Etiketter

, , , , , , ,


Är det Gud eller Djävulen, som skapat vår värld? Studerar vi världen kommer vi kanske till en annan slutsats, än om vi studerar Bibeln.

god

Det senare är nästan inte möjligt, då vi bara har tvivelaktiga översättningar och föga trovärdiga tolkningar att studera. Jag skrev i föregående inlägg, att de inte är särskilt klyftiga, och lovade en bättre tolkning. Språkligt är detta mitt försök till tolkning alldeles uppåt väggarna, men den bär fram en idé, som försvunnit i de språkvetenskapligt korrekta översättningarna.

Jag berättade också, att Moseböckerna skrevs, då ordet Himmel inte hade den nutida betydelsen ”rymd”, utan betydde söt-vattenshav. Himlens Gud beskrevs då som en groda (i Egypten) eller en fisk (i Mesopotamien, Babylonien och Fenicien). Att då översätta det fornhebreiska ordet för himmel till vårt nutida språks ord för himmel blir fel.

Glöm det korrekta språket! Vi letar rätt på den bärande idé som framförs, och skriv om berättelsen! Vi använder de av våra nutida ord, som kan bära idén! Då kan det bli så här:

I begynnelsen, när Gud Fader hade gått till jobbet, släppte Gud Moder ut barnen för att leka himmel och jord. Och jorden/materien var öde och tyst, den saknade tanke och handling. Mörker rådde över Det Stora Djupet, Den Spegelklara Källan, då barnen samlades för att leka över detta Andens Vatten. Men där började barnen slåss med varandra så att det blixtrade. Och barnen sade: ”Vart det ljust?” I detta ljus såg barnen en spegelbild av sig själva i Sanningens Djup, i den stora Fullheten, i Kaos alla möjligheter. Och barnen kallade spegelbilden Världen, och barnen sade: ”Hu! Så hemskt! Det där är inte vår bild, det är Det Spegelklara Djupets bild! Hur kan vi tro på en god Fader, när Världen i Hans Andes Djup ser ut så där?” Om aftonen kom Gud Fader hem och såg vad barnen gjort. Och Gud Fader sade: ”Era små ondskefulla djävlar, vad är det för Helvete ni har skapat? Jag skall dränka er i Djupets Vatten! Alla utom Noa, som jag ser varit snäll.” Och så gjorde Han det!

Iden i texten är alltså att Gud, dels beskrivs som en opersonlig spegel, dels som ett värderande medvetande. Ju bättre spegel, ju bättre bild! Men bilden är betraktarens, och betraktaren är Du!

Du skapar din egen värld, din egen ordning! Den skapas i det Djup, i det Hav, som vi kallar Gud, och som de forntida egyptierna oftast såg som ett opersonligt Kaos, det ursprungliga naturfenomen, som allt utgått ifrån. Då liknar det närmast en vetenskaplig teori, och den är ju intressant och bör då diskuteras som en sådan.

Observatören skapar sin värld genom sin observation. Det liknar ju kvantfysik, och riskerar väl att inspirera till vidlyftiga jämförel-ser. Dänikens vänner säger säkert ”Javisst!”, och fantiserar om de små gröna, som kom till Jorden för att undervisa och civilisera. Sådant saboterar vettiga diskussioner genom att reta de för-nuftiga till vansinne. Och är man vansinnig, så är man inte vettig.

Jag vill hellre tro på oss själva och vår egen förmåga.

I det speglande Djupet antas det finnas en värderande funktion, som avgör om den skapade bilden (världen) fungerar. Det är en darwinistisk funktion. Fungerar det inte, så utplånas det! Det är den funktionen vi upplever som moral, etik, samvete m.m., när den bedömer skapelsens mest avancerade yttringar, våra mentala funktioner.

Detta är givetvis rent hypotetiskt. Ett försök till att göra forntida tankar mer begripliga för oss. Vi förvandlar samtidigt Platons idealistiska världsbild till ett missförstånd av en äldre idé, en bättre sådan.

Det bör vara tillåtet att spekulera över, om det går att tänka sig en fortsättning inom ramen för denna vetenskapsliknande hypotes. Gud kan ses som blott en allegorisk beskrivning av begreppet Djupet. 

duelists1

Vi blev av med Djävulen här. Kampen sker mellan det onda och goda i oss. Enligt Islam är källan till olydnad egentligen inte Iblis (Djävulen) utan nafs, människans egna jag. Olydnad mot vem? Mot vår egen ande, en av de två mentala funktionerna i oss. Den kan känna vad som fungerar av allt vi kan skapa med våra handlingar.

Människan är en uppenbarelse i och av Djupet/Kaos, och det Kosmos vi skapar runt oss beskrivs med en bild av armbrytande gudomligheter. Förlorar du den moraliska kampen mot dig själv, blir det ett helvete. Bilden av två armbrytande gudomligheter är en bild av Dig. Du är Elohims (= gudarnas) avbild eller tvärtom, de är din avbild!

De gamla egyptierna kunde för 5 000 år sedan inte bestämma sig för om kaos-guden Nun var en gud eller bara ett kaotiskt urtillstånd, det ursprungliga naturfenomenet. Vi får väl fortsätta och grubbla på det problemet 5 000 år till.

Kaosguden Nun var kanske snäll, till skillnad från kaosguden Seth. Måhända är det de två, som bilden av de armbrytande gudarna föreställer. Uppenbarelser av samma Kaos.

Annonser