Etiketter

, , , , , , , ,


Under mina försök att finna andra, som intresserar sig för mina filosofiska frågor, hittar jag en del. Men jag ser att de ofta gräver ned sig i oerhört tunga debatter. Jag kastar kanske sten i glashus, om jag pekar ut någon. Även detta är intressant och omfattande och kanske lättare att ta till sig.

Det enda som existerar, det enda med värde

En kort sammanfattning av vad jag själv nyligen skrivit är daterad 21 05 10. Den döpte jag till ”Intrinsikalitet”, som betyder ”inneboende värde”. Nu vill jag suga mer på en känd filosofisk idé: Allt är illusion utom mitt medvetande. Det är det enda, som med säkerhet existerar, den som är. Det är i så fall det enda som har värde.

Glöm aldrig, att medvetandet består av två delar. Den ena delen är det logiskt grubblande intellektet, av Paulus kallad själ. Den andra delen är det Paulus kallar ande. Den är helt ologisk i sina värderingar. Anden tycker, älskar och avskyr. Anden säger vackert, fult, ont och gott. Anden är samvete och kultur. Allt sådant kallas ologiska dumheter av den materialistiska och värdenihilistiska själen.

Gud är ett hav som heter Nun (2 Mos 33:11)

Jag har skrivit om det reflekterande himmelshavet, Medvetandets Hav. I Första Mosebok heter det Djupet. I det gamla Egypten var Djupet identiskt med kaos-, himmels-, och sötvattensguden Nun. Han var även far till solguden Ra (Lucifer, ljusbäraren), men trots det dennes motståndare. Cirka trettio gånger anger Gamla Testamentet Nun som far till Josua. Namnet Josua betyder Gud frälser, och översätts i Nya Testamentet till det grekiska namnet Jesus.

Enligt både GT och NT tog Josua/Jesus över ledningen av Guds folk efter Moses (namnet betyder avkomma). Kyrkan har från första början hävdat, att Jesus ord (Luk 24:27) innebär, att en korrekt tolkning av GT och NT gör bibeldelarnas budskap identiska. Jag finner dock, att en annan tolkning än kyrkans kan vara mer effektiv för uppgiften att skapa denna identitet.

Havet i Salomos Tempel

Salomo lät förfärdiga ett Hav som kultföremål i Templet (1 Kung 7:23). Måtten på baljan var ca femton meter i omkrets och två och en halv meter hög. Wikipedia upplyser om det elamitiska språket. Där kan man läsa under rubriken substantiv: siya-n ”tempel” (till siya ”se”; templet är alltså ”seendets plats”, vilket exakt motsvarar betydelsen av latinets templum).

Elam är en av världens äldsta civilisationer. Elamitiskan ett av de absolut äldsta språken. Det berättar för oss, att i våra civilisationers äldsta tid, var seendet, medvetandet, den Gud man byggde tempel åt. I Salomos Tempel fanns fort-farande spåren från den tid, då Jahvé (= Jag är) fortfarande var Medvetandet.

Jämför: ”Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: Du är Seendets Gud.” (1 Mos 16:13). Med tiden blev det dock som i Egypten. Logiken, den jordiska ordningen företrädd av kungen, såg Medvetandets Ande som en farlig kaosmakt (Job 7:12).

Gud är tre män med samvete (1 Mos 18:2)

Himmelshavet finns även i indisk myt. Där beskrivs människan som droppar ur Havet. Vinden, som även blåser i Bibelns skapelseberättelse (1 Mos 1:2), skapar droppar. De återförenas snart med Havet i ett evigt kretslopp (reinkarnation). Då Havet är Gud, är även vi människor det. Du och jag är Gud.

Något annat än vi (medvetandet) finns inte, är inte. Detta kan ses som hädelse och skrämma somliga från att vidröra tanken. Det är dock viktigt att analysera den. De fortsatta slutsatserna kan överraska.

En gåtfull spegelbild (1 Kor 13:12)

Den fysiska världen skapas som en spegelbild i det reflekterande Himmelshavet av allt som vinden lyft upp till himlen ovan Havet. Den himlen är enligt Paulus platsen för ondskans andekrafter (Ef 6:12). Det är vi det. Vinden har därför skiljt oss från Gud. Det är för att renas, Aristoteles katharsis genom hans hamartia. Att det behövs framgår av vår kollektiva spegelbild, den materiella världen.

Teodicén blir att Spegeln (= Havet), som är Gud, kanske inte skall påstås ha skapat den bild, som vi betraktare kallar världen. Även om Spegeln faktiskt skapar bilden, visar en god spegel Sanningen. Den, det vill säga den materiella världen, är inte alltid vacker, trots att den finns i Gud.

Två himlar

Paulus ord om ondskans andekrafter i himlarymderna (Ef 6:12) innebär att vi har två himlar att laborera med. Det borde vara OK för de bokstavstroende bibel-läsarna, då Paulus säger sig ha vistats i tredje himlen (2 Kor 12:2). Han anknyter då till traditioner med upp till tio himlar. För min diskussion nöjer jag mig med två.

Vi har då den Himmel, som är Gud, och vi har också vår egen tankevärld. I den senare himlen kan vi skapa religioner, ideologier, traditioner och andra demoner. I myten är det Adams första hustru i vår onda värld, intellektet Lilith, som framföder dem.

Observera! Det är bara i denna onda värld vi har hustrur (Matt 22:30, Mark 12:25, Luk 20:34,35). Vi kan misstänka, att vi i de återkommande Jesuorden hittar en kritik av det sociala system, som senare blev äktenskapets heliga sakrament. Eva är livsanden från Gud. Det är bara i denna tidens värld, som hon är yngre än Lilit. Som evig ungdom är hon just evig, urgammal.

Gud är människans avbild

Adam, Lilith och Eva är kropp, själ och ande. Tillsammans är de människan. Lilit tillhör den ena himlen och Eva den andra.

Ett annat sätt att uttrycka det är genom ordet reflektera. Det kan dels vara att tänka logiskt – Lilit och hennes himmel. Det kan även vara att spegla, vilket här var att skapa. Då hamnar vi hos Gud och Hans ologiskt värderande ande, kärleken och samvetet. Men med ordet reflektera har vi bara en himmel.

Och så har vi en Gud, som är en avbild av oss. Eller var det vi som var avbilder av Gud? Är det någon skillnad? Det är något att grubbla på. Alla de bilder, som vi skapar i vårt reflekterande inre, hjälper oss att komma närmare sanningen. Var aldrig rädd att ompröva och omskapa bilderna! I livet är sanningen serpentin-vägen uppför berget (Joh 14:6).

Gud skapar inga illusioner, Gud skapar verklighet

Materien är verklig. Den är en verklig avbild av våra medvetanden. De som tror att materien skapar medvetande, tror att spegelbilden skapar betraktaren som en illusion. Du och jag är illusioner. Materialismen bortförklarar filosofiska problem genom att kalla dem illusioner. Här har vi den verkliga skillnaden mellan materia-lismen och dess motsats.

Vad är den motsatsen? Platons idévärld, Nya Testamentets ord om Ordet som blev kött och mina spekulationer är försök att få grepp på denna motsats. Men materialismens styrka är att den är så enkel och lättbegriplig. Enkla förklaringar går alltid hem. Fast materialismens enkelhet gäller bara om du inte fördjupar dig i den.

Fördjupar du dig, får du ett elände av motsägelser och hamnar hos en observatör som tittar och mäter. Ett medvetande! Då osar det Schrödingers katt. Kvantfysik kallas det.

Gud har inte förbjudit oss att dö!

Eva är anden, den egentliga droppen av Gud. Hon plockar det som krävs för vår rening, kunskapens frukt. Den dödar oss. Gud påpekade vad som händer om vi äter (1 Mos 2:16,17), men han vill att det onda, vanligen du och jag, skall dö och att något nytt skall födas.

Hela GT handlar om Guds glädje i att ta död på oss. Allegorierna i texten beskriver den ena massakern värre än den andra. Den gamla människan dör och en ny föds (Ps 2:7). I Paulus allegorier dör vi som flugor av dopet och får sedan nytt liv (Rom 6:4).

Är vi verkligen avbilder av en fulländad Gud?

Att Gud är god innebär att Han har gott uppsåt. Men Han kan inte vara den fulländade varelsen, om Han är en avbild av oss. Samma sak gäller om vi är en avbild av Honom (1 Mos 1:26,27). I så fall måste vi också vara fulländade. Men jag känner mig inte fulländad! Gör du? Men jag vill gärna tro, att mitt uppsåt är gott. I det kan jag tänka mig vara en avbild. Försöka åtminstone.

Jag skrev inlägget ”Ett himlahav av mäsk”. Gud kokar oss droppar över elden, för att destillera fram ett ädlare Hav. Medvetandet var ju både Lilit och Eva. Eller Havet var två. Ondskans andekrafter i himlarymderna. Rening! Katharsis! Aristoteles och hans hamartia. Återvänd till det jag nyligen skrivit om det!

Och framför allt, bokstavstolka inte! Om vi utvecklas och tillväxer i anden, så måste Gud också göra det. Annars är vi inte några avbilder av Honom. Det fulländade är en variant av oändligheten. Den är inte tillåten, varken i matematiken eller logiken. Det fulländade skulle inte ha något behov av oss. Nu är vi viktiga för Gud (= för oss). För all framtid! – I oändlighet?

Hur som helst, vi har intrinsikalt värde.

Den politiserade guden

Men varifrån kommer idén att Gud skall vara den fulländade varelsen? Skall vi tro på bibeltexten kan Han inte vara det. Det blir ologiskt. Med gott uppsåt fullföljer Han universums skapelse. Däri ingår, att Han fullföljer skapelsen av dig (= av sig själv). Vem hittar på, att Han är fulländad?

Jag misstänker kollektivet av ställföreträdare. Väldiga apostlar, sådan som Paulus talade om (2 Kor). Utnämnda och i anden ledda av Den Fulländade. Direkt inspirerade av Gud kan deras ord aldrig ifrågasättas. De han kallade psychikós. Ordet som inspirerade Hervey Cleckley namnge begreppet psykopati.

Jag såg att ordet psykopat användes redan på 1700-talet. Länken beskriver en ensam kämpe i en värld av psykopater. Intressant. Men nu tror jag, att jag får göra ett uppehåll.