Etiketter

, ,


Senaste påskens svt-dokumentär framförde i två avsnitt hypotesen att general Aelius Sejanus, Herodes Antipas, Pontius Pilatus och Jesus var centrala personer i en plan att mörda kejsar Tiberius (Luk 3:1) och dennes blivande efterträdare, den beryktade Caligula.

Det politiska och revolutionära hos Jesus betonades. Se gärna på dokumentären (tillgänglig på svt-play t.o.m. 2020-10-05)! Obs! Glöm inte det andra avsnittet, som finns i denna länk! Det är nog det viktigaste.

Följ länkarna! Leta inte själva! Då finns det risk att gå vilse bland de otaliga dokumentärerna om Jesus. Men den här var lite uppseendeväckande. Då jag nu vill kommentera, måste jag ge en omfattande bakgrund.    

Det blir kanske tungt för läsaren. Jag har ett försök till sammanfattning på slutet. Intresserar den, är det bara att återvända hit och läsa från början.

Kejsarna Tiberius och Caligula har beskrivits i mycket negativa ordalag: Tiberius pervers och grym, Caligula sinnessjuk och mordisk. Men ”… det finns ingen överhet som inte är av Gud …” (Rom 13:1).

Skrevs de orden av en då politiskt korrekt pseudo-Paulus? Ordet ”pseudo-” används i teologisk litteratur för skribenter, som falskt utgett sig vara någon kyrklig storhet. Ämnet undviks av alla fromma på nätet. Här finns dock en bra genomgång av varför man inte skall tro att Paulus skrivit allt, som bär hans namn i NT.

Jag tror att vi fick ”villolärande” redigeringar av Paulus brev. Att anpassa historien till det önskvärda har alltid varit vanligt. Det hör till den diktaturernas politiska verklighet, som vi fortfarande lever i.

Religiösa lagar och ideologier

Vi skall alltså tala om Jesus och politiken. Sådant upprör kyrkan och de fromma. De ser hädelse i att blanda ihop Jesus med politik. Kristendom har sagts enbart handla om vårt förhållande till Gud och till nästan. Länge ansåg kyrkan att Bibelns budskap var respekt för överheten (Rom 13:1-7).

Men nu, när vår nästa blivit flykting, har kristendomen politiserats. Politik har erkänts vara förhållandet till nästan i pluralis. Fast vad som idag är tillåten politik i kyrkan är nog osäkert.

Religioner var antikens politiska ideologier. Hur man tänkte och vad man faktiskt trodde är svårt att veta och förstå. Rom importerade gudar och religioner inte bara från imperiet utan även från dess omgivningar. Överallt var kungar och kejsare gudars söner och därmed själva gudar.

Inga andra än kungar och kejsare var gudar. Deras maktanspråk vilade då självklart på teologiska grunder. I Rom gudaförklarades kejsarna av senaten. Religion var politisk ideologi!

Min pappa är starkare än din!

Det bör ha inneburit, att det var omöjligt förkunna en religiös lära utan att vara politisk. I sin tid var Jesus således politiker. Hans ideologiska budskap till kungar och kejsare var: ”Din pappa är en bluff!”

Det allra värsta i hans lära bör ha varit idén om att vi alla är Guds barn. Alla är vi eller kan vara gudar och konungar (Joh 10:34f, läs själva och klicka er vidare till psaltaren Ps 82:6. Om konungar i 1 Kor 4:8). I så fall är statens uppgift att dyrka och tjäna oss alla.

Därmed har vi stött på motsättningen mellan demokrati och diktatur inom ramen för icke-materialistisk filosofi. Den motsättningen kallas för politisk inom materialistisk filosofi, vars varianter i den politiska debatten benämns ideologier.

Därmed har jag återigen strukit under påståendet, att när politiska konsekvenser dras ur olika filosofier, blir religion och ideologi samma sak. Därmed framstår Jesus som extremt kontroversiell. All samtida monarkistisk statsmakt hade skäl att fullständigt utplåna både honom och hans idéer.

Hur kan det komma sig, att vi fortfarande hör talas om honom? Kunde man inte utplåna minnet av honom och hans idéer? Då fick man väl försöka förvränga dem till oigenkännlighet? Det gick nog bättre, men varför var det så svårt?

Något som liknar bråket mellan sunni och shia.

I Polen vill regeringen förbjuda aborter och kriminalisera sexualundervisning. Idén påstås bygga på Bibelns bud. Polens ledare anser sig vara kristna och att sådan politik och lagstiftning är kristen. Kristendom sägs vara att iakta Guds lagar och dessa anser man sig känna till.

De som inte rättar sig efter ”våra” Guds lagar ses inte som riktiga kristna. Det är en typ av motsättning, som kristendomen ärvt från judendomen.

Jag har tidigare påpekat diverse orimligheter i våra bibeltolkningar. De lärde har ofta svårt få Bibeln att överensstämma med ”kristen tro”. Olika judar torde ha haft samma problem, att få Toran att överensstämma med den egna gruppens judendom.

Jag vill nu skriva om behovet av lag.

Den ofta goda Lagen …

Guds Lag, Mose Lag, sharia eller haditherna. Det var judendomen som vid början av vår tideräkning hade monopol på en Guds Lag. Andra religioner hade inte någon sådan lag, då de hade flera gudar, som var osams och bråkade.

Men – en av religionerna var den romerska kejsarkulten. Jag har redan sagt, att kungen/kejsaren var en gud. Som denna världens gud kunde han utfärda gudomliga lagar.

Vad var det för teologi? Sol Invictus importerades först lite senare från Syrien. I den var kejsaren solgudens son. Nå, det svårförståeliga är inte teologin, utan att den höll nationen i ett järngrepp. Romarna var ju intelli-genta. Hur kunde de svälja detta? – Vidskeplig skräck?

Utan en åtminstone minimal naturvetenskaplig nivå har vi bara det övernaturliga som förklaringsgrund till vår värld. Det klassiska Grekland började en utveckling mot vetenskap, men Rom var i det avseendet en reträtt och Östrom blev ett katastrofalt nederlag.

Den bysantinska vidskepelsen är ökänd (Hartvig Frisch ”Europas Kultur-historia” W&W). Visserligen sägs ibland att vidskepelsen förbjöds, men det var utövandet av skadande trolldom som förbjöds. Att trolldom fanns betvivlades inte och tron på den kunde inte förbjudas

Om vidskepelsen inte omfattade alla, kan vi anta att det fanns en intellektuell elit. Den hade antagligen både ett djupt förakt och en stor skräck för folkets vildsinta vid-skepelse. Det fanns i så fall en religionspolitisk verklig-het, som svårt hindrade skapandet av något som liknade ett modernt samhälle.

… ogillade dåligt uppförande och …

Kungar och kejsare representerade godtycke, perversio-ner och skandaler, inte minst Tiberius och Caligula. Sådant ingick i teologierna. Här i norr känner vi till guden Loke. Han förvandlade sig till ett sto, betäcktes av en hingst och fölade. Kan det kallas galopperande extremqueer?

På så sätt fick i alla fall Oden sin Sleipner, den åtta-fotade hästen. Antikens greker blev upprörda av sina myter och censurerade dem på grund av sådant (Erich Zehren ”Stjärnornas Testamente”, A&W, Gebers, 1959).

 fick alla att konvertera till judendomen

Roms kejsare blev beryktade. För gudar var allt tillåtet, och det ville de visa. Judendomen ville vara en religion för lag och ordning. Det är begripligt, att en massa människor konverterade från kejsarkult till ordning och reda.

Man blev så många (se statistiken nedan), att man blev en maktfaktor, som kunde tilltvinga sig privilegier. Som jude slapp man delta i kejsarkulten. Man slapp dyrka kejsaren såsom gud.

Roms statsbärande vidskepelse

Judendomen kan även ha varit en väg ut ur den värsta vidskepelsen. Dåtiden saknade vetenskaplig grund att förneka den, men Mose Lag förbjuder utövandet av sådan (bl.a. 5 Mos 18:9-12). Det är i alla fall näst bäst.

Häxparagrafen (2 Mos 22:18), som i Europa kostat så många kvinnor livet, ingår i ett antal förbud i Bibeln mot diverse trolldom. Buden tillät inte judar att delta i sådana delar av Roms allmänna och officiella ”politiska” liv, som utgjordes av spådomar och trolldom.

Politiska utnämningar kunde stoppas och upphävas av dåliga omen. Det kunde vara djurs uppträdande under en officiell ceremoni (Hartvig Frisch a.a.). Jag gissar att judarnas respekt för Mose Lag skapade antisemitism: ”De föraktar våra traditioner.”

En smula intelligens kan alltså ha drivit många till att bli judiska konvertiter. Läs Apostlagärningarna (Apg 2:5ff)! I det bibelstycket omnämns judar, många till antalet, som säger sig vara araber, egyptier, parther (perser) och allt möjligt annat!

Den politiska judendomen

Jude hade blivit i första hand en politisk beteckning. Det var på nytestamentlig tid inte längre en etnisk! Fast judendomen var ju fortfarande en religion, och därmed en politisk ideologi.

Men vissa skröt uppenbarligen över att de var etniska judar. På så sätt gjorde de judendomen rasistisk. Paulus kallade sådant tal dårskap (2 Kor 11).

Men hur många var judarna? De måste ha blivit ganska många för att kunna vara en maktfaktor.

Varning för statistik

Jag börjar med uppgiften att romarriket tros ha haft drygt femtio millioner innevånare på Jesu tid. Det är den vanligaste uppskattningen.

Det påstås att hälften av stadsbefolkningen i imperiets östra delar blev judar. Men judiska forskare har beräknat antalet dåtida judar till bara ”mer än en million”. Vi får anta att beräkningen gäller de etniska judarna, varav upp till 50 000 fanns i Rom.

En i denna länk omnämnd romersk folkräkning år 40 angav siffran sex millioner judar, som likt Paulus var romerska medborgare! Kan det stämma? – Om det är osannolikt? Det handlar om definitionen av jude, etnisk eller politisk-religiös. Lite fler länkar.

Alla undersåtar och konvertiter var inte medborgare. I östra delarna av imperiet gavs dock medborgarskap åt eliten. Om inte alla judar var ”elit”, borde konvertiterna ha varit väldigt många. Kan de ha varit många fler än sex millioner?

Här påstås att judarna via mission blev ca åtta procent av romarrikets befolkning, fyra av femtio millioner. Här påstås att de var fem millioner. Här diskuteras siffran tio procent.

Men här uppges att Åke Holmberg i ”Vår Världs Historia” angett femton millioner diaspora-judar i romarriket. Med diaspora avses främst judiska konvertiter, som inte bodde i Judéen. De främst etniska judar som bodde där då? Hur många var de? Ytterligare ett par millioner?

Vitterhetsakademins stora auktoritet Åke Holmberg hade kanske rätt? Eller underskattade även han judarnas antal. Hur stor var avskyn för kejsarkulten och all vidskepelse? Utan medvetenhet om sådant kan vi ha svårt att förstå judendomens attraktionskraft.

Begreppet jude

När jag efter dokumentären tittade på judarnas antal, så blev jag överraskad. Kan ”judarna” (konvertiterna) plus judarna (de etniska) ha varit sjutton millioner eller fler? En tredjedel av imperiets innevånare!

Jag har även läst att människor respekterade den judiska religionen utan att formellt konvertera. Det liknar våra nutida politiska partiers sympatisörer. De röstar, men de betalar inte medlemsavgift. Hur många jude-sympatisörer fanns det? Hur betydelsefulla var de?

Begreppet jude var uppenbarligen något helt annat för två tusen år sedan än vad det är idag. Vi har nu två olika judebegrepp. Ett som troligen kyrkan skapade, och som nu omfattas av jihadister och antisemiter, samt ett eller snarare en grupp sådana som man kämpar med i Israel. 

Vad vet vi om Roms politiska strider?

Det här borde studeras mer. Vad vet vi egentligen om politiken i Rom?

Antag att de konverterade judar blev fler och fler. Det innebar en växande opposition. Det måste ha setts som ett problem i Rom. Judarna blev politiskt viktiga. Då blev också kontrollen över Jerusalems tempel viktig.

Tetrarken (fjärdedelskungen) Herodes Antipas och ståt-hållaren Pontius Pilatus var också mycket viktigare än vad vi vanligen tänkt oss. Av den orsaken kanske kejsaren inte ville befordra Herodes Antipas till riktig kung över hela det rike, som delats mellan faderns, Herodes den Stores, söner. En mäktig Herodes Antipas kunde bli besvärlig.

Som alla judars konung skulle han kanske få inflytande bland en oppositionell tredjedel av imperiets befolkning! Det fanns risk att tetrarken Herodes som riktig kung skulle börja tänka tanken ”Kejsar Herodes”. Och ju fler judarna blev, ju mer möjlig skulle den tanken bli.

En framåt pojke

Det var ingen omöjlig tanke. Kejsarna knöt gärna band till kungliga dynastier runt om i imperiet. Vid fjorton års ålder blev syriern Heliogabalus, född år 203, utropad till kejsare av romerska legionärer och förd till Rom. Hans mor var kusin till kejsar Caracalla.

Vid tretton års ålder ärvde han positionen som överste-präst i syriska Emesa (Homs). Han införde sin religion i Rom. På vägen dit kan han ha mördat sin mors älskare, som tänkt gifta sig med henne och själv utropa sig till kejsare. Efter några år blev Heliogabalus själv mördad.

Ett motiv var hans stränga religiositet. Han krävde som gud alltför mycket dyrkan. Materialistisk filosofi tillåter inga sådana krav från sin toppelit. I varje fall inte i Europa. Där ser vi idag enbart orimliga krav på pengar.

Nu går, precis som då, ”revolutionärerna” in som ny elit. Heliogabalus ersattes av en ny lika religiös och mordisk kejsare. Dagens ”religiositet” är lika stark hos elitens toppar, även om den är materialistisk.

Mordet på Heliogabalus skedde knappt tvåhundra år efter NT’s tid, men visar oss senantikens religiösa och politiska liv. Länkarnas berättelser är förskräckliga. Och det här pågick i sekler. Hela världen var psykiskt sjuk.

Vi kan lätt tro, att Herodes drömde om en framgångsrik mission. Han kan ha gillat en karismatisk judisk folk-talare. En sådan som förkunnade: ”Gån ut och gör alla folk till lärjungar!” (Matt 28:19). Kunde det göra honom till kejsare? Man tror vad man vill tro på.

Den slutgiltiga lösningen

Dela på makten? O ja! Jesus skulle så gärna få templet och bli överstepräst, om tetrarken fick bli kejsare. Men samtidigt som Herodes fantiserade, oroade sig andra. Judarna blev många, farliga och bråkiga. Somliga ville nog redan då ha en slutgiltig lösning på judeproblemet.

Nu var judarna i verkligheten flera politiska partier. Mest kända är fariséer och saducéer. Saducéerna var en prästaristokrati som samarbetade med romarna. Aristo-krater är sådana som vill vara med och leka gudar med monarkerna. De kunde tolereras.

Det judiska kriget innebar ett slut på toleransen. Det beskrivs som ett uppror mot Rom. Men det var långvarigt, från år 66 till år 70. Lika långvarigt som WWI. Hur var det möjligt för en obetydlig provins att kriga så? Vad hände egentligen?

Var det ett inbördeskrig i imperiet? Mer än femton millioner judar och bråk i hela imperiet skulle förklara omfattningen. Men det strider väl mot de historiska källorna? Men är det ett problem?

Damnatio memoriae

Som jag skriver lite om nedan, hade staten ett särskilt juridiskt instrument för att förtiga politikens verk-lighet, damnatio memoriae.

Betydelsen är ”fördömande av minnet”. All kunskap om en kejsarens fiende kunde med den åtgärden utraderas. Det påminner om både tidigare och senare herrar, vilka precis som de gamla egyptierna gett sig på historien. Farao Akhenaton försökte man utplåna minnet av. Och glöm inte en tidig kyrka, som redigerade Paulus brev!

I Ryssland framförs åter åsikter om Polens och Finlands skuld till Andra Världskriget. Stalin var ju en hjälte och får inte längre anklagas för något. De som gör det råkar illa ut. Historien skrivs om enligt den rådande makt-havarens vilja. Så vad vet vi egentligen om vad som verkligen hände i Romarriket?

Maktens delning

Judendomen omfattade idéer om den maktdelning, som blev typisk för de teologiska ideologierna. Överstepräst och kung, påve och kejsare. Den där svt-dokumen-tären tycks säga att Herodes Antipas accepterade maktdelningen.

Filmen försöker förklara varför Herodes gjorde det, men förutom ovanstående har jag ytterligare en hypotes. Enligt Mose Lag var Herodes inte jude. Han var idumé.

Det innebär att han inte härstammade från patriarken Jakob, vars tolv söner blev förfäder till Israels tolv stammar. Iduméerna sades i stället ha Jakobs ludne bror Esau som stamfar. Han som blev lurad på välsignelsen från fadern Isak.

Det där var för er som kan den bibliska historien. Nu har ni även fått veta, att den stora ideologiska oppositionen i riket var splittrad. Delar av den satt fast i sina lärofäders texter: profeterna! Det var precis som i nutiden! Tänk inte själv! Allt står skrivet i Den Stores lilla röda eller vad den nu har för färg.

Judendomen kan som politisk ideologi därför ha haft svårt acceptera Herodes som kung. Men det var översteprästen som var den högste uttolkaren av läran. Den där Räven Herodes (Luk 13:32) bör ha grubblat ganska ordentligt på problemet. Hur skulle han få en överstepräst som ville säga: ”Ni har hört att det står skrivet, men jag säger er, …” (bl.a. Matt 5:43)?

Maktdelning kunde för Herodes Antipas vara en väg till legitimitet.

Hur hade det gått med kristendomen?

Om Jesus hade fått templet i utbyte mot en politisk överenskommelse med Herodes, så hade alla judar blivit ”kristna”. Kristendomen var ju ursprungligen en judisk sekt.

Herodes hade också blivit ”kristen”, liksom en mängd greker, parther, fryger, egyptier, araber och andra. Men orden ”kristna” och ”kristendom” hade aldrig uppfunnits, om Jesus fått överta den tempelkontrollerande officiella judendomen.

Dess potential var en tredjedel av imperiets befolkning. Den tredjedelen skulle nog ha gjort varje kejsare orolig. Och växte den var det snarare skräck än oro, som drabbade kejsaren.

Var hör följande hemma i denna historia?

Nu tog Djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ned och tillber mig.” (Matt 4:8f).

Det var kanske på håret att det blev så. Ett hår av Hin. Berättar denna vers i NT om ett erbjudande? Delta i vår konspiration mot kejsar Tiberius! – En riskabel sak.

Min tro är att Jesus inför ett sådant erbjudande borde välja att avvakta. Var missionen framgångsrik, skulle judarnas makt öka och öka. Till slut skulle det var för sent att slå ned dem.

Kejsarens Lag hade då ersatts av en Guds Lag. Men nu vet vi, att det innebär fortsatt kamp. Vad är Guds Lag?

Härstamning, tillit och kultur

Inavel, förbjudna led och tillit

Egyptens historia stödjer påståendet att härstamning var mycket viktig. Farao måste gifta sig med sin syster. Tutankhamon var en inavlad sjukling. Och just sådan inavel fortsatte i Europa.

På sidan om, men ändå viktigt för den fortsatta fram-ställningen, några rader om kultur: Medan jag jobbade med denna text hittade jag detta på nätet. Det är en hel serie artiklar i tidskriften ”Forskning och Framsteg” om hur Mose Lags regler om förbjudna led påverkat Europa.

Får man inte gifta sig med syskon eller kusiner, tvingas man utveckla tillit till främlingar!

Tillit är viktigt för att demokrati skall fungera!

Observera detta! Demokratin fungerar inte, om vi inte har tillit till varandra. Googla på ordet! Det har skrivits mycket om tillit på sistone. Bland annat att det är viktigt för att marknaden skall fungera.

I en artikel sägs att särskilt vänsterfolk har utvecklat tillit. Och det är den romersk-katolska kyrkans ”fel”. Detta var en sak, där prästerna i sitt celibat kunde frossa i sitt intresse för vem du ligger med.

Att det skulle ha utvecklat vår förmåga att vara demo-kratiska, hade jag aldrig kunnat tänka mig. Och att just vänsterfolk skulle vara bärare av den europeiska kultur, som en del av dem så gärna vill förakta, måste ta hårt på somliga.

Fast det tog kyrkan mer än ett halvt årtusende, att knäcka Europas klansamhällen. Dessförinnan var vi som de andra. Ni vet länderna där man röstar och dömer efter klan och familjetillhörighet. Politiska ideologier och regler om jäv är strunt, som man inte får bry sig om. Inte där man skall gifta sig med en kusin.

Detta kan vrängas till politiskt: Högerfolk är inte så demokratiska som vänsterfolk. De senare är dock mer lättlurade. Dom där … ni vet vilka (de saknar tillit), kommer hit och … Därtill tror inte vänsterfolk på rysk invasion. De litar på Putin. Välj godbit att tugga på under ditt politiska fredagsmys!

Ett politiskt hett budskap

För övrigt, vad är det praktiskt för skillnad mellan att hysa tillit till och att älska varandra? För det skall vi väl göra?

Studera alla uppmaningar att älska varandra (Joh 13:34; 15:12,17; 1 Thess 4:9; 1 Pet 1:22, 4:8; 1 Joh 3:11,23; 4:7,11; 2 Joh 1:5)! Kravet att älska gäller väl inte minst när man gifter sig med en icke-kusin. 

Säger man tillit, så låter det politiskt. Säger man kärlek, så låter det religiöst och flummigt. Vem ville ge orden i texten en klang, så att de blev politiskt ofarliga? Tänk om NT-texternas ursprung var politiskt riktigt hett. 

Lita på varandra och uppför er moraliskt! Det är receptet för att få demokrati att fungera. Med korruption, lögner och svek blir rösträtt och andra rättigheter, liksom yttrandefrihet och andra friheter bara dåliga skämt.

Vem var han som insåg det? En farlig man, som måste göras ointressant. Dödas och döljas i flum.

Också Paulus avrättades. Han ville ha demokrati i församlingarna (1 Kor 11:19). Auktoritära präster skulle fördrivas (2 Kor 11:13). 

Det är kultur

Hartvig Frisch, dansk utbildningsminister i några år efter kriget och en framstående kulturhistoriker, blev enligt Wikipedia känd för sin definition av kultur: ”Det är vanor”. Incestförbudet blev efter minst 500 års kyrklig kamp europeisk och svensk kultur.

Frisch skrev även om aktuell politik. 1933 kom en bok av honom om nazismen, ”Pest över Europa”. Han skrev också om både Roms och Bysans vilda vidskepelse i sin ”Europas Kulturhistoria”.

Inavel

Medeltidens europeiska historia är fylld av krig gällande härstamning. Vem är rätt kung? En sådan konflikt utlöste Wilhelms erövring av England 1066.

Var det inte likadant på Herodes tid, som det var både långt före och långt efter? Med tiden alltmer oklart dolde sig härstamning från Gud längst bak i den mytiska historien. Se slutet på Jesu släkttavla i Lukasevangeliet: ”… Adam, son till Gud.” (Luk 3:38). – Son?

Att bygga ideologier och lagar på heliga skrifter leder lätt till vanvettigheter. Ett exempel på sådan logik: Adam betyder människa, så inavel är Guds barns stora problem. Mose lags regler om förbjudna led kräver då att kärringar tar kvasten till Blåkulla. Kvinnor får ju inte göra barn med andra Guds barn!

Själ och ande

Det är väl logiskt resonerat? Lagfrom advokatyr. Sådant fick Paulus att använda det grekiska ordet psychikós om andra förkunnare. Psychikós är uppenbart en diagnos! Men i uppslagsdelen till Bibel 2000 är det väl just de psychikós sentida lärjungar, som under ordet ”oandlig” skriver, att det är ordet psychikós man översätter till oandligt, och att ordet betyder ”jordisk”, ”animalisk” och ”köttslig”. Jag har även sett ”fysiskt” i någon förklaring!

Ordet ”sexuell” hänger i luften, men man inser nog att det idag skulle väcka löje. Man nöjer sig med intensiva antydningar. Så tro inte så mycket på det som står i våra bibelöversättningar! De är traditioner i stället för förnuft.

På sidan om: Bruket av ordet oandlig avslöjar, att exegeterna inte vet skillnaden mellan ande och själ. Repeterar:

1. Vår grubblande själ sysslar med logik.

2. Vår ande värderar. Logik saknas.

Själens funktion mäts i IQ. De tre H-na Hitler, Himler och Heydrich hade bra IQ.

Anden har vi inget sådant mått på (ett AQ). Samvete, samt känslor såsom empati och kärlek är andens område. Sådant kan inte mätas med logikens metoder. Paulus talar därför inte om medvetande, utan om själ och ande, medvetandets beståndsdelar. Han talar om det logiska och det icke logiska. (Hur de som forskar om AI skall skapa ande och sådana funktioner i en logisk maskin blir intressant att se.)

Exegeters invändningar mot denna förklaring bygger på föreställningar från kyrkans heliga tradition (bl.a. bysantisk vidskepelse). Vi vet dock, att de tre H-na var oandliga. Hitler hade dock musikaliska och konstnärliga intressen, vilket är yttringar av andlighet. Vi värderar vackert och fult liksom vi värderar rätt och fel. Hitler sökte till konstakademin i Wien, men kom inte in. Låg AQ även i fråga om vackert och fult.

Han valde sin väg. Han hade tillräcklig IQ för att kunna välja logiskt, men otillräcklig AQ för att välja rätt.

Abraham kunde med sin IQ logiskt fastslå, att hans tids skrifter och lära krävde att Isak offrades. Det var bara med sin AQ han kunde välja rätt. Här finns förklaringen till Bibelns konstaterande att ”Gud är ande” (Joh 4:24).

Lagens dårskap

Teologiska spetsfundigheter har styrt vår värld i år-tusenden. Fortfarande kan man dödas om man inte accepterar resonemangen. Paulus kallar i Galaterbrevet de lagfromma för dårar. Men när han säger tro i stället för lag, så vänder de lagfromma hans ord till att betyda tro på lagen, och då som de tolkar den.

Tro betyder tänka hos Paulus. Fundera och följ sam-vetet! För de lagfromma betyder tro: ”Tänk inte! Lyd lagen!” Dels söker de en auktoritet, dels vill de själva vara auktoritet. Lagfromhet går gärna i par med hög-mod. Tänka själv ser de lagfromma som fräckhet hos dem de ser ned på.

Bortser vi från skillnaden mellan materialismen och dess motsats, är den lära som Paulus framför svår att skilja från det moderna västerlandets demokratiska ideologi. Den lära han angriper, lagfromheten, blir samtidigt lika svår att skilja från dagens antidemokratiska idéer, att lyda auktoriteten. Lyda den eller de som vet bäst.

När politiska magistrar dyker upp i en demokratisk rörelse, då är den utsatt för ett angrepp av inlärd ideo-logisk fromhet. Inser vi likheterna får vi del av tidigare erfarenheter av kampen. Då kan vi undvika misstag. Vi kan handla vettigt.

Ni läste inledningen om den polska regeringen. Deras allergi mot muslimska flyktingar är inte pricipiell avsky mot lagfromhet. Lagfromma är de själva. Ilskan gäller den konkurrerande lagboken.

Personligen kan jag delvis sympatisera med kritiken, trots att paragraferna ibland är lika. Det beror på att jag ser Bibeln som en vördnadsvärd frambärare av Egyptens och dess östliga och nordliga grannländers imponerande historia. Egyptens, Tvåflodslandets, Medelhavsvärldens och Anatoliens äldsta kulturhistoria, deras tankevärld, döljs i texterna.

De etniska judarna har snott den! De har formulerat berättelserna som en historia nästan enbart om dem själva. Tro dem inte! De indoeuropeiska hettiterna dyker upp däri. Från deras land spred sig mer än jordbruket över världen. Förutom de har alla andra gett sin kultur till GT. Där finns gammal fin hedendom att ta del av – något förvanskad.

Muhammeds Koran, Joseph Smiths Mormons Bok och Ron Hubbards scientologiska verk kan jag inte uppleva på det sättet. Varken Bibeln eller de skrifterna ser jag som samlingar av heliga paragrafer. Men i Bibeln (GT) finns, utöver sagorna och äldre antikens felaktiga, men intressanta naturlära, mycket intressant. I den finns något att hämta, men det hämtar inte de lagfromma.

De är bara ute efter egna lagregler, som de kan åberopa som Guds, när de vill förbjuda oss att tänka.

Tetrark och tektōn

Herodes Antipas var som sagts tetrark, fjärdedelskung. Titeln användes när ett rike delats på flera (ofta söner). Han var son till helkungen Herodes den store (Bibelns barnamördare).

Far och son har båda gått till historien som byggare. Templet i Jerusalem byggdes ut och kom att kallas Herodes tempel. Kungapalats, städer och fästningar byggdes och byggmästare var viktiga och blev rika.

Det grekiska ordet för byggmästare var tektōn. Samma ord kan användas om snickare och andra hantverkare. När det gäller Josef och Jesus har bibelexegeterna be-slutat, att ordet inte skall tolkas som byggmästare.

Men tv-dokumetären berättar, att de tidigaste kyrko-byggnaderna i Nasareth byggdes över ett ganska lyxigt stenhus, som bevarades och nu håller på att grävas ut. Och vad är det Paulus skriver? Vad menar han med följande: Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, …” (2 Kor 8:9). Det liknar Siddhartha Gautama Buddha.

Vem var Kusas?

TV-dokumentären påpekar evangelieuppgiften, att för-mögna kvinnor, bland andra hustrun till Kusas, Herodes Antipas förvaltare, gav ekonomiskt stöd till Jesus! Bibel 2000 har en not till denna bibelvers (Luk 8:3). Där nämns att ordet, som översätts till förvaltare, användes om förnäma ämbetsmän.

Den bild av Jesus, som vi då får, stämmer inte med normal kristen tro. Noten hävdar därför, att ordet här sannolikt betyder något annat. Lägre hovfunktionär antyds och sådana ord används i de flesta översätt-ningar. Fast det är väl tillräckligt illa.

Enligt våra frommas tro umgicks inte Jesus med sådana. Jag har hittat en engelsk bibelöversättning, där det står så här: ”bussines administrator”. Vad gör en sådan? Finansminister?

Kampen om makten, Mordplanerna

Enligt dokumentären var Herodes Antipas och präst-aristokratin motståndare. Det strider mot andra spekula-tioner, t.ex. i engelska Wikipedia. Saducéerna hade monopol på ämbetet som överstepräst. Kajafas och Hannas är kända namn. Herodes ville ersätta dem med den populäre Jesus och hans anhängare.

Det ingick som sagt i en konspiration att ersätta kejsar Tiberius med generalen Aelius Sejanus. Herodes Antipas ville likt sin far bli kung över alla judar. Helkung i stället för tetrark! Och Pontius Pilatus skulle göra karriär i Rom under Sejanus.

Jerusalems ovan förklarade politiska betydelse innebär att maktspelarna där var viktigare än vad vi normalt tänker oss. Med rätt överstepräst i templet, skulle man få judarna att acceptera statskuppen.

Jesus var fiende till kuppmakarnas fiende, den kejsar-vänlige översteprästen. Min fiendes fiende är min vän, tänkte kuppmakarna. Jesus skall vi klia på ryggen.

Då Sejanus avslöjades och avrättades, offrade Herodes och Pilatus Jesus, för att dölja sina egna roller i konspirationen. Kanske så här: ”Det var han, som gjorde det! Vi visste ingenting!” Kejsar Tiberius och senaten befallde, att Sejanus namn skulle utplånas ur historien (Damnatio memoriae). Det blev kriminellt att äga en text om honom eller att nämna honom.

Familjemedlemmar, även Sejanus hästar, dödades. Lag hindrade avrättning av oskulder. Sejanus lilla dotter blev därför våldtagen innan hon ströps.

Damnatio memoriae kan även ha gällt Jesus. Han är omöjligt svår att hitta i texter utanför evangelierna, vilket berättas här. Jag länkar till en sajt som antar att det bevisar, att evangeliernas Jesus inte existerat. Dokumentären möjliggör dock spekulationer om en mer politisk och kanske rentav konspiratorisk herre.

Men all kunskap om konspiratörerna, verkliga eller bara misstänkta, skulle utplånas! Men minnena av både Jesus och Sejanus bevarades. Hur det gick till får vi grubbla på någon annan gång.

Spekulationer. Storbyggmästaren Josef blev rik under Herodes Antipas far, Herodes den Store. Josef hade en son med läshuvud, och drömde att hans Jesus skulle bli det finaste en jude kunde tänka sig, överstepräst. Han oroade sig dock för sin både duglige och sinnessjuke kung, som avrättade sin egen älskade hustru Mariamne och två söner han hade med henne.

Det blev denne Herodes ännu galnare av. Lyckligtvis kunde Josef skicka Jesus till privatskola i Egypten, medan han själv byggde åt galningen. Efter dennes död, kom Jesus hem med examen. Fast till slut gick det ju illa ändå.

Herodes Antipas, Pilatus och Sejanus drömmar drog in Jesus i farligheter, även om han själv eventuellt inte var med i konspirationen, utan bara var någon som utnytt-jades i spelet. Men med en komplicerad personlighet var han nog svårhanterlig och sågs som farlig i den upp-komna situationen. Det här går det att spekulera vilt om. Var så goda! Eller måste jag göra det själv?

Två definitioner av Lagen

De lagfromma har sin definition av Lagen: ”Det som står skrivet i den heliga texten”.

Men det finns en annan definition i GT! Jeremia stödjer sig på den, och NT hänvisar till denne profet (Heb 8:10, 10:16). Enligt Jeremia säger Herren att Han skall skriva lagen i våra hjärtan och tillägger: De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig …”(Jer 31:33f).

Bibelversen hos Jeremia bestrider ett framtida behov av bibel- och koranskolor! Varför? Hur kan Jeremia dra den slutsatsen ur påståendet, att lagen skall skrivas i våra hjärtan?

Jag har tidigare hävisat till professor emeritus i Gamla Testamentets exegetik, Tryggve Mettinger. Han skriver här, se ganska långt ned i texten. Där finns under-rubriken Tankens och känslans boning”.

Där får vi veta att antiken trodde att vi tänker med hjärtat och att våra känslor finns i inälvorna.

Det bör innebära, att de trodde att själen finns i hjärtat och anden i inälvorna. Jämför detta med indiska läror om andliga funktioners platser i kroppen (chakrorna). Det är inte samma idéer, men de antyder en kulturens förhistoria. Gamla idéer utvecklades olika i Indien och i länderna längre västerut.

Hur som helst, när ordet hjärta dyker upp i Bibeln, kan vi översätta ordet till hjärna eller förstånd.

Vi uppfattar tal om hjärtat som något romantiskt, men då tolkar vi fel. Gå in på bibeln.se och använd sök-funktionen! Om ni skriver in ”era hjärtan”, så kommer en mängd bibelverser med de orden upp.

Vi har till exempel ”Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: Hur kan ni tänka så i era hjärtan? (Mark 2:8). Det vore kanske mer rätt att översätta till: ”Hur kan ni tänka så i era hjärnor?”

Skriver ni i stället ”er hjärtan” i sökrutan, får ni bl.a. upp denna vers: Men ännu i denna dag har Herren inte gett er hjärtan som förstår” (5 Mos 29:4). Jag upprepar professor Mettingers budskap. Från moseböckerna till NT tror alla, att hjärtat är det organ i kroppen, som vi tänker med.

Alltså: ”Herren har inte gett er hjärnor som förstår.” På grund av vår annorlunda kunskap och romantiska syn på hjärtat blir det direkt fel innebörd i verserna, om vi inte ”felöversätter” originaltextens ord för hjärta till hjärna eller förstånd!

Den Guds lag, som vi har att rätta oss efter, är samvetet som Gud skrivit i vårförstånd. När vi har fattat det, faller många pusselbitar på plats.

Texten blir plötsligt logisk, och det står plötsligt, att samvetet är Guds Lag.

Exempel. Kom ihåg, dels att alla gudasöner är kungar och kejsare, dels att samhället är till för att tjäna dem. ”Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta” (Gal 1:6). Söner har fått en hög AQ i det som de tänker med. De kan värdera.

Detta är rätt, detta är fel. En hög IQ kan bara avgöra om något lönar sig ekonomiskt. IQ saknar moral, tillit och sinne för skönhet.

Samvetet värderar. Sönernas höga AQ är den lag som ristats i våra hjärtan. Får vi de här sakerna klara för oss, blir det ena textstycket efter det andra begripligt. Men tror man inte på någon AQ, så gör man inte.

Om rätten att ha fel …

Det finns fler svårigheter i texten. Den här till exempel. Paulus försvarar den, som inte tror likadant som du: ”Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst? Om han står eller faller angår bara hans egen herre. Men han faller inte, ty Herren är stark nog att hålla honom upprätt. (Rom 14:4).

I en annans tjänst? Hans egen herre? Har vi inte samma Herre?

Paulus påpekar, att vi fått olika gåvor. Einstein fick i vissa avseenden mer i huvudet än vi andra. På grund av sådana orättvisor kan vi inte annat än tänka och tro olika, och därför skall vi godta de som ”är svaga i tron” (Rom 14:1f).

Innebörden blir närmast ”svaga i förståndet”. Men det kan vara både dålig IQ och AQ. Förståndet kan kanske vara helheten. 

Då fattar vi att Paulus menar våra förstånd, när han talar om våra olika herrar. Det han försvarar är faktiskt rätten att ha fel. Det som för honom var en religiös rättighet har för oss blivit en fortfarande omstridd demokratisk rättighet.

Så länge du inte heter Einstein har du behov av den. Jo, han hade visst också behov av den. Vi skall inte bestraffas för att vi är okunniga eller dumma i huvudet! Vi måste ha rätt att begå misstag och få förlåtelse.

Gör inte dum nutidsreligion av det! Det är en viktig filosofisk och politisk ståndpunkt. Den är viktig för demokratin.

Observera att den saducéiska kyrkan länge förnekat den: Om du gör fel, hamnar du i Helvetet! Du drabbas av de eviga straffen. Gör alltså precis som auktoritära kyrkan befaller. Tänk inte själv!

Vi inser, att den kyrka vi fick, skapades för att dölja ett politiskt budskap, som för två tusen år sedan växte fram ur den judiska religionsfilosofin. Den kyrka vi fick skulle sätta skräck i oss. Den blev monarkins och feodalismens ideologi. Dess budskap var inte det Jesus och Paulus för-kunnade.

eller att ha en annan åsikt

Förståndet är vår herre. Vårt förstånds tolkning av Gud kallar vi samvete. Någon annans tolkning av Gud får vi inte tro på! Vi skall tro på våra egna samveten! Men vi har samveten som ropar på olika sätt.

Men tron, vår förmåga att förstå budskapet, kan trots sin svaghet vara brinnande (Rom 10:2). Då blir det problem för den i svagsint tro brinnande och dennes omgivning. Paulus budskap är tanke- och yttrandefrihet formulerad i en teologisk filosofi.

En svagsint tro

Paulus resonemang innebär att du inte skall skryta över att du fått en bra hjärna, över ditt förstånd. Du har fått denna din herre till skänks och skall vara tacksam. Kritisera inte den, som inte förstår bättre! Hjälp honom i stället! Paulus talar i detta sammanhang om olika gåvor. Vi talar gärna om läggning eller medfödda förutsätt-ningar.

Någon har fått ett medicinskt intresse. Eller du kan ha ett vårdande handlag. Senantikens och medeltidens vid-skepelse förvandlade Paulus ord till dumheter: ”Hel-brägdagörandets gåva.” Vi kan även ha talekonstens och undervisandet gåvor.

Paulus menade inget övernaturligt! Men skapandet av den ”kristna tradition” vi fått, fullbordades av Kejsar Konstantins bysantinska samtid. Då hade Paulus texter redan förvanskats på otaliga sätt.

Den kristnade vidskepelsen

Hartvig Frisch berättar i sin ”Europas Kulturhstoria”, att dåtidens vidskepelse var formidabel. Det finns inte alls något stöd för den i Bibeln. Det är traditionens tolkning av orden, som ger ett så galet resultat.

Men kyrkans heliga tradition har sitt ursprung i det Bysans, som som ännu innehar alla gällande europeiska rekord i vidskepelse. Och Augustinus kompromissade med vidskepelsen han ogillade, och som kyrkan inte kunde få bukt med. Han tyckte det var bäst att kyrkan skötte om den, när den nu hade så stort inflytande på samhället.

Därmed öppnade han för viktiga kyrkliga inkomstkällor: Välsignelser, skyddande amuletter och andra magiska föremål, exorcism, mirakelturism och besvärjelser. Den främste av alla kyrkofäder tvingades godta det han såg som vidskepelse, och fortfarande räknats sådant nästan som vore de kristendomens sakrament.

En kristnad hedendom

Biskopen, professorn, akademiledamoten och skalden Esaias Tegner (1782 -1846) låter i slutet av Frithiofs Saga denne veta, att han har fått sina förmågor som gåvor av gudarna. Frithiof har därför ingen anledning att skryta. Inför gudarna är vi ändå lika. Biskop Tegner översätter Paulus till romantiserad fornnordisk myt. Han ger rentav slutkapitlet rubriken ”Försoningen”.

Jag är således inte ensam om att hitta detta i NT. Tegner lyckades formulera en smula av den bibliska versionen av upplysningsfilosofin.

Att använda sina gåvor

Jag upprepar min långt tidigare framförda åsikt: När en gammal text tolkas så, att dess författare framstår som intelligent och vettig, har vi troligen funnit den rätta tolkningen. Om tolkningen innebär att den forntide för-fattaren framstår som en obegriplig och vidskeplig idiot, är det troligare att det är den sentida uttolkaren som är en idiot. Han har inget begripit.

Jag upprepar dessutom: Var och en skall stå fast i sin tro (= samvete). Något annat får vi inte göra. Vi skall inte göra det vi tror är fel. Om vi sen gör fel, fast vi handlat i tro att det var rätt, så är det illa.

Om vi, som Paulus säger, ”faller”, är det illa. Då har vi inget förstånd. Det angår oss. Vårt förstånd är vår herre och tillika vår gåva från Gud. Jag säger er: var och en som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” (Lukas 19:26).

Det låter grymt, så det gäller att kämpa för att ha. Den som söker skall finna – och få. Du skärper dig, då du söker.

Och glöm inte att Paulus utgår från tanken på en fortsättning. Livet är evigt och med ett antal delsträckor. Det kan bli en sådan utan förstånd.

Lärjungarna frågade honom: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” (Joh 9:2).

En ny himmel och en ny jord, kan avse en ny tanke-värld, ett nytt förstånd i en ny kropp. (Jes 65:17, 66:22, 2 Pet 3:13). Vår text blir då måttligare, vettigare och begripligare. Om du vill tro på det är en annan sak.

Jesus förnekar att ”synd” fungerar på det sättet, men vilken synd? Bristande lagfromhet? Jag återvänder till liknelsen hos Lukas (Luk 19:12-26). Att inte använda det man fått är ett fel, som enligt Jesus fungerar så som ”synd” inte gör. Du fråntas det!

Den, som har förstånd och använder det, skall få mer. Den som inte har, egentligen inte använder det han har, blir av med det. Det är ett hotfullt budskap, som dock bara gäller för nästa livstid, inte evigheten.

Reinkarnationsläran har funnits inom kristendomen. En del av Jesu ord kan göras begripliga inom ramen för en sådan tro. Du straffas i ditt nästa liv för underlåtenhets-synder, för det du inte gör. Förvalta ditt pund väl!

Så även om du inte tror på detta, måste du förstå hur Jesus och Paulus kan ha tänkt. Du måste förstå hur man kan resonera som de, utifrån den föreställningsvärld de levde i. I annat fall använder du inte ditt förstånd. Det måste även en ateist anse omoraliskt.

Rätten att ha politiska plikter

Den religionspolitiska filosofi vi hittar hos Jesus och Paulus skiljer sig lite från vår tids sekulära demokratiska filosofi. Där vi talar om tanke- och yttrandefrihet, tycks de tala om tanke- och yttrandeplikt! Ordning och diciplin! Man skall bruka sina gåvor! 

Det blir en mer krävande demokrati. Det är en mot diktatorer mer aggressiv ideologi. Plikt att säga ifrån. Ja, gudarna, det vill säga Guds barn, har rätt till tanke- och yttrandeplikt! Vi har därmed en farlig revolutionär rörelse.

Kvinnan i församlingen skall ha en (guda)makt på sitt huvud (1 Kor 11:10, Bibel 1917). Den obildade Pseudo-Paulus tog inte bort den versen. Han trodde likt vår nutids exegeter, att den riktige och lärde Paulus menade en slöja. Men makten på huvudet är en pschent, en egyptisk kungakrona.

En kungakrona, som får Kunskapens Ängel och Mose Lags Ängel att tiga. Förutom Pseudo-Paulus obildning bevisar den kvarlämnade versen att detta paulusbrev förvanskats. Det ursprungliga budskapet var, att dessa änglar pratar strunt!

Kvinnan är skyldig tala i församlingen, om hon har något att säga! Det gällde för alla. Yttrandeplikt. Du skall kämpa!

Sammanfattning

Den politiska situationen

Antikens politiska ideologier byggde samtliga på icke materialistisk filosofi. Då kallas de religioner. Kungar och kejsare var gudar och det motiverade deras makt. Därför var religioner den tidens politiska ideologier.

Vidskepelsen var oerhörd och för oss ofattbar. Jämför de senaste nyheterna om ”voodoo-horor”. Vidskepelsen styrde människorna. Vidskepelsen var ”statsbärande” religion, stor religion. De gamla antika religionerna var möjligen för fint folk! 

Romarriket var en absurd blandning av västerländsk kultur och en primitiv vidskepelse, som överträffar det värsta en medlem av NMR kan fantisera ihop om något land i Afrika. Romarrikets brutalitet var i klass med IS.

Innevånarna i imperiet var splittrade på många sätt, inte minst religionspolitiskt. Det fanns en elit, som var något mindre vidskeplig, något mindre brutal, mer bildad och i sig svårt splittrad. Viktigaste religionspolitiska gruppen var konvertiterna till judendomen.

30 % judar!

Enligt professor Åke Holmberg utgjorde konvertiter till judendomen trettio procent (30%) av rikets befolkning! Tillsammans med de etniska judarna, utgjorde de en tredjedel av imperiets innevånare.

Judarna förfogade över en terrororganisation kallad ”knivmännen” (Apg 21:38). Andra ord för dem var seloter, ivrare och kananaios. En av Jesu tolv apostlar kallades Simon Seloten. Nedan en traditionell bild av honom hämtad från Wikipedia.

Observera att Petrus hade ett svärd att dra och kunde hugga örat av översteprästens tjänare (Joh 18:10). Det fanns flera svärd runt Jesus (Luk 22:38). Svärd var mycket dyra vapen. De fattiga fick slåss med påkar.

Den juridiska situationen med förintelse och förnekelse

”Kränker ni vår tro …”. Kejsarna tog sin gudomlighet på allvar, ibland extremt, men av tvång (se bilden ovan) medgav de judarna privilegier. Som jude slapp du dyrka kejsaren som gud. Du måste visserligen följa Mose Lag, men hellre det än att dyrka en vansinnig kejsare.

Mose Lag förbjuder i stort utövandet av vidskepelse, trolldom, spådomskonster och annat. Judarna hatades för sin bristande respekt för sådana ”våra traditioner”, men den makt de hade p.g.a. sitt antal, skyddade dig, om du visade avsmak för sådant.

Utan skydd av din judendom, kunde din död bli mycket brutal. Kejsaren skulle dyrkas! Traditionerna skulle följas! Men lagen var annorlunda för judar. Det är nog möjligt att förstå, varför den judiska missionen var så enormt framgångsrik.

Ett juridiskt verktyg i kejsarens hand var Damnatio memoriae. Betydelsen är fördömandet av minnet. Kejsaren kunde förklara, att något är fake news. På så sätt kunde en person upphöra att ha existerat, och en händelse hade aldrig ägt rum.

Varje påstående om motsatsen var kriminellt och alla dokument om saken måste förstöras. Inget fick skrivas om sådana personer och händelser. Som gud kunde kejsaren förändra verkligheten. ”Varde Sanning!”

Damnatio memoriae innebar historieförfalskning med både förintelse och förnekelse. Den religionspolitiska filosofin innebar att kejsaren i alla fall var ärlig. Han såg sig själv som en gud och sa det.

Mer om den politiska situationen

Judarna var dock splittrade i olika partier. Fariséerna kan beskrivas som en folklig rörelse av läsare, som strävade efter den sanna lagfromheten. Jesus rörelse kan ha utgått från och varit en del av dem.

Saducéerna var en prästaristokrati i allians med kejsar-makten. De hade kontroll över templet. Då judarna var så många och inflytelserika, var översteprästen viktig i hela romarriket. Det var av intresse för kejsaren, vem som var överstepräst och Kajafas och Hannas var hans priviligierade vänner.

Judarnas kung var också viktigare än vad vi tänker oss. Herodes den stores rike delades på sönerna, och Herodes Antipas var tetrark (fjärdedelskung) över ett litet Judéen. Han ville ha titel som riktig kung som sin far. Kejsaren, som utdelade sådana titlar, ville inte ha alltför mäktiga vasaller. 

Så har vi Pontius Pilatus. Den romerske prefekten över det religionspolitiskt så viktiga Judéen och Jerusalem hade också han en viktig och central position, för att hålla ordning på imperiets många och besvärliga judar.

Generalen Aelius Sejanus

Sejanus var kejsar Tiberius favorit. Då Tiberius drog sig tillbaka till Capri, överlät han till Sejanus att ta hand om politiken i Rom. Sejanus blev den näst mäktigaste i imperiet.

För att bli mäktigast måste han flytta statsandemakten till sig och därmed bli gud. Den kunde drivas ut ur Tiberius med dolk eller arsenik. Sådant måste även in i arvtagaren Caligula, för att statsandemakten inte skulle vandra fel.

Missnöje med Tiberius krävdes om åtgärden skulle accepteras. Det fanns hos de skattetyngda, men även hos de moraliskt upprörda. Medan kejsaren odlade sina perversioner gömd på Capri, odlade Sejanus försiktigt sin moral i Rom. De upprörda skulle strykas medhårs.

Lika försiktigt letade han missnöjda och karriärsugna makthavare. Han hittade Pontius Pilatus och Herodes Antipas, som han antagligen visade intresse och välvilja.

Ännu mer om den politiska situationen

Kajafas och de andra prästaristokraterna i saducéernas parti ville samtidigt vara bättre vänner till kejsaren än Herodes och Pontius Pilatus. Kejsaren sade: ”Slåss om vem som skall få slicka mina fötter!”

Sejanus, Herodes och Pilatus upptäckte att de inte ville slicka, och att de avskydde Kajafas och sadducéerna. Pilatus har rykte om sig att ha varit antisemit, men i NT beskrivs hans välvilligt. Det kan vara ett spår av hans ställningstagande i konflikten mellan judarna.

Jesus var vid den tiden ledare för saducéernas fiender. Bibeln berättar om denne bråkmakare i templet och  det hat som översteprästerna visar. Sejanus informeras och Djävulen för upp Jesus på en bergstopp: ”Du får bli överstepräst, om du samarbetar!” (Matt 4:8f).

Nu gick alla planer fel. Sejanus avrättades och alla skyllde på alla. ”Jag var inte med! Det var han! Och han, men inte jag!” Ett brev kom från kejsaren med stöd för Kajafas, och Jesus korsfästes.

Troligen oskyldig blev han utpekad som konspiratör av saducéerna (Bibelns judar, Matt 27:1). Därmed beslöts om Damnatio memoriae mot Jesus. Det blev misslyckat, bortsett från att allt om honom i de historiska källorna utanför evangelierna försvann.

När och hur evangelierna kunde författas är ett antal problem att grubbla på. Damnatio memoriae tillät inte att Jesus omnämndes. Ville någon berätta något, gällde länge att allt skulle beskrivas på ett oigenkännligt sätt.

Arvet

Jesus utpekades av saducéerna. Att prästaristokratin var hans fiender gör honom till vänster enligt nutida politisk terminologi. Men även den tyske kejsarens kansler Otto von Bismarck var mer vänster än saducéerna.

Han tycks ha utgått från fariséerna, men skapat en ny radikal riktning. Han skapade idén om att vi alla är Guds barn, en idé med demokratiska konsekvenser. En idé om tanke- och yttrandeplikt (inte frihet) gällde även kvinnor.

Det sista dröjde det länge innan saducéernas efterföljare inom den judiskt inspirerade religion, som spreds i Europa, lyckades sätta stopp för. Man har hittat spår från ca år 500 av kvinnliga biskopar. Spåren av de tankarna finns i Nya Testamentet, och det kan förklara Europas politiska utveckling.

Vår europeiska politiska kultur innehåller kanske lite kristendom på riktigt. Här finns det väldigt mycket att grubbla över och diskutera. Var hör olika ”kristna” riktningar hemma? Är de efterföljare till saducéer, fariséer, riktiga kristna eller annat. Hur skall vi se på Islam?

Och kulturblandning? Har vi kultur, som vi skall se som helig? En som vi inte vill blanda ut. Det här kan bli kontroversiellt – för många och olika.