Vart tog de riktiga kristofoberna vägen?
Religionshatare finns det gott om på nätet, men kristofoberna bland etniska svenskar har minskat i antal sedan min ungdom. De mest kända ateisterna är idag artiga i debatt med sina kristna motståndare.
I skolan mötte jag lärare, skärpta sådana och populära, vars avsky för präster och kyrka var uttalad. Ingemar Hedenius var deras store idol. Jag minns också en frän debatt i tidningar och radio. Idag undrar jag om någon, lärare eller annan väletablerad person, öppet skulle våga uttala sig så, som man gjorde på 50- och 60-talen.
Västmanlands Tidning hade häromdagen en ledare om hur yttrandefriheten tycks ha minskat på grund av alla kränkta människor. Man får inte längre säga och skriva vad som helst. Bland andra Astrid Lindgren med flera barnboksför-fattare och illustratörer har blivit censurerade.
En lärarinna var den första som berättade för mig och mina klasskamrater om Gottfrid Billings (1841-1925) ord, att det vore bättre att krossa de små barnens huvuden mot gatstenarna, än att låta dem vara odöpta. Hon var den snällaste av kritikerna, det var bara biskop Billing hon gav sig på. Andra lärare och många debattörer sprutade svavel över hela kyrkan.
Men jag minns också att 50- och 60-talen hade prästerliga debattörer, som med sina åsikter bildligt hällde bensin på alla brinnande kristendomskritiker. Då var jag ganska ointresserad, och lade inte mycket på minnet. Men ibland reagerade jag.
Jag kommer ihåg en artikel i Expressen om en pingstförsamling, som hade ordnat en hemlig rättegång mot en medlem, en radiohandlare. Han hade haft en ogudaktig grammofonskiva i skyltfönstret: KnäppUpp-gänget med Povel Ramel.
Det var svårt att tro på redan på den tiden, men sådana religösa hade vi kristna för ett drygt halvsekel sedan. Vårt nuvarande samhälle är resultatet av en lång utveckling från något som ibland var väldigt obehagligt. Fast Billing lär ha varit trevlig jämfört med pingstpastorn.
Orsaken till vår islamofobi: Islam är lik 1800-talets kristendom.
Det vi hatar mest hos andra, är det vi ogillar hos oss själva.
Det Saudi-kristna Sverige
Förbud mot bönemöten utanför kyrkan (konventikelplakatet) upphävdes i två steg 1858 och 1868. Även därefter förelåg viss begränsning. Enhetlig religion ansågs vara en grund för samhället. I det fallet var man överens med Islam.
Inga kyrkor moskéer i dåtidens Saudi-Arabien Sverige! Inte förrän 1961 inreddes här den första lokalen som moské, och inte förrän 1976 byggdes en riktig sådan i Sverige.
De gammalkristna fick tåla mycket. Ingen brydde sig om att de kände sig kränkta. Det var de, som ansågs kränka andra med sin tro, och det fick alla veta, till och med i skolan. De arga sekulära har idag spruckit i två grupper, en vänster (och kanske mitten) som blivit snäll och tolerant, och en höger som gått till SD och fortfarande är arg.
Ett hårdnande klimat
Men nu börjar vänstern/mitten ilskna till, om vi skall tro tidningarna. AB och SvD m.fl. tidningar har de senaste dagarna rapporterat, att Yasri Khan, han som inte vill ta kvinnor i hand, har gjort ännu ett klavertramp. Han har visst sagt att hans kritiker är kurder och fiender till Islam. Men de flesta kurder är väl muslimer?
Artiklar om svenskhat i förorterna har också dykt upp. Det kan dock vara något som främst förekommer bland avvikande och kriminella invandrare. I den här artikeln bemöts påståenden om svenskhat. Men uppenbart hårdnar klimatet.
Gammalsvenskar
Måhända är det så, att Yasri Khan och förmodligen även Mehmet Kaplan person-ligen befinner sig i en svensk utveckling: De kan vara födda in i religiositet. Yasir Khan lär inte likt Kaplan ha turkiskt ursprung, men uttalar sig ändå som om han vore turkisk nationalist, om man skall tro pressen.
Här i Sverige genomgår båda en utveckling mot modernare, liberalare och mer sociala tänkesätt. Men de sitter fortfarande fast i gamla värderingar.
Båda är på något sätt gammalsvenska, fast i stället för Gud, konung och foster-land är det Allah, Erdogan och Turkiet (för Yasri Khan närmaste stora och ”äro-fulla” islamiska identitet). Khan tycks i sin utveckling ha nått till 1914, då en kyrksam och nationalistisk arbetarrörelse med ovilja betraktade Gustaf V och hans borggårdstal till besuttna bönder. Kaplan är lite svårare att tidsplacera.
Yasri Khan är måhända något kritisk till Erdogan, men hans problem är, att han är 100 år efter sin tid. Och frågan är om vi inte skulle ha liknande problem med 1914 eller 1922 års svenska politiker, om de återuppstod och började verka. Läs artikeln i Wikipedia om Rasbiologiska Institutet! Googla på alla de människor som stödde idén! Socialdemokrater, högerfolk, liberaler och bondeförbundare.
En del av våra dåtida politiska idoler hade nog lite svårt att acceptera kvinnors jämlikhet och religionsfrihet. Och Rasbiologiska Institutet i Uppsala grundades 1922 med imponerande stöd från vänster till höger i riksdagen. Wikipedia ger en länk, där vi hittar denne högervilda finansminister och bondeförbundare (Bf, det som blev Annie Lööfs centerparti).
Men varken han, Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson, Ernst Trygger, Arvid Lindman med flera kan väl ses som omoraliska och skurkar. Det var bara så svårt att frigöra sig från det gamla. Men det måste vi väl kräva, av dagens politiker att de har gjort? Det Khan och Kaplan gjort är ju jämförbart med vad Per-Albin Hansson m.fl. gjorde: röstade för rashygienen.
Ärvda synder och ärvda framsteg
Men har man uppfostrats av föräldrar, syskon, grannar, skolkamrater, lärare, kyrka, arbetskamrater, chefer, kolleger och alla auktoriteter hur det är, så tror man på det. Det tar kanske en livstid fylld av erfarenheter att ompröva allt. Per-Albin m.fl. fick nog anledning att grubbla över beslutet 1922.
Vi behövde många liv, för att bli dem vi blivit. De liven har våra föräldrar och förfäder levt. Vi har ärvt resultatet av deras kamp. Det är deras liv vi förklarar värdelösa och slänger bort, om vi accepterar en reträtt i de här frågorna.
Men vi skall inte skurkstämpla nysvenskarna därför att de liknar våra farföräldrar. Vi skall heller inte skurkstämplar de senare. Vi hyllar dem för deras framsteg och önskar de nya framgång i deras utveckling. Det skall väl inte vara så svårt, när andra redan gått den vägen. Och givetvis viker vi oss inte!
Vi skall inte byta åsikt om Billings konservativa idéer för att slippa räknas som islamofober.
Ayatollan Gottfrid Billing hade fel om krossande av barns huvuden, den allmänna rösträttens skadlighet och annat. Men han var möjligen en trevlig person, även om han gjorde radikala personer upprörda. Och några bomber sprängde han inte. Inte de här två nysvenskarna heller.