Etiketter

, , , , , , , , , , , ,


Bild

En (mindre) felaktig tolkning av en berättelse om Himmelshavet. Det kallas också Sävhavet, men aldrig Röda Havet.

När man nått den ålder, då man börjar se, höra och lukta illa, är det inte så lätt att börja blogga. Tidigare försök har inte gått så bra, och innan jag lyckades aktivera kommentatorsfunktionen i detta försök gick det några dagar.

Sen försvann bilderna. Nu har jag fått dem på plats igen. Hoppas att allt fungerar nu, och att jag kan hitta något sätt att reta folk. Man blir sådan, då man blir äldre. Det är enda sättet att bli hågkommen, när man nu närmar sig Bibelns ämnesområden rent fysiskt.

På tal om det: Hur gör jag sedan jag passerat Sävhavet? Enligt fornegyptisk myt är Sävhavet namnet på den plats, där vi möter förfädernas andar. Sävhavet måste vara Himmelshavet, vattnet ovan Himlens fäste, som det står Skapelse-berättelsen. När det blåser över det havet, hör vi hur det susar i säven.

I sagorna susar det i säven: I Tyskland lär orden ”gå i säven” i gamla tider haft betydelsen dö eller försvinna. Tyskan är ett indoeuropeiskt språk, liksom hettitiskan, som talades av hettiterna. De hade ett rike i Mindre Asien och krigade med faraonerna, när de inte försökte gifta ihop kungahusen med varandra.

Även patriarken Isaks son Esau gifte sig med hettitiskor, två riktigt argsinta sådana (1 Mos 26:34). Fast de levde efter det gamla hettiterrikets fall. Vi är vana tro, att idéer och ord kom från de åldriga kulturerna i Egypten och Sumerien. Men spåren av kultur i hettiternas Mindre Asien har de senaste decennierna befunnits kunna vara äldre.

I Gamla Uppsala hängdes djur i heliga träd, som offer till asagudarna. De hedniska aseror, som Jesaja varnar för, var heliga träd och träpålar. Aseran, ett av Astartes namn nämns också i Bibeln. Assur var högste gud i Assyrien, som idag bara heter Syrien. Ordstammen ”as” finns runt hettiternas gamla rike, där inga turkar fanns förrän på medeltiden. Kommer det därifrån? Är det indoeuropeiskt?

Idén om Himmelshavet är ett arv från en forntid, då en liten mänsklighet delade gemensamma föreställningar med ursprung i istiden och dess grottmålare. När nya idéer uppstod, spreds de och civilisationernas kulturer vävdes ihop med varandra.  Inga kulturer är egentligen främmande. Då vi kallar dem så, är det p.g.a. deras representanters låga bildning.

Idéerna må betvivlas, men deras ålder kräver respekt. Vi har historiska urkunder, som beskriver det forntida tänkandet. Det är ett världsarv att bevara!

Radikala kulturtalibaner vill bränna kulturmonumenten. De fromma (t.ex. bosättare) vill förvanska dem, så att de kan tolkas som bevis för deras tro (politik). Så går de bara att tolka, om urkunderna beskriver den forntida historien. Innehåller de ”bara” myter och allegorier som beskriver esoteriska läror, är de politiskt värdelösa.

Det som kan reta dessa bibelläsare, är påståendet att Röda Havet är en felöversättning av Sävhavet. Moses och hans israeler gick igenom Himmelshavet! Det var det som öppnade sig, och lämnade väg mot det förlovade landet, en ny tillvaro. Det kan vara en gammal reinkarnationsberättelse, som stoppats in i texten. Det här är bara ett påpekande om en möjlig hypotetisk tolkning.

Jämför med ”nära-döden”-upplevelser, i vilka en tunnel öppnar sig till en annan tillvaro. Den upplevelsen var det antagligen våra istida schamaner som först berättade om. Kanske var det för 40.000 år sedan, kanske tidigare. Andra Mosebok kan vara en omtolkning av den Egyptiska Dödsboken till allegorisk form.

I moseböckerna sägs jordelivet omfatta upp emot tusen år: Metushelachs hela livstid blev 969 år; sedan dog han (1 Mos 5:27). I moseböckerna blir folk flera hundra år, innan de hamnar någon annanstans. Om ”annanstans” står det i Bibel 2000: ”Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån” (1 Mos 5:24).

Att han inte skulle finnas mer nämns varken i 1917 års eller i Karl XII’s Bibel. Båda skriver i stället, att han inte mer blev sedd. Tillägget ”fanns han inte mer” befriar från frågan ”Vart blev han tagen?”

Man anar därför politiska direktiv om vad som får stå i Bibel 2000: Eftersom folk vill tro på det som står däri, måste det stå ”rätt”, och vi är inte intresserade av att veta, vad textens upphovsmän trodde! Något politiskt intresse för forntida kulturhistoria finns inte. Inte heller finns som förr intresse för ”rätt teologi”. Nu skall det vara rationellt och förnuftigt.

Men de svar jag vill ha ur texterna är: Så trodde man för väldigt länge sedan. Så såg världsbilden ut då. Och det verkar som om man mycket långt tillbaka trodde på själavandring och flera jordeliv. Det innebär, att Gamla Testamentet växte fram ur ett stort och omfattande kulturarv, som samlades ihop från hela den då åtkomliga världen. Spåren av de tankevärldarna finns i texten.

Författarna talade sina förfäders språk, och förfäderna var hedningar. Även judarnas! Det står i Bibeln (Jos 24:2). Särskilt moseböckerna är skrivna på ”hedniska” och den som inte förstår ”hedniska” förstår ingenting. Religiösa får inte känna till hedniska, för sådant är orent och synd!

Någon gång dök en teolog upp i min tidning och skrev om Moseböckerna. De sades innehålla många ord, som inte finns i någon annan samtida text. Man gissar vad de betyder!

I vissa fall finns liknande ord i andra texter skrivna på lagom besläktat språk tusen år senare – eller tidigare. Men gör en jämförelse: Kan man tolka runor utifrån kunskaper om andra indoeuropeiska språk, nutida ryska eller Caesars latin?

Teologen skrev om ord från murarnas yrke. Gud skulle alltså ha murat världen. Inte orimligt, att ett allegoriskt språkbruk skulle finnas där, men man har inte fått till det i översättningen, utan bara hoppat över de orden.

Utan nödvändiga kunskaper har jag inte kunnat kontrollera påståendena, men jag har senare läst, att jeru är ett fornsemitiskt verb med betydelsen bygga med sten. Salem är en kanaaneisk kärleksgud (ev. -inna). Jerusalem betyder då ”Byggd med sten åt kärleken”. En kärlekens befästning. Det låter inte orimligt.

Det där skulle placera vår religions rötter i megalitkulturen. Den är i Västeuropa minst ca 6.000 år gammal. Man har numera hittat upp till 12.000 år gamla stenbyggnader i Mindre Asien. Den oförgängliga stenen blev material i religionens symboler. Gudarna byggde världen, och så skulle våra förfäder immitera dem. Stads- och statsbygget blev religionens yttring.

Annonser