Etiketter

, ,


Det senaste inlägget ”Ville Jesus mörda kejsaren” blev långt. Jag spinner lite på en del.

”Damnatio Memoriae” betyder fördömmande av minnet och innebär historieförfalskning. Kejsarna använde de orden när de beordrade sådan. Då visste ämbetsmännen vad de skulle göra.

Våra historikers möjligheter att veta vad som faktiskt hände på Jesu tid är därför begränsad. Vi vet nämligen att Tiberius (NT’s kejsare, Luk 3:1) beordrade Damnatio Memoriae. Kanske drabbades Jesus.

Utanför NT finns knappast något skrivet om att Jesus funnits. Men Pontius Pilatus fick brev, där kejsar Tiberius gav stöd till översteprästerna i Jerusalem: Håll dig väl med dem! Det gynnade Kajafas, som enligt NT krävde att Pilatus skulle korsfästa Jesus. Varför skulle kejsaren blanda sig i judarnas bråk?

Kejsarna importerade religioner till Rom. De använde dem för att gudaförklara sig. Religioner var då politiska ideologier. I romersk sol- och kejsarkult var kejsaren likt Egyptens farao solgudens son.

I Rom var endast kejsaren gudens son, och han bar titeln ”Herre, Gud och Frälsare”. Då statens och sam-hällets uppgift var att dyrka och tjäna gudarna, var det kejsaren det gällde.

Ju fler politiskt motiverande religioner man hittade ute bland erövringarna, ju bättre. Också det vi kallar primitiv vidskepelse försvarades. Sådant tänkande fick folket att tro på och acceptera det mesta. Vi kan se på vidskepelsen som statsbärande. Dansken Hartvig Frisch berättar om dess omfattning och yttringar i sitt verk ”Europas Kulturhistoria”.

Vi har idag ändå svårt att förstå, hur människor på den tiden kunde acceptera sådana läror. Alla gjorde det inte. Vi vet att judarna protesterade.

Professor Åke Holmberg blev omstridd, då han hävdade att en eller två millioner judar via mission hade ökat med femton millioner. Det var alltså inte de etniska judarna som blivit så många fler. De femton millionerna var konvertiter. De kallas även diasporajudar.

Enbart ökningen var trettio procent av romarrikets be-folkning! De konverterade till Mose Lag, som innehåller förbud mot diverse vidskepelse och framför allt mot kejsarkult: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig!”

Men det hade uppstått andra idéer inom judendomen. En var att människan är Guds avkomma. Vi är alla Guds barn. Jesus tog över ledningen av en radikal missionerande rörelse efter Johannes Döparen. Då fick han strida med saducéerna. Så kallades den judiska prästaristokratin.

En aristokrati rangordnar människor. Saducéerna kunde knäfalla för kejsaren, om de bara slapp kalla honom gud. Deras stridsrop var nästan: ”Gud, konungen och fäderneslandet!”

Det nöjde sig kejsarna med. De godtog även dessa aristokraters position på samhällsstegen. Saducéernas samarbete med den romerska okupationsmakten gjorde dem impopulära bland andra judar.

Saducéerna, som kontrollerade templet, beskrivs i NT med ordet ”judarna”, när texten berättar om Jesus fiender. Judarna i templet (Joh 10:23f) ville stena Jesus, när han angrep kejsarkulten på sitt annorlunda, radikala och principiellt farliga sätt. Saducéerna sade: 

”Det är inte för någon god gärning vi stenar dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är människa.”

Jesus sade: ”Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar? Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas. Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son. (Joh 10:33-36, jfr Ps 82:6 och Luk 3:38).

Alla är Guds barn! Alla är gudar! Samhället och staten är till för alla! Alla har gudomliga rättigheter! Mer demo-krati än så kan man inte tänka sig. Det var en politiskt explosiv åsikt.

De tankarna måste kejsaren göra något åt. Bland annat torde han ha beordrat Damnatio Memoriae, på det att ingen skulle veta vilka farliga idéer som spridits i riket. Hur det lyckades har vi anledning att grubbla på.

Men det finns annat att grubbla på. Missionen för att sprida läran började långt innan Johannes Döparen tog ledningen över denna judiska sekt. Den läran var redan spridd i romarriket, då Jesus ersatte Johannes.

Då kommer motsättningarna i den tidiga kyrkan i ny dager. Paulus kämpade mot saducéiska motståndare, som ville att den nya sekten skulle predika deras idé om Gud, konung och fosterland. De ville ha en lära om Gud, kejsare och aristokrati – gärna med feodalism.

De lyckades! Med kejsarens och hans bödlars hjälp. Och de gav den nya saducéiska läran namnet kristendom. Organisationen gav de namnet ”kyrkan”. Och vilket fint översteprästämbete man fixade! Men vi kan undra hur det gick med Jesu lära. Vad blev det av den?