Etiketter
Vad betyder ordet ro? Lugn och ro säger oss varför en kyrkogård i Danmark är en rolig plats. I Sverige är ett tivoli en rolig plats. Fast vi kan även ro en båt. Det gjorde vikingarna. Just detta ro intresserar mig.
Att söka på ordets etymologi ger inte mycket. Ro dyker upp som en sjöterm och kan vara släkt med något grekiskt ord, men jag kommer inte längre. Nå, varför intresserar jag mig?
R-ljudet rapporteras från utomkroppsliga och nära döden-upplevelser. Jag har därför kastat fram hypotesen, att ordet religion är onomatopoetiskt. R är själens ljud, då den lämnar kroppen. Ligare är latin och betyder binda. Religion blir då ”Den i materien bundna själen”.
Det är det i materien bundna medvetandet, som det handlar om. Medvetandets två delar är ju själ och ande, den logiskt grubblande och den ologiskt tyckande och värderande. Den logiskt ordnande själen och den kaotiskt älskande anden. Själen ser makt som rätt, och pengar som mål och mening. Anden håller på med samvete, etik, skönhet och annat, som elaka själar ofta ser som idioti.
Själen är en jävel som slungats ned från Himlen och fängslats under jordens bojor. Anden kommer efter för att frälsa själen. Gud är ande, helig sådan, och den som fylls med helig ande kallas Kristus, den av ande smorde. Det där bör man känna till, om man vill förstå vissa texter.
Gud beskrivs ibland som ett himmelshav, ett stort medvetande, som vi är droppar av. I Havet finns all kunskap. När vi söker kunskap kan det ses som en färd genom Havet. Vi kämpar vid årorna. Vi ror.
Låt oss beskriva världen som materialiserat medvetande. Vi kan även säga ”fruset” medvetande. Eller också säger vi att materien är en aggregationsform av medvetande. Allt är samma sak. Då kan vi se färden genom världen som ett sökande efter kunskapen i det fasta medvetandet. Vi vinner erfarenhet när vi utforskar världen.
Vi ser alltså då vår världs materia som 1) materialiserat medvetande. Vi kan också beskriva materien som 2) en aggregationsform av medvetande. Vi kan även välja orden 3) ”fruset” medvetande.
Det jag nu undrar är om våra tidiga förfäder en gång tänkte så. Har ordet ro en gång varit synonymt med att tänka, att grubbla och att söka? Vi kallades ruser en gång i tiden. Ordet antas hänga ihop med Roslagen och rodd. Nationalistiskt säger vi att vikingarna drog österut och grundade Ryssland, som alltså skulle fått sitt namn av oss.
Men om ro betydde tänka, om det är medvetandets r-ljud, då är ordet mycket äldre än vikingarna. Då är det äldre än det indoeuropeiska språket. Då tog ryssarna ordet med motiveringen att de också är de tänkande. I den riktigt gamla slaviskan hade de nog redan ordet med den betydelsen. De hade fått ordet från folkens gemensamma urtid. De blev möjligen påminda påminda om saken av ruserna.
I Indien finns folkslag som kallas naga. De var huvudjägare, som konverterade till kristendomen. Ordet naga betecknar också själsväsen. De avbildas som ormar med människohuvuden. Googla på ”naga” och läs mina tidigaste inlägg! Det är alltså inte bara vi, som betecknat oss själva med sådana ord, som betyder tänkande själ.
Observera att de slaviska språkens ord för tyskar betyder ”de som saknar språk”. Därmed menades nog ”begripligt språk”. ”Vi själva”, oavsett vilket folk vi är, tillhör de tänkande och talande.
Urtiden. Jag har förut skrivit om solguden. I Egypten hette han Ra. I äldre litteratur stavades namnet Re. Hur transkriberas en hieroglyf? Hans kungliga söner, de regerande, kallas rex, roi, rej, res, raja, ras, regin o.s.v. Jag fortsätter att upprepa mig.
Även detta har jag skrivit om förr: Asaguden Rig tros vara en bronsålderns solgud, som ärvdes in i asaläran. Stamfader till alla människosläkten. Medvetandet? Ja, det blir väl inte fel. Här några länkar för den som vill söka vidare på egen hand.