Etiketter

, , , ,


Max Kern har i sin blogg Anthrôpos Metron ställt frågan: Vad tusan menas med ”Kultur”? Det korta inlägget (+ ett till) inbjuder tillsammans med flera andra till debatt av en längre utläggning, där han själv är ganska utförlig och klargörande. Han menar att ordet betecknar sådant med intrinsikalt (inneboende) värde. Det säger inte Språkrådet, vars piska jag fruktade under mitt arbetsliv. De delar inte ut någon klarspråkskristall till dem som skriver så kultiverat.

Han har undersökt orden konst och kultur i deras äldre betydelser. Det gjorde jag en gång med ordet ekonomi. ”Boplatsens regler” betyder det. På stenåldern gällde sådana regler fördelning av mat. Men de gällde även frågorna: ”Var skall vi skita och var skall vi göra … hm, … det där du vet?”

Mellan apstadiet och millennierna efter förhistoriens slut skapades abstrakta ord ur konkreta sådana. Forntiden hade inga döda språk, från vilka man kunde ta ord för de abstrakta begrepp man tänkt ut. Man tog något passande från det egna språket och hoppas på att liknelsen skulle bli förstådd.

Idag är det rena obildningen, som gör att vi kan gå till banken och diskutera ekonomi utan att rodna. Grekiska och latinska ord har i svenskan bara de abstrakta betydelser vi gett dem. Men ekonomi är egentligen, liksom pengar, ofta något smutsigt som luktar illa. Pengars intrinsikala värde är tveksamt.

Ordet kultur har vi fått från latinet, ett i vatikanska nekropolen begravt ⅞-dött språk, som inte fanns för 3000 år sedan. Den grekiske historikern Polybius (född ca 200 f.Kr.) läste ett dokument från 400-talet f.Kr., och fann att det gamla romerska språket skiljde sig så mycket från det ”moderna”, att det var svårförståeligt. En snabb språkutveckling tycks ha skett på bara 300 år, då klassiskt latin skapades som ett övergående överklassfenomen i det stora vulgärlatinet.

En kartbild visar hur språkområdena delade italiska halvön på 600-talet f.Kr. Något latinskt språk fanns knappt förutom i ett litet område runt Rom. Som folkspråk dog det redan på 400-talet. Språk verkar vara häpnadsväckande snabbt uppdrivna och förbrukade kulturfenomen i vår historia. Sic transit gloria mundi. Men kultur kanske inte behöver vara något bestående?

Iron_Age_Italy.svg

Latinets ord har sitt ursprung i riktigt döda indoeuropeiska språk. Om ordet kultur redan bland dem hade betydelsen odling vet vi inte. Tänk om detta ord är äldre än jordbruket! Vad var det i så fall för begrepp jordbrukets uppfinnare fann passa, för att med det som allegori benämna den nya aktiviteten?

För att kritisera idén om ”historiens början”, som dyker upp i alla möjliga sammanhang, öppet eller dolt, skall jag spetsa (eller spexa) till min argumentation. Om kulturell förmåga är en definierande egenskap hos människan, kan ju ordet kulturell ursprungligen ha haft betydelsen ”duktig apa” därnere i Östafrika. Skall vi vara kulturhistoriska kan vi väl vara det rejält, och att skämta har väl ett intrinsikalt värde?

Fast är det skämt? Googlade på ”intrinsikalt värde”, för att få en lämplig bild här. Det blev en massa bilder på sådant med detta värde, bl.a. en apa. Prova själva!

istallet-for-skuggbudget-koko-5

Odlade gjorde förresten Gud Kultivator. Han planterade Kunskapens Träd i Eden – Edom – Adam. Betydelserna hos alla de bibliska orden kan vara röd, röd jord och jord. Röd materia. Adam betyder även människa. – ”Bloody human!”

Kunskapens Träd är en krukväxt. Krukan rymmer ofta 75-100 kg jord. Gud anlade en lustgård i den röda materien. Guds lustgård? På stenåldern, innan vi började bygga, hade vi tempellunder. Sådana fanns kvar länge.

Den lärde Paulus hade orsak skriva: ”… er kropp är ett tempel …” (1 Kor 6:19). Det är inga problem att åter tolka texterna intelligentare, än vad som idag är brukligt. I det där trädet hänger det slingriga intellektet.

Intellekt, det är latin det! Vad kan man på stenåldern ha tagit för ord för att beteckna den abstrakta egenskap, som ofta skriver med giftig penna? Latinet fanns inte. Inte grekiskan heller. Man fick ta till ett det egna språkets ord för något slingrigt och giftigt från den konkreta världen. Ett ord som kunde beskriva begreppet.

Julgranen och dess glitter påstås ha sitt ursprung i tyskt 1800-tal. Struntprat! Vi dansar runt en arketyp! Seraf betyder lysande orm, men är i Bibeln ”änglar av högsta rang”, serafimerriddare vid Guds tron! Den glittrande hänger bland kunskapens frukter. Men ni vet vilka som excellerar i fåniga tolkningar av den lärorika sagan! Dess ursprung kanske skall räknas som egyptiskt och ett eller två tusen år äldre än latinet. I så fall var författarna obildade och primitiva. De kunde ju inte latin!

Asera eller aseraträd heter de heliga träden eller pålarna i Gamla Testamentet. Där fördöms sådan gammal hedendom strängt (redan i 2 Mos 34:13, länken leder till 1917 års Bibel).

Kultur kan ses som hela Kunskapens Träd. Riktiga och felaktiga kunskaper. Konkreta och abstrakta. Kunskap om både onda och goda seder. Kunskap om ond och god etik. Vetenskap och sköna konster. Supvanor och vidskepelse. Idiotier. Allt som vuxit upp ur människans huvud. Även den nazistiska kulturen, en av förmodligen många rasistiska sådana.

Det är därför Trädgårdsmästaren påstås vilja beskära trädet, eventuellt riva upp det med rötterna och kasta det på elden (Matt 7:19). Det är brutalt värre, men skiljer sig i sak inte mycket från vad evolutionen sägs göra med det som inte passar den. Gillar man inte Gud, kan man bli ateist, men vad blir den, som inte gillar evolutionens framfart? Ibland när man ser skapelsens krona på TV, kan man väl inte göra annat än be till Gud.

Kultur = hela Kunskapens Träd är en definition, som Max Kern finner lite för vid. Han säger visserligen att kulturbegreppet är överskridande och omfattar allt mellan himmel och jord, men kultur har kommit att bli ordet för det vi accepterar som ”fint”. Kultur har blivit något med intrinsikalt värde, som kan gå förlorat. Vi får göra som Gud, värdera och bara ta med det vi godkänner.

Vi är inne och nosar på värderingar. Moral, etik, rätt, fel, samvete, estetik och ”fint”, som var ett hatord för en av min gymnasietids lärare. Det var de obildades ord. Fast värderingar – då får vi ta en dust med värdenihilismen. Men det är en stor strid. Den orkar jag inte med just nu.

Min personliga åsikt är, att det som fungerar i helheten har värde. Grundläggande naturkonstanters värde skall vara sådana, att universum fungerar. Rätt storlek på dem har ett intrinsikalt värde. Sedan har evolutionen skapat och skapat – samt utplånat allt som inte fungerar. En sträng Gud.

Nu har vi biologiska och mentala fenomen. Ett mentalt är känslan för moral. Jag tror inte intellektet alltid är tillräckligt avancerat, för att logiskt kunna göra värderingar. Då får vi nöja oss med känslan och respektera den. I efterhand visar det sig ofta, att känslan hade rätt. Det var det moraliska som hade fungerat. Naturrätten är i så fall kronjuvelen i Evolutionens Krona.

Advertisements