En historia som på något sätt verkar välbekant
Det var en gång en gud, som hade en ohängd son. Sonen var Solen Ra, även kallad Den Lysande, vilket heter Lucifer på latin. Lucifern Ra ville lysa, inte bara över Egypten utan över hela världen. För att kunna göra det, måste han klättra upp på sin far, Himlen Nun, och sätta sig över Honom. Det gjorde Ra, och när han hängde där uppe, ropade han: ”Jag är Den Högste!”
Då blev Himlen arg, och slängde ned Ra till Underjorden genom en avgrund i väster. När portarna till Underjorden öppnades för den nedstörtande Ra, satte Underjordens röda flammor eld på Himlens vita moln, Hans skägg och Hans kläder. Då blev gubben ännu argare.
Sedan lugnade Himlen ner sig, och varje månad vände han sitt milda ansikte rakt mot oss och var oss nådiga. Ansiktet kallas Månen. Fast tre dagar i månaden var Han på besök i dödsriket, och då syntes Hans bleka ansikte inte till. Han återuppstod dock alltid på den tredje dagan. Det var absolut säkert enligt de vise män, som studerade himlavalvet. På de vise männens fackspråk förlorade orden ”på tredje dagen” så småningom sin innebörd av tidsangivelse och fick i stället betydelsen ”det absolut säkra”.
Att Han befann sig i dödsriket innebar inte, att Han var ute ur leken. Han härskade överallt och ingrep alltid när det behövdes. Och det behövdes! Den återigen ohängde sonen Ra trivdes inte i obemärktheten nere i Underjorden. Han hade genast börjat planera sin come back, och hittade snart en annan avgrund borta i öster, som han kunde klättra upp genom.
Väl uppe upprepade den högfärdige Ra sin synd och och belyste därtill sin högfärd över Himlen. Med återupptänd vrede slängde Himlen än en gång ned Solen till Underjorden. Men det hade Han inget för, ty den där Lucifer visade sig vara en envis djävel. Fader Himmel är också envis, så därför håller de båda gudarna på så där än idag. Underjordens grindpojkar har fullt sjå med att öppna och stänga portarna, när Solen kommer farande. Det gör han både efter att ha fått stryk och efter att ha repat mod
Politiken i religionen och religionen i politiken
I kampen tog Ra tidigt hjälp av sonen Ramses. Namnet är en sammandragning av Ra och ett fornegyptiskt ord med betydelsen avkomma (barn, son eller dotter): moses. Ramses var kung över Egypten och kallade sig ibland Thotmoses efter vishetsguden Thot. Visheten är en uppenbarelse av medvetandets ljus (Ra). Sådan identifiering av gudarna med varandra skapade monoteismen.
Eftersom Fadern och Sonen är ett i teologin, var farao herre och gud över Egypten. Att störta Ra, var detsamma som att störta Ramses. Ramses ville därför inte se någon dyrkan av sin numinöse farfar Nun.
Ett intressant namn på Faraos dotter
Men Ra hade en bror nere i Egypten. Nun hade likt sin ohängde son, den växelvis himmelske och underjordiske Ra en jordisk moses med anspråk på arvsrätt till Himlen. Enligt Midrash var denne Moses en moses som Nun hade fått med sin sonson Ramses dotter Bithya. Bit är fornegyptiska för dotter och ya är den ordstam vi hittar i Jahvé, det namn som betyder ”Jag är”. Bithya betyder alltså Jahvés dotter, och hon hade hittat sin adoptivson i en korg i vassen vid Nilens strand.
Anm.: Midrash är en sedan 200-talet e.Kr. nedtecknad undervisande prediko-samling med lärda kommentarer till Gamla Testamentet. De muntliga skriftlärda traditioner, som texten bygger på, kan vara betydligt äldre och påstås bl.a. innehålla sådana Guds ord till Mose på Sinai Berg, som inte genast blev ned-skrivna. Judiska rabbiner ser Midrash som en viktig källa till kunskap om och för-ståelse av de bibliska texterna.
Anm 2: Faraos anspråk på att vara Gud var på allvar. Himlens Djup var med-vetandet, och Ra var medvetandets ljus. Hårklyveriet skilde på medvetandet och medvetandets observations- och tankeförmåga. Ra tänkte: ”Jag tänker, alltså är jag (Jahvé)!” Som Ras son var Farao en yttring av Jahvé, och Bithya är rätt namn på hans dotter.
Anm 3: René Descartes idé ”Cogito, ergo sum”, som betyder just ”Jag tänker, alltså är jag”, var alltså inte en helt ny tanke under solen Ra år 1637. Den försvann dock i Egyptens religionspolitiska förvanskningar av gammal filosofi, när man ville ha argument för monarkin.
Gud säger: ”Du skall icke tro på gudar!”
Då Nun är en kaosgud, oberäknelig, oförutsägbar och likt vattnet saknar form, saknas möjlighet till beskrivning. Nun betyder måhända ”inget”, här med innebörden ”namnet eller ordet som saknas”. Det är en spekulation, men det förklarar varför Hans son bara fick heta Moses och inget annat. Bilder i ord av Nun är vår tankes falska beläten. De är förbjudna.
Nun blev namnet som inte fick uttalas. Varje användning av namnet innebar ju att vi gör oss föreställningar om Nun, vilket definitionsmässigt innebär ett beljugande av Honom. Gud är alltid annorlunda! Varje teologi blir då lögn, och den fromme och gudfruktige bör hata religionen. Undrar hur ateister ställer sig till tro på en Gud med sådana krav?
Alltså: ”Du får inte tro på gudar! Och särskilt om du hittar på något idiotiskt att tro om mig, så får Fan ta dig!””
Förutom den länken kan vi ta den här. I den förnekas möjligheten av ”kunskaps-brist i ett fiktivt ämne som varken kan falsifieras eller verifieras”. Existensen av Kaos tycks dock kunna verifieras. Sedan är det bara att åter läsa föregående stycke, och fråga ateisten, om hen vill lyda Guds bud. För att kunna lyda får väl hen bli agnostiker.
Men denne Moses skulle alltså vara en adoptivson till Bithya. Fast gudars och gudinnors familjeförhållanden är absurda. Sådana får vi nog inte heller tro på. Det blir gärna en obildad bokstavstolkning av texten, som förringar människans heligt incestuösa ursprung från gudarna.
Bara Ramses syster, en dotter till Ra, var helig nog att vara mor till en tronarvinge. OK! Bithya duger. Men om Moses var son till Nun, var han bror till Ra och farbror till Farao. Bithya blev adoptivmor till sin nyfödde farfars bror.
Sådant här brukar jag kalla Faraos förbannelse. Den gör att arkeologer förlorar förståndet, när de tränger in i gravkammare och läser hieroglyferna. Men det räcker ofta med att bokstavstolka Bibeln, Stötestenen som förnuftet snubblar över och slår ihjäl sig på.
Moses lärdom var egyptisk!
Moses uppfostrades till prins av prinsessan Bithya. Det innebär att han växte in i den egyptiska världsbilden och utbildades i Egyptisk naturlära, filosofi och religion. Han fick snart klart för sig, att Ra inte var hans gud. Moseböckerna klargör att för Moses var Himlen Nun den enda godtagbara Herren och Guden.
Nun var Himlen själv! Han var inte Himlens Gud, eller Gud över Himlen! Han var Himlen och Himlen var Gud. Himlen såsom ett rike under en feodal härskare är en medeltida idé med ursprung i senantiken. Den har ingen förankring vare sig i Moseböckerna eller deras källor, de riktigt fornantika mytologierna och filosofierna. Inte heller finns det någon förankring mellan Jesu liknelser om Himmelriket och feodalismen.
Himmelshavet
Nun var inte bara Himlen för egyptierna. Han var även Sötvattensguden, och då måste vi läsa delar av de första verserna i Bibeln:
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord … djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet … Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” … Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel … det torra landet jord, och vattenmassan kallade Han hav.”
Det är ordet Elohim, som här i 1 Mos 1:1ff tolkas som Gud. Men i fornantikens hedniska kaosteologier är det den gamle kaosgudens son (eller en av dem) som skapar världen. Dråparen hugger sin far mitt itu och skapar världen av likdelarna.
Bibeln tycks inte helt bygga på denna åldriga tradition. Visserligen är Djupet ett ord för det ursprungliga Kaos (i 1 Mos). Visserligen delas Kaos i två delar. Visserligen är det som i Egypten, att det opersonliga Kaos dyker upp på annat håll som en person (Nun i 2 Mos), men i GT slaktas inte Kaos av Elohim.
Trots dessa delvisa överensstämmelser stämmer ändå inte vår bibeltolknings ord. Det är inte Himmels- och Kaosguden, utan Hans avkomma, Lucifer och världens makter, som skapat världen. Det står inte Gud i originaltexten utan gudarna. Originaltextens Elohim är pluralformen av Eloah, (en) gud. Det som egentligen står är ganska klyftigt, och har förklarats i ett annat inlägg.
Om Lucifer och andra makter är världsskapare, finns inte teodicéproblemet, det som ställer frågan: Varför är världen som den är, om dess skapare är både allsmäktig och god? Jag förvarnar dock om, att ett löst problem genast skapar flera nya. Vi måste ha den klyftigare förklaringen. Religionsfilosofin blir annars en hydra, ett månghövdat monster vi inte klarar av.
Himmelshavets fiskar
Det vi ser i Bibeln är föreställningen om Himmelshavet. Idén känner vi även från Mesopotamien, Babylonien och Fenicien. Där fanns fiskgudar, t.ex. Oannes, som i nutiden fått ge sitt namn åt en bok av Tore Zetterholm. Där fanns även fiskguden Dogon, vars prästers mössor lär vara ursprung till våra biskopars mitror. De skulle se ut som fiskhuvuden och antagligen visa att guden uppenbarade sig i sina präster!
Kyrkan säger, att mitran skall symbolisera de andens eldslågor, vilka uppenbarade sig under den första kristna pingsten, men i engelska Wikipedia nämns mitrans mycket äldre babyloniska ursprung. Det ursprunget berättar att Himlen är blå därför att det är ett hav däruppe!
Meteorologerna har fel enligt Bibeln
Himlavalvet läcker, vilket kallas regn. Sötvattnet som vi döps i är Nun. Regnet är Himmelshavets utflöde. Det är den floden, som rinner upp i Edens lustgård, och som sedan delar sig i fyra grenar (1 Mos 2:10ff). En gren rinner omkring nere i Kush (= Afrika). En annan gren heter Eufrat och rinner i Västasien.
Det där står i Bibeln och kristna fundamentalister har ansträngt sig hårt, för att förklara de geologiska förändringar som krävts, för att Bibelns geografi skulle kunna bli begriplig för dem: Delar av Medelhavets eller Indiska Oceanens bottnar måste ha legat över havsytan, och kontinentalplattorna måste även ha varit rejält vickade, om vi har haft ett sådant flodsystem.
Men var lite filosofisk, så löser det sig!
Allteftersom den fysiska kunskapen utvecklades blev denna världsbild alltmer ansträngd. De som inte var filosofiskt lagda, och därför inte heller kunde greppa tanken, att regn och sötvatten är en uppenbarelse av Himmelshavet, blev skeptiker.
För filosoferna var Himmelshavet inte vatten utan det ursprungliga Kaos (Det Vi Ej Kan Få Grepp Om). Allt hade skapats ur Kaos och elementet vatten var bara en av dess uppenbarelser. Det var dock viktigt, ty elementet vatten förmedlar livet, inte minst till öknen.
Filosofer och skeptiker har fortfarande svårt att förstå varandra. De praktiskt och konkret tänkande skeptikerna hänger inte med i filosofernas abstrakta tänkande. Vi har visserligen skeptisk filosofi, men den vill inte omfatta kaosbegreppet med dess respekt för fantasin och kreativiteten.
Ibland möter vi numera Himmelshavets idé på våra kyrkogårdar, där konstnärer idag får placera sina himmelsbåtar. De används för de blommor och lyktor vi kommer med till minneslundarna. Himmelsbåten, arken som vi färdas i över Djupet, är en tanke som inte formuleras i kyrkans teologi.
Färden genom Djupet till en ny värld är en arketypisk tanke, som endast är främmande för de fundamentalister, som letar spår av arken på turkiska bergstoppar. De kan inte heller omfatta religionsfilosofins abstrakta tänkande med fantasi och kreativitet, utan tolkar allt praktiskt och konkret. De är oandliga troende. Deras ”filosofi” är som skeptikernas, men utan skeptikernas måtta och disciplin blir den löjeväckande.
I 1917 års Bibel står det i ordförklaringarna under ”Hav”, att ordet ibland syftar på Nilen och Eufrat. Floderna är ju Himmelshavets utflöden! Det är logiskt utifrån den dåtida världsbilden. Är den felaktig? Än sen då! Det visste inte de tidiga forntida folken. Utifrån sina felaktiga teorier och hypoteser var de dock logiska och förnuftiga. Vi har fel ibland vi också, men det betyder inte, att vi är idioter. Einstein erkände misstag han gjort. Bara en idiot kallar honom idiot!
Det handlar om människan!
Åter till Nun! Nilen = Havet = Djupet = Himlen = Nun. Prinsessan Bithya fick sin son av Nun! Likt Noa, och den än äldre Utnapishtim i det mesopotamiska Gilgamesheposet, kom han i en ark, om än en liten. Det var dessutom i den susande vassen eller snarare säven. Vi hamnar i Sävhavet (inte i Röda Havet!), den del av Djupet som senare åter öppnas för Moses. Berättelserna är teologiskt-filosofiska och inte fysiska.
Andra Mosebok berättar alltså att Moses är Nuns son, vilket betyder att han var en uppenbarelse av Nun. Detta gör berättelsen om Moses till en berättelse om människan.
Allt är egentligen Nuns uppenbarelser, men son innebär kronan av uppenbarelser. De är våra själsliga och andliga förmågor, det som enligt fanatisk materialism är hjärnans avföring. Att det skulle vara ett biologiskt/fysiologiskt sonskap är ju vettlöst. Då blir det primitiv religion, där teologin handlar om Guds utrustning mellan benen eller Hans magiska förmågor. Låt oss slippa sådant!
Gilgamesh lyckades finna Apsu, det mesopotamska Djupet, det som hette Nun i Egypten, och på dess botten fångade han livets växt. ”Lyckades finna Djupet …” Den fysiska världsbilden växlar till en abstrakt filosofisk. Djupet är ju annars himlen rakt ovanför oss eller en flod som vi kan bada i.
Gilgamesh tar ett bad, och en orm(!) tar då tillfället i akt att stjäla livets växt. På så sätt förklaras det man såg som ett faktum: vårt medvetandes fortsatta liv efter att den fysiska kroppen dött. Den observerande grubblaren och fruktodlaren i Kunskapens Träd lever vidare. Det slingriga intellekt vi kallar själ lever vidare.
Att identifiera ormen som Djävulen är att identifiera oss själva, våra själar med Djävulen. Ingenting är helt fel i det, lämpliga exempel finns, men är det någon nytta med den tolkningen?
Maskuline Apsu är tillsammans med femina Tiamat Mesopotamiens kaosgudar. I landets mytologi möter vi i dem ett försök att beskriva teologins kaosteori. Sötvattenshavet (Apsu, den bibliska skapelseberättelsens ”vattnet ovan”) blandas med saltvattenshavet (Tiamat, motsvarar ”vattnet nedan”). I föreningen skapar Apsu och Tiamat människan. Men kronologin blir då lite egendomlig.
Med orden att religionsfilosofin är en hydra varnade jag för fler problem, när teodicéproblemet löstes. Att Tiamat skapade människan är ett.
Människans skapare dödas av solguden, som i Mesopotamien och Babylonen heter Marduk. Av Tiamats kropp skapar han den fysiska världen (det ordnade Kosmos). Byggnadsfirman Marduk (Ra) fixar till världen åt människan, som alltså väntar i någon sorts bostadskö. Det kanske är ett fängelse Marduk byggde. Där kom vi tillbaka till tanken, att vi är i materien fängslade gudar.
A och O, Skaparen och Nedbrytaren
Bibelns Gud är kaosguden Nun, Josuas (Jesus) Fader, så i konflikten stödjer Bibeln Kaos. I de hedniska religionerna hade Kaos blivit den onda nedbrytande kraften, i Egypten den mörke guden Seth. Kaos jämställdes med termiter, husbock, vatten-skador, mögel och brand. Det var självklart för de kosmiska makterna, solguden och hans söner och överstepräster, till vilka kejsar Konstantin hörde.
En god Gud skapar något gott – och bryter ned det som är ont. Antag existensen av gudar. Är vi oense om den Gud, som lät Tredje Riket gå under?
I dagens värld äger 85 personer lika mycket som de 3,5 milliarder fattigaste. En procent av oss äger 65 gånger mer än de 3,5 milliarderna. En gudom, som anses vara ett hot mot en sådan ordning (Glöm inte att Kosmos = den ordnade världen!), blir betraktad som Djävulen. Av vilka? – Av de som bestämmer! Redan de gamla egyptierna kunde skapa lämplig ”framgångsteologi”, och det gjorde de. Kaosguden hotade deras Kosmos.
Via kejsar Konstantin kom de tankarna in bland kristna tänkare, och ordet Kaos fick sin nuvarande negativa klang. Naturvetenskapen håller nu på och återger det lite värde. Kaosforskning låter ju fint.
Den från hedendomen negativa attityden till Kaos borde vi inte bry oss om. Vi kan stödja oss på Nya Testamentet. Där användes det grekiska ordet pléroma, på ett sätt som uppslagsdelen till Bibel 2000 beskriver som ovanligt och egenartat. Man påpekar att ”vissa fornkyrkliga sekter använde ordet pléroma i sina beskrivningar av den andliga världen”. Just det, andens Kaos, inte själens Kosmos.