Etiketter

, ,


… som beskriver vem/vad är människan?

Det fornegyptiska ordet moses betyder avkomma, d.v.s. barn – son eller dotter. I så fall vems barn? Ofta när det används, avser det barn till gudar. Faraonamnet Thotmoses betyder Thots barn. Ramses betyder Ras barn. O-et försvinner då Ra och moses dras ihop.

Men Bibelns egyptiske Moses tycks ha en far vars namn inte får nämnas. Han heter bara Moses. Det stämmer med påståendet att endast översteprästen fick uttala Guds hemliga och heligaste namn. Det fick bara ske i Det Allra Heligaste i Jerusalems Tempel. Det kan inte vara Jahvé, för det kände ju alla till och använde.

Traditionellt säger vi ”Ras son” om farao och om Jesus säger vi ”Guds son”. Men i Bibeln sägs Adam vara ”Guds son” (Luk 3:38). Adam betyder människa, alltså är människan ”Guds barn”. Det är alltså inget konstigt med att ordet människosonen används om Jesus, han var ju människa och som alla människor ett Guds barn.

Människan är alltså av fin familj. Fast även i de finaste familjer finns svarta får, apor och kvastfeningar. Det skall jag hålla tyst om nu.

… som beskriver människans familj

Moses – människan – fick en gudomlig styvmor, faraos dotter. Vissa påstådda namn på henne betyder Jahvés dotter. Som vuxen gifter Moses sig med Sippora (2 Mos 2:21). Namnet betyder fågel och var redan hos sumererna ett av Venusgudinnans många namn.

Ischtar är ett vanligare namn på denna Himmelens drottning, den heligaste av alla andar. Asera är ett annat namn på denna gudinna, som i tidig judendom sågs som Jahvés hustru. Den heliga Anden sänker sig ned som en duva (Mark 1:10, Matt 3:16, Joh 1:32). Och som sagt, i Andra Mosebok får Moses henne som hustru.

Tidig judendom var egentligen hedendom. Jeremia för en kamp mot barnoffer (Jer 7:30f, 19:5). Folket gav Gud namnen Baal och Molok. Bibeln beskriver egentligen en religionsutveckling, men de troende föreställer sig sin nutida tro som den ursprungliga och sanna, som profeterna alltid kämpat för mot avfällingar och de andra, hedningarna.

I kristen lära liksom i Första Mosebok är Gud och Hans Ande identiska. Där tycks Gud ibland även vara identisk med sönerna (1 Mos 18:2)! Gud uppenbarar sig i detta egendomliga bibelställe som tre män, tre människor.

Synkretism? Inte alls!

Synkretism är ordet för religionsblandning. Men det var knappast olika religioner som blandades. Det var de olika språkliga formuleringarna av den gemensamma kulturen, som blandades. Vi går nu tillbaka till istiden, kanske 20.000 år! Så fort en vandrande folkstam slog sig ned och bildade samhällen, något geografiskt skilda från varandra, utvecklades dialekter och ur dem nya språk.

I den gemensamma kulturen ingick trosföreställningar. Även de utvecklades till olika ”dialekter”. Religionernas likheter beror på de gemensamma ursprungliga idéerna. Dessa var vad vi kallar hedendom, vidskepelse.

Bibelns profeter kämpar mot vanan att offra barn till Gud. Judarna var alla hedningar fram till Abrahams planerade offer av sonen Isak. Sedan var de flesta hedningar ett bra tag till. Synkretism fanns inte, däremot en utveckling mot en alltmer civiliserad religion. En kamp med folkens gudsföreställningar, en ”kamp med Gud” – det är det ordet Israel betyder.

Bibelns författare använder hela sitt kulturområdes olika språk och myter för att formulera sig: ”Det står skrivet, att vi var med nästan från begynnelsen (1 Mos 1:1 ff)! Det är vår lära! Ni andra bara stjäl och hittar på!” Med den tron, ansåg man sig äga myterna, allihop: – ”Det är vi som tolkar dem rätt! Nu formulerar vi dem så här, för att alla skall begripa.”

Åsikten var: Synkretism existerar inte! Ingen annan religion finns ju! Det finns bara avfall från Gud och påhitt! Det står skrivet! Läs t.ex. om guldkalven (2 Mos 32), men det började ju redan före syndafloden.

Gamla Testamentes författare vände sig till de bokstavstroende och sade: ”Även hedningarna härstammar från Adam och de är i värsta fall avfällingar, som övergivit sin förfaders direkta vetande om Gud. Men det finns en annan förklaring till deras olika gudar.

Adam trodde inte, han visste! Han träffade ju Gud och talade med Honom. Att Gud förbistrat språken i Babel och gett människor olika ord och namn på saker och ting – inklusive namn på Gud – ändrar inte sanningshalten i de gamla berättelserna. Vi kan därför ta dem och tolka dem som vi vill – på rätt sätt.

Sipporas far heter ibland Reguel. Vi hittar ordet gud på tre språk i det namnet. Budskapet blir att människan skall förenas och bli ett med den heliga anden, Himmelens Drottning. Precis som gudar gifter sig människan med sin fars hustru, sin mor och andra närstående. Men det handlar ju inte om fysiska anhöriga här på jorden. Det handlar heller inte om jordiska äktenskap. I ett sådant hette Mose svärfar Jetro.

En annan icke-fysisk figur.

Människan – eller Moses – har enligt Bibeln en medhjälpare, som heter Hosea. Namnet betyder ”Jag frälser”. Moses kallade honom Josua, som betyder ”Gud frälser”. Trettioen gånger säger Bibeln att denne medhjälpare är son till Nun. Det egyptiska himmelshavets gud heter Nun. Och Josua översätts i det på grekiska skrivna Nya Testamentet till det grekiska namnet Jesus. Det där har jag tjatat om förut.

”Mose brukade ta tältet och slå upp det utanför lägret, ett gott stycke därifrån” (2 Mos 33:7). ”Och Herren talade till Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. Sedan gick Mose tillbaka till lägret, men hans medhjälpare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade aldrig tältet” (2 Mos 33:11).

Jag har i mina senare inlägg flera gånger hävdat, att Josua är samvetet, och att samvetet är Gud eller Hans Ande. ”Lämnade aldrig tältet”! Var fanns han då tältet inte var rest? Människan sätter sig för sig själv och talar med sitt samvete. Men först tog han den heliga ande till hustru och blev ett med henne, som är ett med Gud. Då blir också människan ett med Gud.

Obs! För dessa allegorier är det viktigt, att ordet ande är femininum i hebreisk grammatik. I det ursprungliga allegoriska språket är Anden ofta hon. Men anden är också olja till den lampa, som varken Världens Ljus, jungfrur eller andra skall sätta under skäppan. ”Den smorde”, som Kristus betyder, är såsom ”världens ljus” att liknas vid en lampa fylld med lågande Ande. Josua, ”Gud Frälser”, Jesus, namnen betecknar alltså människan med samvete.

Samvetet räddar oss. Från vad? Ja, det har jag också varit inne på. Det bibliska budskapet är att vi har rätt att ha fel. Gör vi alltid det vi tror är rätt, klarar vi oss. Från vad? Skam och samvetseld utplånar personligheter. Den personlighet vi byggt upp dör. Annars är medvetandet odödligt.

En allegorisk död

Läran är alltså att vi skall äta kunskapens frukt, inse att vi haft fel, låta vår gamla ”syndiga” människa dö och bli en ny ”i Kristus”, som alltså betyder ”en människa med samvete”. Synden, konflikten med samvetet Gud, uppstår på grund av den nya kunskapen.

Detta förklarar varför ”synden” beskrivs som bra och önskvärd. Gud välsignar oss för att vi syndar och ”dör”. Det här fattade inte Rasputin. Hans tolkning fördöms av Paulus. Paulus talar om att ”dö bort” från synden (Rom 6:2, Kol 3:3 m.fl.), från de felaktiga handlingar, vars felaktighet vi kommit till insikt om.

Så står alltså även i Första Mosebok, men kristen bokstavstolkning har vägrat tro på de förklaringar Jesus och Paulus tjatat om. Syndafallet och förbannelserna över Eva är helt okristlig lära. Meningen med livet och det som ger Guds nåd, välsignelse och därtill uppståndelse (allegoriskt) är ett evinnerligt tuggande på äpplet.

Då dör vi inte heller på slutet, utan går vidare till ett annat fysiskt liv med nya förutsättningar (1 Mos 6:9). Enligt GT kan vi leva här upp mot tusen år, innan den jordiska stugan blir för trång (1 Mos 5:24). Jag får väl snart se hur det blir med det. Ålder tar ut sin rätt och hälsan är dålig.

Det var ett nytt försök att formulera en tolkning av texterna, som jag finner begriplig och logisk. Det finns två sätt att tro på detta. Grunden för båda sätten är: Tro att detta är vad de första kristna trodde och förkunnade. Sedan kan du antingen dela eller inte dela deras tro.