Etiketter

, ,


En upprörd Paulus skriver till församlingen i Korinth: ”Ni finner er i att man förslavar er, äter er ur huset, kuvar er, hunsar er, slår er i ansiktet” (2 Kor 11:20). Uppenbart är att vissa personer ansåg sig vara ena väldiga Guds ställföreträdare på jorden.

Paulus uppmanar korinthierna att fördriva dessa präster, ”dessa väldiga apostlar”. Vi ser en strid som uppenbart handlade om att religionen av vissa användes som politisk ideologi för att motivera maktanspråk.

Det finns ett annat brev till församlingen med motsatt budskap. Det skrevs av en av de apostoliska fäderna, biskop Clemens av Rom. Clemens innehade sitt ämbete omkring åren 90 – 100 e.Kr.

200px-San_Clemente_de_Roma

Vill vi tro att han ingick bland ”de väldiga” som Paulus fördömde, får vi anta att han föddes år 25 e.Kr. Han var då ca trettiofem år gammal, när Paulus uppmanade korinthierna till revolt. Roms biskop blev han vid sextiofem varefter han levde ytterligare tio år.

Sjuttiofem år var en hög ålder på den tiden, men inte omöjligt hög. Vi kan annars flytta hans födelse till år 35 e.Kr., fast då var han bara 22-23 år då Paulus skrev till Korinth.

Under hans storhetstid på 90-talet gjorde församlingen i Korinth det Paulus uppmanat dem till. De reste sig och avsatte sina präster. Dessa skrek på hjälp och från Clemens i Rom kom ett brev till de upproriska. Nya Testamentets brev oräknade är detta det äldsta bevarade inom kristenheten.

Clemens skriver vredgat, att kyrkans hierarki avspeglar den himmelska! Liksom Gud härskar i himlen, härskar biskopen i församlingen. Alla de apostoliska fäderna och kyrkofurstarna håller med. Att citera Ignatius av Antiokia m.fl. blir enformigt tröttande.

Tvärtemot vad som sägs i apostlagärningarna (Apg 6:3) skall inga ledare väljas. De utses av Gud och hur han beslutar angår inte församlingen. Det omtalar Gud bara för prästerna. Clemens hotar t.o.m. de upproriska med döden om de inte återgår till lydnaden. Övriga apostoliska fäder och kyrkofurstar sade samma sak.

Clemens styrde kyrkan under några av de viktigaste åren då Nya Testamentet sammanställdes. Under hans ledning redigerades de nytestamentliga breven. Vid den tiden, 60 – 70 år efter Jesu död, skrevs också Uppenbarelseboken.

I NT finns mer som skrevs vid den här tiden: Brevet till församlingen i Filippi omnämner Clemens i smickrande ordalag (Fil 4:3). Dispositionen beskrivs som ojämn. Det hör till gruppen pseudopaulinska brev, som tar upp frågor aktuella i församlingarna först årtionden efter Paulus död. Delar av den kristna teologin ägnas åt förklaringar varför uppenbara förfalskningar är Guds heliga Ord.

Vissa brev sägs vara helt äkta Paulusbrev. Motsägelser och plötsliga stilbrott är dock sådana att de inte kunnat döljas av nutida översättare.

I Paulus brev möter vi både auktoritetsdyrkaren och dennes mot-ståndare. Paulus kanske kan liknas vid en socialt medveten liberal intellektuell. Clemens var en bigott mörkerman. Han skrev sina brev under materiellt goda förhållanden. De pseudopaulinska breven beskrivs ändå som varande av låg kvalitet. De äkta breven är vida bättre, trots att de ofta tillkom under stora svårigheter.

Clemens tycks ha saknat Paulus bildning. Om han var Pseudo-paulus, visar han att han inte förstod Paulus. Han gjorde misstag i sin redigering. Han tolererade antagligen ingen begåvning i sin närmaste omgivning, så de medhjälpare han hade var inte till någon nytta. Hans hand kan därför spåras, t.o.m. av forskningens amatörer. Läs själv, om du brukar kunna känna igen olika författare på stil och tänkesätt!

Evangelisten Lukas skriver att det fanns många, som gett sig på att skriva evangelier (Luk 1:1). Genom att begränsa antalet evan-gelier till fyra och påstå att alla andra var förfalskningar och för-vanskningar, minskades möjligheterna att få Jesu ord mångsidigt belysta. Då kunde de inte längre tolkas på ett för kyrkofäderna förhatligt sätt.

Clemens kanske viktigaste åtgärd var att tilldela aposteln Johannes författarskapet till ett av evangelierna. Att han inte kunde få detta Martin Luthers favoritevangelium förkastat, måste ha varit en plåga för honom. Den för honom så pinsamma författaridentiteten lyckades han dock svepa i moln.

Vi kan jämföra med senare händelser. I språkvetaren professor Birgitta Stolts bok om Martin Luther beskrivs hur han redigerats av Johannes Aurifaber. Luther sade: ”När du frestas av … förtvivlan … samvetsplåga, då skall du äta dricka och söka sällskap. Om du kan glädja dig åt tanken på flickor, skall du göra det.” (Martin Luther, människohjärtat och Bibeln, Verbums förlag).

Efter Aurifabers omarbetning sade Luther i stället det här: ”Om någon plågas av sorgsenhet, förtvivlan … bedrövelse … samvete, så skall han främst söka sin tröst i Guds ord. Därefter skall han äta och dricka och söka sällskap och samtal med gudfruktiga och kristliga människor.”

Liksom Paulus är Luther illa ansedd bland många liberala och radikala samhällsdebattörer för alla sina bigotta och rigida åsikter. Det hör till god ton tala illa om de två. Som vi här sett skjuter radikalerna då på sina egna.

Omarbetningen av Luther gjordes ca 30 år efter tillkomsten av originaltexterna. Dessa är noteringar gjorda av studenter i sam-band med diskussioner i Luthers hem. Hans ord tycks i detalj ha genomgått samma öde som Jesu eller Paulus ord och minst lika fort gick det. Att de två drack vin och deltog i fest och glam tycks kyrkan idag vara beredd att acceptera, men det där med flickor …

Ursprunglig inspiration till denna text fick jag från professor Elaine Pagels bok ”De gnostiska Evangelierna”. Hon beskriver i den fornkyrkans strider. Efter den läsupplevelsen började jag lusläsa Bibeln, och fortsatte med andra källor.

En av dem hittade jag på biblioteket. Det var ”De Apostoliska Fäderna”, en översättning till svenska av bl.a. Clemensbrevet. Du kan alltså själv kolla vad karln skrev.

Advertisements