Etiketter
Hemsk kultur
Vad menas? Kultur är ju något fint, eller hur? Det följande är aktuella tidningsrubriker. De tog ett par minuter att leta fram. Leta själva och se vad ni hittar.
Nioåringar dras in i den kriminella kulturen.
Skolskjutningarna, man måste bryta kulturen som skapar massmördare.
Är kulturen på Sveriges Radio ett säkerhetsproblem?
En Sverigefientlig kultur har fått frodas.
Rysk kultur bakom stupade generaler.
AIK:s 14-åringar om hur man förbättrar kulturen i omklädningsrummet.
Sexualiserad kultur.
Kultur är uppenbarligen kriminellt, samhällsfarligt, krigiskt och vulgärt. Dessutom lär det både finnas alkohol- och drogkulturer. Att blanda och langa sådant gift bör givetvis vara straffbart, eller hur? Akta er för kultur!
Ordet kultur används uppenbarligen allmänt och ofta i en helt annan betydelse än den vi ger ordet, då vi skall uppmuntra, stötta, ge anslag till och berika den genom att blanda den med import.
Ovanor, beteenden, oklara tankar och värderingar
Den av mig ofta omnämnde danske kulturhistorikern Hartvig Frischs definition av kultur var enkel: ”Vanor”.
Jag har tidigare upprepat, att till vanorna hör ovanorna. De senare brukar vara många och djupt ingrodda. Aristoteles använde ordet ”hamartia” för den negativa kultur, som vi är födda in i, uppfostrade i och har ärvt från familj, samhälle och folk.
Kyrkans bibelexegeter tolkar ordet som ”synd” och teologerna har skapat begreppet arvsynd. Det är den sadduceeiska läran, att Gud skapat människan oren och att vi måste renas med kostsamma blodsoffer. Den läran fick Jesus att i raseri slå folk med piska (Joh 2:15).
Orena kan vi bara bli av sådant som går in i hjärtat (Mark 7:19, jfr. Apg 10:15, 11:19), – i hjärtat, som i biblisk tid troddes vara vårt tankeorgan. ”Förstånd gav han dem: tunga och ögon och öron, och ett hjärta, så att de kunde tänka.” (Syr 17:6). Idag tror vi på hjärnan som vårt tankeorgan. Där hittar vi våra onda kulturer, de som gör oss orena (Mark 17:21).
Kultur är alltså inlärda beteenden. Till beteendena hör idéer och föreställningar, som utvecklats för att motivera dem. Lärosatser, dogmer, religiösa och politisk-ideologiska idéer, normer och allt vad det kan kallas. Seder och bruk. I denna idévärld finns både resonemang och självklarheter. Till självklarheter kanske vi skall räkna värderingar, som är allt ologiskt och ibland riktigt oförnuftigt tyckande.
Beteenden kan var våldsamma, brutala och kriminella. Pogromer och religiös virrighet hör ihop inom många länders antisemitiska kulturer. Övertygelserna är starka, både att det är en kultur given av Gud och tvärtom, att det är en ond kultur.
Vapenvåldet är en del av USA’s kultur, och här har vi också ett exempel på något många anser vara god kultur. Det är en stark övertygelse. Lika stark är övertygelsen att det är en ond kultur. Och människorna på båda sidor prisar Gud. Striden mellan kulturernas företrädare kallas politik.
Politisk kultur
Den politiska kulturen är dualistisk. Det innebär att politisk kultur är vanan att hantera tillvaron som en kamp mellan Gud och Djävulen. Den kampen beskriver vi lika gärna som en kamp mellan oss och er, vi och dem, eller mig och alla andra.
Religion, ideologier och på sådant byggda samhällssystem ingår i kulturen. Sättet att genomföra ett allmänt val och utse våra beslutsfattare kan beskrivas som en vana. Demokrati, mänskliga och medboregerliga fri- och rättigheter är idéer, som ibland motiverar ett särskilt beteende. Fast inte i alla länder. Inte i Belarus. Där är de styrande vanorna annorlunda.
Det här innebär i så fall, att vi bör anse, att det finns högre och lägre kulturer. Här i Sverige har vi flera kulturer, som vi kan jämföra med varandra. Nioåringar dras in i den kriminella kulturen. Det är inte den vi menar, när vi talar om svensk kultur. Inte heller menar vi kulturen på Sveriges Radio, den som enligt tidnings-rubriker brister i säkerhetstänk.
Diplomatisk kultur
Men måste vi inte anse, att det är lägre kulturer som styr statsmakterna i Kina, Ryssland och Turkiet med flera stater? Får man säga det? Skall vår utrikes-minister Ann Linde säga: ”Hör du Xi Jinping, konflikten mellan oss beror på din låga kulturella nivå! Och det är personligt. Din låga nivå. Vi gav ju nobelpriset i litteratur till Gao Xingjian 2000.”
Det priset var inte populärt hos Pekings maktelit. Fast norrmännen retade dem ännu mer. De gav fredspriset till Dalai Lama 1989 och till Liu Xiaobo 2010. Även Liu skrev böcker. Han dömdes enligt kinesisk vana till elva års fängelse. Där dog han. Kinesisk vana = kinesisk kultur.
Det är nog inte i enlighet med vår diplomatiska kultur, att alltför starkt framhäva vår politiska kultur. Kina har också, likt Sverige, ett otal kulturer – höga och låga. Vilka får kallas kinesiska? Inte den uiguriska. Jo, men bara censurerade och anpassade versioner. Och vilken kultur tillhör Gui Minhai? Svensk?
För övrigt, vad borde Ann Linde säga till Erdogan?
Förde hög politisk kultur Hitler till makten?
Men är verkligen de svenska politiska vanorna en högre kultur? Är de så över-lägsna? Hitler vann ju de demokratiska valen. Var det en överlägsen kultur, som förde honom till makten? Och var inte första valet av Lukasjenko till president i stort OK? Det har jag dock inte kollat.
Många vill nog nämna, att Donald Trump vann presidentvalet 2016. Det finns fler exempel. Hitler lyckades i Tyskland, likt Lukasjenko i Belarus, ändra vanorna hur man röstar och räknar röster. Den demokratiska politiska kulturen krossades, men har sprattlat en hel del.
Vi ser idag den kampen i flera länder. Vi oroar oss för USA. Vad är det för fel på den demokratiska kulturen? Eller är det den republikanska det är fel på? Hm… där gled jag nog på betydelserna. Ologiskt.
Det som hände i Tyskland, var förnedring och ekonomisk nöd, som ledde till ytterligare förnedring. Människorna kände maktlöshet och förtvivlan. De ville ha en stark man, som kunde ordna upp allting. Exakt samma sak hände i Ryssland 67 år senare. De fick Putin.
Att bli fattig och lida nöd är inte roligt. I USA’s kultur är det förnedrande. På Youtube visas filmer av Chicagos förfall, sedan bilindustrin flyttade till Kina. Även nedläggning av kolgruvor kastade desperata människor i Trumps famn. Vi har en vana att bära oss åt på visst sätt, när vi drabbas av nöd och förnedring.
Ekonomisk kultur
Nu hamnade vi i ekonomin. Hur den sköts är kanske också en vanesak. Så skall man göra, det tycker jag. Det blir lönsamt för mig. Och jag hittar då lätt på logiska resonemang till stöd för mitt tyckande. Då har vi fått en ekonomisk kultur.
Måttstocken är pengar, och ju mer pengar, ju bättre. Fördelningen är oviktig. Får jag allt, kommer jag att leva som Farao, och de som bygger mina pyramider kommer att få vad de behöver. Pengarna ”spiller över”. Ingen kommer att klaga. Säger jag av gammal vana.
Den kulturen är bland annat vanan att organisera ekonomisk aktivitet, så den blir maximalt lönsam – för somliga. De får makt, eftersom pengar är makt. De andra röstar på den starke mannen i ett desperat hopp om hjälp.
En nutida Farao lever gott i vårt inlärda beteende med idéer och föreställningar, som utvecklats för att motivera beteendet. I denna kulturs idévärld finns både resonemang och självklarheter.
Till självklarheter kanske vi skall räkna vissa värderingar, allt ologiskt tyckande. De som tjänar på det hela bevisar i sina resonemang att allt annat beteende leder till världens undergång. Pyramiden måste byggas!
De gamla greker, som skapade det vi idag kallar grekisk kultur, skämdes för den grekiska kultur de hade. Barbari. Det har jag nyligen skrivit om. Borde vi skämmas för vår ekonomiska kultur? Borde de kinesiska kommunisterna skämmas över att folkkongressen består av förmöget folk. Åtminstone om man jämför med de relativa fattiglapparna i USA’s kongress. Vi kanske skall skämmas ikapp?
Religiös kultur eller vad det nu är
Nu framträder insikten om en förändring av västerländsk kultur, som drabbat oss under det senaste seklet. Det är en del av religionen, som har stor betydelse för vårt ekonomiska tänkande. Det är inte tron på Gud, utan tankarna på meningen med livet. Mål och mening.
Teologer, som har en stark tro på ett feodalt himmelrike med en auktoritär gud, kämpar hårt för åsikten att en sådan gud krävs för att få mål och mening med livet. Jag har redan bemött den åsikten, då jag hävdat att meningen är att äta av kunskapens frukt, och därigenom utvidga medvetandet.
Medvetandenas kannibalism
Målet är att sedan förena den droppe medvetande som är jag med det Hav av medvetande somliga kallar Gud. Vi medvetanden skall äta medvetande, som är insikt och sanning. Då växer vi.
Därför har det stora medvetandet, ”Såningsmannen”, sått oss. Sedan skördar Han oss och ”förtär” oss på samma sätt som vi äter insikt. Då växer Havet. Om Havet skall kallas Gud kan diskuteras. Det är i så fall en helt annan gudsbild, Johannesevangeliets. Den är lite svår med sina upprepade ”i Fadern, i er, i mig, i min, i hans”.
Själen och moralen som identiska med samvetet
Så länge vi trodde att det finns en mening och då givetvis en fortsättning, var ekonomin inte helt dominerande i vårt inre. ”Jag kan inte ta med mig pengarna.” Fortsättningen, som man tänkte sig den, var givetvis viktigare.
Gudstro var egentligen helt onödig. De olika lärorna ur de heliga skrifterna likaså. Det var den där själen, som var viktig för våra inre överläggningar, samvetsstriderna. Omoraliskt handlande och girighet antogs kunna leda till själens död, samvetets död. Även de som inte är religiösa tror ofta på möjligheten av ”någonting”.
Detta någonting är starkt förknippat med samvetet. Svenskarna tror, men inte på Gud. Fast jag har ju hävdat en bibeltolkning enligt vilken samvetet bör ses som Guds uppenbarelse. Ofta är det ju en annan – och jäkligt störande – personlighet.
Kyrkans för många anstötliga kultur
Kyrkorna har ibland en kultur och en teologi, som väcker anstöt hos många. Sådant kan man inte tro på! Men filosofiskt grubbel förföljer oss och och landet är fyllt av tro på något. Men vi har svårt att tala om saken.
Respekten för de hederliga och anständiga
Denna tro på något skapades ur respekten för några hederligt arbetande generationer av anständiga människor. Det var de som hade gjort uppror mot den auktoritära statskyrkan och skapat nykterhetsrörelsen och frikyrkorna. Det var där som demokrati som organisationsform först skapades i Sverige.
Korståget mot en gudsbild
Men det var också i kyrkorna som graven började grävas. Tro på dumheter och den galna auktoritära religiositeten, som fick män som Ingemar Hedenius att dra ut i ett intellektuellt korståg mot tron på Gud. Den ateismen segrade, men inget folk i Europa är ännu lika troende på ”något” som svenskarna. Tro på ”något” ingår i delar av den svenska kulturen.
Drömmen om miljarder €, £, $
Den tron har dock försvagats, och lämnat fältet fritt för girigheten. Skillnader i inkomst och förmögenhet har ökat våldsamt, sedan min barndom (1950-talet), då moraliska skäl även satte en gräns för stryktipset. Jag minns, att man maximalt fick vinna 75.000 kronor.
Men rent allmänt, meningen med livet är numera att bli multimiljardär. Det är det enda, som spelar någon roll. Allt annat skiter vi i. De misslyckade röstar i förtvivlan på den starke mannen. Resultatet blir att demokratin dör. Utan tro på mål och mening fungerar den inte.
I Ryssland har ett stort antal oligarker dött den senaste tiden. Det spelar ingen roll för dem. De hann ju bli miljardärer innan de avlivades. Det var ju det viktiga.
Frågan är om ”själens framtid” kan bytas ut mot ”nationens storhet” som mål och mening för tillvaron. Är det bättre med krig än med ”idiotiska moralregler”. Vad tycker folket? Vad tycker de som vill tjäna fler miljarder? Är Kinas statskultur kanske överlägsen? Eller Rysslands?
”Nationens storhet” är kanske ett bättre och mer realistiskt mål, än att alla skall bli multimiljardärer. Det senare målet kommer att döda Gaia. Allt är bättre än en demokrati med målet att fixa en superjet eller två åt var och en av sju miljarder människor. Den demokratin kommer att döda oss alla.