Jag har lite annat att göra. Återkommer vid jultid, tror jag.
Nykomlingar som vill veta hur blicken ser ut och låter får läsa mitt första inlägg från 2013.
15 söndag Okt 2017
Posted Uncategorized
inJag har lite annat att göra. Återkommer vid jultid, tror jag.
Nykomlingar som vill veta hur blicken ser ut och låter får läsa mitt första inlägg från 2013.
09 måndag Okt 2017
Posted Filosofi
inEtiketter
Första försöket att skriva under rubriken ”Meningen med livet” var 2014-09-12. Dessförinnan, 2014-04-06, hade jag skrivit, hur gubben Noa, med sönerna Sem, Ham och Jafet, besvarar frågan (1 Mos 9:27) i en berättelse fylld av bilder, vilka skall tolkas som en rebus.
Ja, versen kräver tolkning och skall då helst läsas i 1917 års version: ”Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor, och Kanaan vare deras träl.”
Kanaan var son till Ham och Ham hade förbrutit sig mot Noa. Varför Hams son Kanaan och inte Ham själv straffas förklaras, dels i inlägget från 2014-04-06 ”Noa och hans ark, tredje plankan”, och dels i slutet av detta inlägg.
I Bibel 2000 (NT81) har texten trivialiserats. Synonymer till trivial: vardaglig, enkel, banal. Bibelkommissionens arbets- och uppdragsgivare (politikerna) ansåg sig veta, att texterna var skrivna av primitiva människor. Den rätta tolkningen måste då vara trivial.
Så här blev det på lätt svenska: ”Må Gud låta Jafet växa och bo tillsammans med Sem. Kanaan skall vara deras slav.” Sems hyddor är försvunna i den nya texten! Hur blir det med rebusen, om den bilden är viktig?
”Växa” möjliggör trivial bokstavstolkning: lille Jafet, alltid nämnd sist och alltså yngst, skulle växa upp hos storebror Sem. Men enligt bibeltexten tycks bröderna ha varit födda samtidigt, trillingar: ”När Noa hade levt i 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.” (1 Mos 5:32).
Bloggaren Erika har tagit reda på, att Noa enligt judisk tradition bara hade en hustru. Hon hette Naama, vilket betyder ”den behagliga”. Enligt av Erika namngiven lärd jude kallades hon så, därför att hennes gärningar var behagliga.
Detta står inte i bibeltexten! Det är hämtat från andra gamla och av judarna respekterade texter eller deras utläggningar av traditionerna.
Behagliga gärningar! Intressant! Berättelsen om Noa är plankad på Gilgamesheposet. Det är äldre än Mose-böckerna, och tolkas som en reinkarnationsberättelse. Reinkarnation finns framför allt i Indiens religioner, där begreppet karma är viktigt. Karma betyder gärning eller handling.
Erika har alltså letat fram en del judisk tradition om Noa och hans söner. Hon tar bokstavstolkningen av berättel-sen för given och irriteras då av könsrollerna. Kvinnorna är nästan helt osynliga i berättelsen.
Naama finns i en sidoberättelse, inte i bibeltexten. Bok-stavstolkning brukar inte bara vara ologisk, den är därtill ofta politisk, dum och elak. Se här:
Judarnas stamfader Abraham härstammar från Noasonen Sem. Kanaanéerna, Sems brorson Kanaans ättlingar, har varit boende i landet alla de gånger då judarna kommit. (Judarna har ju flyttat runt lite, först från Ur till Salem och ”Landet”, och sedan till Egypten, Sinai, Babylon och diasporan efter år 70. )
Varje bosättare håller med om att Kanaan skall vara ”den uslaste slav” (1 Mos 9:25). Sådana brukar inte vara ”ägare”. Men logiken försvann i vår Bibel, då man tog bort Sems hyddor.
1917 års text innebar, att judar skall äga fastigheterna (A) och palestinierna (kanaanéerna) skall arbeta (B). Har man sagt A skall man säga B också, och inte bara låta fastighetsfrågan, äganderätt och kontrollen över kapitalet försvinna.
Skall palestinierna ha tillbaka sådana saker, kan vi inte se på dem som slavar. Bibelkommissionen får vara snäll och bestämma vilken politisk fot man skall stå på, och inte i texten besluta om kompromisser, som varken judar eller palestinier går med på.
Jag tror mer på min tolkning från 2014-04-06. En icke-bokstavstolkning. Nu har jag länkat dit tre gånger. För att den slöe skall slippa klicka, formulerar jag min tolkning även här:
Berättelsen handlar inte om äganderätten tlll landet, utan om människan, om död och återfödelse! Länken går till lärjungarnas fråga till Jesus: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” (Joh 9:2). Det där gänget diskuterade reinkarnation och karma!
Kanske för att undvika denna okristliga debatt, nämner en not till (Joh 9:2, Bibel 2000) den kristliga frågan om foster kan synda eller delta i moderns synder. Det sägs judar ha trott. Det visar hur svåra problemen kan bli, när Bibeln inte överensstämmer med kristen tro.
Människan heter Noa! Man och hustru är ett i Bibeln, och Naama är Noas för Gud behagliga gärningar. Hon är Noa, eftersom vi egentligen är våra gärningar. De formar oss.
Men i Gamla Testamentets berättelse om Noa är det de ibland obehagliga gärningarna och deras konsekvenser som beskrivs. Då passar inte Naama. Hennes närvaro skulle bara skapa förvirring, så hon förvisades ur Bibeln och hamnade i dess sidomyter, där Erika hittade henne.
Berättelsens elaking, de obehagliga gärningarna, är Noas son Ham. Det är ganska naturligt att likna våra handlingar vid våra barn, som vi har framfött. Ibland skäms vi för dem. Ett sådant bildspråk är begripligt.
Noa hade även sönerna Sem och Jafet. Vi framföder mer än våra gärningar. Våra tankar, ord, prat och lögner kan sammanfattas under begreppet vår Tanke. Det är en slem och tvetungad varelse, som jag ofta beskrivit. Han slingrar sig om Kunskapens Träd och kalla Lögnens Furste – Intellektet.
Det är Sem, en unge människan framföder redan i tidiga år! Han är en jävel på tankebyggnader av alla slag: filo-sofier, religioner och ideologier. Bibeln nedvärderar den ofta giftiga ormen genom att kalla Sems byggnadsverk för hyddor.
Vi är egentligen våra gärningar. Sant, men ibland är prat våra enda gärningar. Och vår Tanke styr våra gärningar. Så egentligen är vi också Vår Tanke.
Ja, vad är det kvar av Noa, om vi styckat upp honom i sönerna Handlingar och Tanke? Det är nog bara en hög jord kvar för svinen att böka i (1 Mos 2:7). Men är det den högen som framföder tankar och handlingar?
Nej! Versen säger att Gud blåste in liv i jorden. Liv är synonymt med det bibliska begreppet ande. Livskraft, förmågor och egenskaper. Där har vi Jafet, han som skall bo och växa i Sems hyddor.
Jafet är människans ande. Ju större han är, ju större intellekt och andra egenskaper kommer han att framföda ur den formade jordhög han blir inblåst i.
Därmed är meningen med livet klar. I något som uppen-barligen från början var en reinkarnationslära, klargörs att målet är andens tillväxt. Anden är en planta som in-blåses (planteras) i formad jord (adamá). Den jorden kallas sedan människa (Adam).
För att den skall tillväxa krävs ett växthus kallat själ, summan av vår Tanke och alla dess byggnader. Det växthuset bygger Sem. Själen och högen med formad jord fylls med Jafets alla egenskaper.
Bra tankar och behagliga gärningar fungerar som sol, vatten, luft och gödning åt plantan Jafet, vår ande. Jafet växer! Det välbyggda växthuset/själen beskrivs även som ett skrin eller kista (förbundets ark) eller fartyg (Noas ark).
Skrinet/kistan kan vara en liknelse för vår filosofi eller religion. I förbundsarken finns de moraliska regler (sten-tavlor), som skall leda till behagliga gärningar och för-hindra obehagliga.
Fartyget verkar mer som en beskrivning av hela vår själ, den som vi skall vårda. Vår andes alla egenskaper liknas vid djur. Flitig som myran och klok som ugglan. Reinkar-nationsberättelsen säger att vi kan få med oss djuren, om vi vårdat vår själ och byggt den bra, som Noa gjorde.
Hotet mot oss liknas antingen vid en syndaflod eller eld. Jämför det senare med Paulus ord:
”På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt.
Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt.
Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld.” (1 Kor 3:12-15).
De tidiga kristna heretiker, som trodde på reinkarna-tionen åberopade Paulus. Mina tidigare skriverier om hur hårt han redigerades av sina teologiska fiender bland senare kyrkofäder bekräftas i så fall.
Det monarkistiska och feodala himmelriket är hämtat från hedendomen runt Israel. Jesus ord om himmelriket är mycket egendomliga för den som tänker feodalt och monarkistiskt. Så gjorde de judar, som väntade på den militäre Messias, som skulle befria dem från romare och andra hedningar.
Babylon och Assyrien hade stort inflytande på judarna och formade deras religiösa språk och tro. Och vi ärvde hedendomen via judarna.
Den stackars Kanaan, som straffades för sin far Hams obehagliga gärningar, skulle jag ju förklara. Vilken son kan en gärning få? Svar: Konsekvensen.
Noa förbannar sina gärningars konsekvenser (sin onda karma), och dessa konsekvenser är den nya materiella tillvaron. Den materiella tillvaron heter Kanaan, landet. En bror heter Misraim. Misr är arabiska för Egypten.
En annan son till Ham är Kush. Det brukar ibland avse det svarta Afrika. Hur som helst ett land och en materiell tillvaro. Hams fyra söner är länderna i norr (Kanaan), i väster, i öster och i söder. Hela den materiella världen.
En fjärde son är Put. Put som i Mesopotamien. Ham är far till våra jordiska tillvaror.
Den bibliska karman är mer omfattande än den karma vi brukar föreställa oss. Men det beror nog på, att vi inte tillräckligt noga studerat indisk teologi.
Vad är det egentligen för glädje att födas som ett frisk, intelligent, vackert barn till goda föräldrar i södra Kush? Det är Sydsudan, se kartan.
Och vad är det för glädje att födas i Sverige, om man är sjuk, ful, dum och har föräldrar som …? Karman och dess konsekvenser blir ganska komplicerad. Och tänk om man föds rik, frisk och psykopatisk. Garanterad att ställa till det riktigt för sig. Vad har man gjort för hemskt för ett sådant öde?
Så här kan man läsa Bibeln. Jag menar, att du skall tro att man kan göra det, och därmed få en mer logisk och förnuftig berättelse. Då måste du ju acceptera tanken på att forntida människor kunde vara filosofiska. Fast oftast var de nog lika dumma som vi.
En fråga som kvarstår. Det är en annorlunda tolkning. Måste man tro på den? Räcker det inte att tycka den är bättre?