Etiketter

, , , ,


Populärvetenskap och New Age

Jag köpte en bok på rean. Max Tegmark, professor i fysik vid det amerikanska prestigeuniversitetet MIT, har skrivit ”Vårt Matematiska Universum” (2014). Det gick fort för den boken att hamna på rean, trots översvallande recensioner från Brian Greene och Andrei Linde, prisbelönta och från TV kända storheter inom fysik och kosmologi.

Kanske bör man ha läst andra populärvetenskapliga böcker i ämnet, för att kunna hänga med. Det har jag gjort! Förr slukade jag två sådana i veckan, men det var som yngre tonåring och t.o.m. tidigare. De senaste decennierna har jag läst mindre sådant, dock både Gary Zukav och Brian Greene.

Zukav fascineras av hur kvantfysik kan kopplas ihop med de mentala frågorna. Hans ämnen har öppnat dörrarna för honom till Oprah Winfrey Show trettiofem gånger. Hans fysikbok ”The Dancing Wu Li Masters” blev prisbelönt. Det för-tjänade den!

Brian Greene är professor vid Columbia University. Möjligen har han som tillfällig besökare vistats i andra än sådana prestigeuniversitet. Det är med visst tvång från sådana författare, som jag accepterat att ibland blanda ihop det mentala med fysiken. Men jag tycker att det ofta blir löjligt, när ”New Age”-typer gör det.

Den ibland obehagliga ”New Age”- vinklingen

Det gäller att vara försiktig. Många från New Age tycks inte begripa någonting, och de nyttjar fysik och kosmologi till att att skapa ramsor utan betydelseinne-håll. De vill imponera med de fina orden. Jag orkar inte läsa sådant.

farliga saker att säga

Tegmark har sitt multiversum. I sin bok berättar han om hur människans upp-fattning om världens storlek hela tiden har fått justeras uppåt. Det är samma sak med vår världs ålder. Den blir bara högre och högre. De nya idéerna har i början dock alltid setts som vildsinta spekulationer i överhettade hjärnor.

Det, som står i dagens fysikböcker och artiklar, hade på 1800-talet placerat författarna på Beckomberga eller Danviken och liknande institutioner.

Men jag kanske kan försöka själv

Jag skall ta de idéer jag framfört och se om jag kan blåsa upp universums stor-lek till max genom att blanda fysik och psyke. Bara för skojs skull. Hur stort kan jag få det?

OK! Vi har alltså den panteistiske guden. Det opersonliga Medvetandet (vad nu det är för något) vill ha ett Jag. Det vill bli personligt. Det splittrar sig för att ha något att betrakta och grubbla över: ”Det där är inte Jag, det är något annat! Vad då för något?” På så sätt skapas människan.

Opersonligheten är ett stort hav och vi personer är dimdroppar som svävar över Havet och speglar oss i det. Bilden av oss i Havet är universum. En begränsad tid svävar vi över Djupet och utvecklar vår personlighet, innan vi regnar ned. Det sägs att vi dör, när vi då förenas med Vår Gud, med Havet!

En Helvetespredikan

Nere i det Stora Medvetandet måste vi fungera ihop med det. Gör vi det så är det behagligt. Ett perfekt Kristusmedvetande badar därför i ett paradisiskt hav. Om vi inte fungerar, blir det friktion och varmt. Liknelserna använder ord som syra, etter, koka, grilla och steka i olja. Gud blir en eldröd figur med grillgaffel.

När jag tänker på somliga, blir denna tanke njutningsfull. Visst vill du även du tro på detta öde för dom där du vet? Visst beklagar du din otro, om du nu inte kan tro?

Nåväl! De sönderkokade ångar tillbaka upp över havet och får en ny chans efter att ha fått sina tankars, ords och gärningars lön. T.o.m. Hitler får en ny chans efter millioner år i het svavelsyra.

Då vi alla förmodligen får sitta ett tag med fötterna i en balja med kokande syra, så kommer även Benjamin Netanyahu att tycka synd om honom.

Och så lite Halleluja på det!

Efter tusen år eller så har vi lärt oss och slipper ifrån jordelivet. Enligt hinduisk tro (och New Age) hamnar vi då som högre varelser i en annan fysisk värld, där vi kanske får ett eget lyxigt UFO att flyga omkring i som belöning. Visst vill du tro!

Och så lite teologi på det

Nu är det ju så, att människan är en avbild av Gud. Och Gud är en avbild av människan. Vi är avbilder av varandra! Vi är ju egentligen det samma.

Om vi dör, vistas i dödsriket och sedan återuppstår, så dör även Gud. Även Han bör då vistas i dödsriket och återuppstå. Är jag hädisk, då jag påstår något sådant?

Och så till Multiversum

Men om Gud och Hans universum (som i panteismen är identiskt med Honom) dör och återuppstår, så måste Gud (Havet) vara en dimdroppe i ett ännu större hav. Den dimdroppen ingår i en dimma, där varje droppe är ett multiversum av det slag Max Tegmark skriver om.

Superguden …

Det här nya superhavet är givetvis att se som en Supergud. Proportionen mellan människan och universum beskriver Hans gigantiska storlek i förhållande till den Allsmäktighet vi hitintills nöjt oss med. Fast nu blev det ett litet problem. Litet?

Vår Gud skall givetvis vara en avbild av sin Supergud. Det innebär givetvis, att även Superguden dör, vistas i dödsriket (som är det där egendomliga medvet-andet eller omedvetandet) och återuppstår. Vi får alltså en Supergud av en högre grad.

Vi har Gud (G). Men vi har också G², superguden av andra nivån. Och så har vi Gud av tredje nivån, G³ … och till slut får vi ta symbolen för oändligheten ∞, det där som blev Konsumtecknet, och skriva Gud av den oändliga nivån, G. Vi har alltså ett oändligt antal gudar, som alla är ett och som människan ingår i. Vi är ett med alltihop!

Men tänk nu igenom vad varje högre grad innebär i fråga om storleksökning! Försök få till en större Gud än den jag nu beskrivit: G. Egentligen skall jag kanske skriva G∞!. Fantasin GFakultet är väl det värsta jag kan skriva? Kan någon hitta på något större?

… och Hans Profet

Om inte kan ingen förneka det jag skrivit utan att förringa och förminska Gud. Det är givetvis hädelse. Den som säger att jag har fel skall brinna … Lyss på Herrens profet! Jag känner storhetsvansinnet fylla mig med en behagligt varm känsla.

Danviken! Beckomberga! Flytta på alla Napoleon och Alexander och bereden plats! Här kommer Jag!

Mer Multiversum

Jag har inte läst hela Tegmarks bok ännu, men jag har läst lite om multiversum tidigare. Ett problem med ett oändligt universum är ju att vi då ”måste” finnas i oändliga antal. Vi måste då ha ett oändligt antal Jordar identiska med den vi bor på och alla med identisk historia och identiska innevånare.

Det bör också finnas ett oändligt antal sådana Jordar, där jag sket ut en bakterie mer, då jag besökte toa på min tolvårsdag. Men om varje universum är ändligt, och bara universas antal är oändligt, finns det ett kryphål. Vi kan slippa ifrån dessa kopior.

Det finns ingen som Du!

Våra kreationister brukar peka på vissa naturkonstanter i fysiken, som måste var noggrant inställda, för att universum skall fungera och kunna skapa liv. De hävdar, att en Gud måste ha ställt in dessa noggranna värden. Jag hoppar över den debatten, som ofta blir väldigt konstig, och frågar i stället: ”Hur noggrant?”

Finns det någon prutmån i noggrannheten? Kan en variation tolereras om sam-tidigt ett eller flera andra värden ändras för att kompensera konsekvenserna? Det spelar ingen roll hur små de tillåtna variationerna är, bara de finns.

Om våra universas fysikaliska konstanter kan variera efter en skala, så har vi ju i den skalan en linje, utefter vilken vi har ett oändligt antal punkter. Är dessa konstanter två eller flera, har vi ytor, volymer eller hypervolymer att fördela ett oändlig antal punkter (= inställningar) över eller i. Då får vi med ens ett oändligt antal olika universa, som inte kan vara identiska med varandra.

Oändligheterna tar bort varandra! Räkna (dividera) med noll (eller oändligheten) var ju förbjudet i skolan. Men om man har dem både i täljaren och nämnaren tar de ut varandra. Då kan man stryka dem. Orimligheterna och det odefinierade försvinner.

Med andra ord, om vi har ett oändligt antal begränsade universa, som låter sig varieras i det oändliga, då blir vi alla unika. Det finns ingen som du i hela superuniversum!

 

Annonser