Metoo: Vad gjorde Paulus?

Etiketter

metoo

Vi människor bär oss åt.

Jag har läst tidningarna. Det har varit mycket om sex. En minister utreds av åklagare för sexuellt ofredande. Och så stod det om den store regissören, som förgrep sig på en 13-årig pojke. Ja, flera pojkar.

Jag har förut berättat, att jag som femåring såg större barn hålla på med pussar och sådant. Jag och en jämnårig flicka var överens. Sådant äckligt skulle vi aldrig syssla med. För sex är ju äckligt, om man inte drabbats av hormoner. De fungerar som sprit eller knark. Man blir galen, fast kanske inte alltid så här galen. Spruta tjejen i ansiktet? Äckligt!

Nu har jag blivit gammal. Mina hormoner har tagit slut och jag har återfått mitt förstånd.

Fast kroppen fungerar rent allmänt väldigt dåligt. Jag är slö och trögtänkt. Orkar bara vara dum i huvudet. Galen orkar jag inte längre vara. Kvinnor och barn behöver inte oroa sig. Jag minns dock, att vi blir galna och äckliga mellan puberteten och ålderdomen. Ibland håller dock galenskapen i sig till döden tillsammans med andra underlivsbesvär.

Av det jag läser tycks övergreppen vara traumatiska för offren. Jag minns att jag själv äcklades när jag var ung och galen. Hormonerna räckte inte till, om den kvinna som tittade på mig var alltför ful eller gammal. Egentligen hade jag som tonåring orimliga krav. Och fantasier. Det är väl en del av galenskapen. Nu slutar jag skriva om det. 

Vilken synd handlar det här om?

När jag läste tidningarna, rann en tanke upp i huvudet. Varför skrev Paulus som han gjorde i romarbrevet? Det jag tänker på står i sjunde kapitlet och börjar i vers fjorton (Rom 7:14ff). Han rör ihop det, så jag delar upp det i korta bitar. Man får ändå grubbla lite. Gör det! Efter varje stycke.

Bibeltext. Pudlar Paulus? Krishantering?

Läste du rubriken: ”Pudlar Paulus? Krishantering?” Om inte, gör det innan du läser vidare!

”Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.

Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.

Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag.

Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?”

**********

Vad är det för synd, som bor i vår köttsliga natur? I oss. Den ligger i strid med lagen i vårt förnuft (samvetet). Synden i våra lemmar? Vi är dess fångar, slavar. Paulus budskap är: ”Det var inte jag, som gjorde det! Det var synden! Något jag inte hade kontroll över.” Vad hade Paulus gjort?

Och vad gör vi åt det?

(Som vanligt försöker jag tolka bibeltexten, så att den blir logisk och begriplig. Jag försöker förstå hur Paulus tänkte och vad han egentligen trodde på. Kanske har jag lyckats. Välj själv vad du vill tro.)

Den lag, Mose Lag, som Paulus så ofta angriper, blir plötslig något gott: Ett religiöst regelverk, som håller alla galningar i nacken. Det behövs. Men det strider mot det jag hitintills kommit fram till i mina tolkningar.

Ni som läst mina tidigare utläggningar vet min åsikt. Paulus vill att vi skall göra det vi tror är rätt! Just det, det vi tror(!) är rätt! Samvetet är Gud, såsom vi är i stånd att uppfatta honom (Rom 14, särskilt vers 4). Våra skilda och ofta mycket olika förståndsgåvor innebär då överraskande, att det ser ut som om vi har var sin Gud (Rom 14:4).

Det får Paulus att tala om de som är ”svaga i tron”. Alltså de svagsinta, de som är svaga till förståndet. De som tror att ”svaghet i tron” är oförmåga att tro på galenskaper, mirakler och vidskepligheter. Vad var det gamle pastor primarius Ludvig Jönsson sade till ateisten, som förklarat varför han inte kunde tro: ”En sådan Gud tror inte heller jag på.”

Innebörden blir: Handla i tro, följ samvetet ”… utan att sätta er till doms över olika uppfattningar” (slutet av Rom 14:1). ”Var och en skall vara fast i sin övertygelse (slutet av Rom 14:5). Paulus avslutar fjortonde kapitlet med: ”Låt din egen tro vara en sak mellan dig och Gud. Salig den som inte behöver döma sig själv för det val han träffar” (Rom 14:22), och ”Allt som inte sker i tro är synd” (Rom 14:23, slutet).

Paulus tar upp det då aktuella problemet med tron att mat kan vara oren (Rom 14). Tror någon att det är mot Guds vilja att äta annat än grönsaker, skall han bara äta sådana.

Det är detta krav på tro, att det vi gör är rätt, som de svagsinta ändrat till följande: Om du tror på mirakler och jungfrufödsel, så kan du ljuga, stjäla, våldta och mörda. Du har ju handlat i ”tro”, och då är din handling inte synd.

Det är ganska nära Rasputins åsikt. Hans sätt att tänka ledde till lika usla resultat. Rasputin läste Paulus (Rom 5:20, andra meningen) och tolkade: Du bör synda så mycket du kan! Ja, visst går det att tolka så. Men fel är det!

Jesus hade förklarat all mat ren (Mark 7:19, Apg 10:15, 11:9). Gud har inte skapat något orent. Kristna får äta skinka! Jesus och Paulus underkänner alltså Mose Lag! Följ samvetet i stället! Handla i tro enligt ditt förnuft! Lyd samvetet, din Gud! Det är den lydnaden Paulus talar om, ingen annan!

Men allmänt är numera den vanligaste svagsintheten, att du skall tro på en viss text. Då handlar du i tro, när du bombar, skjuter och halshugger. Samvetet ses då som Satan, som försöker förvilla dig.

Skam tar dig!

Handla i tro på att Gud uppenbarar sig i ditt inre, i ditt förnuft! Här dyker ett problem upp. När vi blir galna, har vi inget förnuft. Då måste vi ha Lagen! Men inte de ständigt ifrågasatta och tandlösa bestämmelserna från riksdagen. Vi dårar behöver ett religiöst regelverk som har Skammens Ängel – den med glödande järn – som torterande bödel.

För dåren är Lagen något nödvändigt och gott. Eftersom vi dårar är som vi är, behöver vi den. Här har vi en förklaring till Paulus motsägelsefullhet när det gäller Mose Lag.

Skam är ett av Djävulens många namn. Skam anses vara den mest nedbrytande känsla, som vår personlighet kan utsättas för. Skammen dödar vår själ. Skam torde vara det värsta hot, som vi kan utsätta en människa för. I alla kulturer väljer människor ofta döden framför skammen.

Men som jag också skrivit, det är bara Gud som finns! Det stora Medvetandet. Allt som finns, det finns i medvetandet. Vår Gud är en förtärande eld (Heb 12:29). Hos kanaanéerna bar Han namnet Molok. ”Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Heb 10:31). Det är GT’s hämndlystne dundergud bakom det brinnande samvetet och dess skam.

Avslutningsvis: När Fan blir gammal blir jag religiös.

De rysliga ruserna i Roslagen

Etiketter

historia, medvetandet, språk

Vad betyder ordet ro? Lugn och ro säger oss varför en kyrkogård i Danmark är en rolig plats. I Sverige är ett tivoli en rolig plats. Fast vi kan även ro en båt. Det gjorde vikingarna. Just detta ro intresserar mig.

Att söka på ordets etymologi ger inte mycket. Ro dyker upp som en sjöterm och kan vara släkt med något grekiskt ord, men jag kommer inte längre. Nå, varför intresserar jag mig?

R-ljudet rapporteras från utomkroppsliga och nära döden-upplevelser. Jag har därför kastat fram hypotesen, att ordet religion är onomatopoetiskt. R är själens ljud, då den lämnar kroppen. Ligare är latin och betyder binda. Religion blir då ”Den i materien bundna själen”.

Det är det i materien bundna medvetandet, som det handlar om. Medvetandets två delar är ju själ och ande, den logiskt grubblande och den ologiskt tyckande och värderande. Den logiskt ordnande själen och den kaotiskt älskande anden. Själen ser makt som rätt, och pengar som mål och mening. Anden håller på med samvete, etik, skönhet och annat, som elaka själar ofta ser som idioti.

Själen är en jävel som slungats ned från Himlen och fängslats under jordens bojor. Anden kommer efter för att frälsa själen. Gud är ande, helig sådan, och den som fylls med helig ande kallas Kristus, den av ande smorde. Det där bör man känna till, om man vill förstå vissa texter.

Gud beskrivs ibland som ett himmelshav, ett stort medvetande, som vi är droppar av. I Havet finns all kunskap. När vi söker kunskap kan det ses som en färd genom Havet. Vi kämpar vid årorna. Vi ror.

Låt oss beskriva världen som materialiserat medvetande. Vi kan även säga ”fruset” medvetande. Eller också säger vi att materien är en aggregationsform av medvetande. Allt är samma sak. Då kan vi se färden genom världen som ett sökande efter kunskapen i det fasta medvetandet. Vi vinner erfarenhet när vi utforskar världen.

Vi ser alltså då vår världs materia som 1) materialiserat medvetande. Vi kan också beskriva materien som 2) en aggregationsform av medvetande. Vi kan även välja orden 3) ”fruset” medvetande.

Det jag nu undrar är om våra tidiga förfäder en gång tänkte så. Har ordet ro en gång varit synonymt med att tänka, att grubbla och att söka? Vi kallades ruser en gång i tiden. Ordet antas hänga ihop med Roslagen och rodd. Nationalistiskt säger vi att vikingarna drog österut och grundade Ryssland, som alltså skulle fått sitt namn av oss.

Men om ro betydde tänka, om det är medvetandets r-ljud, då är ordet mycket äldre än vikingarna. Då är det äldre än det indoeuropeiska språket. Då tog ryssarna ordet med motiveringen att de också är de tänkande. I den riktigt gamla slaviskan hade de nog redan ordet med den betydelsen. De hade fått ordet från folkens gemensamma urtid. De blev möjligen påminda påminda om saken av ruserna.

I Indien finns folkslag som kallas naga. De var huvudjägare, som konverterade till kristendomen. Ordet naga betecknar också själsväsen. De avbildas som ormar med människohuvuden. Googla på ”naga” och läs mina tidigaste inlägg! Det är alltså inte bara vi, som betecknat oss själva med sådana ord, som betyder tänkande själ.

Observera att de slaviska språkens ord för tyskar betyder ”de som saknar språk”. Därmed menades nog ”begripligt språk”. ”Vi själva”, oavsett vilket folk vi är, tillhör de tänkande och talande.

Urtiden. Jag har förut skrivit om solguden. I Egypten hette han Ra. I äldre litteratur stavades namnet Re. Hur transkriberas en hieroglyf? Hans kungliga söner, de regerande, kallas rex, roi, rej, res, raja, ras, regin o.s.v. Jag fortsätter att upprepa mig.

Även detta har jag skrivit om förr: Asaguden Rig tros vara en bronsålderns solgud, som ärvdes in i asaläran. Stamfader till alla människosläkten. Medvetandet? Ja, det blir väl inte fel. Här några länkar för den som vill söka vidare på egen hand.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ruser

https://sv.wikipedia.org/wiki/Rutenien

Skall jag spöka?

Etiketter

verkligheten

Ibland skriver jag kommentarer. Här finns en annan bloggare, som en del av er kanske vill läsa. Min kommentar finns där, men också här:

Min kommentar

Jag klickade på länken ”kognitiv bias”, som du har uppe i texten, och hittade ordet ”verkligheten”. Vad är det?

Du grubblar på det jag grubblat på. Jag har grubblat på mycket annat också, och ändrat åsikt och omformulerat mina tankar.

Solipsismen tycker jag snubblar på logiken. Om jag bara är en fantasi, ett bedrägeri, vem är det som blir lurad? Ett bedrägeri skapas, för att bli lurad att tro på sin egen existens? Skapas hur då och av vad?

Svaret: ”I och av materien” placerar materien i rollen som ”det verkliga”. OK! Då får det vara det, men kosmologen Max Tegmark (googla) och andra fysiker hävdar, att elementarpartiklarnas ännu mindre beståndsdelar, dvs. kvarkar, strängar och sådant är matematiska abstraktioner.

Abstraktion betyder tankefoster, och sådana är produkter av medvetande. De är medvetande. Alltså är materien en aggregationsform av medvetande. Tanken är en annan aggregationsform. Vattnet har tre aggregationsformer, fast, flytande och gas, eller som vi säger is, vatten och ånga.

Medvetande och materia är då samma sak, verklighet. Ånga och is är också detsamma, vatten. Men ingendera kan du se eller känna, du kan bara veta det.

Medvetandet har en egenskap, det reflekterar. Den materiella världen är därför en avspegling av oss medvetanden. Likaså är vi avspeglingar av allt medvetande omkring oss, av andra människor och av världen. Vi är en avspegling av miljö, föräldrar, lärare, ja allt.

Vi avspeglar varandra. Allt är verkligt! Du och jag är verkliga. Vi lever i verkligheten. Är det en rimlig, logisk och förnuftig slutsats, som du kan tänka dig att tro på? Eller är jag, som det heter, ute och cyklar?

För övrigt, materia och energi är samma sak, verklighet, och enligt termodynamiken kan energin inte utplånas. Då kan inte medvetandet det heller. Medvetandet är också verklighet.

Nu är jag gammal nog för att snart få reda på om det stämmer. Jag vet inte om jag kommer att kunna, men om, vill du då att jag skall komma som ett verkligt spöke och berätta?

Är det fel att dö?

Etiketter

historia, politik, religion

Att bli mördad

Jesus tog tämligen lätt på det där att bli mördad. Bry er inte! Mördaren kan bara döda kroppen. Er själ kan bara Gud döda (Matt 10:28). Abortmotståndarna tror inte på Jesus ord. De är så våldsamt upphetsade över den fysiska döden.

Lite teologi

Strax innan påpekar Jesus vad som sker när vi dör och förenas med Gud. Om vi använder skapelseberättelsens liknelse om Djupet, säger vi, att vi droppar av medvetande blir ett med Havet. När vi blir ett med det stora medvetande som är Gud, får vi veta allting (Matt 10:26)! Allt skall uppenbaras! Men denne Gud är även samvetet!

Då kommer Samvetet med makt och bränner ihjäl de samvetslösa själarna (Mark 9:1, 13:26, Matt 24:30, Luk 21:27, Heb 10:27+30f). Det står ”överallt”! Men de goda förenas och blir ett med Gud. Läran tycks alltså vara, att mördarna firar sin seger i en värld, vars Gud är deras mordoffer: ”Allt vad ni gjort för/mot den minste av dessa mina bröder, det har ni gjort för/mot mig.” (Matt 25:40)!

Gud säger alltså att Han tar de sina, offren, och går. De onda, mördarna, blir kvar för att skapa sitt eget helvete. Skulle en större mängd människor på allvar börja tro på detta, får mördarna problem.

De flesta judarna var inte etniska judar

De kristna räknades från början som en judisk sekt. Judiska sekter fanns det många av och de kristna var troligen en stor sådan. Det blev därtill fler och fler proselyter, hedningar som konverterat, i alla judendomens olika sekter.

Gammal hedendom sågs som direkt larvig, som pinsam vidskepelse, hett omfamnad av den stora gruppen ”rännstenens folk”. De bildade såg med förakt på riterna. Kulturhistoriker berättar gärna om hur pipande möss fick påverka viktiga beslut. Sådant fördöms starkt och upprepat i judendomen (3 Mos 18:21, 19:31, 20:6,27; 2 Mos 22:18; 5 Mos 18:9-12; 2 Kung 17:17).

Judarna slapp kejsarkulten. De slapp dyrka kejsaren som sin gud. Den friheten var säkert mycket frestande för den bildade eliten i riket. Det räckte med måttlig bildning. Det var inte mycket som krävdes för att vara elit bland rännstenens folk.

Den friheten retade den högsta samhällstoppen. Den såg kejsarkulten som en lojalitetsförklaring. Makthavare gillar än idag inte opposition! Makthavare mördar fortfarande gärna oppositionella.

Jag har tidigare skrivit, att när det judiska kriget startade, var sex millioner romerska medborgare judar. Det var ytterligare flera millioner judar, som inte var romerska medborgare. Bland konvertiter och kristna fanns dessutom säkert flera millioner slavar.

Plötsligt får vi en förklaring till varför kriget pågick åren 66-70. Lika länge som WWI. Imperiet hade 70 millioner innevånare. Den storleksskillnad vi vanligen tänker på är orimlig. De små landskapen runt Jerusalem jämförda mot Imperiet, liknar halva Danmark mot Tyskland år 1940. Då besegrade Tyskland hela lilla Danmark på två timmar.

Värre än stormningen av Capitolium

Damnatio memoriae, en censurens orgasm, pågick efter kriget under långt tid. Det är väldigt lite, som vi idag vet om vad som egentligen hände. Men romarriket fick problem. Civilisationen begick självmord genom morden och föll ned i medeltidens mörker. Det var en alltför stor andel av den bildade eliten som utplånades. Med dem utplånades också teologin och filosofin.

Det vi har, som kallas så, förtjänar knappast att benämnas med så fina ord. Det kejsar Konstantin lyfte fram var den gamla vidskepelsen. Den fick namnet kristendom. Du måste söka djupt, om du skall finna någon riktig kristendom begravd under avfallet i rännstenen.

Rasismens rötter

Rasismens idé är ju, att vissa människor är lägre stående än andra. Vi är bättre, ni är sämre och de är sämst. Vi lyfter upp oss själva till övermänniskor. Det här kan formuleras på flera olika sätt. Innebörden är ändå densamma.

Det slår mig, att de här idéerna hela tiden funnits i våra mer tvivelaktiga religiösa föreställningar. Kastsystemet i hinduismen är välkänt. Orenhetsreglerna, som judendomen troligen ärvt från äldre religioner, stämplade andra (hedningar) som orena. Detta skapade antisemitism i betydelsen judehat hos romarna.

Men vilka var det då som var rasister? Judarna eller romarna? Även muslimerna har ärvt dessa föreställningar om orenhet från forntiden. Likaså har kristendomen haft sekter med orenhet i teologin. Särskilt ”synderskor” kunde förklaras orena och stötas ut ur gemenskapen. Jag minns vagt en sådan scen ur en film om livet i USA’s bibelbälte.

Mest känt är dock de svartas orenhet. Att släppa in dem i församlingen var anstötligt. Segregerade kyrkor. I negerslaveriets början var tanken, att svarta skulle kunna vara kristna, anstötlig hädelse. Då kunde man lika gärna ge den heliga nattvarden till kor och grisar.

Buddhister tycks inte heller vara immuna mot hat och känslor av förakt. Rohingyerna i Myanmar betraktas knappast som människor av majoritetsbefolkningen. Religionen är ofta bara ett språk för att motivera och formulera nedvärderingar, förakt och hat. Darwinismen (”vetenskapen”) är ett annat språk. Vi talar olika språk, men översättningarna är ofta exakta i att bära fram förakt och hat.

Det är samma nedvärdering och förakt, vare sig vi talar darwinska eller teologiska. Men nu finns det en skillnad. Vi har religionsfrihet! Därför får vi ösa hat över våra medmänniskor, om vi talar teologiska.

Någon vetenskaplig frihet finns dock inte. Talar vi darwinska är vi rasister och hetsar mot folkgrupp, när vi öser ut vårt hat. Vi får inte ha fel vetenskapliga teorier! Det är straffbart. Varför denna skillnad?

Varför är alla religiösa övertygelser heliga och okränkbara? Varför får andra trosföreställningar, vissa så kallade vetenskapliga teorier, inte framföras?

Jag tvivlar inte på, att vi har fel, när våra övertygelser får oss att spy ut hat mot andra. Det gäller både när vi säger att Gud kräver hat (jihad och korståg) och när vi säger att vetenskapen kräver hat (insatskommandon och slutgiltig lösning).

Men kan vi förbjuda folk att ha fel? Skall vi straffa dem för det? Kan vi inte i stället ha en lag, som kräver att de skall lyssna på och lära av de som vet bättre? Blir det för dyrt?

Jag avslutar med påpekandet att det var sadducéerna, som ropade: ”Korsfäst!” Det var inte judarna, som dödade Kristus för hans hädelser, det var sadducéerna! De bar fram hatet. De stred för orenhetsreglerna i Toran. Fariséerna ropade: ”Halleluja!” Ur deras skara kom Jesus och kristendomen med budskapet: ”Gud har inte skapat något orent.”

Det är hatet som kommer ur munnen som gör oss orena. Tungan är en eld från helvetet. Ni som läst lite i Bibeln känner igen det. Läs även föregående inlägg!

Nazismen och Jantelagen

Klok som en pudel?

Rasismen diskuteras. Det är inte riktigt mitt intresse, men jag blir lite störd, när jag ser debatten. Jag saknar klara definitioner. Men en sådan finns: Om en rasistisk nedvärdering av andra motiverar massmördande, har rasismen blivit riktigt elak och kallas nazism.

En slavhandlare som tillämpar rashygien för att avla fram starka slavar är inte nazist. Han saknar ideal och är bara girig. Nazisten är en idealist! Han vill skapa en bättre värld med bättre människor. Det tror han är möjligt genom att avla fram övermänniskor och utrota de mindervärdiga.

Biologiska egenskaper knyts till våra gener, vårt DNA. Nazismen knyter önskvärda och icke önskvärda egenskaper till ”människoraserna”. Men det saknas tillräckliga biologiska skillnader, olikheter i DNA, för att vi skall kunna tala om människoraser. Skall vi jämföra med hundar, så är vi en aning olikfärgade pudlar allihop.

Dålig jämförelse eftersom pudlarna räknas som intelligenta.

Tror du att du är något?

Det verkar som om påståendet, att det finns kulturella skillnader, ibland räknas som rasism. Är det vårt DNA, våra gener, som styr vilken kultur vi har? Vilka politiska åsikter eller religion vi har? Är frimurare, kommunister och konstnärer tre olika raser, som kan korsas? Nä, lägg av! Nu blir det löjligt.

Eller menas, att värdering av existerande kulturella skillnader är rasism? (Vart tog genetiken vägen där?) Det innebär i så fall, att det finns en jantelag, som dömer oss som rasister: ”Ni skall inte tro att ni är något!”

Alla religiöst troende blir då nazister. Är jag troende, anser jag antagligen att jag har rätt. Har jag rätt, är jag bättre än dig, som har fel. Kristna, muslimer, hinduer och buddhister är då olika ord för rasister. De politiskt övertygade, fascister, kommunister, anarkister, liberaler med flera, de är också rasister.

Mona Sahlins budskap i debatten om det finns någon svensk kultur var: ”Vi skall inte tro att vi är något!” Hon har fått en del intern kritik i partiet för sitt tänkande. Två kända Göran lär ha muttrat något.

Jag är bättre därför att jag är sämre!

Alltså: Alla tror att de är något, om de har rätt. Då tror de, att de är bättre än andra. Endast de, som tror att de är sämre än andra, har rätt. Då anser de sig vara bättre än andra. Och då är de också rasister!

Logiken bakom resonemanget, som leder till slutsatsen att Mona är rasist, är fel. Om det faktiskt är så, att hon inte känner till svensk kultur, kan hon vända sig till ABF för att få hjälp.

Enligt Wikipedia lyder jantelagen så här på svenska:

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag har kommit fram till, att för dem som talar om svensk kultur, gäller följande formuleringar:

1. Vi skall inte tro att vi är något.
2. Vi skall inte tro att vi är lika goda som andra.
3. Vi skall inte tro att vi är klokare än dem.
4. Vi skall inte inbilla oss att vi är bättre än andra.
5. Vi skall inte tro att vi vet mer än andra
6. Vi skall inte tro att vi är förmer än andra.
7. Vi skall inte tro att vi duger till något.
8. Vi skall inte skratta åt andra.
9. Vi skall inte tro att någon bryr sig om oss.
10. Vi skall inte tro att vi kan lära andra något.

Hoppsan! Jantelagen förbud mot rasistiska idéer om oss som übermenschen förbjuder svenskt bistånd i form av utbildning. Våra försök kommer att misslyckas och eventuellt orsaka skada, se §§3,4,5 och 10! Att samma sak gäller varje form av annat bistånd klargörs i §7. Medlemskapen i alla organisationer som FN, EU, WHO förklaras helt överflödiga i §9.

Nej! Jag tror vi skall överge jantelagen! Den innebär, att varje debatt skall föras med invektiv: Du är nazist, rasist och allt annat av den sorten!

Jag vill nog påstå att debatt skall innebära att jag hävdar, att jag har rätt och att du har fel. Du skall inta ståndpunkten att du har rätt och jag har fel. Därefter argumenterar vi utan invektiv. Vi pekar bara ut varandras dumheter och vår egen genialitet.

Det måste vara en mänsklig rättighet att tro på sig själv. Likaså är det en mänsklig rättighet och plikt att byta åsikt, om vi kommer fram till att vi haft fel. Jag har förut hävdat, att det är livets mening, om en sådan finns. I så fall gäller följande:

Vi är här av en orsak. Den är att lära oss något. Vi skall äta av kunskapens frukt, kunskaper och erfarenheter. Vi inser då att vi haft fel förut. Det skall vi erkänna, när vi kämpar med samvetet! Vi skall ångra hur fel vi tänkt och gjort. Sedan skall vi bättra oss! Enligt kristen tro blir vi då förlåtna. Sedan får vi se vad som händer.

Att förneka och förkasta gammal tro och byta ut sådan kan då aldrig vara hädelse. I Bibeln beskylls Jesus för att häda (t.ex. Mark 2:7). Han tillåter hädelser (Mark 3:28). I gnostiska skrifter kallas han hädelsernas man. Om du vill omfatta den kristna kulturen, skall du följa honom i fotspåren.

Det gäller särskilt kristna med en okristlig tro, som de tror vara kristen. När du förstått och insett, svär du åt din gamla tro.

Den etiken eller filosofin kan även ateister omfatta. Du behöver väl inte tro på Jesus för att lära dig något! Att acceptera kunskap och djupare insikt borde ingå i svensk kultur (= vanor). Att kalla kunskap ”fake” och konspirationer bör inte ingå.

De pedofila sadducéerna i katolska kyrkan

Prästämbetet

De senaste dagarna har jag flera gånger läst den här artikeln om pedofilin inom kyrkan i Frankrike. En del av artikeln är vittnesmål av Olivier Savignac. Som 13-åring blev han utsatt för sexuella övergrepp av en präst. Jag saxar ur artikeln, där Olivier råkar sätta fingret på kyrkans teologi, när han säger: ”… prästen, den heliga som inkarnerar Gud, som när han talar är Jesus.” Det repeterar vi:

”… prästen, den heliga som inkarnerar Gud, som när han talar är Jesus.”

Olivier Savignac förklarar med dessa ord hur svårt det är att anklaga en präst för något. Den här skandalen har pågått i många sekler, och debatteras idag av många. Här till exempel, där skribenten Bitte Assarmo och en kommentator tycks mena att de ”som respekterar den katolska kyrkan är katoliker som förstår skillnaden mellan katolsk teologi och de som driver kyrkan”.

Det är de senare, vissa präster och andra, som är pedofiler. Katolsk teologi skulle alltså inte vara en av orsakerna till oreda i kyrkan. Här håller jag inte med, och jag vill dra fram den syn på prästämbetet, som jag vill ge skulden för att pedofierna och även andra rövare får fritt fram. Det är en syn på prästämbetet, som är äldre än den kyrka, vilken för nästan två tusen år sedan började som en riktning inom judendomen.

Den synen på präster angreps av många fariséer, av Johannes döparen (”Huggormsyngel!”), av Jesus (samma ordval) och av aposteln Paulus (”Jag som ingenting är!”). Ordet apostel användes som prästtitel i den tidigaste kyrkan. Paulus är i sina angrepp på villolärare särskilt tydlig med att kyrkans prästsyn strider mot läran:

”… jag är inte på något sätt underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag ingenting är” (2 Kor 12:11).

”Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv” (Gal 6:3).

”Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:2).

Katolska kyrkans syn på prästämbetet strider mot Bibelns ord! Paulus menar inte sex, när han talar om kärlek. Olivier Savignac beskriver den obibliska teologins onda konsekvenser.

Bakgrund

I Wikipedia ges alternativa stavningar av ordet saddukéer, Jesus värsta fiender bland judarna. De och deras anhängare var de som ropade: ”Korsfäst!”. De var de enda, som lyckades provocera Jesus att tillgripa våld. Ja, ni känner till hur han rensade templet (Joh 2:15). Han gjorde sig en piska, att göra det med. Läs själva!

Jag har redan skrivit om sadducéerna. Förutom från Wikipedia kan vi läsa om dem i Bibelns uppslagsdel, under stavningen sadduké. Det för oss viktigaste är att de var en prästaristokrati, som ingick i samhällets elit av rika och mäktiga. De gjorde tempelkulten inkomstbringande.

De var kejsarens vänner. De var öppna för behaglig grekisk-romersk kultur men ändå stränga när det gällde fåniga och exkluderande renhetsregler. Sådana gav sadducéerna välkomna möjligheter, att se ned på folk. De tycks ha gillat att trampa på andra. Korruption, ekonomiskt utnyttjande och narcissism är passande ord.

Narcissism är besläktat med messiaskomplex och nämns tillsammans med psykopati. Klickar ni på länkarna hittar ni även gudskomplex och annat storhetsvansinnigt. På tal om psykopati kan ni även söka er till mina skriverier om ordet psychikós, som Paulus använde sig av, när han beskrev teologiska motståndare.

Kom ihåg, att Jesus skapade en riktning inom judendomen. Han var en folklig förkunnare, som utgick från de fariséer, som var sadducéernas viktigaste motståndare. Fariséerna var självlärda teologer, som försörjde sig med vanliga yrken. Den berömde Hillel, som jag nämner i detta inlägg, försörjde sig som vedhuggare. Det kan ni läsa om i engelska Wikipedia.

Det pågick en utveckling inom judendomen. Några sekler tidigare hade Jeremia och andra profeter kämpat mot barnoffer. Abrahams besök på Moria berg, för att offra Isak, var den första revolten mot den gamla kanaanéiska religionens hemskheter.

Hebréerna var länge hedningar, innan många av dem blev vad vi menar med judar. Då tänker vi på fariséernas teologiska utläggningar och inte på sadducéernas blodiga offer. De stammar från tiden i Babylon och även från ett ursprung i de hebreisktalande kanaanéernas dyrkan av Molok och andra avgudar. Bara de värsta antisemiterna har de senaste seklerna yrat om blod i synagogorna.

Sadducéerna representerade en äldre och fortfarande tämligen hednisk tradition inom den religion, ur vilken Jesu lära framträdde efter fariséernas moraliska, filosofiska och teologiska framsteg. För sadducéerna skulle bara Moseböckerna gälla, och senare tankar ville de inte godta!

Det bör innebära ett avståndstagande från både de stora och de små profeterna! Men Jeremias texter har hjälpt mig att förstå Jesus ord. Att förkasta dem är att förkasta Jesu lära.

Enligt sadducéerna krävde Gud blod! Uppståndelsen trodde de inte på (Mark 12:18) och inte heller belöning eller straff efter döden. Jesus lära blir i det perspektivet en direkt fortsättning på ”vår” fariséiska judendom.

När jag ser på Lärans utveckling, påminner det om hur Sveriges Lag utvecklats. 1734 års Lag är den svenska lagrevision som är grunden för den nu gällande lagstiftningen. För mindre än 200 år sedan hade vi ”förstärkt dödsstraff”, stympning av kroppar. Tortyr förbjöds 1734, med vissa undantag. De upphävdes helt först 1868.

Sadducéerna bar alltså på en variant av den gamla hebreiska hedendomen. Den skiljde sig drastiskt från sina motståndares lära. Fariséerna och Jesus var idémässigt nära varandra. Kristendomen skulle nog fortfarande kunna sägas vara en judisk sekt, om inte … Ja, varför skall jag strax förklara.

Intressant är, att kyrkans tradition har gett oss en mycket negativ syn på fariséerna som falska och elaka. De var dock folket, de som stod och ropade ”Halleluja!”, när Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Sadducéerna, som ropade ”Korsfäst!” är bortglömda. Varför?

I sitt andra brev till Korinth angriper Paulus hårt ”de väldiga apostlar” som tagit kontroll över församlingen. De är villolärare. Han uppmanar till revolt! Trettio år efter hans död skriver biskop Clemens av Rom, apostolisk fader och räknad som den förste påven, ett brev till samma församling.

Det är det äldsta bevarade brevet i kristenheten, förutom de som ingår i Bibelns texter. För länge sedan fann jag det i svensk översättning på stadsbiblioteket: ”De Apostoliska Fäderna”. Elain Pagels har skrivit om det. Även hon har översatts till svenska, ”De Gnostiska Evangelierna”, W&W 1981.

Församlingen hade gjort uppror mot sina präster. Clemens fastslår att prästerna är tillsatta av Gud. Paulus hade betonat demokratin. Välj bland er! Men Clemens hotar församlingen med dödsstraff, om de inte återgår till Lydnaden. Sadducéerna från den av romarna år 70 krossade judiska nationen lyckades ta över den kristna kyrkan, troligen med Roms hjälp.

Det här innebar att kristendomen föll tillbaka till ett primitivare religionsstadium, då sumerer och semiter skapade små prästkungadömen. Sug på ordet präst-konung! Kyrkans lära blev inte ens judisk av fariséisk typ. Den blev sadducéisk judendom, övergångsformen mellan gammal hebreisk hedendom och det som skulle bli modern judendom. Det är idéer från Babylon, som fick profeterna att rasa mot ”den babyloniska skökan”.

Kristendomen blev monarkins och feodalismens teologiska ideologi. Påven är monark. Vatikanens konung. Italien har genom påvedömet ”den svarta aristokratin”, de släkter som adlats av påven. Sadduccéernas andliga rötter går tillbaka till de gudakonungar, som konkurrerade med faraonerna om gudomlighet.

Sadduccéernas acceptans av behaglig grekisk-romersk kultur, får mig att tänka på grekernas syn på pedofili och hebefili (dragning till tonåringar). Det här problemet är alltså äldre än kyrkan. Via sadducéerna, Jesus fiender, har den ärvt hedendomen. Då är kyrkan inte längre en judisk sekt, men inte för att den följer Jesu lära, utan för att den strider mot den.

Vad tror prästerna på?

Etiketter

historia, politik

Är det inte så att …

Präster borde väl tro på Jesu Kristi återkomst för att döma levande och döda. Så står det skrivet och det har de lärt sig. Då borde de bokstavligen vara döskrämda från att synda.

Men …

Sedan decennier har jag matats med historier om katolska präster, som förskingrat kollekten för att bygga villor åt sina utomäkten-skapliga barn. Jag har alltså träffat arga och ironiska invandrare från Europas katolska länder. Sådana här synder verkar vara värst, där kyrkan är starkast, men ibland kan det hända saker även i sekulära Sverige.

Det här med sex är ju en stor synd. Särskilt normalt sex. Prästerna tycks per definition se pedofili som små synder. Offren är ju små. Nunnor och andra vuxna kvinnor är större, och de ekonomiska konsekvenserna blir lätt stora. Det är synd!

Svenska språket ger oss här en betydelseglidning på ordet synd. Tycker prästerna att synd skall definieras så, har de definitivt gått vilse i teologin.

I mitt bloggande skapade jag kategorin ”Teologins Rövare”, när jag skrev om en ekonomisk fifflare bland Tysklands biskopar. Nedgrävda barnlik i mängd runt kanadensiska kyrkans gamla internatskolor för indanernas barn väckte nyligen uppseende.

Otukt, pedofili, stölder, fiffel, sadism och våld mot barn. Hur är det möjligt bland människor, som förväntas tro på en vredgad Gud, dom, Helvetets eld och eviga straff?

Varför?

Kan det vara så, att den teologiska utbildningen har en avkristnande effekt? Ju mer du studerar, ju mer inser du, att kyrkans lära är galen. Men har du investerat flera år och skaffat dig stora studieskulder, måste du ta jobbet och förkunna tron.

Kan det ha en demoraliserande effekt? Utbildningen mördar barnatron, och någon ny tro, en vuxen sådan, hittar de stackars prästerna inte. Utan tro blir många kriminella.

Felet tror jag är att den ursprungliga judisk-kristna filosofin utplånades av de villolärare, som både Jesus och Paulus varnade för. De tog över kyrkan med hjälp av kejsar Konstantin och andra politiska och teologiska rövare. Läran fylldes med vidskepelse, som fick ställning som helig tradition.

Det enda som är kvar är namnet Jesus Kristus och lösbrutna citat. Kyrkan kan inte ens förklara skillnaden mellan själ och ande. Men igår, lördag (2021-09-18) kunde Kulturkanalen i TV-programmet ”Romarriket: Vinguden Bacchus” presentera den viktiga skillnaden mellan ande/kaos/kärlek och själ/ordning/logik. Det som jag har skrivit så mycket om.

Kunskapen finns

Kunskaperna finns, det är bara det att kyrkan förklarade kunskapen vara hednisk. Dessutom påstod ordförklaringarna i Bibel 1917, att det grekiska ordet psychikós betyder fysiskt. Det måste det göra, annars strider Bibeln mot de frommas tro. Bibeltolkningen har blivit rena vanvettet.

Villolärarna

Villolärarna har jag antagit vara de sadducéer, som räknas som Jesus verkliga fiender. De utgjordes av den prästaristokrati, som kontrollerade av tempelkulten i Jerusalem. Deras anhängare var ”månglarna i templet”, de som ropade ”Korsfäst!”

De var kejsarvänner, som samarbetade med romarna. Med sitt anseende och sina kontakter kunde de ge församlingarna skydd mot förföljelser. Deras lärdom i Skrifterna var imponerande.

De tog över kyrkan och de gjorde kristendomen till monarkins och feodalismens ideologi. Nu måste kyrkan göra upp med sitt förflutna och rensa bort sadduceismen och den bysantinska vidskepelsen ur teologin, annars går den under.

Det är så jag uppfattar Ludvig Jönssons ord. Pastor primarius ord på radio, inte så långt före sin död (1985) var ett rop på hjälp. Vi måste hitta rätt på en teologi, som det går att tro på.

Numera går bara sex procent av Polens ungdomar i kyrkan. Prästbristen i det katolska Europa börjar bli stor. Ilskan växer. Våra präster här i Sverige saknar tydligen ofta kristen tro och dras mot Islam. Då försvinner de delar av den kristna läran, som trots allt blev kvar.

Sådana som Ludvig Jönsson valde att tro på Gud som den villkorslösa kärleken. En Gud som inte ser grymma laggärningar som goda. Börja med det, när läran skall rensas ren!

Vad då? Trosgemenskap?

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/biskop-vi-ar-ingen-asiktsgemenskap-vi-ar-en-trosgemenskap

Tro och åsikt

För många år sedan undrade pastor primarius Ludvig Jönsson vad vi egentligen tror på. Kyrkans gamla bekännelseskrifter är lite väl gamla. Vi kanske kan säga, att de formulerades på en världsbild, som inte längre är vår. Så vi tror inte längre, att vi förstår de där skrifterna.

Sedan 2013 har jag bloggat bland annat om egendomligheter i bibelöversättningarna. Skall en rimlig tolkning av Bibeln vara grund för tron, så saknar vi sådan. Vi har bara åsikter om vad vi skall tro, och de åsikterna är många.

Ansluter jag mig till biskopens stridsrop, ansluter jag mig till hans åsikt. Då kan jag lika väl ansluta mig till någon annan åsikt, eventuellt en åsiktsgemenskap. Det är väl en sådan biskopen tillhör, även om han kallar den trosgemenskap.

Skall vi ha ”partier” i kyrkan med olika bibeltolkningar? Eller skall ”partierna” ha olika åsikter om kyrkans organisation? Eller skall vi ha ”världsliga” politiska partier, som säger: ”Gud står på vår sida!”? Han är socialist, konservativ eller liberal!

(Rom 14) är nog klargörande. Till exempel det här: ”Låt din egen tro vara en sak mellan dig och Gud” (Rom 14:22). Vilken teolog håller med Paulus om det? Biskopen ”trosgemenskap” kan väl inte tillåta något sådant!

Vägen

Jag tror som jag vill, och du tror som du vill! Vad sägs om den bibeltolkningen? Den kan vara rätt, om vi befinner oss på väg mot sanningen. Var och en går så långt och så fort han kan. Mer kan ingen kräva.

Undervisa andra kan du göra, men är det för svårt, så är det. Det är bara att acceptera. När avstånden på vägen blir för stora, upplever vi dem som ondska. Tror jag, att Gud kräver barnoffer, så offrar jag (1 Mos 22:10).

Hur gör vi, när vi möter människor på sådana mentala avstånd från oss? Paulus ger svar: ”Gör er av med den som är ond!” (1 Kor 5:13). Ha ingenting att göra med dem. Separera! Men här finns motsägelser i texterna.

I dem framgår ett budskap, att ingen går förlorad. Gud leder var och en rätt, men det kan ta tusen år. Det skulle då vara förklaring till de långa liven i Moseböckerna. Vi får ”gå om” livets skola tills vi klarar den.

Jesu dunkla svar på frågan i (Joh 9:2) förkastar karma. I stället sägs Gud ha ingripit för sina syften. Det blir antydan till lite logik. Men även utan karma kan det vara mycket plågsamt (Heb 10:31).

Eller tro i stället att vi skall gå till exempel 13 liv i skolan. I så fall skall du tro, att du går i femman och talibanen i ettan. Du är inte förmer än han, och han är inte sämre än dig. Men det finns problem.

De problemen har du nu en förklaring till. Och du kan då hantera det, utan att göra talibanens hat och förakt till ditt. Är det en felaktig teori? Tror du det? Ja, men det kanske fungerar praktiskt.

Det här bara rann upp i huvudet på mig. Har jag fått ihop logiken? Är det någon som kan fundera på saken? Sant behöver det inte vara, bara för att logiken håller. Men peka gärna på svagheter i mina tankar.

Avbilder

Etiketter

Bildförbud

Förbudet utan logik

Förbudet att avbilda Gud bygger på Första Moseboks dunkla texter. Dunkelheten öppnar för grubbel och tolkningar. Islam har ett strängt förbud. Där finns inte möjlighet till olika tolkningar. Allt är förbjudet!

Gud själv bröt mot sitt eget förbud, innan Han ens utfärdat det. Han skapade ju människan till sin avbild. Vi själva skall på Jesus uppmaning älska varandra, förmodligen för att på så sätt göra oss så lika Gud som Gud avsåg att vi skall vara.

I så fall deltar vi i, och fullbordar Guds synd. Tillsammans med Honom bryter vi mot Hans gudomliga lagar.

Det här blev helt ologiskt. Orimligt! Jag har lärt mig, att det bli följden, då vi inte förstått. Då vi har feltolkat texten!

Min teori

Förbudet att avbilda måste vara mycket mer komplicerat. Det gäller en viss sorts avbildning. Min egen teori är att det handlar om den avbild av Gud du frammanar, då du säger dig vara Hans ställ-företrädare, eller då du skaffar dig en annan pampig titel inom abrahamistisk religion.

Logik tillförs förbudet

Paulus talade ironiskt om ”väldiga apostlar” (2 Kor 11:5). Han kallade dem ”Satans tjänare” (2 Kor 11:14f). Paulus fortsätter sitt angrepp och säger (2 Kor 11:20), att de är auktoritära, själviska, elaka och använder våld mot dem, de borde älska, mot andra kristna.

Mot anden står den grubblande själen. Den ologiska kärleken mot det logiska intellektet. Det senare är slingrigt och bor i kunskapens träd. Där målar den ormen upp sina tankebilder.

Ormarna (de slingriga intellekten) är många. Deras tankebilder-böcker sägs vara heliga. Men de är brott mot mot Guds bildförbud.

Böckerna kan ha sitt värde, men även den Gud lagt i Sion är en stötesten, som du kan snubbla på (Rom 9:33). Men fattar du det underfundiga budskapet är texterna OK.

Övriga skrifter skall du vara försiktig med. Saknas kärleksbudskapet får du bränna dem! Även en del av Bibeln tycks ha gjorts utan kärlek. Det gäller bland annat vissa redigeringar i Paulus brev.

Godhet?

Etiketter

ande, godhet, Lag, tortyr

Andra debatterar vad som menas med ”god”. Då gör jag det också.

Två godheter

Den vanligaste definitionen på godhet, som jag ser hos religiösa eller troende, är ”att handla enligt Guds vilja”. Vad är då det? Här har kristendomen två svar.

Islam har ett av dem som sitt enda: Att handla enligt Guds vilja är att följa Guds Lag. I Islams fall innebär det Koranen, hadhiterna, sira och tolkningen av dessa. Detta kallas tillsammans sunna. Uttolkningarna ger sharian, men skapar även lärostrider. De blir ofta hatiska.

Inom kristendomen förekommer något liknande. Men då är det Bibeln, som är Rättesnöret. Guds Lag är tio Guds bud och annat som vi hittar i Bibeln. Tolkningarna är ofta komplicerade och de ifrågasätts.

Lärostrider förekommer även bland kristna. De har ofta varit hatiska. Man kallar varandra heretiker, kättare.

Ett exempel på kristen lagfrom godhet är när åskådarna hjälpte till att samla ved till häxbålen. Ett annat är då någon torterade kättare. Då kunde man bli helgonförklarad.

Även kollektgivare är goda, allmosor (t.ex. Apg 10:31). Islam delar åsikten. Jesus var dock kritisk och ger det andra svaret på vad som är Guds vilja: Vi skall älska varandra! Det är godhet!

Kristus jämlike

Många kristna betonar ofta tio Guds bud och Bibelns ord. Vi har då fått ordet bokstavstolkning. Andra kristna menar att ”bokstaven dödar, men anden ger liv” (2 Kor 3:6). Men förutom Paulus är de inte många.

Paulus kopplar ihop anden med kärleken (2 Kor 6:6, Kol 1:8) och sätter bokstaven och Lagen i motsats till den. Det blir då två mycket olika kristna läror.

Jag märker att lagfromheten dominerar i en kristenhet, som lever i en värld, som är en spegelbild av oss. Paulus ord: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild” (1 Kor 13:12). Vi ser Islam.

Muhammed kan inte räknas som god enligt Paulus. Men för en lagfrom och bokstavstroende kyrka och kristenhet är han ibland Kristus jämlike. Fast bara när han inte ses som Djävulen själv.

Gud är större – än vadå?

Etiketter

helvetet, illusioner, medvetande, teodicé

Obs! Det här är liknelser i ett filosofisk resonemang, inte en exkursion i naturen, där vi med nyfikna fingrar skall könsbestämma olika exemplar av arten gud. Bokstavstolka inte! Då blir allt absurt.

Djupet 1

Större än mig? De som har läst mina tankar, vet att jag tolkat Genesis (den extremt svårtolkade och dunkla Första Mosebok) som att Gud är ett Hav av medvetande och att människan – du – skapats av en droppe ur detta. ”Droppe” står det i Koranen. Jag ger alltså Mohammed rätt i den detaljen.

OK! Då är det klart. Gud är större än mig. Men är det nödvändigt att påpeka? Finns det något annat, som Gud kan vara större än? Andra gudar kanske? Det skulle vara intressant att få veta. Men glöm bort dem! Nu skall vi tala om den Gud som är en. Den judiska trosbekännelsens Gud. Jag tolkar ”en” som enda, allt och helhet.

Genesis talar om Elohim (ordet för gud i flertalsform) och om Djupet. Detta himmelshav av medvetande kan tämligen säkert tolkas som Guds Andes Djup. Det är inte flera olika gudar, utan Gud beskrivs på flera sätt i Bibelns inledande verser.

Jag sänder en tanke till prosten, som sade sig vara för dum att förstå Bibeln. Han hade studerat hebreiska, men gett upp försöken. Gammelhebreiskan i Genesis var för svår. Men 2007 bör han ha kommit till insikt (1 Kor 13:12).

Gud är en totalitet, som inte kan beskrivas enkelt. Man använder bilder ur olika synvinklar för att beskriva ett ”komplicerat föremål”. Det senare understryks i min teodicé.

Min teodicé

I begynnelsen, när Gud Fader hade gått till jobbet, släppte Gud Moder ut ungarna (elohim, se Ps 82:6) för att leka Himmel och Jord (1 Mos 1:1-3).

(Där hade vi treenigheten Fadern, Den Heliga Andan och Ungarna. Som kristen förväntas du inse, att alla är Den Ende.)

Och där den materiella världen är, där var öde och tomt. Där var Det Stora Djupet, ett spegelklart Himmelshav. Där samlades ungarna för att leka.

(Ande är grammatiskt femininum i hebreiskan, så det bör vara Djupet som ibland beskrivs som Gud Moder. Repeterar: Det här är liknelser i ett filosofisk resonemang, inte en exkursion i naturen, där vi med nyfikna fingrar skall könsbestämma olika exemplar av arten gud. Bokstavstolka inte!)

Men ungarna började slåss, så att det blixtrade. ”Vart det ljust?”, sade de, när de såg en spegelbild av sig själva i Djupet.

(I Bibel 2000 inleds 1 Kor 13:12 med: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild”. I Bibel 1917 skriver Paulus i stället detta: ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel”. Platon: Spegel, spegel på grottväggen där, säg mig vem som fulast i världen är!)

”Hu så hemskt!” sade ungarna. ”Det där är inte vår bild, det är spegelns bild! Hur skall vi kunna tro på en god Fader, när bilden i Hans Andes Djup ser ut så där?”

Om aftonen, när Gud Fader kom hem, fick Han se vad ungarna hade gjort. Och Gud Fader sade: ”Era små djävlar! Vad är det för Helvete ni har skapat? Jag skall dränka er i Djupets vatten! Alla utom Noa, som jag ser har varit snäll.”

Och så gjorde Han det.

Djupets hebreiska namn

Ett hav av medvetande förklarar namnet Jahvé, ”Jag är”. Det är medvetandet om sig själv, som säger sig heta så (2 Mos 3:14). ”Jag är den jag är”, eller ”Jag blir den jag blir”. Wikipedia med flera drar fram hebreiskans verb för ”att vara” i olika former. Det är en typisk svårtolkad dunkelhet, som bara passar in på det enda som säkert existerar – medvetandet.

Denna Wikipedias artikel är intressant. Guds yttrande: ”Jag är den jag är” skall egentligenbetyda: ”Jag skall vara den jag skall vara”. Jahvé tycks kunna syfta på världsträdet eller snarare livsträdet och ”platsen” (i Djupet?) där det faller. Gud skapar sig till den Han skall vara. På något sätt är du indragen i den processen, när du lever, växer och dör.

Medvetandet kan också kallas för Seendets Gud (1 Mos 16:3). Han är de religiösa kvantfysikernas Gud. Han är Observatören som Schrödinger offrade en katt till. Han skapar det Han skapar! Om bibeltexten eller fysikens texter är dunklast och mest obegripliga är en smaksak.

Tes, antites och syntes

I filosofiska tvister hävdas, att icke-materialister ibland menar att materiens värld är en illusion. Det kan ses som ett svar på materialisternas syn på medvetandet som en illusion. Då antas medvetandet vara ett illusoriskt fenomen skapat av och i materien, närmare bestämt i en hjärna.

Logiskt är tanken så omöjlig, att den måste ses som en känslomässig reaktion, en sorts svordom. Dum religiös vidskepelse retar somliga materialister till att säga dumheter. Fråga dem: ”Vem blir lurad av denna illusion?”

Här utgår jag från tesen, att allt visserligen är medvetande, att ingenting annat existerar och att vi kan kalla det allt omfattande medvetandet ”Gud”, men … . Jag har redan sagt det. Medvetandet är en realitet, som inte bara liknas vid vatten i myterna, med sina fysiska transformationer liknar det vatten!

Vattnet har sina aggregationsformer: is, vatten och ånga. Fast, vätska och gas. Medvetandets aggregationsformer är allt vi kan tänka oss och säkert mer därtill, tankar, materia, skeenden och kaos. Det vi särskilt bör observera är materien. Det kan liknas vid fruset medvetande.

Fysiker säger att kvarkar med mera inte bör ses som annat än matematiska abstraktioner. Jag skrev bland annat detta om sådant 2015. En abstraktion är något mentalt. En abstraktion är ett ”tankefoster” framfött av medvetandet. Det är skapat i och av medvetandet.

Medvetande är alltings grundläggande ”elementarpartikel”, ”vågrörelse”, ”sträng” eller ”membran”. Alla sådana är skapade av medvetande, som alltså kan ses som ett fysiskt fenomen. Materialismens och icke-materialismens teser kan smälta samman till en syntes, när fysiska fenomen blir mentala.

Hugskott, spekulationer och fantasier

Kunskapen om detta är dock ett svart hål. Som fysiskt fenomen, materia eller energi, är medvetandet helt mörkt för fysiken. Men tänk om det omfattar nittiofem procent av universum. Spegelbilden i Djupet är kanske bara fem procent av verkligheten. Skall jag fantisera om att Djupet expanderar? Då expanderar väl bilden också?

Som ni märker har jag läst för mycket populärvetenskap om kosmologi. Den som inte läst sådant, fattar inte det där. Lika bra det.

Dualitet

Det här innebär, att det inte finns något annat än medvetande. Allt är skapat av detta. Men om materien skapar det mentala eller om det mentala skapar materien är en fråga om synvinkel.

Frågan liknar den om fotonen är en partikel eller vågrörelse. Vi har en dualitet i hela tillvaron. Allt verkar vara både och. Precis som medvetandet självt. Det är både logiskt tänkande och ologiskt värderande (vackert/fult, moral). Det är både en grubblande själ och kärlekens ande.

Den som läser om fornegyptiska föreställningar möter tvåheten. Den finns i all möjlig filosofi och i modern fysik. Vi kommer inte undan den. Illusion och verklighet. Tibetanska dödsboken var den första skrift (buddhism), där jag mötte ”både och” som svar på frågan om det vi möter är illusion eller verklighet.

Illusionerna är vår verklighet. Ja, verkligheten måste i något avseende vara illusorisk, om vi skall kunna ändra på den! Och det skall vi göra. Det är därför vi är här. För att ändra på oss själva, våra medvetanden, så att bilden i Djupet inte bara blir sann utan även god

Men här gungar logiken i ordens glidande betydelser. Är medvetandet illusoriskt, om det går att förändra? Det är nog inte medvetandet i sig vi kan förändra, bara dess innehåll. Det är de bilder, det frusna medvetande andra ser, när de betraktar oss. Våra fysiska kroppar och allt som kan knytas till dem, våra tankevärldar, tankarnas himmel. Allt det skall vi ändra på!

Misslyckande är ingalunda otänkbart. Då blir bilden ett helvete. Det är alla myter överens om. Och den illusionen är verklig, om vi nu skall tro, att detta reflekterande över filosofiska problem fört oss till sanningen.

Gud är inte större!

Rubrikens frågade: Gud är större – än vadå? Det kan vara dags att besvara den. Eftersom det inte finns något annat än detta oändliga medvetande, somkallas Gud, så finns det inget Gud kan vara större än.

Jo, Havet är större än sina droppar. Men är det en insikt så överväldigande, att vi skall hoppa jämfota när vi fattar det? Nej! Gud är inte större! Han är allt! Ordet större innebär att det finns något att jämföra Honom med. Om jag skall vara kristen, bör jag se det som hädelse.

Att allt är skapat av Gud med innebörden ”materialet Gud” (medvetande), gör ett Jesuord logiskt (Matt 15:11-19, Mark 7:15-23). I evangelierna säger Jesus att endast ondska som kommer från vårt tankeorgan (som man i antiken trodde var hjärtat) kan göra människan oren. Sådan ond orenhet går ut som ont tal genom munnen och kan orena andra. Men inget som går in genom munnen gör oss orena. ”Därmed förklarade han all föda ren”, skriver Markus.

Om svinet är ett orent djur, så är Gud oren. Även svinet är skapad av ”materialet Gud”. Fläsk är också det jag kallade ”fruset medvetande”. Men kanske det finns en svaghet i mitt resonemang? Människan är Guds avbild, och människan kan skapa orenhet. Då borde Gud kunna det också. Men gör Han det? Då har vi en Gud, som kan vara elak och ond.

Invändningen mot denna tanke blir nog det jag skrev här, att tillvaron är inrättad för att rena oss. Det sker en destillation av dropparna över elden i tillvarons helveten. Vi blir ett med Gud först när vi är destillerade och rena. Det är en skämtsam liknelse avsedd att beskriva verkligheten. Ta den på lagom allvar!

Det orena svinet torde vara en liknelse, som tagits på alltför stort allvar. Bokstavstron i vårt tankeorgan (som vi tror är hjärnan) blir lätt något orent, som sedan går ut genom munnen.

Några bilder i Spegeln

Paulus skriver att vi ser ”en gåtfull spegelbild”. Han skriver om hat, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, splittringar och annat (Gal 5:19-21). Sådan orenhet skall föra oss till en hetare värld.

Länder i arabvärlden kan bli snart bli obeboeliga. Dessutom ser Bibelbältets och Qanons USA talibanerna segra, orkanerna växa, skogarna brinna och havet stiga. Gud är en och Greta är Helvetets profet. Kan man tro på någon av dem?

Talibanerna vann!

Etiketter

politik

Vidrig moral segrade över ingen moral

Den första underrubriken säger kanske att jag känner mig lite dyster. Kanske ger jag uttryck mer för känslor än för tankar. Jag får fundera, om jag helt vill stå för det jag skriver. Alltså:

Alla är upprörda. Bland förklaringar till talibanernas seger finns den, att Afganistan låg längst ned i korruptionsligan. Då passar bibelordet ”Kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tim 6:10). Det kanske inte är vidskepelse utan i stället ett gammalt visdomsord, som sluppit in i Bibeln.

USA hade gett landet $ 83.000.000.000 till soldater och poliser. Sådana har haft svårt få ut sin lön. Dessutom har de haft dåligt på andra sätt. Försvars- och inrikesministrarna och andra har dock blivit rika. Mycket pengar levererades till dem och andra ”snälla afghaner” som kontanter i resväskor och ryggsäckar.

Amerikanska statstjänstemän och militärer är sura och berättar. De är vanligt hederligt folk, som burit de där pengarna. Den moraliska rötan finns ofta i toppen, och lojaliteten mot toppen blir då dålig. Vi har förut hört om en US-general, som planerade göra motstånd mot Trump, om denne försökte sig på en kupp.

Många militärer känner lojalitet mot demokratin, konstitutionen, moral och lagar, inte mot presidenten och regeringen. Generalens tänkande styrdes av hans samvete. Samvete är ett tänkande, som ofta ses som ologiskt. Ofta har det ändå högt anseende.

Ingen i Afghanistan ville slåss för de afghanska ministrarna, som inte heller ville slåss. Det ville inte deras president heller. De var nöjda. De hade uppnått sina mål – milliarderna. Om denna moraliska röta har ni läst i våra vanligaste tidningar. I dem finns även en detalj om en mycket hög regeringsafghan, som varit felaktigt folkbordförd i Sverige och fått föräldrapenning.

Moralen i Sverige

Det sista är en struntsak i sammanhanget, men säger något om Sverige. Moralen utgår från känslor om rätt och fel. Dessa känslor skapas avövertygelser som formuleras i trossatser, religiösa eller ideologiska.

Dessa trossatser uppfostras vi med och utbildas i tillsammans med vår musik (ABBA, Hugo Alfvén, Lapplisa, Bellman, Wilhelm Peterson-Berger med flera), vår litteratur (bl.a. ca 150 arbetarförfattare) och mycket annat. Allt detta utgör vår kultur.

Varje kultur har sin egen moral. Den lyfter kulturens litteratur fram och spinner sina berättelser på. Kulturhistorikern Hartvig Frisch (socialdemokratiskt statsråd i Danmark, död 1950) definierade kultur som vanor. Mona Sahlin förnekade att det finns någon inhemsk svensk kultur.

Då har vi heller ingen egen moral. Hon var avundsjuk på dem som har. Hennes fiender ropar: ”Hon är avundsjuk på talibanerna!”. De har sina egna vanor, sin egen moral. En hemsk moral.

Vi har paragrafer i stället. Enligt dem skall föräldrapenning utgå till dess korrekt information om annat formellt erhålls. Utan moral slås aldrig näven i bordet. Utan moral utreder man. Den irakiske försvarsministern var den förste av sin sort som fick svensk föräldrapenning. Afghanen är den andre.

I ett Sverige utan moral fortsätter utredningarna. Talibanerna utreder inte. De upprätthåller sin moral. Då nöjer de sig inte med en näve i bordet.

Dålig moral eller ingen alls?

Afghanska armen kan nog känna lojalitet, men inte mot den flyende afghanske presidenten och hans penningstinna ministrar. Att skjuta sönder Kabul, för att försvara en sådan regim, kanske stred både mot soldaternas samveten och förnuftiga tänkande. Vad välja mellan pest och kolera? En vidrig moral eller ingen alls?

Det här visste Washington hela tiden. Men där var de nöjda med sin afghanska regering. Carl Bildt, vår tidigare ledare för moderaterna, är upprörd över att den är borta. Det var en moderat kraft, som inte bråkade om den ekonomiska världsordningen. Även vår icke-moderata regering är bekymrad. Talibanerna utgör kanske ett hot mot globaliseringen.

Helt uppenbart var det lätt för talibanerna att ta makten. Det hade gjorts lätt för dem. De borde egentligen vara tacksamma mot amerikanerna. Utan deras pengar hade Afghanistan inte kunnat bli så korrumperat och lätt att ta över.

Sensmoralen tycks bli att moral alltid segrar, oavsett hur vidrig moralen är. Utan moral är vi hjälplösa. 1940 föll Frankrike av den orsaken. Jag har läst skildringar av stämningarna i Frankrike. Alltför många saknade tro på någonting, medan tyskarna hade uppfostrats till tro på en hemsk moral.

Tyskarna slogs in i döden och gjorde de hemskaste saker. Men vi har fler, som har varit moraliska. Kanadensarna gräver upp barnlik runt kyrkans gamla skolor. Urbefolkningens barn dog av den moraliska uppfostran de erhöll.

Var kan vi hitta en god moral? Förutsättningen för en sådan är kanske en god kultur. Men det räcker inte! Jag har förut skrivit, att bildning är att känna till sin kultur. Jag har förut skrivit, att bildning inte ger jobb. Våra lärare behöver inte längre vara bildade. Bildning är onödig. Mona hade kanske rätt. Vi har inte längre någon kultur. Då går vi under.

Svensk moral

Etiketter

ande, historia, medvetandet, politik, själ

Vem är svensk?

Kan svaret vara en värdering? Jag har i mina filosofiska grubblerier hävdat att medvetandet är tudelat i dels den logiska själen (= intellektet) och dels den ologiska anden. Själen grubblar och anden värderar.

Det går inte att logiskt försvara en värdering: Detta är vackert, fult, ont, gott, moraliskt, omoraliskt, rätt, fel, behaglig, obehaglig. Vi har olika åsikter om det. Övertygelserna, känslorna är starka. Somliga tar på sig bombbältena, dödar och dödas för sin tro.

Anden (= viljan) driver oss, den väljer. Själen försvarar vårt val. Vår själ är pigan som lyder. Hon slåss med ord. Logikens skärpa är inte alltid den bästa. Själen (intellektet) slingrar sig i kunskapens träd och heter Lilith i biblisk myt. Som transperson kallas hon Lögnens Furste. Men det är vår ande, som är furstinnan. Hon befaller över oss ömkliga intellekt! Anden kan vara både god och ond, helig och oren (Mark 5:2, 1 Sam 16:14f).

Min ande säger: ”Jag är svensk!” Din ande svarar: ”Nazist!” Nazismen är liksom nationalismen en ideologi. Sådana är logiska krumelurer skapade av ord. Om svensk är en värdering (= behaglig identitet), kan jag inte logiskt försvara påståendet. Jag mår bra av det jag tycker är en behaglig identitet. Som den där Narcissus, när han såg sin egen spegelbild.

Jag kan dock skapa en ideologi av lögner kring begreppet. Om jag inte bryr mig om det, utan bara känner mig svensk, mår jag bra. Din ande värderar ”svensk” negativt och ropar: ”Nazist!” (= obehaglig identitet). Du kan inte logiskt försvara påståendet, det blir bara krumelurer, och du mår kanske inte bra.

Min ande säger, att Hon är vacker. Din ande säger, att Hon är ful. Vem har rätt? Det går inte att logiskt fastslå. Vi skapar våra definitioner och krav utifrån våra önskningar och begär. Mina påhitt och dina påhitt.

Pruser var ursprungligen ett baltiskt eller baltoslaviskt folkslag bosatt vid södra Östersjön. Deras land erövrades av tyskar. Etnisk rensning och etnisk blandning följde. Somliga av prusernas ättlingar blev litauer eller polacker, andra blev tyskar. 

Bland tyskar blev namnet ändrat till Preussen och innebörden av ordet preussare blev till slut närmast ”supertysk”. Pruserna fick inte behålla sin identitet. Folk brukar vilja behålla den. Under medeltiden försökte de och mördades.

De överlevande kan ibland ha det bra som tyskar eller vad de nu är. Men historien visar, att det var en tidvis plågsam förändring. En hemsk historia. Liknar kanske hur danskarna i Skåne blev svenskar. Riktigt ruggigt.

Vad kommer Sverige och svensk att betyda? Antisemit? Och har inte skåningarna lidit nog?

Vem är vadå?

I Kanada hittar man barngravar. Det var den ”rasmässigt lågstående” ursprungs-befolkningen, som i civilisationens namn fick lämna ifrån sig 150.000 barn till 139 internatskolor, där de vanvårdades, svalt och misshandlades. Det var kristna skolor, där nunnor stod för misshandeln och munkar och präster våldtog.

Katolska kyrkan har sedan länge haft problem på grund av sina gudsmäns pedofila begär. Nu blir det värre. Graviditeterna i dessa skolor undanröjdes, antagligen i Jesu namn. Låten barnen komma till mig! Nunnors sadistiska dominatrisbegär har ännu inte uppmärksammats i lika hög grad, men det kanske kommer. 

Barnens brott var att tillhöra hednisk kultur och tala ociviliserat språk. De hade därför inget värde. Massgravarna innehåller vardera hundratals barnlik. De som hittats hitintills (ca tusen) är bara början, sägs det av en företrädare för den största gruppen bland de 1.700.000 kanadensare, som räknas till ursprungs-befolkningen.

De kristna talibanerna kan de också. På svt.se kan man hitta detta. Pastorn ser hatisk ut. Han kunde vara en taliban. Kristna eller muslimer, de där vet att de har rätt. Det har inget med logik och förnuft att göra. Det kan vi se i det reportage Magda Gad har gjort om hur talibanerna i Afganistan för krig.

De är ekologiska, kanske inte som Greta, men … Vi är för många på Jorden, människan har blivit ett skadedjur. Enda lösningen är att reducera vårt antal. Ta därför död på alla, som inte är som vi! Alla! Jorden skall vara ett paradis för oss! Bara för oss! Vi goda, rättfärdiga, renläriga och allt annat bra som vi är!

De där talibanerna har stridsmoralen. De tror på sin sak. Tyskarna hade det också. De trodde på sin storhet och besegrades vanligen bara av numerärt överlägsna styrkor. Men stridsmoral är inte moral. Tyskar och talibaner har visat och visar, att det oftare är omoral. Det har vi svenskar också visat, och ryssar, engelsmän och fransmän. Nej, jag orkar inte räkna upp alla.

På 1950-talet berättade en lärare, att han var med på en skolresa till Tyskland före WWII. De besökte en skola i Das Reich. De togs emot väl och organiserat. De skulle och fick tala tyska. Det var chockartat och förstummande.

I den tyska skolan visste deras jämnåriga, att Tyskland aldrig varit ockuperat av främmande trupper! De svenska eleverna sade: ”Gustav II Adolf och Napoleon”. Nej! Tyskland hade aldrig varit under utländskt herravälde!

Verkligheten gungade för de svenska gymnasisterna. De svenska läroböckerna var felaktiga. Men deras tyska kamrater marscherade få år senare trosvissa till fronten. Fem millioner av dem dog. 

Vår lärare var fortfarande fundersam. Men saken sågs som pinsam. De, som borde ha pratat om det och analyserat saken, glömde bort det. Nu har vi chockats av Trump och alla alternativa sanningar. Vi har chockats av trosvissheten hos de som råkat ut för ”ond ande”, för sådana värderingar.

Tyvärr inser de flesta inte, att dessa finns hela vägen från vänster till höger. ”Alla ljuger” (Ps 12:3). Och offren för ”ond ande” inser inget själva. Däremot inser alla när motståndarna ljuger. Alla ger med sina lögner sina fiender den bästa amunitionen i striderna.

Människan som Guds tröstnapp

Etiketter

filosofi, medvetandet, politik, religion, tolkningar

Kultur och bildning

Den som inte känner till sin egen kultur är obildad. Det ingick i socialdemokraternas ursprungliga dröm, att kultur inte bara skulle vara de rikas privilegium. Här är en länk till en del av den svenska kulturen. Den omfattar dock mycket mer än cirka 160 arbetarförfattare som studeras på ABF(s).

Materialismen

Drömmen dog tillsammans med mycket annat tankegods. Bild-ning anses inte ge jobb, och produktion är ju livets mening enligt marxismen. Den ekonomiska liberalismen säger att vinsten är livets mening, men filosofiskt är det samma sak, materialism.

Vild marxism och vild ekonomisk liberalism var överens: Bildning är onödig! Ut med den ur skolan! Materialismen blev den över-ordnade ideologin.

Då lär man sig inte, att Sverige har en kultur. Den är ofta delad med andra, då gränser lätt skapas av andra skäl än kulturella. ABBA delade vi med oss av, även den tysk-norska fjärdedelen.

För materialismen är allt filosoferande slöseri med tid. Musik likaså, om du inte tjänar pengar på den och på så sätt ökar vår bruttonationalprodukt och våra exportinkomster. Men filosofin anses värre, ibland riktigt elak. Det är då den ifrågasätter materialismens svar på frågan om mål och mening.

Materialismen vet svaret! Produktion! Vinst! BNP! På engelska GDP. En utplundrad och förgiftad planet med elva miljarder människor och enorm produktion är bättre en planet med två milliarder människor (som år 1930) och bara en tredjedel så stor produktion.

Och vi sägs behöva arbetskraften! Beroende på politisk tillhörig-het vill vi antingen ha den till näringslivet eller till äldreomsorgen. Logiken är en slingrig jävel i de tvivelaktiga kunskapernas träd. Logiken är ofta Lögnens Furste.

En bild av en galen Gud

I Rom sitter någon och dyrkar en gudsbild, som kräver att vi skall uppfylla Jorden. Med ett hundra eller två hundra milliarder? I vårt land tycker några att vi kan öka dess befolkning till hundra millioner med import. Då använder även politiker till vänster ordet vinst och gör sig till valarbetare åt SD.

Jag filosoferar hellre. Enligt materialismen leder det ofta till vid-skepelse och dumheter! Jag gör det ändå. Det är en bättre kul-turyttring än den katolik-islamska, att avla många barn. Vi bör nog bekämpa somliga gudsbilder. Sprid vår sekulära kultur! Fast den är mest sekulär gentemot galna gudsbilder.

Vidskepligt filosoferande kring det politiskt korrekta …

Jag har insett ett fel i följande påstående: ”Om du är skapad till Guds avbild, kan Gud inte vara fulländad!” Det är inte din person-lighet, som är Guds avbild. Du är Guds avbild på annat sätt.

Det bör vara ett politiskt korrekt påstående, att du är en avspeg-ling av din miljö, av samhället, av kulturen och människorna som omger dig. Då kan du liknas vid en spegel. Som spegel är du Guds avbild. Som spegel kan du vara fulländad och visa upp fulländad ondska. Orderlydnad.

Teodicén var att världen är en spegelbild i den Gud, som också Han liknas vid en spegel. Om vi ser hemska ut, visar spegeln en sann bild av oss. Det är inget fel på spegeln (Gud). Det är bilden som vi ogillar, den bild vi som sagt kallar världen.

Paulus uttrycker sig olika i översättningarna, Bibel 1917 och Bibel 2000. Det är dock en spegelbild han talar om (1 Kor 13:12). Den är dunkel eller gåtfull. I den versen i det berömda och mycket viktiga trettonde kapitlet (”Kärlekens lov”) klargör Paulus, att det är Gud vi ser.

… och även kring märkliga ord av Paulus

Var snäll och läs versen och tänk efter vad Paulus ord egentligen betyder! Bibelversen lyder så här: ”Ännu ser vi en gåtfull spegel-bild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” (1 Kor 13:12).

Det Gud visar, är de bilder vi små speglar visar upp mot Honom, den stora Spegeln. Dessa våra personligheter är förskräckliga. En del av dem kan vara den gudsbild vi skapat. Den gudsbilden visar vår auktoritetstro, vår dyrkan av en Führer, tron på den starke mannen.

Andra otrevligheter i våra personligheter har skapats av diverse trauman. Allt sådant formar din hemska personlighet! Det är som sagt inte den, som är en avbild av Gud, lika lite som dina fysiska organ är det.

Det är din reflekterande förmåga, som är Guds avbild. Den förmågan är mer än fysisk reflektion. Och materialet i spegeln är medvetande. Jag fortsätter likna medvetandet vid vatten. Då blir Gud ett hav och vi människor dess droppar. Här finns inte plats för en skäggig gud!

Jag ger er gudsbilden ”Ett hav av odödligt medvetande” och människosynen ”En droppe av Gud”. Då kan små galna gudar givetvis förse Jorden med en befolkning på hundra milliarder. Men de dropparna blir bara lervälling, dynga och dy. Jorden blir ett förgiftat träsk med odödligt lidande.

En inte alls så gullig Jesus

Läs den där versen igen (1 Kor 13:12)! När droppen förenas med Havet, ser droppen inte längre en dunkel och gåtfull spegelbild i Havet. Den ser Havet, den blivit ett med. Då blir kunskapen total, ansikte mot ansikte med Gud.

Det är ett oerhört påstående. Men som jag skrivit förut, det inne-bär också samvetseld. Den dömer och förbränner våra person-ligheter. I Thomas Evangelium klipper jag logon nummer 70 ur den första länkens tolkning. I den andra länkens tolkning har samma stycke fått nummer 71. Jesus talar om den Gud han säger sig vara ett med:

70 Jesus sade: ”Om ni har honom i ert inre, skall han som finns i ert inre rädda er. Om ni inte har honom i ert inre, skall det ni har i ert inre döda er.” Är avsaknaden av ett ”inte” i sista satsen ett fel? Jämför med den här tolkningen:

71 Jesus sade: ”När ni skapa denne (el. detta) bland (el. i) eder, skall denne (el. detta), som ni ha, rädda eder. Om ni icke ha denne (el. detta) bland (el. i) eder skall denne (el. detta), som ni icke ha bland (el. i) eder, döda eder.”

Dödandet kopplar vi samman med ”då” i Paulus vers ovan (1 Kor 13:12). Till det lägger vi detta Jesusord: ”Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet.” (Mark 13:26 + tre parallellställen):

Här blir Kristus hopkopplad och identisk med samvetet. Det kommer med makt, och då finns det i oss. Det kan förbränna oss. Det handlar alltså om ”den andra döden”. Den, vår onda personlighets död, inträffar efter vår fysiska död. Den döden anger Paulus med ordet ”då” i 1 Kor 13:12.

Kristus kommer alltså som den gud som heter Molok. Han är inte alls något gulligt Jesubarn: ”Ty vår Gud är en förtärande eld” (Heb 12:29). ”Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Heb 10:31).

Det är inte någon förlåtande lära. Kom den sen? Jag spekulerar lite. Ser vi en utveckling från våldsbejakande religiös terrorist till apostat (= avhoppare på teologiskt språk), som insett att lösningen måste vara något annat? Barnguden växer upp, blir tonåring och så småningom vuxen.

Apostaten måste dö, sade Judas Iskariot, som enligt Dante Alighieri hamnade längst ner. Men det får ni spinna på själva. Jag fortsätter med gudsbilden.

Avgudar

Gud har inte jättestora fötter, inget annat fysiskt stort heller. Det trodde en del av våra förfäder och de dyrkade ibland gudabilder med stora organ, t.ex. guden Frej. Se Wikipedias bild nedan.

Numera tror jag att de hedniskt tänkande ofta kräver ett stort skägg på Gud. Då kan de hävda, att de är Guds avbilder. Även i kristendomen ser man den fysiska människan, som Guds avbild.

Kristna fundamentalister ser det biologiska livet som det heliga. De är materialister, och då är det växande skägg, tarmfunktioner, spermier och annat, som är viktigt. Men sådant är bara bilder i spegeln.

Medvetandet, vare sig det är Havet eller dropparna, är man knappt medvetna om. Och med guden Frej delar de mer än hedniskt skägg att dra i för att förneka att kvinnor är Guds avbilder. Men det finns ju fler än kvinnor, som är utan skägg.

Barngudar

Det forntida gudanamnet Ing betyder barn (till något). Ingveonerna, nordgermanerna vid Nordsjön, tog sitt namn från sin gud. Alla nordbor tillhör det folkslaget. Någon gång hette kanske hela området Ingland.

När det gäller ord som angler och England använder de lärde ordet ”sannolikt” när de förklarar etymologin. Jag tycker inte guden Ings namn är mindre sannolik som förklaring till namnet på landet England.

Orden älskling, raring, viking och många andra ”-ingar” skapades i våra nordiska språk. Värsting betyder avkomma av det värsta. Gudanamnet utvecklades sedan till Yngve-Frej. Sedan blev det bara Frej, som var fruktbarhetens och tillväxtens gud i våra nordiska länder. 

Barnteologin kan vara lite lustig. En kärring är faktiskt en dotter till kärlekens gud eller gudinna. Våra språk utvecklades. Namnet Ing blev yngling, ung och unge, eller tvärtom, det utvecklades ur de orden.

Gudars hunger

Tidiga gudar ansågs ofta vara i behov av dyrkare och även av offer. Bland mytologierna har jag hittat ord om gudar som samlas kring den skapade materien, för att äta den. Medvetandet förtär materia och via ”naturliga processer” förenas materien med medvetandets kropp.

Det påminner om judarnas tro på Nya Testamentets tid att kött, som offrats till och ätits av avgudar, genom ”naturliga processer” blivit delar av avgudarnas kroppar. Köttet hade blivit ett med en avgud. En jude som åt sådant kött trodde sig på samma sätt bli ett med avguden, en del av gudens kropp.

Det är egentligen en materialistisk avgudatro. Enligt Paulus finns inga avgudar, och således inget problem (1 Kor 8:4, 10:18ff). Men tror man att det är fel att äta, då är det fel. Samvetet är en besvärlig gud.

Paulus är här svårtolkad. Jag har skrivit mångordigt om det här förut. Nu går jag runt det. Tillbaka till gudarnas ätande. Det handlar alltså om att medvetanden blir ett med materien. Dropparna av Gud inkarnerar i materiella kroppar. Även i Koranen är en droppe inblandad, då Allah skapar oss.

Upplevelser i materien är den näring medvetanden behöver för att tillväxa. Gudarna är barn. De vill och de skall växa. Det gäller även vår Gud. Det sägs att Han föddes av en jungfru. Skägglös!

Den ångestfyllda själen

Introspektionen, grubblet över oss själva, skulle kunna skapa idén om en Gud, som före världens skapelse led av ångest över sin ensamhet. I så fall har Han många avbilder.

Den där ångesten är intressant. Människan är den tröstnapp Gud skaffat sig för att slippa ensamhetens ångest. Hos profeterna Jesaja och Jeremia klagar Ungen över att vi människor inte lyssnar på Honom (Jer 7:23). Så brukar ungar klaga.

I en forntida värld med någon million människor bör ensamhet ha inträffat ofta och orsakat ångest. Istidens jägare och samlare gick ibland vilse. Och hunger var vanligt. En psykoanalytiker tolkar nog drömmar om hungriga gudar mindre bokstavligt, än vad forntidens hungriga präster gjorde: ”Titta! Gud var hungrig. Köttet vi grillade på altaret är borta!”

Nyfikenhet är medvetandets hungerkänsla. Men nyfikenhet är andligt och positivt, medan hunger är jordiskt och negativt. Ångest är något negativt och nedbrytande, som det jordiska drabbar oss med. Men Gud är ande och då blev det skapande, något positivt. Jag söker ett ord för det, ett ord som matchar ångest på samma sätt som nyfikenhet matchar hunger. Skaparlust, skaparglädje?

Ångest är något vi får, då vi vill men inte kan. Jag vill inte vara i den här situationen! Jag vill skapa och förverkliga mig! Men jag är fängslad i materien, i en situation i materien, som hindrar mig.

Då förvandlas skaparglädjen till ångest. Gud måste inkarnera i materien för att kunna få ångest (Mark 14:33, Luk 22:44). Här kunde Han inte hindra det onda, trots att Han kunde skapa bilden av det, av oss – Världen.

Mer vidskepelse

Materien är ett medvetandets aggregationstillstånd. Medvetande stelnar till materia, liksom vatten fryser till is. Det är ingen helt ny idé, om det är den som finns bakom ”paranormal psykometri”. Sådan utövas av spiritistiska medier, när de tar ett föremål i handen och säger sig kunna se vad föremålets minns.

Tro den som vill! Tron på medvetandets aggregationstillstånd får dock en annan effekt, som kan vara lättare att tro på. Idén om att allt är illusion faller. Om allt är det medvetande som är Gud, då existerar allt vi ser. Materien finns om medvetandet finns!

All filosofisk diskussion blir mycket enklare, om vi kan utgå från att det vi ser existerar och är verkligt. Den dogmen är värd så mycket, att vi kan svälja en del annat. Paranormal psykometri är dock en smula svårsmält. Fruset medvetande är död materia.

Livserfarenheter och bildning är vad själen behöver. Då tillväxer den. Uppenbarelsen i den forntida psykoanalytiska drömmen visar ett stort medvetande, en gud som gavs namnet Molok. Han hade planterat oss, vattnat, gödslat och skördat. Sedan åt Molok oss. Molok åt våra liv och erfarenheter.

Bokstavstolkning av sådana drömmar gav oss de i Bibeln omnämnda barnoffren (3 Mos 18:21, 20:2, Jer 7:31, 19:5, 32:35, Hes 16:20f, 2 Kung 23:10). De hebreisktalande folken, kananéerna, fenicierna och karthagerna, var hedningar, innan en del av dem genom ökade kunskaper och insikter blev judar, och hebreiskan ersattes samtidigt av arameiska och grekiska.

Det skedde ganska så sent i historien. Dessförinnan slog det hedniska folket ihjäl profeterna, som hädiskt angrep de gudar folket dyrkade (Jer 2:30, Luk 11:48). Även Salomo dyrkade ”andra gudar” vilket omnämns bl.a. i 2 Kor 23:10-14. De flesta var hellre vidskepliga än de lyssnade på samvetet, det stora Medvetandet och dess profeter.

Skall samvete räknas som vidskepelse? Då kan jag väl få vara lite vidskeplig och tro på det. Tro i stället för Lag, som Paulus sade. Det som kyrkan sedan ändrade tillbaka till tro på en måttligt förändrad Lag.

Vad är verklighet?

Etiketter

medvetandet, myter, språk

Vi börjar från början. Medvetandet är det enda som säkert existerar. Allt annat kan vara bedräglig illusion.

Men om medvetandet skulle vara en illusion, ett bedrägeri, något icke existerande, finns det ingen som kan bli lurad. Därför måste det medvetande som säger ”Jag är” existera!

Finns det problem?

Fysiker frågar sig varför något finns. Varför är det inte tvärtom, att inget finns? Vad finns det för anledning till att något finns? Något som ett medvetande kan vara medvetet om. Hittar vi en anledning, så är den anledningen kanske ett bevis för att det upplevda finns.

Vi kan även fråga vad det finns för anledning till att medvetande finns. Men den frågan går inte att svara på. Finns det inget annat än medvetande, finns inte heller anledningar. Hur skall vi då kunna hitta några?

Det finns inget annat heller. Problem till exempel. Vi har bara medvetande! Det bör i sig vara ett problem, så vi koncentrerar oss på det.

Medvetandet kan konstatera ”Jag är”. Som de flesta vet betyder Jahvé ”Jag är” (2 Mos 3:14). Gud är medvetande. Det finns inget annat! Det finns ingen annan! Hur många gånger skall jag behöva upprepa det?

Vi talar i allegorier

Gudsnamnet Jahvé får mig tro, att jag i detta resonemang trampar de forntida mytskaparna på hälarna. Jag följer dem i spåren. Observera det allegoriska språket! Jag beskriver medvetandets intellektuella verksamhet med ord om jägarens fysiska liv under stenåldern.

I den där teodicén beskrev jag Medvetandet som ett hav, ”Djupet” (1 Mos 1:2). Att uppleva hav, sjöar och floder hörde också till stenålderns fysiska liv. I Egypten hette Djupets Gud Nun. Det fick Moses lära sig, då han uppfostrades och utbildades vid Faraos hov (2 Mos 2:10).

Fromma kristna tror att Moses är en historisk person och att han förmedlade Guds ord till folket. Vad får den tron för konsekvenser för deras syn på Moses utbildning och de egyptiska lärorna? Fick han inte använda Egyptens språk? Får inte jag heller? Är språket hedniskt?

Upprepningarna

Nun nämns ofta i Gamla Testamentet. Frasen ”Josua, Nuns son” (2 Mos 33:11) upprepas inte mindre än 29 gånger i GT! Observera dock följande!

Obs! Obs! Om ni själva vill söka detta i ”bibeln.se”, skall ni skriva in frasen utan kommatecken i sökrutan! Inget skiljetecken! Skriv bara: Josua Nuns son!

Upprepningarnas betydelse

Upprepningar är Bibelns sätt att understryka viktiga saker! Googla ”upprepningar i Bibeln” och hitta bl.a. denna religiösa blogg. Klicka bort reklamen och läs inledningen: ”Upprepningar i Bibeln är ett tecken på att det är något extra viktigt författaren vill visa på.”

Så sade även min kristendomslärare i 1950-talets realskola. Alla är överens. Det märkliga är, att ingen observerat Bibelns tjat om Nun. De fromma skulle kunna tolka det så här:

Gud hade från början talat till alla människor, och undervisat alla. Egyptierna hade avfallit, liksom israelerna också gjorde (Ps 14:3, Jes 59:13, Dan 9:11 m.fl. m.fl.). Likt israelerna dyrkade de gudar som inte är gudar (Jer 5:7). Alla Bibelns folk hade avfallit. Adam och Eva började.

En from arbetshypotes

De frommas idé skulle kunna vara att Moses hittade rätt på Guds ursprungliga ord i Egyptens förvrängda teologi. Motvilligt godtar jag tills vidare mitt antagande om de frommas resonemang som arbetshypotes. Då kan jag plocka in Nun i den bibliska läran, och kan ostört fortsätta mitt resonemang.

Frälsarkransen vid havet

Även frälsa är allegoriskt. Frälsarkransar hänger i mängd i hamnarna. Josua hette egentligen Hosea, som betyder ”Frälsning”. Det var Moses som ändrade hans namn till Josua, som betyder ”Gud frälser” (4 Mos 13:17). ”Hosea, Nuns son” upprepas 3 gånger.

Josua är ett semitiskt namn. I vårt på grekiska skrivna NT översätts Josua till det grekiska namnet Jesus. I GT påpekas sammanlag 32 gånger, att Mose efterträdare är himmelsguden Nuns son.

Detta hav, som alltså existerar, beskrivs också som Himlen. Himmel och Hav är båda allegorier. Vi använder även ordet liknelser. Gamla teologier, bland andra den egyptiska, har ett himmelshav. Nun var identisk med sitt hav.

Himmelshavet råkar ut för sig själv. Det stormar och blåser nämligen i himlen. I Psaltaren brusar och skummar vattnen, så att bergen darrar (Ps 46:4). Stormvind och vågor används som liknelser för medvetandets upplevelse av sig själv.

En Gud med ångestfylld längtan efter sällskap

Kan det vara ensamheten som orsakar ångest? Storm i sinnet? Hm …? Grubblar jag nu över verkligheten, eller över hur våra förfäder tänkte, när de var introspektiva och skapade våra myter?

En Gud med ångest på grund av sin ensamhet? Då var förfäderna smarta. Det förklarar varför Gud älskar oss, och varför Han kräver kärlek. Det motiverar hela den skapelse vi behöver för att finnas. Och vi skapades för att älska allt vi kan, så mycket vi kan.

Introspektionen

Introspektion uppstår hos en intelligent, mätt och belåten människa, som en stilla kväll sätter sig ned i en behaglig miljö, kanske vid en sjö, och ser ut över en vacker natur. Då börjar människan betrakta sig själv och sina tankar.

Hon börjar grubbla över sig själv. Vad är jag? Vem är jag? Vad är mål och mening? Vad är tanke? Vad är sinne? Vi trampar i förfädernas spår när vi gör så. Vi trampar dem på hälarna.

Jag tror, att våra äldsta myter tillkom så. Abstrakta begrepp måste då skapas. För dessa tillgreps ord, som användes i allegorier. Sådan skapade människor, i avsikt att för sig själva förklara sina tankar. Och sådana berättelser kan man lära sig och minnas i en värld utan skrift.

”Kalle Anka”-allegorier förstår vi

Till exempel beskrevs medvetandet som ett hav. Vrede, samvete och ånger beskrevs som små gubbar, som talar i människans öra. Kalle Anka har ett med gloria försett samvete, som bråkar med en röd, behornad anka. Den senare försöker ju övertala Kalle, att vara stygg.

När de dumma betraktar sådana ”Kalle Anka”-allegorier, så blir de bokstavstolkade. Då får vi de absurda ande- och gudaläror, som normalt kallas religion. Dessa primitiva läror om andar och gudar, som ogenomtänkt antas vara religionens ursprung, är därför egentligen komplicerade.

Fattar vi, att vi inte skall bokstavstro Kalle Anka-tidningarna, så kan de vara underfundiga och läsvärda. Då kan de beskriva verkligheten.

Skapelsen av människans ande

Vind och vågor avskiljer droppar från Havet. Droppar är mycket små avbilder av Havet, av guden Nun. Sådana små medvetanden kallas mänskliga. Vi skräms av stormarna i Djupet, som hotar vår individuella existens. Vi skräms av våra egna stormar. Vi får också ångest.

Glöm nu inte vad introspektiva tror på! Våra medvetanden är avbilder av Gud. Droppar är små avbilder av havet! Därför kallade tidiga mytskapare Djupet ”kaos”. Nun beskrivs som en kaosgud.

Men Nun var den ordnande solguden Ras far. Nun var också solguden Ras fiende. Ordning och kaos är fiender, och för egyptierna var ljusbäraren (= lucifer) Ra en trygg skapare av ordning. Därför dyrkade de denne Lucifer.

Människans kläder

Intellektets ljus vävde och sydde ihop de tankar, som skulle dölja våra små medvetandens nakna rädslor. Allt ur växtriket, inte bara frukt, hör till allegorierna för kunskaper. Därför ingår tyger, kläder och tält i ord om prat, svammel och lögner!

Lögnens Furste syr. Den allegoriska idén är gammal och gemensam i myterna. Nordens pratande asagud Loke (jfr logos) gjorde nät att fånga fisk med. Loke blev själv fångad med sitt nät, och bunden med sin son Narfes tarmar. Narfe betyder narra, lura, ljuga.

”Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.” (1 Mos 3:21). Djuren symboliserar våra jordiska egenskaper och de allegorierna gäller våra handlingar. Guds handlingar är goda gärningar, och sådana duger bättre att skyla oss.

Tvivel på synden

Det goda samvetet blev till slut resultatet av fruktätandet. ”Syndigheten” i detta ätande är således mycket motsägelsefull. Men det har vi alltid tyckt. Bokstavstolkarna är dock övertygade.

Nå, själva skapelsen av världen? Teodicén säger att Havet är en spegel, i vilken dropparna speglar sig. Bilden av alla droppar är världen. Om Gud Spegeln är god, måste världen vara hemsk. Vi är ju dyrkare av Lucifer, intellektet, Lögnens Furste. Gud visar Sanningen! Han är sann!

Det där har jag redan skrivit om. Men liknelsen är lögnaktig: Havet med regnmoln ovanför, som skapar en dyster bild nedanför. Det finns inget ovanför! Det finns inget annat än medvetandet, och dropparna finns i Havet, det enda som existerar! Dra inga slutsatser utifrån allegorin!

En felaktig slutsats är att världen är en illusion, en ytlig reflex. Världen är mycket djupare än så! Den fysiska världen är materialiserat medvetande. Allting är Gud! Det finns inget, som inte är Gud!

Allt är medvetande i någon form. Medvetandet har olika aggregationstillstånd. Materien är ett.

Därför konstaterade Paulus, att det inte finns något, som är orent i sig (Rom 14:14). Inte ens det största svin är orent. Därför har Islam, judendomen och många kristna riktningar fel! Annan orenhet än våra egna onda tankar finns inte.

Adam stal med sig kunskapens träd

Spexa till det!

Filosofiska resonemang kan vara besvärliga. Kanske kan de förenklas genom att spexa till dem? Jag gör ett försök, som en introduktion till det föregående.

När Gud slängde ut Adam och Eva ur Paradiset blev Adam sur. Han grävde upp det där trädet och stal med sig det. Sedan dess har vi tuggat kulturens (betyder ”odlandets”) frukter.

Så fort vi äter kunskapens frukt, inser vi att vi haft fel. Då ändrar vi åsikt. Det kan vi göra, då vi har en fri vilja. Vi väljer vad vi skall tro på av den kunskap vi äter.

Gud hade anlagt Edens Paradis som en tempellund åt sig. Där ville Han ha kunskapens frukt för sig själv. Ingen annan fick äta. Han påstås ha förbjudit Adam och Eva att äta, men det är faktiskt osäkert om Han verkligen gjorde det. Det slutade i alla fall med att Gud blev utan träd.

Gud kan alltså inte välja vad Han skall tro på, eftersom Han inte har några frukter att välja mellan. Utan trädet är Gud inte bara obildad. Han saknar dessutom fri vilja. Han är därför bunden av det Han sade, innan Han slängde ut Adam och Eva.

Den omöjliga gudsbilden

Det är därför Guds heliga ord är eviga och oföränderliga, och gäller för alla tider. Men vill vi tro på en obildad Gud, som dessutom saknar fri vilja?

Detta är inte ett förnekande av Guds existens. Det är ett ifrågasättande av den vanligaste gudsbilden. Jag vill nämligen inte tro på en Gud, som är underlägsen mig själv.

Jag googlade på ordet ”tempellund” för att länka till någon intressant redogörelse om sådana. Det skulle jag inte ha gjort. De hedniska kulthandlingarna i de gamla tempellundarna har ett stabilt rykte. Klickar jag mig fram några sidor, hamnar jag därför i pornografin.

Läs därför bara om Edens Trädgård! Men läs särskilt vad där står om Hesekiels ord om Eden. Det är intressant, men också förvirrande. Likheterna mellan kapitlen 28, 31 och 32 visar att berättelsen av profeten betraktas som en allegori.

Kristna fundamentalister tolkar den bokstavligt, men inte Hesekiel. Människan lever i en paradisisk tillvaro, gör fel och förlorar det. Berättelsens ursprung är sumerisk, det vill säga från trakterna av staden Ur.

Det var därifrån sumeriern Abraham kom. Han tog med sig berättelserna till de hebreisktalande folken, kanaanéerna och fenicierna. Det var de, som försökte få honom bli Molokdyrkare och elda upp sonen Isak på ett altare.

Judarna var hedningar ganska länge. Om vi kristna fortfarande är det kan diskuteras. Vårt sätt att tolka Bibeln är i alla fall mest ren hedendom.

Vi kan hur som helst tro, att berättelsen om Eden blev allmänt spridd, och att Aristoteles var väl bekant med den, när han skrev sitt verk ”Om Diktkonsten”. Kapitlet om dramat handlar om ett förlorat paradis.

Frihet? – Ett andligt problem?

Etiketter

frihet

Guds frihet

Har Gud en fri vilja? Har Han rätt att byta åsikt? Får Han ändra sig? Eller är allt Han säger på heder och samvete, så att Hans heliga ord gäller för eviga tider?

Jag minns en film. Åsa-Nisse stod med ett kontrakt i handen. Det gällde ett husköp. ”Underskrivet på heder och samvete”, sade han. På de orden lade filmskaparna på en skrattsalva, så publiken skulle veta, att den skulle skratta.

Jag har stött på en person, som trodde att huskontrakt skrevs under på heder och samvete. Den tron orsakade en hel serie svåra felhandlingar. På det följde väldigt mycket elände och mycket lidande, för personen själv och för hennes omgivning.

De som tror, att Gud är Åsa-Nisse, har ställt till och ställer fortfarande till elände och lidande. Jag försäkrar, när folk tror och tänker enligt Åsa-Nisses befallning, är det inte roligt! Då blir det ett helvete. Det är ingenting att skratta åt!

Ett alltför svårt begrepp

Aktuell politik och debatt i medierna fick mig att börja skriva om frihet. Vad är det? Efter ett tag blev begreppet alltför svårt att hantera, så jag lade av projektet. Några dagar senare dök en tanke upp: Likt samvete, kärlek, skönhet och etik hör frihet till den del av vårt medvetande, som inte styrs av logiken!

Vi kan vara medvetna om att vi är eller inte är fria. Vi kan även vara medvetna om att något är vackert eller fult. Ont och gott, att något är moraliskt rätt eller fel, kan åtminstone några uppleva. Men att logiskt förklara sådant blir bara svammel.

Jag kommer bara till motsägelser, om jag låter min logiskt grubblande själ analysera begreppet frihet. Vägen dit går genom hårklyverier. En del föraktar de ologiska begreppen och resonemangen. För värdenihilister är frihet liksom skönhet och moral strunt.

Inte heller min egen ologiskt värderande ande, med kärlek, empati, sköna konster och moral med samvete som specialitet, är nöjd med min grubblande själs logiska prestationer i ämnet frihet. Men jag vill ändå visa upp min tankes halvfärdiga alster.

Sadducéisk frihet

Paulus avslöjar begreppets dunkelhet genom sina upprepade ord om frihet. Det blir dunkel teologi, inte grekisk filosofi. Det liknar Aristoteles ”hamartia” jämfört med kyrkans ”hamartia” (= synd). Är det litteraturvetenskap eller teologi?

Skillnaden är om uppsåtet bakom felhandlingen är gott (Aristoteles hamartia) eller ont (kyrkans hamartia). Om syndaren är god eller ond. En god syndare får samvetskval, ångrar sig och får nåd (Paulus Rom 5:20ff).

Den gode blir ett med synden (2 Kor 5:21). Kyrkans definition av hamartia gör Paulus obegriplig. Definitionen av hamartia, som vi sluter oss till hos Aristoteles, gör Jesus oacceptabelt mänsklig. Kyrkan vill ha en ofelbar gudakonung!

Kyrkans definitioner av ”synd” (hamartia) och ”frihet” under en gudakonung avslöjar teologins sadducéiska ursprung. De auktoritära, aristokratiska och kejsarvänliga judiska teologer, som var Jesus bittraste fiender, de som ropade ”Korsfäst!”, trängde in och tog över församlingarna. Paulus ropar ut sin förtvivlan i Andra Korinthierbrevet.

Den fria själens friheter

Frihet kan vara mycket. Politisk liberalism diskuterar individens frihet. Socialismen diskuterar kollektivets frihet.

Det som diskuteras är ibland frihetens gränser. Har jag rätt att döda? Är inte alla lagbud begränsningar av min frihet? USA’s ”civil war” gällde friheten att hålla sig med slavar. Hur ställer sig sympatisörerna till den kampens sidor till abort?

Är inte det totalitära samhället en enda individs frihet, Faraos frihet? Eller är det en grupp individers frihet, adelns frihet, de starkas frihet eller de rikas frihet? Är det allas, det vill säga kollektivets frihet, som på något sätt blir partiets frihet. Den friheten kan t.ex. vara att göra sina medlemmar till en sorts adel.

Frihet att förtrycka. Frihet på andras bekostnad. Vad är skillnaden mellan Egyptens forna faroner och de röda faraoner vi sett och ser i nutid? Partiets frihet har ofta blivit faraos frihet. Det är något fel med frihetsbegreppet. Det är inte noggrant filosofiskt definierat.

Katalogiserade friheter

Vi har kataloger över mänskliga rättigheter. Frihet definieras ofta som att ha sådana. Och katalogerna är långa och omstridda. Det är enklare att gudaförklara oss. Samhällets uppgift är ju att dyrka och tjäna gudarna.

Och hur är det med rätten att knarka, supa, slåss, knulla med vem jag vill, och bära vapen? En atombomb i källaren? Med den offrar jag mitt liv för friheten: ”Ta bort hastighetsbegränsningarna! Annars!” Vad blir det då av andras frihet, individers och kollektivets?

Kataloger över rättigheter (t.ex. till skola) påminner om predikanternas kataloger över synder. Sådana, liksom begreppet synd, har jag hackat ned på. Kataloger fungerar inte. Det blir fel. Omständigheterna avgör om en handling är fel.

Vi vill ha filosofiska definitioner!

Filosofiska friheter

Ett litet försök till en filosofisk princip: Frihet är rätten att utvecklas. Det innebär rätten att slippa skolgång i Das Reich eller i Kalifatet. Frihet är rätten till rätt skola. Den för tillfället för mig rätta skolan.

Frihet verkar vara tvånget att gå på lina över en avgrund: Frihet är att få bestämma hur friheten skall begränsas för att inte skada. Men att begränsa friheten kan skada svårt. Kinas kommunistiska parti tillhör nog alla dem, som inte klarar balansgången.

Om jag går tillbaka till vad jag skrivit förut, så är frihet att få vara sitt samvetes slav – men då måste jag ju ha ett samvete. Problemen med det har jag också skrivit om. Men rätten att få vara sitt samvetes slav måste vara en filosofisk frihet.

Gudomlig frihet

Frihet blir att få ändra åsikt. Oavbrutet. Det är konsekvensen av friheten att äta av kunskapens frukt. Då blir vi som Gud. Det påstår Gud (1 Mos 3:5,22). Att vara som Gud eller som gudar måste väl innebära att vi är fria? – Fri vilja att bestämma vad som är ont och gott.

Glöm bort Åsa-Nisse! Gud skapade kunskapens träd åt sig. Han odlar och äter. Då blir Han som vi (1 Mos 3:22). Nu har jag upprepat något viktigt. Så görs även i Bibeln. Det viktiga upprepas.

Motsägelser = feltolkningar? Kanske inte.

Gud påstår faktiskt, att Han förbjudit Adam att äta (1 Mos 3:11,17) av trädet som skänker vishet (1 Mos 3:6). En klar begränsning av friheten. Men sedan tycks Gud ändra åsikt. Han öser både straff och gåvor (1 Mos 3:21) över människan.

Förbudet blir därefter motsagt, då Gud skänker Salomo vishet, förstånd och kunskap (1 Kung 4:29 m.fl.). Gud tar över ormens roll, då han så att säga matar Salomo. Job, Ordspråksboken och Psaltaren sätter tuggandet (visheten) lika med gudfruktan. Tvärtemot Första Mosebok säger Predikaren, att visheten räddar livet (Pred 7:13).

Motsägelser har jag lärt mig brukar orsakas av feltolkad text. Men här vill kanske texten berätta, att Gud har en fri vilja – är en fri vilja. Han är inte fängslad av sina egna ord. Det skall inte vi heller vara, om vi skall vara Hans avbilder. Då ändrar vi på verkligheten, på vad som är sant. Ät kunskap och inse, att du haft fel!

Frihet från dom

Nu uppstod plötsligt ett problem. Gud odlar kunskapens frukt. Han äter och inser att Han utan ont uppsåt gjort fel. Någon annan gör samma sak, också utan ont uppsåt. Då kan Gud inte döma och straffa.

Om du dömer och vägrar förlåta, så dömer du Gud samtidigt. Min teodicé var att Gud är en spegel. Du är betraktaren och verkligheten är bilden av dig själv. Din dom blir domen över dig själv. Jesu krav på att förlåta blir logiskt.

Men gudsbilden bakom denna tolkning är uppenbart kontroversiell. För många kristna och för många muslimer är den helt omöjlig. Gud är Himmelens konung!

Politik

Men innan jag kommit så här långt, hade jag börjat se så många olika fortsatta tolkningar, invändningar och fortsatta resonemang, att jag överväldigades. Jag kunde inte fortsätta. Det var när jag kom in på politiken, som det blev svårt.

Så jag fastnade, tills jag kom på det jag skrev i inledningen. Frihet hör inte till logikens område. Logiken används av politiker för att bevisa, att de aldrig haft fel. Logiken är den slingriga ormen i kunskapens träd – Lögnens Furste.

Men de lysande ormarna (seraferna) är ju två. Den andra är anden. Det är egentligen den, som skapar kunskap. Själen är nästan bara en kalkylator, en logisk maskin, den grubblande. Det är anden, som är gudagnistan i oss, den skapande.

Religionen lär, att vi måste vårda den gnistan. Dör den i oss, blir vår nästa fysiska död vår sista.

Politisk frihet

Ekonomisk liberalism handlar om friheten för individer med viss läggning att förverkliga sig. Människor som förverkligar sig kan skapa mycket. Det gäller allt, inte bara ekonomi. Det kan lika gärna vara konst, musik, sport, litteratur eller något annat. Att skapa är bra!

Friheten att förverkliga sig kan se olika ut för olika människor. En riktigt ondskefull människa finner ingen frihet förrän han får ett bra jobb i en återupprättad version av Auschwitz. Mot detta kan givetvis resas invändningar, men kan vi knäcka resonemanget logiskt, eller måste vi göra antaganden om en god Gud för att kunna förkasta idén? Måste vi anta en Gud med gott uppsåt?

Socialismen utgår från att ekonomisk frihet i alltför hög grad går ut över andra människor och begränsar deras frihet. Socialismen ser ett kollektiv, vars frihet går förlorad. Men det är inte bara socialister, som ser orimligheter, besinningslöshet och vanvett i obegränsad ekonomisk frihet.

Även gamla tanter utan politiska intressen (och utan sportintresse) ser vansinne i miljardinkomster för att sparka på en boll. Varför skall någon ha tusen lyxbilar? Tidningarna brukar ha artiklar om sådana människor. Somliga prelater lever inte i måttlighet, trots att deras religion förkunnar måttlighet (Luk 12:15, 1 Tim 6:9f m.fl.).

Balansera på lina över en avgrund

Bibeln är ibland som ett utdrag ur Marx’ Kapitalet: ”Kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tim 6:10). Kinas kommunistiska parti har dock insett att ekonomisk liberalism krävs för att drömmen om ett starkt Kina skall förverkligas. Det sker genom att kapitalister får förverkliga sig.

Den politiska liberalismen används i väst för för att hindra, att den ekonomiska friheten i alltför hög grad skall gå ut över andra människor och begränsa deras frihet. Varken socialismen (KKP) eller den politiska liberalismen balanserar väl på linan över avgrunden. Men någon är tydligt sämst.

Besinning och måttlighet är tyckande. Som att ha samvete. Som sagt, det har inte alla. Inte besinning och måttlighet heller. Och de som har det, och berättar vad de vet, råkar illa ut. Avgrunden öppnar sig, på ett eller annat sätt. 

Pengar fungerar ofta som ett mått på makt och frihet. ”Den som är satt i skuld är inte fri.” Ernst Wigfors och Göran Person citerar Bibeln.

Det är i GT, Ordspråksboken 22:7, som de hittade det. Måttligt välstånd torde vara ett villkor för frihet. Allt för stor rikedom blir en boja. Det är bara ett tyckande.

Brev från Djävulen

Etiketter

Aristoteles, hamartia, uppståndelsen

Antag att …

Detta är ännu ett av mina försök att förklara mina tankar. Någon formulering skall väl gå hem och bli begripen. Jag tror att somliga förstår direkt, andra vägrar förstå.

Djävulen

Antag att Gud är den fulländade Varelsen. Om människan är en avbild av Gud, är jag inte en människa. Jag är ju ofulländad, motsatsen till Gud. Då måste jag vara Djävulen! Jag finns och jag är en varelse.

Såsom varande Djävulen vänder jag på resonemanget. Jag utgår från att likheten med Gud måste vara annan än storleken på fötterna. Stora fötter är inte full-ändat. Fråga kvinnoprästen!

Avbilden.

Om människan är en avbild av Gud, kan Gud inte vara den fulländade varelsen. Gud bör dock vara en varelse, eftersom människan är en varelse. Eftersom människan är flera, måste Gud också vara flera.

Bibelns gudar

Gud talar om Sig själv i pluralis. Han uppenbarade sig också som tre män för Abraham (1 Mos 18:2). Psaltaren har en gudaförsamling (Ps 82:1). Gud upp-träder även som Fadern, Sonen och Den Helige Ande, tre-enigheten. Jämför med hinduismen, som har en million-enighet, Brahman uppenbarar sig i alla gudar. Den tron gör även hinduismen monoteistisk.

Ont uppsåt

Antag att Gud är god. Om människan är en avbild av Gud, är människan god. Är hon? Enligt kyrkan är människan syndig, född i synd och bla, bla … Det grekiska bibelordet för synd är ”hamartia”.

Enligt kyrkan har ”hamartia” innebörden ont uppsåt, och bara man gör sig av med det onda uppsåtet, är synden lätt att undvika. Vad som är synd är alltid uppenbart. Det är bara att fråga prästen. Kyrkan har syndkataloger och kan alltid uttolka vad som är synd ur Bibeln. Lyd kyrkan, så undviker du synd. Olydnad = ont uppsåt.

Aristoteles hedniska tankar

350 år före Kristus använde Aristoteles ”hamartia” i sitt verk om diktkonsten. Det svårgripbara ordet kopplades till hjältar med ädla själar, ädelt ursprung och gott uppsåt. Det var goda människor i en paradisisk tillvaro, som ställde till det för sig med ”hamartia”.

Det innebar felhandlingar på grund av omständigheter och okunnighet. I princip ansåg Aristoteles människan vara god, eftersom hennes uppsåt är gott. Ren hedendom alltså. Man befinner sig utanför kyrkans ofelbara vishet, vilket innebär att Aristoteles ”hamartia” är något helt annat än kyrkans.

Dramat beskriver verkligheten

Med det beskrivande dramat kan åskådarna upplysas med kunskap. De fylls då av medlidande med den av ”hamartia” plågade människan och människorna inser därmed sina egna brister. Den insikten är förutsättningen för att kunna avhjälpa ”hamartia”. Sker det har människan uppnått ”katharsis”, rening.

Det grekiska dramat blir därigenom en sorts kulthandling och teatern ett tempel, där vi äter av kunskapens frukt. ”Hamartia”, synden, är inte ondska, den är våra brister och svagheter, som på scenen skall uppenbaras för oss. Synden orsakar annars handlingar som ställer till det och orsakar den goda människan plågor, inte minst i form av samvetskval.

”Hamartia” är då något gott, eftersom kampen med samvetet är en kamp med Gud. Du segrar i nederlaget, den gamla människan dör och en ny föds (eller återuppstår). Du får då namnet Israel (Gudskämpe), precis som patriarken Jakob (1 Mos 32:24). Du får alltså nåd och välsignelse, om du erkänner dina synder och ångrar dig.

Det gör du bara om du är en god människa. Teologerna säger att du inte är det, du är syndig och oren. Därför måste kyrkan ha makt över dig och kunna tvinga dig (2 Kor 11:20). Utan kyrkans makt är du dömd till förtappelse.

Paulus beskriver sin egen död och sin återfödelse som en ny skapelse ”i Kristus”. Ju mer synd, eller snarare samvetskval som den orsakar, ju mer nåd (Rom 5:20). Evangeliet är ett drama, som beskriver denna verklighet. Kristus är den som är smord av ”lampoljan ande”, kärlek och samvete. Han är världens ljus. Tro på dramat!

De obildade

Som jag förstår det, anser kyrkan, att Aristoteles var obildad och inte kunde grekiska. Samma sak måste de också anse om aposteln Paulus. Han skriver ju att synden är bra (Rom 5:20, 6:1). Rasputin påpekade det för tsarinnan och blev berömd.

För mig blir Paulus mer logisk och hela Bibeln blir mer begriplig, om jag antar, att Paulus hade läst Aristoteles, och använde ”hamartia” på samma sätt som denne. Kristus blev ett med en synd utan ont uppsåt. I så fall är Bibeln rejält feltolkad och felöversatt. Och inte bara synden har blivit tok i tolkningen. 

Apologeter och anti-apologeter diskuterar vilt. Anti-apologeterna har givetvis rätt. Men slutsatserna de drar bygger på motståndarnas galenskaper. Gudsbilden är helgalen! Men det skriver jag inte mer om i detta inlägg.

Påståenden, resonemang och slutsatser, stödjer sig hela tiden på feltolkning av Bibeln. Gud förbjuder inte kunskap! Gud förbjuder oss inte att dö! Det är det vi skall göra! Ät, dö och återföds som Paulus!

Om människan är en avbild av Gud, har Gud ett gott uppsåt. Gud vill göra gott. Gud är alltså god. Men om Gud är fulländad, finns ju inget mer att göra. I Guds fulländning ingår ju, att Hans skapelse är fulländad. Det är den inte.

Gud är alltså inte fulländad, men Han har gott uppsåt! Han är god. Därför kämpar Gud med skapelsen. Det gör Han nu. Om människan är en avbild av Gud, kämpar även vi. Vi kämpar med Gud och oss själva. Det står i Bibeln (1 Mos 32:28). Israel betyder ”Den som kämpar med Gud”.

Korta sammanfattningar

Etiketter

ande, Aristoteles, hamartia, Havet, katharsis, medvetandet, seendet, själ, teodicé

Under mina försök att finna andra, som intresserar sig för mina filosofiska frågor, hittar jag en del. Men jag ser att de ofta gräver ned sig i oerhört tunga debatter. Jag kastar kanske sten i glashus, om jag pekar ut någon. Även detta är intressant och omfattande och kanske lättare att ta till sig.

Det enda som existerar, det enda med värde

En kort sammanfattning av vad jag själv nyligen skrivit är daterad 21 05 10. Den döpte jag till ”Intrinsikalitet”, som betyder ”inneboende värde”. Nu vill jag suga mer på en känd filosofisk idé: Allt är illusion utom mitt medvetande. Det är det enda, som med säkerhet existerar, den som är. Det är i så fall det enda som har värde.

Glöm aldrig, att medvetandet består av två delar. Den ena delen är det logiskt grubblande intellektet, av Paulus kallad själ. Den andra delen är det Paulus kallar ande. Den är helt ologisk i sina värderingar. Anden tycker, älskar och avskyr. Anden säger vackert, fult, ont och gott. Anden är samvete och kultur. Allt sådant kallas ologiska dumheter av den materialistiska och värdenihilistiska själen.

Gud är ett hav som heter Nun (2 Mos 33:11)

Jag har skrivit om det reflekterande himmelshavet, Medvetandets Hav. I Första Mosebok heter det Djupet. I det gamla Egypten var Djupet identiskt med kaos-, himmels-, och sötvattensguden Nun. Han var även far till solguden Ra (Lucifer, ljusbäraren), men trots det dennes motståndare. Cirka trettio gånger anger Gamla Testamentet Nun som far till Josua. Namnet Josua betyder Gud frälser, och översätts i Nya Testamentet till det grekiska namnet Jesus.

Enligt både GT och NT tog Josua/Jesus över ledningen av Guds folk efter Moses (namnet betyder avkomma). Kyrkan har från första början hävdat, att Jesus ord (Luk 24:27) innebär, att en korrekt tolkning av GT och NT gör bibeldelarnas budskap identiska. Jag finner dock, att en annan tolkning än kyrkans kan vara mer effektiv för uppgiften att skapa denna identitet.

Havet i Salomos Tempel

Salomo lät förfärdiga ett Hav som kultföremål i Templet (1 Kung 7:23). Måtten på baljan var ca femton meter i omkrets och två och en halv meter hög. Wikipedia upplyser om det elamitiska språket. Där kan man läsa under rubriken substantiv: siya-n ”tempel” (till siya ”se”; templet är alltså ”seendets plats”, vilket exakt motsvarar betydelsen av latinets templum).

Elam är en av världens äldsta civilisationer. Elamitiskan ett av de absolut äldsta språken. Det berättar för oss, att i våra civilisationers äldsta tid, var seendet, medvetandet, den Gud man byggde tempel åt. I Salomos Tempel fanns fort-farande spåren från den tid, då Jahvé (= Jag är) fortfarande var Medvetandet.

Jämför: ”Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: Du är Seendets Gud.” (1 Mos 16:13). Med tiden blev det dock som i Egypten. Logiken, den jordiska ordningen företrädd av kungen, såg Medvetandets Ande som en farlig kaosmakt (Job 7:12).

Gud är tre män med samvete (1 Mos 18:2)

Himmelshavet finns även i indisk myt. Där beskrivs människan som droppar ur Havet. Vinden, som även blåser i Bibelns skapelseberättelse (1 Mos 1:2), skapar droppar. De återförenas snart med Havet i ett evigt kretslopp (reinkarnation). Då Havet är Gud, är även vi människor det. Du och jag är Gud.

Något annat än vi (medvetandet) finns inte, är inte. Detta kan ses som hädelse och skrämma somliga från att vidröra tanken. Det är dock viktigt att analysera den. De fortsatta slutsatserna kan överraska.

En gåtfull spegelbild (1 Kor 13:12)

Den fysiska världen skapas som en spegelbild i det reflekterande Himmelshavet av allt som vinden lyft upp till himlen ovan Havet. Den himlen är enligt Paulus platsen för ondskans andekrafter (Ef 6:12). Det är vi det. Vinden har därför skiljt oss från Gud. Det är för att renas, Aristoteles katharsis genom hans hamartia. Att det behövs framgår av vår kollektiva spegelbild, den materiella världen.

Teodicén blir att Spegeln (= Havet), som är Gud, kanske inte skall påstås ha skapat den bild, som vi betraktare kallar världen. Även om Spegeln faktiskt skapar bilden, visar en god spegel Sanningen. Den, det vill säga den materiella världen, är inte alltid vacker, trots att den finns i Gud.

Två himlar

Paulus ord om ondskans andekrafter i himlarymderna (Ef 6:12) innebär att vi har två himlar att laborera med. Det borde vara OK för de bokstavstroende bibel-läsarna, då Paulus säger sig ha vistats i tredje himlen (2 Kor 12:2). Han anknyter då till traditioner med upp till tio himlar. För min diskussion nöjer jag mig med två.

Vi har då den Himmel, som är Gud, och vi har också vår egen tankevärld. I den senare himlen kan vi skapa religioner, ideologier, traditioner och andra demoner. I myten är det Adams första hustru i vår onda värld, intellektet Lilith, som framföder dem.

Observera! Det är bara i denna onda värld vi har hustrur (Matt 22:30, Mark 12:25, Luk 20:34,35). Vi kan misstänka, att vi i de återkommande Jesuorden hittar en kritik av det sociala system, som senare blev äktenskapets heliga sakrament. Eva är livsanden från Gud. Det är bara i denna tidens värld, som hon är yngre än Lilit. Som evig ungdom är hon just evig, urgammal.

Gud är människans avbild

Adam, Lilith och Eva är kropp, själ och ande. Tillsammans är de människan. Lilit tillhör den ena himlen och Eva den andra.

Ett annat sätt att uttrycka det är genom ordet reflektera. Det kan dels vara att tänka logiskt – Lilit och hennes himmel. Det kan även vara att spegla, vilket här var att skapa. Då hamnar vi hos Gud och Hans ologiskt värderande ande, kärleken och samvetet. Men med ordet reflektera har vi bara en himmel.

Och så har vi en Gud, som är en avbild av oss. Eller var det vi som var avbilder av Gud? Är det någon skillnad? Det är något att grubbla på. Alla de bilder, som vi skapar i vårt reflekterande inre, hjälper oss att komma närmare sanningen. Var aldrig rädd att ompröva och omskapa bilderna! I livet är sanningen serpentin-vägen uppför berget (Joh 14:6).

Gud skapar inga illusioner, Gud skapar verklighet

Materien är verklig. Den är en verklig avbild av våra medvetanden. De som tror att materien skapar medvetande, tror att spegelbilden skapar betraktaren som en illusion. Du och jag är illusioner. Materialismen bortförklarar filosofiska problem genom att kalla dem illusioner. Här har vi den verkliga skillnaden mellan materia-lismen och dess motsats.

Vad är den motsatsen? Platons idévärld, Nya Testamentets ord om Ordet som blev kött och mina spekulationer är försök att få grepp på denna motsats. Men materialismens styrka är att den är så enkel och lättbegriplig. Enkla förklaringar går alltid hem. Fast materialismens enkelhet gäller bara om du inte fördjupar dig i den.

Fördjupar du dig, får du ett elände av motsägelser och hamnar hos en observatör som tittar och mäter. Ett medvetande! Då osar det Schrödingers katt. Kvantfysik kallas det.

Gud har inte förbjudit oss att dö!

Eva är anden, den egentliga droppen av Gud. Hon plockar det som krävs för vår rening, kunskapens frukt. Den dödar oss. Gud påpekade vad som händer om vi äter (1 Mos 2:16,17), men han vill att det onda, vanligen du och jag, skall dö och att något nytt skall födas.

Hela GT handlar om Guds glädje i att ta död på oss. Allegorierna i texten beskriver den ena massakern värre än den andra. Den gamla människan dör och en ny föds (Ps 2:7). I Paulus allegorier dör vi som flugor av dopet och får sedan nytt liv (Rom 6:4).

Är vi verkligen avbilder av en fulländad Gud?

Att Gud är god innebär att Han har gott uppsåt. Men Han kan inte vara den fulländade varelsen, om Han är en avbild av oss. Samma sak gäller om vi är en avbild av Honom (1 Mos 1:26,27). I så fall måste vi också vara fulländade. Men jag känner mig inte fulländad! Gör du? Men jag vill gärna tro, att mitt uppsåt är gott. I det kan jag tänka mig vara en avbild. Försöka åtminstone.

Jag skrev inlägget ”Ett himlahav av mäsk”. Gud kokar oss droppar över elden, för att destillera fram ett ädlare Hav. Medvetandet var ju både Lilit och Eva. Eller Havet var två. Ondskans andekrafter i himlarymderna. Rening! Katharsis! Aristoteles och hans hamartia. Återvänd till det jag nyligen skrivit om det!

Och framför allt, bokstavstolka inte! Om vi utvecklas och tillväxer i anden, så måste Gud också göra det. Annars är vi inte några avbilder av Honom. Det fulländade är en variant av oändligheten. Den är inte tillåten, varken i matematiken eller logiken. Det fulländade skulle inte ha något behov av oss. Nu är vi viktiga för Gud (= för oss). För all framtid! – I oändlighet?

Hur som helst, vi har intrinsikalt värde.

Den politiserade guden

Men varifrån kommer idén att Gud skall vara den fulländade varelsen? Skall vi tro på bibeltexten kan Han inte vara det. Det blir ologiskt. Med gott uppsåt fullföljer Han universums skapelse. Däri ingår, att Han fullföljer skapelsen av dig (= av sig själv). Vem hittar på, att Han är fulländad?

Jag misstänker kollektivet av ställföreträdare. Väldiga apostlar, sådan som Paulus talade om (2 Kor). Utnämnda och i anden ledda av Den Fulländade. Direkt inspirerade av Gud kan deras ord aldrig ifrågasättas. De han kallade psychikós. Ordet som inspirerade Hervey Cleckley namnge begreppet psykopati.

Jag såg att ordet psykopat användes redan på 1700-talet. Länken beskriver en ensam kämpe i en värld av psykopater. Intressant. Men nu tror jag, att jag får göra ett uppehåll.

Cissi Wallin

Etiketter

Cissi Wallin, hamartia

Cissi Wallin tycks ha drabbats av tvivel. Hon tycks säga, att hon fått samvetskval. Hon har på något sätt insett, att hon kanske varit stygg. Hennes plågor visades idag upp i Kulturnyheterna på TV1 och i hela mediesverige.

Ja, så kanske det är, att hon har. Lite plågor och kval. Välförtjänt, säger kanske de, som upplevt henne som ett hår av Hin.

Insikt når man genom att äta kunskapens frukt, vanligen den sort, som kallas livserfarenhet. Den sorten brukar vara den bästa. Nu dör hon av den. Ja, det var ju det Gud sa! Äter du så dör du. Precis som jag skrivit i mina föregående inlägg.

Det vore alltså bra för mig, om det är sant att hon plågas. Helst till döds. Då får jag ett aktuellt exempel till det filosofiska grubbel jag nyss producerat. Hon ska nu återuppstå som en ny människa. Den gamla människan dör och en ny föds.

Den där Paulus, vars gamla människa också dog, lade gärna till ”i Kristus” efter ”en ny föds”, men det är kanske inte aktuellt. Vi får se vad den nya Cissi Wallin blir för något, efter sin upplevelse av Aristoteles hamartia.