

Det är ett bra tag sedan jag läste, att de gamla grekerna censurerade sina myter och förskönade dem. De fann dem anstötliga och obegripliga. Nu läser jag återigen, att de blev upprörda över sin egen kultur. Redan ca 450 f.Kr. vägrade Herodotos återge myterna, såsom han erhållit dem från präster och orakel.

Filip II av Makedonien gifte sig med sju kvinnor, bland andra med Olympias. Hon blev mor till Alexander den store. Äktenskapet med Olympias blev problematiskt. De olika grekiska folken tycks ibland ha varit mycket främmande för varandra. Den dionysiska kult hon utövade representerade en kultur som Filip uppfattades som barbarisk.

Beskrivningen av kulten ger associationer till den minoiska på Kreta med dess ormgudinnor. Olympias sprang med andra kvinnor omkring naken i skogarna med ormar i händerna. Ordet menader (rasande) används om Dionysos kvinnliga tillbedjare. Jag citerar Wikipedia i stället för att länka dit:

Vilda och galna kvinnor

”De var kända som vilda och galna kvinnor som det inte gick att resonera med. Mysterierna kring guden Dionysos försatte dessa kvinnor i extatisk besatthet; de gav efter för ursinnigt våld, blodsutgjutelse, sex, berusning och självsvåld.” De rev kött, även människokött, gissningsvis för att mata sina ormar. Som sagt, de gamla grekerna vägrade återge sina myters detaljer på grund av deras hemskheter.

Dionysos var son till Zeus, som gärna uppenbarade sig i ormgestalt. Olympias hade en tam orm i sängen, och påstod att sonen Alexander, likt Dionysos, var son till Zeus. Om hon använde ormen som en dildo för att kunna hävda det, kan läsaren diskutera med sin fantasi.

Maken Filip kom på henne i sängen med sin orm, och fick sådan avsmak för henne, att han vägrade röra vid henne. Hon åkte hem, och Alexander följde efter. Han trodde på Zeus som sin far och lät gärna avbilda sig som Dionysos, som han ville identifiera sig med. Alexander återvände dock till Makedonien. Han ville ju ta över tronen.

Vilda och galna män

En livvakt mördade Filip II. Om mor och son var inblandade har diskuterats. Som Zeus son skulle han givetvis härska över hela världen, och han satte igång. Som vi vet blev han framgångsrik, till dess han söp ihjäl sig. Viljan och tron att vara vinguden Dionysos ställde krav på Alexander, som blev honom övermäktiga.

En kultur med sådana religiösa yttringar är inte hälsosam. Det insåg nog Aristoteles, när han kallades till Makedonien som lärare åt Alexander. Givetvis fick han vara försiktig i sin kritik. Den döljs i det han skriver. Han hör till de filosofer, som såg kultur som något vanligtvis ont.

Akta er för kultur! Importera inte!

Som jag redan skrivit definierade den danske kulturhistorikern kultur som vanor. Aristoteles såg ovanor, och dåliga sådana skall inte importeras. Sådan kultur skall vi dö ifrån och sedan födas som nya människor. Aposteln Paulus skriver mycket om det. Han och Aristoteles använder båda det grekiska ordet hamartia, som tydligen betyder kultur i negativ bemärkelse.

Kyrkan tolkar dock hamartia som synd, vilket gör både GT och NT ganska obegripliga: Gud förbjuder oss äta av kunskapens frukt – då skall vi dö, och Paulus dör men lever allt mer, ju mer han dör. Det är dunkelt och obegripligt. Och Aristoteles blir på köpet en obildad tölp, som inte kan grekiska. Allt det där har jag redan skrivit om.

Kultur, vad är det?

Etiketter

Amineh Kakabaveh, Aristoteles, hamartia, Hartvig Frisch, själ

Kultur är vanor

Kulturhistorikern Hartvig Frisch (1893-1950) definierade kultur som vanor. Vi har våra vanor, andra har sina.

Kultur är även ovanor!

Det slog mig, att Aristoteles använde hamartia i den betydelsen. Hamartia betydde kultur, vanor, betydde kultur, vanor, men även ovanor (Obs!) och de idéer som alla sådana ogenomtänkta självklarheter bygger på. Kunskaper och värderingar – ofta felaktiga – hör dit.

Med den tolkningen av ordet, inte minst med ovanor som superi, porrläsning, rasism, grovt språk och våld, blir även aposteln Paulus logisk och begriplig. Dålig kultur kan mycket väl vara ”synd”.

Och hur är kulturen i kyrkan?

Vi talar alltså om det grekiska ord, som kyrkan ser som ord för medveten och avsiktlig ondska: På svenska synd. Så har kyrkan tolkat hamartia, sedan de av Paulus fördömda villolärarna tog makten över den. Falska apostlar och Satans tjänare, skriver han (2 Kor 11:13-15)! De sade att vi människor är födda i synd. Syndiga, onda, mindervärdiga och usla!

Guds barn är orena! Därför måste vi underkasta oss kyrkan. Som orena har vi inga rättigheter. Vi skall vara slavar under våra av Gud tillsatta präster. De är Guds ställföreträdare! Lydnad är vår plikt! Det klargörs i ett brev till församlingen i Korinth av biskop Clemens av Rom ca. år 90-100. Han räknas som den förste påven.

Det var en totalitär kyrka som skapades efter Paulus död. Själv föreskrev han demokrati i församlingarna. Alla deltar i besluten (Apg 15:22).

Vilken sorts kultur lever vi i?

Säg i stället att vi är födda in i vår kultur! Det innebär vanor, ofta dåliga. Vi har av nutidshistorien lärt oss, hur vi uppfostras till tro på sanningar, som är lögner. Hitler, Stalin och många andra har fastställt sanningarna. Deras efterföljare fastställer just nu den hamartia vi skall leva i. Och vi dumma åsnor tror dem.

Men människan är god och ädel. Människan lever enligt Aristoteles först i ett paradisiskt tillstånd, men på grund av hamartia följer människan, utan att inse det, en väg mot katastrof. Hamartia, vår kulturs självklara sanningar och ingrodda vanor, är bland annat att se ned på och tro illa om andra, judar, svarta, hbtq-folk, och så vidare.

Ukrainare, kurder, rohingya och många andra, även sådana du aldrig hört talas om, är i vissa kulturer lågt värderade. I vår kultur blev ”neger” ett invektiv. Vi använder inte längre orden lapp, tattare och zigenare. Den kulturella laddningen i orden finns kvar.

Men kultur är ett fint ord. Vi tänker bara på finkultur när vi hör det. Fast det är ju så mycket annat. Sättet vi köper sex på. Alla våra vanor utgör vår kultur.

Kulturkrock

När den svenske porrläsaren möter vanan att slänga flicka från balkong uppstår en kulturkrock. Porrläsaren vill inte slänga ut flickan, han vill slänga in henne. Vad flickan vill spelar ingen roll. Att ta hänsyn till henne ingår sällan i de kulturella vanorna.

Att här tala om kulturberikning blir ju helt knäppt. Både de svenska och de importerade kulturyttringarna hör ofta hemma på soptippen. Det gäller även vanan att kalla kulturkritik rasism. Amineh Kakabaveh lämnade Vänsterpartiet på grund av denna deras partikultur.

Kulturhistoria

Vårt rättssystem styrs av vår kultur. Sist plågsam avrätting verkställdes i Sverige var år 1726. Efter det året halshögs de dömda innan benen krossades. Skärpt dödsstraff i alla former förbjöds först år 1841. Men det här var måttligt jämfört med antikens brutalitet. Korsfästa, mata lejon, bränna och annat.

Hartvig Frisch beskriver i sin ”Europas Kulturhistoria” det förakt för folkets vanor vissa av antikens bildade gav uttryck för. Kulturen var ofta vedervärdig. Och det är den fortfarande. Hamartia är ett bra ord, oavsett vilket land vi skall beskriva. Hamartia klargör att kultur ofta är ovanor.

Kulturens katharsis (rening) 

Den goda och ädla människan handlar oavsiktigt fel. Avsikterna är goda, men hamartia styr mot elände. Aristoteles föreskriver katharsis, rening. Rening från synd, det vill säga från ondska, säger kyrkan. Det vill kyrkan göra med övernaturliga metoder.

Rening från okunnighet menarAristoteles. Kulturen skall renas och förädlas genom en diet på kunskap och insikt. Den gamla människan skall dö och en ny födas  (Ps 2:7, 110:3, Apg 13:33, Heb 1:5, 5:5). Paulus upprepar att han dött och sedan fötts som en ny människa. (Rom 6:2 m.fl.). Syndafallet existerar inte, varken för Aristoteles eller Paulus.

Det är alltså meningen, att vi skall äta av kunskapens frukt och dö – andligen. Vi dör. Bort från synden säger kyrkan. Bort från dålig kultur och med den förknippad okunnighet tycks både Aristoteles och Paulus mena. Det senare skriver massor om sin död och uppståndelse (Rom 6:2,4,8 os.v.). Och inte bara han (Kol 3:3). Självmord föreskrivs (Kol 3:5).

Döda din gamla personlighet och låt en ny födas. Överge din onda kultur för något bättre! Paulus ser sitt evangelium som den för hamartia giftigaste bland kunskapens frukter. Och han förbannar dem, som kommer med ett annat. Deras evangelium är hamartia.

Och så har vi tro på själ och ande

Så småningom skall vi även dö fysiskt. Att Bibeln mest handlar om det andliga livet är något, som de ”oandliga” inte förstår. HD i USA ser det fysiska livet som heligt. Det tron ingår i kulturen. Men Jesus struntar i det livet: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen” (Matt 10:28).

Först nu hamnar vi i tro på något som materialister och ateister protesterar mot. Idén om en själ. Det är din personlighet, och den påstås kunna leva efter döden. Nu talar jag om vad Paulus och hans anhängare tycks ha trott på, med utgångspunkt från att hamartia betyder kultur. Tro på själ och ande ingick i Paulus kristna kultur.

Det heter att du skall vårda din själ! Hur då? Förenklat: Du måste ha ett samvete. Därför skall du be, söka och bulta! Studera och fråga dig vad som är moraliskt rätt! Värdera! Då skall du få och finna. Porten skall öppnas (Matt 7:7).

Samvetet (= Gud) dyker genast upp. Till att börja med liten och klen. Lätt att slå ihjäl. Vårdar du Honom blir han starkare. Till sist blir han mäktig. Ni blir identiska. Ni blir ett. Då dör du inte. Detta förefaller ha varit Jesu och Paulus lära. Då blir deras ord logiska och begripliga, vilket inte är detsamma som sanna. Tro om du vill.

Du värderar vad som är vackert utan själens logik. Du värderar vad som är vackert och moraliskt rätt med din ande. Den saknar logik. Vårda din själ genom att förena själ och samvete (helig ande). Nu finns även ond ande, ond vilja, onda begär och hat. Det kallas dödssynder. De påstås skada, ja även döda själen.

Det viktigaste är därför att följa sitt samvete. Det är den heliga anden, som inte får hädas. Det här innebär att censur är ett angrepp på Gud. Straffet är själens död i helvetets eld. Här finns ingen förlåtande Kristus. Han är brutalt hård (Matt 12:31).

Kristus tycks vara titeln på samvetet, som vid vår fysiska död påstås komma med makt och bränna upp samvetslösa själar (Mark 13:26). Skammens eld anses vara den för psyket mest nedbrytande känslan. Personligheten förintas.

Det här kan diskuteras hur mycket som helst. Bland annat att de som hatar, de kallar sitt hat för samvete. Och som sagt: Finns det verkligen en själ? Hade Paulus rätt? Nu när jag fått hans ord att bli begripliga, kan jag fundera på om jag skall tro.

Kommentar om medvetandet

Etiketter

medvetandet

Jag planerar göra en kommentar, och lägger hit försöket. Det blir kanske så här. Ni får ursäkta, att jag inte hört av mig på länge, men det beror på hälsan.

När uppstod idéerna om medvetandet?

Liknelserna vid ett hav och droppar är ju så spridda

Medvetandet (M) handhar information (info). En djup fråga: Vad är info? Det är väl inte bläck och papper? Bärare av info är inte info, ty olika bärare kan bära samma info: Min dataskärm har varken bläck eller papper, inte heller min röst. Men info bär de.

Religionsfilosofiskt har M beskrivits som gudomligt och som ett hav. Buddhismen beskriver oss som droppar, vilka svävar över havet, tills vi efter en tid återförenas med det. Enligt Koranen har Gud skapat människan av en droppe.

Elohim – hebreiska ordet gud i pluralis, gudarna – svävar också över Djupet. Läs (1 Mos 1:1, 1917 års Bibel). Djupet var kaos, ett ord som missförstods av den tidiga kyrkan och tolkades som oordning. Därför tolkades Elohim av kyrkan som namn på Gud, och havet är fortfarande något ont, men …

… men ”Jesus sade: Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas.” (Joh 10:34f, Ps 82:6).

Himmelshavet fanns alltså även i väster. I Egypten var kaoshavet och dess Gud (Nun),identiska. M och dess innehåll (info om världen) ansågs således vara identiska. Och ursprunget till idén om M’s hav tycks tillhöra förhistorien.

Medvetandet som Gud. Gud som medvetande.

M heter även Jahvé = Jag Är. Info med självmedvetande är således det grundläggande fenomen, som många kallar Gud. Sådant info existerar, även om vi inte begriper varken vad eller hur.

Den värld vi upplever är enligt detta Gud, och bör därför ses som verklig (som M). Och vi är delar/droppar av den. Därav följer att vi finns.

GT säger trettioen (31) gånger att Josua är Nuns son (t.ex. 2 Mos 33:11). Josua betyder ”Gud frälser” och bör troligen tolkas som ett namn på samvetet. Det skall vi tro på! Josua översätts i NT till det grekiska namnet Jesus. NT är ju skrivet på grekiska.

Himlens Gud beskrivs alltså som ett hav av M. Och M är kaos i meningen ”ordning vi inte kan förstå”. Men vi gör ju försök: På grundläggande nivå i fysiken är info utbyte av partiklar.

En fysisk Gud? Ett materiellt medvetande?

Det är kvantfysik, en ordning vi har svårt att förstå. Då kanske det är rätt. Men vad är det för partiklar, som vi upplever som M och info? Sådan info (även qualia), som ibland bärs av mer begripliga fenomen, som papper och bläck.

Partiklarna bör vara ganska exotiska med exotiska egenskaper. Exotiska egenskaper är en bra beskrivning av M. Gud blir exotisk materia! Att likna M vid ett hav, ger chans att tala om aggregationsformer. H₂O har tre sådana, is, vatten och ånga. Hur många har M utöver tankar, info, vanlig materia, skeenden och händelser?

”Jag Är” skapar genom att vara det Han skapar. Det sker genom att byta aggregationsform. Då får vi en extrem panteism. Världen, materien och annat, är inte något ”besjälat”. Allt är Gud, det stora medvetandet. Det finns inget annat. Glöm inte: Vi är också droppar av gudahavet.

Stenen är en bit fruset M. Tro att världen är illusion är tro att M är illusion. Men var är logiken? I så fall finns ingen som kan bli utsatt för illusioner. M måste finnas! Materien finns! Både exotisk och vanlig. Men den senare är ganska exotisk den också.

Är Gud tung? Och har Han hjärna?

Som materiellt fenomen bör M, Gud, de exotiska partiklarna, ha massa. Astronomerna borde se oförklarlig gravitation, om Gud är materiell. Är Gud stor, är kanske inte mer än fem procent av materien vanlig, mindre exotisk sådan.

Att knyta sådana här grubblerier till aktuella vetenskapliga teorier är farligt. Jag riskerar att snart bli vederlagd. Men det är roligt att spekulera. Jag har bloggat sedan 2013 och hela tiden ändrat åsikt om allt. Men nu ser jag för dåligt, så det blir nog inte mycket mer. Men följande kan jag ändå lägga till.

Den här artikeln i AB är en av flera, som beskriver personer utan hjärna. Då jag först läste den sökte jag upp ursprunget till artikeln i ”The Lancet”. Då jag sökte vidare hittade jag även en akademiker utan hjärna, och en soldat med bortskjuten hjärna, och jag skrev flera gånger i ämnet.

Att sakna 90 % av ett organ brukar annars innebära svår sjukdom eller död. Men det som inte kan förklaras brukar stoppas ned i en låda och glömmas.

Krig

Etiketter

politik, religion

Nazister och anarkister

Jag brukar skriva om medvetandet och dess funktioner, bl.a. tänkandet. Det är ofta dåligt, särskilt då det är religiöst och då det är politiskt.

Krig är inte bra, men när nazisterna åker till båda sidor, för att skjuta på varandra, kan somliga tycka det är bra. Men inte bara nazisterna tycks vara osams. En kommentator här blev arg på mig då jag för något år sedan, på hans egen blogg, frågade hur han kunde ta ställning för Ryssland mot Ukraina.

Han är anarkist, och anser att NATO’s stöd för Ukraina bevisar, både att landet är nazistiskt och att folkrepublikerna Donbas och Luhansk är anarkistiska stater. Samtidigt skrev han kritiskt om Putin och bör nu vara i konflikt både med sig själv och andra anarkister.

På sin blogg var han ganska arg på mig, dock utan att ange mig som annan än en elak liberal. Jag blev lite oroad, riktigt störd, och raderade hans sista kommentarer, men det kanske jag inte skulle ha gjort. Vi växlade ju mest ord om icke-politiska ting.

NATO

På tal om NATO, så skall jag retas: Det står i Bibeln, att vi skall gå med! I Första Mosebok berättas om två mot varandra krigförande allianser, De Fem och De Fyra kungarikena (1 Mos 14). I De Fem ingick Sodom och Gomorra, Moseböckernas främsta symboler för synd och ondska.

I Sodom och dess synder hade Abrahams brorson Lot bosatt sig. Det här var innan Abraham hade fått det namnet av Gud. Han hette ännu Abram, och var hövding över en klan av betydelse bland de här nämnda små kungarikena.

Plötsligt får Abram veta att De Fyra besegrat De Fem. Kungen av Sodom och han vänner hade flytt, och Sodom plundrats. Abrams brorson Lot och hans egendom hade bortförts. Abram samlade sina stridföra män och jagade efter Sodoms fiender. Han besegrade dem.

Ur bibeltexten: ”Så tog Abram tillbaka allt byte; också sin brorson Lot och hans egendom tog han tillbaka, likaså kvinnorna och de andra fångarna.” … ”Kungen av Sodom sade till Abram: Ge mig folket och behåll själv bytet.” Nej, sade Abram, jag skall bara ha det som är mitt!

Jag vill inte bli rik med din hjälp! Somliga borde ha sagt det till Putin. Han vill också ha folket – det ukrainska. Får jag slavar, får du gas!

Abram lierade sig med Sodom och Gomorra, för att försvara sitt och de sina. Vi får alltså liera oss med Sodom och Gomorra för att försvara vår demokrati och oss själva. Vår värld ser ut som den gör, och att ge upp – ytterst självmord – är också fel.

En ensam teolog

Var Sodom ligger idag kan vi fråga Kirill om. Han är Putins vän och patriark i Moskva. Han stödjer Putin i kriget mot Ukraina och har gjort klart var dagens Sodom finns. Han talar alltså om vilka vi får alliera oss med. Inte så konstigt egentligen. Jesus umgicks med publikaner och syndare.

Vill du bara umgås med helgon, blir du mycket ensam. Kirill tycks bli en mycket ensam teolog.

Googla på Kirill, det finns en del att läsa om honom!

Allegorier …

Etiketter

allegorier, syndafallet, synkretism

… som beskriver vem/vad är människan?

Det fornegyptiska ordet moses betyder avkomma, d.v.s. barn – son eller dotter. I så fall vems barn? Ofta när det används, avser det barn till gudar. Faraonamnet Thotmoses betyder Thots barn. Ramses betyder Ras barn. O-et försvinner då Ra och moses dras ihop.

Men Bibelns egyptiske Moses tycks ha en far vars namn inte får nämnas. Han heter bara Moses. Det stämmer med påståendet att endast översteprästen fick uttala Guds hemliga och heligaste namn. Det fick bara ske i Det Allra Heligaste i Jerusalems Tempel. Det kan inte vara Jahvé, för det kände ju alla till och använde.

Traditionellt säger vi ”Ras son” om farao och om Jesus säger vi ”Guds son”. Men i Bibeln sägs Adam vara ”Guds son” (Luk 3:38). Adam betyder människa, alltså är människan ”Guds barn”. Det är alltså inget konstigt med att ordet människosonen används om Jesus, han var ju människa och som alla människor ett Guds barn.

Människan är alltså av fin familj. Fast även i de finaste familjer finns svarta får, apor och kvastfeningar. Det skall jag hålla tyst om nu.

… som beskriver människans familj

Moses – människan – fick en gudomlig styvmor, faraos dotter. Vissa påstådda namn på henne betyder Jahvés dotter. Som vuxen gifter Moses sig med Sippora (2 Mos 2:21). Namnet betyder fågel och var redan hos sumererna ett av Venusgudinnans många namn.

Ischtar är ett vanligare namn på denna Himmelens drottning, den heligaste av alla andar. Asera är ett annat namn på denna gudinna, som i tidig judendom sågs som Jahvés hustru. Den heliga Anden sänker sig ned som en duva (Mark 1:10, Matt 3:16, Joh 1:32). Och som sagt, i Andra Mosebok får Moses henne som hustru.

Tidig judendom var egentligen hedendom. Jeremia för en kamp mot barnoffer (Jer 7:30f, 19:5). Folket gav Gud namnen Baal och Molok. Bibeln beskriver egentligen en religionsutveckling, men de troende föreställer sig sin nutida tro som den ursprungliga och sanna, som profeterna alltid kämpat för mot avfällingar och de andra, hedningarna.

I kristen lära liksom i Första Mosebok är Gud och Hans Ande identiska. Där tycks Gud ibland även vara identisk med sönerna (1 Mos 18:2)! Gud uppenbarar sig i detta egendomliga bibelställe som tre män, tre människor.

Synkretism? Inte alls!

Synkretism är ordet för religionsblandning. Men det var knappast olika religioner som blandades. Det var de olika språkliga formuleringarna av den gemensamma kulturen, som blandades. Vi går nu tillbaka till istiden, kanske 20.000 år! Så fort en vandrande folkstam slog sig ned och bildade samhällen, något geografiskt skilda från varandra, utvecklades dialekter och ur dem nya språk.

I den gemensamma kulturen ingick trosföreställningar. Även de utvecklades till olika ”dialekter”. Religionernas likheter beror på de gemensamma ursprungliga idéerna. Dessa var vad vi kallar hedendom, vidskepelse.

Bibelns profeter kämpar mot vanan att offra barn till Gud. Judarna var alla hedningar fram till Abrahams planerade offer av sonen Isak. Sedan var de flesta hedningar ett bra tag till. Synkretism fanns inte, däremot en utveckling mot en alltmer civiliserad religion. En kamp med folkens gudsföreställningar, en ”kamp med Gud” – det är det ordet Israel betyder.

Bibelns författare använder hela sitt kulturområdes olika språk och myter för att formulera sig: ”Det står skrivet, att vi var med nästan från begynnelsen (1 Mos 1:1 ff)! Det är vår lära! Ni andra bara stjäl och hittar på!” Med den tron, ansåg man sig äga myterna, allihop: – ”Det är vi som tolkar dem rätt! Nu formulerar vi dem så här, för att alla skall begripa.”

Åsikten var: Synkretism existerar inte! Ingen annan religion finns ju! Det finns bara avfall från Gud och påhitt! Det står skrivet! Läs t.ex. om guldkalven (2 Mos 32), men det började ju redan före syndafloden.

Gamla Testamentes författare vände sig till de bokstavstroende och sade: ”Även hedningarna härstammar från Adam och de är i värsta fall avfällingar, som övergivit sin förfaders direkta vetande om Gud. Men det finns en annan förklaring till deras olika gudar.

Adam trodde inte, han visste! Han träffade ju Gud och talade med Honom. Att Gud förbistrat språken i Babel och gett människor olika ord och namn på saker och ting – inklusive namn på Gud – ändrar inte sanningshalten i de gamla berättelserna. Vi kan därför ta dem och tolka dem som vi vill – på rätt sätt.

Sipporas far heter ibland Reguel. Vi hittar ordet gud på tre språk i det namnet. Budskapet blir att människan skall förenas och bli ett med den heliga anden, Himmelens Drottning. Precis som gudar gifter sig människan med sin fars hustru, sin mor och andra närstående. Men det handlar ju inte om fysiska anhöriga här på jorden. Det handlar heller inte om jordiska äktenskap. I ett sådant hette Mose svärfar Jetro.

En annan icke-fysisk figur.

Människan – eller Moses – har enligt Bibeln en medhjälpare, som heter Hosea. Namnet betyder ”Jag frälser”. Moses kallade honom Josua, som betyder ”Gud frälser”. Trettioen gånger säger Bibeln att denne medhjälpare är son till Nun. Det egyptiska himmelshavets gud heter Nun. Och Josua översätts i det på grekiska skrivna Nya Testamentet till det grekiska namnet Jesus. Det där har jag tjatat om förut.

”Mose brukade ta tältet och slå upp det utanför lägret, ett gott stycke därifrån” (2 Mos 33:7). ”Och Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. Sedan gick Mose tillbaka till lägret, men hans medhjälpare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade aldrig tältet” (2 Mos 33:11).

Jag har i mina senare inlägg flera gånger hävdat, att Josua är samvetet, och att samvetet är Gud eller Hans Ande. ”Lämnade aldrig tältet”! Var fanns han då tältet inte var rest? Människan sätter sig för sig själv och talar med sitt samvete. Men först tog han den heliga ande till hustru och blev ett med henne, som är ett med Gud. Då blir också människan ett med Gud.

Obs! För dessa allegorier är det viktigt, att ordet ande är femininum i hebreisk grammatik. I det ursprungliga allegoriska språket är Anden ofta hon. Men anden är också olja till den lampa, som varken Världens Ljus, jungfrur eller andra skall sätta under skäppan. ”Den smorde”, som Kristus betyder, är såsom ”världens ljus” att liknas vid en lampa fylld med lågande Ande. Josua, ”Gud Frälser”, Jesus, namnen betecknar alltså människan med samvete.

Samvetet räddar oss. Från vad? Ja, det har jag också varit inne på. Det bibliska budskapet är att vi har rätt att ha fel. Gör vi alltid det vi tror är rätt, klarar vi oss. Från vad? Skam och samvetseld utplånar personligheter. Den personlighet vi byggt upp dör. Annars är medvetandet odödligt.

En allegorisk död

Läran är alltså att vi skall äta kunskapens frukt, inse att vi haft fel, låta vår gamla ”syndiga” människa dö och bli en ny ”i Kristus”, som alltså betyder ”en människa med samvete”. Synden, konflikten med samvetet Gud, uppstår på grund av den nya kunskapen.

Detta förklarar varför ”synden” beskrivs som bra och önskvärd. Gud välsignar oss för att vi syndar och ”dör”. Det här fattade inte Rasputin. Hans tolkning fördöms av Paulus. Paulus talar om att ”dö bort” från synden (Rom 6:2, Kol 3:3 m.fl.), från de felaktiga handlingar, vars felaktighet vi kommit till insikt om.

Så står alltså även i Första Mosebok, men kristen bokstavstolkning har vägrat tro på de förklaringar Jesus och Paulus tjatat om. Syndafallet och förbannelserna över Eva är helt okristlig lära. Meningen med livet och det som ger Guds nåd, välsignelse och därtill uppståndelse (allegoriskt) är ett evinnerligt tuggande på äpplet.

Då dör vi inte heller på slutet, utan går vidare till ett annat fysiskt liv med nya förutsättningar (1 Mos 6:9). Enligt GT kan vi leva här upp mot tusen år, innan den jordiska stugan blir för trång (1 Mos 5:24). Jag får väl snart se hur det blir med det. Ålder tar ut sin rätt och hälsan är dålig.

Det var ett nytt försök att formulera en tolkning av texterna, som jag finner begriplig och logisk. Det finns två sätt att tro på detta. Grunden för båda sätten är: Tro att detta är vad de första kristna trodde och förkunnade. Sedan kan du antingen dela eller inte dela deras tro.

100 % av universums massa är medvetande

Etiketter

ande, medvetandet, myter, religion, själ

Det blir ibland ganska långt mellan inläggen. Hälsan är inte den bästa, men jag spinner vidare och hoppas någon formulering skall göra det här begripligt.

Om medvetandet som själ

Den här bloggaren (Ingemar Edfalk) tar på ett ställe upp ett av mina ämnen, medvetandet. Han skriver: ”Panpsykismen. Alltså teorin om att allt är besjälat (om än i olika grad). T.ex. en sten skulle då ha en liten komponent av medvetande. Besjälat är alltså i detta sammanhang detsamma som medvetet. Sammantaget skulle då medvetandet öka med bärarens komplexitet eller sammantagna mängd.”

Jag tycker mig känna igen mina gamla funderingar om medvetandet: något som emergerar ur komplexitet. Numera vill jag inte uttrycka mig så.

Medvetandet är inte något som fungerar, det bara är

Edfalk skriver även detta: ”Det jag undrar över och då hoppas få svar på, är vad han (filosofen Thomas Nagel) tänker om hur medvetandet fungerar i en fågelflock som söker en plats att övernatta på? ”Min kommentar blir: Medvetandets egenskap är att vara, inte att fungera. Medvetandet bara är, det fungerar inte! Medvetandet kan vara något som fungerar, eller inte fungerar, men självt är det bara. Svårt? Javisst!

Religion är vanligen filosofins feltolkade allegorier

Medvetandet kan säga: ”Jag är”, eller på hebreiska ”Jahvé”, d.v.s. det som kallas Gud i de ständigt feltolkade allegorier, som försöker beskriva den här filosofin. De allegorier om saken vi har i Första Mosebok har sitt ursprung i Egypten.

Redan då var det politik bakom feltolkningarna. ”Moses” var en revolt mot att religionen gjordes till monarkistisk ideologi. Sedan följde likadana politiska feltolkningar av Moses. Från NT känner vi de aristokratiska sadducéerna och deras anhängare, ”kejsarens vänner”, som ropade ”Korsfäst!”. De var de enda, som fick Jesus att ta till våld (Joh 2:15).

Medvetandet är det som kallas ”Gud”

Detta styckes rubrik innebär att vi människor är små droppar av problemet ”Gud”. Vi är ju åtminstone begränsat medvetande – mycket begränsat. Men rubriken säger även att medvetandet är det enda som existerar av sig självt.

Allt, som existerar och är verkligt, existerar därför att det finns i medvetandet. Formuleringen är inte bra, men den får duga.

Allt är skapat av och i denne ”Gud” i Hans egenskap av material. Medvetandet är både skräddare och tyg. En annan liknelse är ”både krukmakare och lera”. Inget annat än medvetande existerar!

I den myt vi känner, sägs att medvetandet skapat världen med sitt ord.

Vad är ord?

Särskilt om vi tänker på myten – är det någon skillnad på tankar och ord? Orden formuleras ju i tanken, innan de frambringas som fysiska ljud. Kan vi tänka oss ordlösa tankar?

Om inte, behöver kanske medvetandet det fysiska, för att det skall kunna skapa tankar med ord. I ord kläder vi tankar om de erfarenheter, som vi erhåller i den fysiska världen. Erfarenheter och analyser av erfarenheter kallar vi kunskaper.

Att medvetandet skapat den fysiska världen med sitt ord, är en formulering av en idé, en tanke. Det är en formulerad tanke, som består av bara några få ord. Den är ändå svår att förstå! Jag undrar om jag begriper den, och om jag kan förklara den för andra? Jag försöker.

En annan idé, dualismen

Den idé som Edfalk delar med många, och som även jag varit inne på, är att det handlar om att en sten har något lite medvetande i sig. Medvetande anses vara en egenskap hos materien. Jag formulerar en variant av den tanken:

”Materien består av elementarpartiklar och medvetande.” Eller skall det heta: ”Elementarpartiklar består av kvarkar och medvetande.” Eller skall det vara: ”Kvarkar består av något och medvetande.”

Felet i tanken uppenbaras därmed. Det är att medvetandet är ett, och att innehållet i medvetandet är information om något annat – som existerar självständigt utanför medvetandet! Vi kallar det dualism, tron på materia och ”själ” som två grundläggande och helt olika fenomen. 

Idén innebär, att medvetandet är något som fungerar. Det fungerar så, att det registrerar sådant som finns utanför medvetandet, och utanför det som har medvetande. Men det påståendet är fel. Medvetandet registrerar inte ”det”, medvetandet är ”det”. Det är därför ”det” finns. ”Det” är skapat av och i medvetandet.

Aggregationsformer

Jag tjatar igen om att medvetandet likt vatten har aggregationsformer. Istället för is, vatten och ånga kan medvetandet vara materia, kunskap, tanke, värdering, vilja och skeende. Allt är medvetande! Går budskapet hem? Jag skall upprepa det ofta.

Och så frågar jag igen vad ord är. Tanken/ordet finns i medvetandet. Det finns också som fysisk vågrörelse i luften. Och det finns som bokstäver på papper eller som elektroniska ting i min dator. När jag skriver, registrerar jag mig själv (= medvetandet) eller mitt innehåll i materiens värld.

Var det inte tvärtom det skulle vara? Finns ordet i medvetandet eller i materien, om vi nu skiljer medvetande och materia åt? Om vi nu envisas med att det är två olika saker.

Dualismen bestrids av tidig myt

Dualismens två motsatser, materia och själ, kallas ofta det jordiska och det himmelska. Himmel och jord. I det forna Egypten sades att Nun, himmelshavets gud, som var far till solguden Ra, var identisk med sitt hav.

Det havet av medvetande finns både ovan och nedan. Ur, av och i det skapas allt som finns (Ps 136:6, det är givetvis en tolkning, men är den omöjlig?).

Allt är exempel på medvetandets aggregationsformer. Det skall jag som sagt upprepa oavbrutet. Allt, även materien, är medvetande. Detta, som kallas Gud, är en! Det finns inget annat! Alltså ingen dualism!

Även i Indien är medvetandet det högsta gudomliga. Fortsätt läs, så försöker jag förklara mer! Det här är svårt.

Ibland hittar man formuleringar hos Paulus, som kan tolkas på det här sättet: ”… i honom skapades allt i himlen och på jorden” (Kol 1:16), jfr. 1 Kor 12:6, Ef 1:23, 3:9, 4:6. Paulus har därför alltid varit misstänkt för heresi bland kyrkomän med en auktoritärt monarkistisk gudsbild av sadducéisk typ.

Allegorier om medvetandet

Nun betyder fisk på arameiska (Jesus språk). Nûn är en fisk man får äta i det muslimska paradiset. ”Människofiskare” (Mark 1:17, Matt 4:19). De hebreisktalande kanaanéerna (judarnas och judendomens rötter) hade guden Dagon, som trillat ned från himmelshavet. Han brukar avbildas som en fisk.

Våra myter, sagor och bilder bubblar av fisk, det här t.ex. Det kommer från Gotland, och den som klickar vidare där hittar mycket intressant. Idéerna från judendomens och kristendomens rötter kom till Östersjön via Bärnstensvägen redan 1600 f.Kr. Och Tutankhamons grav innehöll bärnsten från Östersjön.

Dagons präster bar mössor som liknade fiskhuvuden. De tros vara ursprunget till biskoparnas mitror. Medvetandet, hav såväl som droppe, Gud såväl som människa, beskrivs som fisk.

Myten leker med allegorierna: Kunskap är något vi äter, så den kunskap Jesus förkunnade bestod av bröd och fisk (Matt 14:17 med parallellställen). Det är ett bildspråk! Det var inga mirakel! Kunskapen som ”blev över” fyllde flera korgar, som åhörarna bar bort för att dela med sig till andra.

Det är ett fullständigt begripligt bildspråk. Logiskt. Vi skall bli ett med allt medvetande, med ”Gud”. Fisken är ett med sitt vatten (med sitt medvetande). Fast Gud och människa som fisk är uttryck som trots sin bibliska förankring glömdes bort, då kristendomen övergav filosofin för vidskepelsens mirakler.

Tjat. Om följande har jag skrivit förut

Bokstavstolkningens larvigheter hindrar oss förstå vad det handlar om. Gud har ju förbjudit oss att äta kunskap! Så lyder feltolkningen av Gamla Testamentet. Läs Aristoteles! Han visste att grekiska hamartia inte betyder synd, som det översätts till i Nya Testamentet. Förmodligen är det något skumt även med det motsvarande hebreiska ordet.

När Jakob slogs med Gud (samvetet) fick han Guds välsignelse. Han segrade genom att förlora och erkänna sina fel. Ändra sig! Men först måste han inse, att han gjort fel. Han måste äta kunskap! Arvsynd! Synd är alltså bra! Det läste Rasputin, men han feltolkade det. Vi får inte göra avsiktliga fel! Hamartia är enbart för folk med samvete, som gör oavsiktliga fel. Eva gjorde rätt! Adam, Guds son, kunde sedan gå den rätta vägen.

Ra, ljusbäraren eller Lucifer, han som gjorde uppror mot sin fader Nun och därför kastades ned i underjorden, hade en bror. I Bibeln anges Nun trettio (30) gånger som far till Josua (hebreiskt namn som betyder Gud frälser). I det på grekiska skrivna Nya Testamentet översätts Josua till det grekiska namnet Jesus.

Allegorin om solguden Ra beskriver hur det tänkande intellektet (av Paulus kallat själ) fängslas i materiens bojor. Där får han namn som Ramses och blir denna världens herre. Farao, kung eller kejsare. – Solguden Ra + det egyptiska ordet moses, som betyder son, avkomma, dras ihop till Ramses. Vi är alla konungar, mumlar Paulus (1 Kor 4:8).

Brodern Jesus (av Paulus kallad ande, som helig även kallad kärlek) kommer efter för att rädda (frälsa). Han värderar: Det är rätt, fel, gott, ont, vackert, fult. Ingen logik i sådant. Bröderna är medvetandets två yttringar. För att ha något att värdera, måste människan äta av kunskapens frukt. Det är att skaffa sig erfarenheter och lärdom. I många andra myter beskrivs bröderna som systrar, ormar, andra djur eller horn.

Den teodicé jag har säger att Det Stora Medvetandet är en spegel. Allt medvetande reflekterar. Världen är bilden i spegeln. Om Gudaspegeln är god, blir spegelbilden (= världen) hemsk, om betraktaren (= du) är hemsk. Den gode guden blir en skräck!

Var finns den kristna Himlen?

I mytologin liknas alltså själen (egentligen medvetandet) vid vatten. Detta har skapat förvirring från första stund hos de bokstavstolkande. Står det vatten, så är det vatten! De frågar: själ, ande, luft och vatten – är det samma? Om inte, vad är skillnaden? Förvirringen är dock värre än så, ty det är inte havet som är himmelen.

Det är bara himlavalvet, som Gud kallar himmel (1 Mos 1:6-8). Himlavalvet är ”ostkupan” över världen, som Han satte att skilja vattnet ovan från vattnet nedan, sig själv från dig.

Tidiga bokstavstroende förklarade regnet med att ostkupan/himlen läcker. De fattade inte, eller ville inte förstå, att de gamla filosoferna använde vattnet som allegori för medvetandet.

Den plats vi kommer till efter vår fysiska död antas vara himmelshavet. Där skapas en ny spegelbild av oss, en ny verklighet. Vi bör nog tänka på vårt utseende i alla avseenden. Bär du dig åt som Fan, så … får du möta draken i djupet. Läs om ”Drake” i vår svenska Bibels ordförklaringar.

”En ny himmel och en ny jord” står det i både GT och NT (Jes 65:17, Upp 21:1). 

Den korrekta idén? Materia = medvetande. Tja, … säg det.

Likt H₂O har medvetandet aggregationsformer. H₂O har tre sådana: fast, flytande och gas. Vi kallar dem is, vatten och ånga. Det är samma sak, H₂O. Medvetandets aggregationsformer är allt olika, som kan finnas i medvetandet.

Det är information, tankar, vilja, skeenden och materia. Allt är medvetande och allt existerar därför att det finns i medvetandet, därför att det är medvetande. Materien kanske vi ibland kan kalla fruset medvetande. Medvetandets fasta aggregationsform.

Fysikerna (t.ex. Max Tegmark i sin bok ”Vårt matematiska universum”) beskriver materiens innersta väsen som matematiska abstraktioner (= tankefoster). Vi måste överge vårt förakt för medvetandet. Tankar är verkliga, de är något. Aggregationsformerna är: Jag är, vet, tänker, vill och gör. Som det sista, skeenden eller händelser, beskrivs ibland materien. Läs om det i någon populärvetenskaplig bok om fysik!

Om medvetandet är det enda som existerar, finns inget annat att studera. Det kan dock studeras från olika håll. Fysiker har sitt håll att titta från. Materien. De har funnit ett tankefoster. Abstraktioner. Andra har tittat från ett annat håll. Psyket. Där har aldrig rått någon tvekan. Det är ett tankefoster.

Men är det materia har det massa. Visserligen letar kosmologerna efter den mörka materien och energin. Fysikerna saknar 95 % av universums massa. Det där vill jag dock inte spekulera om, men jag undrar vad en tanke kan väga?

Jag anar stora möjligheter att spekulera hejvilt. Men det vill jag inte.