Prästämbetet

De senaste dagarna har jag flera gånger läst den här artikeln om pedofilin inom kyrkan i Frankrike. En del av artikeln är vittnesmål av Olivier Savignac. Som 13-åring blev han utsatt för sexuella övergrepp av en präst. Jag saxar ur artikeln, där Olivier råkar sätta fingret på kyrkans teologi, när han säger: ”… prästen, den heliga som inkarnerar Gud, som när han talar är Jesus.” Det repeterar vi:

”… prästen, den heliga som inkarnerar Gud, som när han talar är Jesus.”

Olivier Savignac förklarar med dessa ord hur svårt det är att anklaga en präst för något. Den här skandalen har pågått i många sekler, och debatteras idag av många. Här till exempel, där skribenten Bitte Assarmo och en kommentator tycks mena att de ”som respekterar den katolska kyrkan är katoliker som förstår skillnaden mellan katolsk teologi och de som driver kyrkan”.

Det är de senare, vissa präster och andra, som är pedofiler. Katolsk teologi skulle alltså inte vara en av orsakerna till oreda i kyrkan. Här håller jag inte med, och jag vill dra fram den syn på prästämbetet, som jag vill ge skulden för att pedofierna och även andra rövare får fritt fram. Det är en syn på prästämbetet, som är äldre än den kyrka, vilken för nästan två tusen år sedan började som en riktning inom judendomen.

Den synen på präster angreps av många fariséer, av Johannes döparen (”Huggormsyngel!”), av Jesus (samma ordval) och av aposteln Paulus (”Jag som ingenting är!”). Ordet apostel användes som prästtitel i den tidigaste kyrkan. Paulus är i sina angrepp på villolärare särskilt tydlig med att kyrkans prästsyn strider mot läran:

”… jag är inte på något sätt underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag ingenting är” (2 Kor 12:11).

”Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv” (Gal 6:3).

”Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting” (1 Kor 13:2).

Katolska kyrkans syn på prästämbetet strider mot Bibelns ord! Paulus menar inte sex, när han talar om kärlek. Olivier Savignac beskriver den obibliska teologins onda konsekvenser.

Bakgrund

I Wikipedia ges alternativa stavningar av ordet saddukéer, Jesus värsta fiender bland judarna. De och deras anhängare var de som ropade: ”Korsfäst!”. De var de enda, som lyckades provocera Jesus att tillgripa våld. Ja, ni känner till hur han rensade templet (Joh 2:15). Han gjorde sig en piska, att göra det med. Läs själva!

Jag har redan skrivit om sadducéerna. Förutom från Wikipedia kan vi läsa om dem i Bibelns uppslagsdel, under stavningen sadduké. Det för oss viktigaste är att de var en prästaristokrati, som ingick i samhällets elit av rika och mäktiga. De gjorde tempelkulten inkomstbringande.

De var kejsarens vänner. De var öppna för behaglig grekisk-romersk kultur men ändå stränga när det gällde fåniga och exkluderande renhetsregler. Sådana gav sadducéerna välkomna möjligheter, att se ned på folk. De tycks ha gillat att trampa på andra. Korruption, ekonomiskt utnyttjande och narcissism är passande ord.

Narcissism är besläktat med messiaskomplex och nämns tillsammans med psykopati. Klickar ni på länkarna hittar ni även gudskomplex och annat storhetsvansinnigt. På tal om psykopati kan ni även söka er till mina skriverier om ordet psychikós, som Paulus använde sig av, när han beskrev teologiska motståndare.

Kom ihåg, att Jesus skapade en riktning inom judendomen. Han var en folklig förkunnare, som utgick från de fariséer, som var sadducéernas viktigaste motståndare. Fariséerna var självlärda teologer, som försörjde sig med vanliga yrken. Den berömde Hillel, som jag nämner i detta inlägg, försörjde sig som vedhuggare. Det kan ni läsa om i engelska Wikipedia.

Det pågick en utveckling inom judendomen. Några sekler tidigare hade Jeremia och andra profeter kämpat mot barnoffer. Abrahams besök på Moria berg, för att offra Isak, var den första revolten mot den gamla kanaanéiska religionens hemskheter.

Hebréerna var länge hedningar, innan många av dem blev vad vi menar med judar. Då tänker vi på fariséernas teologiska utläggningar och inte på sadducéernas blodiga offer. De stammar från tiden i Babylon och även från ett ursprung i de hebreisktalande kanaanéernas dyrkan av Molok och andra avgudar. Bara de värsta antisemiterna har de senaste seklerna yrat om blod i synagogorna.

Sadducéerna representerade en äldre och fortfarande tämligen hednisk tradition inom den religion, ur vilken Jesu lära framträdde efter fariséernas moraliska, filosofiska och teologiska framsteg. För sadducéerna skulle bara Moseböckerna gälla, och senare tankar ville de inte godta!

Det bör innebära ett avståndstagande från både de stora och de små profeterna! Men Jeremias texter har hjälpt mig att förstå Jesus ord. Att förkasta dem är att förkasta Jesu lära.

Enligt sadducéerna krävde Gud blod! Uppståndelsen trodde de inte på (Mark 12:18) och inte heller belöning eller straff efter döden. Jesus lära blir i det perspektivet en direkt fortsättning på ”vår” fariséiska judendom.

När jag ser på Lärans utveckling, påminner det om hur Sveriges Lag utvecklats. 1734 års Lag är den svenska lagrevision som är grunden för den nu gällande lagstiftningen. För mindre än 200 år sedan hade vi ”förstärkt dödsstraff”, stympning av kroppar. Tortyr förbjöds 1734, med vissa undantag. De upphävdes helt först 1868.

Sadducéerna bar alltså på en variant av den gamla hebreiska hedendomen. Den skiljde sig drastiskt från sina motståndares lära. Fariséerna och Jesus var idémässigt nära varandra. Kristendomen skulle nog fortfarande kunna sägas vara en judisk sekt, om inte … Ja, varför skall jag strax förklara.

Intressant är, att kyrkans tradition har gett oss en mycket negativ syn på fariséerna som falska och elaka. De var dock folket, de som stod och ropade ”Halleluja!”, när Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Sadducéerna, som ropade ”Korsfäst!” är bortglömda. Varför?

I sitt andra brev till Korinth angriper Paulus hårt ”de väldiga apostlar” som tagit kontroll över församlingen. De är villolärare. Han uppmanar till revolt! Trettio år efter hans död skriver biskop Clemens av Rom, apostolisk fader och räknad som den förste påven, ett brev till samma församling.

Det är det äldsta bevarade brevet i kristenheten, förutom de som ingår i Bibelns texter. För länge sedan fann jag det i svensk översättning på stadsbiblioteket: ”De Apostoliska Fäderna”. Elain Pagels har skrivit om det. Även hon har översatts till svenska, ”De Gnostiska Evangelierna”, W&W 1981.

Församlingen hade gjort uppror mot sina präster. Clemens fastslår att prästerna är tillsatta av Gud. Paulus hade betonat demokratin. Välj bland er! Men Clemens hotar församlingen med dödsstraff, om de inte återgår till Lydnaden. Sadducéerna från den av romarna år 70 krossade judiska nationen lyckades ta över den kristna kyrkan, troligen med Roms hjälp.

Det här innebar att kristendomen föll tillbaka till ett primitivare religionsstadium, då sumerer och semiter skapade små prästkungadömen. Sug på ordet präst-konung! Kyrkans lära blev inte ens judisk av fariséisk typ. Den blev sadducéisk judendom, övergångsformen mellan gammal hebreisk hedendom och det som skulle bli modern judendom. Det är idéer från Babylon, som fick profeterna att rasa mot ”den babyloniska skökan”.

Kristendomen blev monarkins och feodalismens teologiska ideologi. Påven är monark. Vatikanens konung. Italien har genom påvedömet ”den svarta aristokratin”, de släkter som adlats av påven. Sadduccéernas andliga rötter går tillbaka till de gudakonungar, som konkurrerade med faraonerna om gudomlighet.

Sadduccéernas acceptans av behaglig grekisk-romersk kultur, får mig att tänka på grekernas syn på pedofili och hebefili (dragning till tonåringar). Det här problemet är alltså äldre än kyrkan. Via sadducéerna, Jesus fiender, har den ärvt hedendomen. Då är kyrkan inte längre en judisk sekt, men inte för att den följer Jesu lära, utan för att den strider mot den.