Etiketter

, , , , , , ,


Att diskutera och att tro är inte samma sak, men skall jag debattera med mig själv måste jag inta en ståndpunkt. Sedan får jag byta, om det skall bli någon debatt.

Nu försöker jag tro på en metaforisk Jesus. Men det här med metaforer är inte alldeles lätt. Jag försöker göra det enkelt. Kanske för enkelt. Det blir kanske svårt ändå.

Skruvade tolkningar,

Ett stort problem för alla fromma läsare av Bibeln är de här orden: ”Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna” (Luk 24:27).

Var någonstans i Moseböckerna står det om Jesus?

Förväntansfulla ställer de fromma den frågan på olika bibelsajter och svaren blir ganska skruvade. Man får göra äventyrliga tolkningar av texterna, för att få de svar man vill ha. Att tolkningarna är ”skruvade” och ”äventyrliga” håller åtminstone de flesta skeptiker med om.

fast … jag har ju också skrivit i ämnet:

Jesus är den grekiska översättningen av det hebreiska namnet Josua, med betydelsen ”Gud frälser”. Josua efter-trädde Moses som folkets ledare och Josua anges trettio gånger vara Nuns son. 

Nun var solguden Ras far. Nun var himmels- och kaosgud i Egypten. (Kaos = det oberäkneliga och oförutsägbara, den fria viljans Gud i en icke deterministisk värld.)

Men det innebär en metaforisk Kristus, en helt omöjlig tro för de fromma.

Men hur förklarar dessa, att flera huvudpersoner i GT bär avgudars namn? Moses hustru bar ett av venusgudinnan Ishtars namn, Sippora, och Moses svärfar hette Reguel, solguden Ra eller Re + två stavelser som båda betyder gud. Adam och Eva fick en tredje son, som fick heta Set precis som det gamla Egyptens underjordsgud.

Kyrkoherdarna Tor och Muhammed

Det är namn laddade med religionsfilosofiska innebörder, som vi idag har svårt att få grepp om. Då GT formulera-des, var namnen inte urvattnade som de är idag. De där gudarna dyrkades fortfarande, och namnen var därför explosiva.

Idag tänker ingen på att kyrkoherde Tor Frölund bär två avgudars namn (Frö = Frej). Men vi skulle lyfta på ögon-brynen, om en kyrkoherde säger sig heta Muhammed. Namnet är inte desarmerat som namnen Tor och Frej.

Två metaforer: Livet är en resa och Sonen är Gud.

Resa är källdomän (något begripligt) enligt definitionen av metafor (Wikipedia), och livet är måldomän (livet är mer svårbeskrivet). Resa blir en liknelse av livet. Men livet upplevs ju faktiskt som en resa av människan, och det är just den resan som intresserar och förundrar oss!

I den andra metaforen är ordningsföljden för källa och mål omkastad.

Jesus, hans liv och dess händelser är källdomän. Meta-foren har utvidgats till liknelser. Måldomänen är den Gud, som uppenbarar sig i Sonen eller för Sonen. Berättelserna om Jesus är försök att skapa källdomäner, begripligheter för att beskriva det obegripliga.

(Förutom Wikipedias sätt finns det andra sätt att skriva om metaforer.)

Den obegripliga Gudsbilden

Källdomänen (berättelsen om en stormig resa genom märkvärdigheter, eller berättelsen om Jesus) bör ju ut-formas så, att den beskriver måldomänen (livet respek-tive Gud) på ett bra sätt (korrekt? sant?). Den bästa källdomänen (resebeskrivningen) kan eventuellt vara en skepparhistoria.

Källdomänen kan därför kritiseras sönder hur som helst. Det är ointressant. Det är måldomänen som är målet (det viktiga). Livet, Gud.

Definiera Gud så att Han finns!

Jesus som källdomän tycks handla om att berätta hur någonting som kallas Gud uppenbarar sig i människan. Vi bär oss ju ibland så obegripligt åt, att Gud blir det korrekta ordet, om Gud definieras såsom det som är bortom all begriplighet. Då blir vi själva bevis på Guds existens.

Logikern påpekar, att om vi definierar Gud som det obegripliga, så blir förnekandet av Hans existens ett förnekande av det obegripligas existens. Definierar vi i stället Gud som något begripligt, blir det omöjligt att hävda Hans existens.

Den begriplige duger inte som Gud! Han duger inte ens som normal obegriplig avbild (= människa). Så även om han finns, måste vi förneka honom som Gud! Vi får hålla oss med Honom som urverk. Och Rolex är vi ju lika vana vid att dyrka som pengar.

Slutsats: Ateisten har två alternativ.

1. Förneka att Gud kan definieras som det obegripliga.

2. Hävda att vi förr eller senare kommer att veta och förstå allt, varför det obegripligas existens är temporär.

Alternativ två försätter den Gudstroende debattören i ett bekvämt överläge gentemot en uppblåst idiot, om den Gudstroende strängt håller sig till obegripliga gudsbilder och därmed ger upp möjligheten att redogöra för detaljer i Guds vilja.

(PS. På tal om Rolex och pengar. Vem begriper sig på pengar? Inte ekonomerna i alla fall. Ekonomiskt kaos råder. Och Kaos – Nun – är Gud. Har jag kanske kommit på ett gudsbevis?)

Angående guden Nun – se t.ex. den här länken! Finns lite på Wikipedia också.

Gudsbild 1

Det moseböckerna beskriver är hur Sonen (Moses betyder avkomma, det vill säga son men även dotter) först är den logiskt grubblande själen, som funderar över ”hur det är”. Exempelvis är Gud si och så, och vill ha det si och så: Gudsbild och budord. Sanningen kan beskrivas och är logisk.

Att den eventuelle allsmäktige Guden är obegriplig inne-bär inte, att Han är oförmögen att vara logisk och för-nuftig. Sådant kan mycket väl tänkas vara en sida av Honom, en tredjedel av treenigheten, men kanske en lägre och sämre sida hos Hen (eller Henom, Henen, Hänen). Detta könsneutrala pronomins objekts- och genitivformer är föremål för diskution.

Om Gud är en helhet av en treenighet av krafter, vilka i forntiden på olika sätt liknats vid tre med varandra sexuellt aktiva personer av svårbestämda kön, så är mosemetaforen en maskulin beskrivning av en av de krafterna. Jag har bl.a. i det föregående inlägget skrivit om den könsbytande HBTQ-guden.

Så är även den egyptiska berättelsen om Ramses, där vi i namnet möter en sammandragning av Ra och moses, med betydelsen solgudens son.

Hela berättelsen om Moses är en källdomän. Metaforen har utvidgats till en allegori. Gud är måldomän, men precis som i metaforen säger man ett och menar något djupare: Livet är en resa. Tankens resa bland erfaren-heter. Guds yttring i Moses är vad jag förut kallat tankens kraft eller själen.

Gudsbild 2 …

Sedan blir Sonen efterträdaren Josua. I det namnet ser vi den hebreiska varianten på det grekiska Jesus (NT är ju skrivet på grekiska). Josua betyder som sagt ”Gud är frälsning” eller varför inte ”Den frälsande guden”. Målet är även här att beskriva Gud med en berättelse.

Som ovan sagts behöver berättelserna (källdomänerna) inte vara korrekta. Lite eftertanke säger att de gärna får vara galna. Det är ju måldomänen som är viktig! Det är den som skall bli riktig! Kan den bli det medelst en väl tillfilad källdomän, skall man tillåta vilket filande som helst på denna, och skapa den skepparhistoria som be-hövs för sanningen.

Josua är kaosguden Nuns son, vilket innebär att han är det oberäkneliga. Den fria viljan är oberäknelig och utan logiska regler. Sanningen är ogripbar och handlar om kärlek, samvete, empati och estetik. Inte heller skönhet är logik. Den bara är.

Sanningen finns i de rätta värderingarna. I dem finns ingen logik och de är egentligen obeskrivliga. För den värdenihilistiske och emotivistiske logikern segrar luddigheten, då den ologiska Kärleken ersätter den logiska Lagen (Moses).

… med en oändlig väg

Om berättelsen om Josua beskriver en av de andra krafterna, så bör det vara den jag kallat handlingens kraft, den som också kallas liv eller ande i detta gamla religionsfilosofiska system. Den kraften får saker att hända, och det som sker följer inte alltid logikens regler.

Forskarna blir alltid överraskade, när deras teorier som förklarar det man redan observerat, bara ibland lyckas förklara nästa observation av händelser. Det är de får nobelpris, men för det mesta är det bara att vandra vidare längs en tydligen oändlig väg av nyupptäckta konstigheter.

Gudsbild 3

Vi har då klarat av de två krafter, som symboliseras av de båda ormarna i händerna på gudinnan från Kreta. Kvar är bara hon själv, varandets kraft, den materieskapande gudomligheten. Det var Hon jag kallade HBTQ-guden, då Hon bytte kön, när de semitiska folken övertog Henne.

Om denna växling från Moses till Josua, denna utveckling eller mentala evolution var Jesus eller hans skapares budskap, då blir orden hos Lukas 24:27 begripliga. Då tolkade Jesus (hans skapare) moseböckerna på detta sätt. Rätt tolkning? Det kan vi diskutera, men utifrån den berättar moseböckerna i ibland hemska allegoriers form om kärlekens seger över lagfromheten.

Bilder förankrade i forntidens språk och tankar

Kananéernas kärleksgudinna Anat badade i blod, som är en annan symbol för handlingens kraft. Kärleken kräver gärningar, blodiga offer i allegorierna. Abel var jägaren som offrade djur till den Gud, som krävde gärningar. Åkermannen Kains offer av den växande grödan, kunskaper, teologi och lära avvisades, och teologen Kain slog i ilskan ihjäl Abel.

En sådan tolkning av texten har dock aldrig gjorts sedan antiken. Bibelkritiker är bara upprörda över GT’s blodig-het. Texten ses som hemsk och barbarisk. Vi kan inte förstå den.

Den behöver skrivas om. Det kanske var det de försökte, de som skapade metaforen med Jesus. Både texterna i GT och NT kan ha redigerats och korrigerats, efter att man började missförstå den.

Budskapet försvann och ersattes av senantikens övertro och auktoritära föreställningar. Villolärarna tog över hela verksamheten, precis som Jesus och Paulus påstås ha förutspått. Vi fick magiska mirakelläror i stället för ett religionsfilosofiskt budskap till motivering av ett moraliskt handlande.

Annonser