Etiketter

, ,


Det blir långt mellan inläggen numera. Jag skall inte besvära med någon förklaring.

Jag började min blogg 20 november 2013 med frågan hur Blicken ser utSvenska språket har bevarat ordet ”Blicken” från den forntid, då ljusvågor och fotoner var okända. Då antogs synförmågan vara ett osynligt andligt organ, som vi petade varandra i ryggen med. Detta andliga organ var människans ”gudagnista”.

Jag försöker här omformulera och förtydliga den där inledande texten och en del av de efterföljande in-läggen. Jag riktar mig till de nya läsare jag får, som normalt bara tittar på det sista jag skrivit, och sedan går någon annanstans.

Och så berättar jag, att jag fortfarande lever. Jag kan ännu svara på kommentarer.

Gudagnistan avbildades redan i istidens grottor som en orm. Googla ”indiska tempel”, titta på bilder och se alla ormar. Ormen som helig symbol är spridd vida omkring. Moses lät tillverka en av koppar, som judarna kan ha använt kultiskt (4 Mos 21:9, Joh 3:14-16). Den kallades Nehustan. 

I Egypten upphöjdes ormen till en gudamakt och placerades på Faraos huvud. ”Mössan” med ormen kallades pschent, men omnämns ofta som egyptisk kungakrona. Men vi har den där ormen allihop. Den sitter fast i din panna, och dess nyfikenhet får den att slingra sig om kunskapens träd, som du därför blir fastbunden vid.

Ormen i pannan var inte bara synförmågan. Den var den själva medvetandet och då särskilt vårt intellekt. Den uppfattades som ett feminint väsen. Som ande var den en hustru till  materien, vår kropp. Anden är och ger liv, och liv är vad namnet Eva betyder.

Filosofiska grubblerier om medvetandet tudelade det i ande och själ, varför Thutankahmun har både en orm och en gam i pannan. Gudar och gudinnor med ormar har alltid två ormar, en i varje hand. Förnuft och känsla.

Materien kallades jord, en betydelse som namnet Adam har. Man och hustru är ett, en människa. Som intellekt föder vår blick barn, våra idéer. De barnen beskrivs också som ormar.

Ormarna kallas serafer, vilket betyder lysande orm. De har i Bibeln blivit ett ord för de absolut allra högsta änglarna. Som väsen är de i alla äldre religioner övergudens barn och närmast i denne rang.

Då just seraferna utgör gudagnistan i människan, gör Bibelns innebörd av ordet människan till ett gudaväsen. Men ursprungligen torde ordet serafs betydelse ha varit mer anspråkslös.

Ordet ängel kommer från grekiskan och betyder bud-bärare. Motsvarande hebreiska ord betyder detsamma. Budbärarna tar med sig dina idéer från dig till mig. Indiska tempelbilder visar ibland kvinnor som framföder ormar. Sådana sexuella motiv väcker förskräckelse bland abrahamistiskt troende.

Men du fysiska människa och din icke-fysiska Blick är ju föräldrar till dina tankar, idéer och ord. Karl Marx var far till kommunismens ängel, som han själv dock bara kallade spöke i det kommunistiska manifestet. De indiska tempelbilderna kan sägas visa hur hans ande framfödde barnet.

Stenålderns folk trodde även, att Blicken har ett eget läte. Det var ”nära döden”-upplevelsernas r-ljud, som redan stenålderns shamaner upplevde. Då skapades ett onomatopoetiskt morfem, som inleder ordet religion (jfr latinets ligare = binda. Ger betydelsen bunden vid materien).

Morfemet finns även i ord som regera, reglera, rojalism, Ra (solguden), Rig (fornnordisk gud och sanskritord för medvetande), raja (maharadja) m.fl. Medvetandet styr.

Blicken (den där ormen) fick så småningom namnet själ. På jägarstenåldern var det observationsförmåga med inbyggd logik. Det här innebär att du är en orm, som fängslats i materiens bojor p.g.a. att du gjort uppror mot Gud. Det är du som är Djävulen, den förlorade sonen.

Pappa skickade brorsan för att hämta hem dig, men honom piskade du och korsfäste. Men det bryr du dig inte om. Du bara bryr dig om att andra jävla ormar rånar dig och pissar på dig. 

Den värderande funktion hos observationsförmågan, som helt ologiskt sade att saker var vackra eller att något var ont eller gott fick namnet ande. Vår forntida bildkonst visar att vi vid historiens början hade delat Blicken i två ormar.

Någon möjlighet att skapa idéer om att själ och ande skulle vara yttringar av bioelektrisk verksamhet i hjärnan fanns inte då. Sådana idéer är fortfarande bara hypoteser. Det har ännu inte bevisats, att det är så, även om en del tror att det kommer att göras.

Men jägarstenålderns människor observerade sina men-tala funktioner och gav dem namn. Sedan försökte man diskutera själ och ande på ett förnuftigt, ja vetenskapligt sätt. Vi var sofistikerade under jägar- och samlar-stenåldern.

Men jordbruk och ”högkultur” skapade ekonomier där girighet skapade maktkamp. Sådan ersatte filosofiskt sanningsökande. Själen blev lögnens furste och ersatte brist på verklig kunskap med lögner om gudakonungar. Vi fick religioner, som vi hade kunnat vara utan.

Det djupa tänkandet med ett vetenskapligt perspektiv ersattes med onda dumheter. Men idéerna om själ och ande bevisas ju inte vara fel med det. Vi har ju förmågan att se och tänka. Vi har förmågan att värdera. Vi har ett medvetande. Vad är det?

Av forskare har det döpts till ”The hard problem”. Alla tror inte på, att de bioelektriska hypoteserna kommer att kunna utvecklas till begripliga teorier. Vi får fortsätta debattera själ och ande. Men vi skall inte tro på gudakonungen och hans jordiska uppenbarelse, om det inte är vi själva som skall vara eller bli det.

Ja – det heter ju ”bli ett med Honom”. Det är likvärdigt med att bli ett med varandra. Kan det vara innebörden av (1 Mos 3:22)? Det förutsätter att vi ser medvetandet som Gud, och att vi tror att medvetandet är ett hav, som vi är droppar utav.

Koranen lär påstå, att Gud har skapat människan av en droppe.

Det här har jag skrivit förr, på olika ställen. Mycket saknas. Den som vill läsa mer får söka sig till de första årens inlägg och söka bland dem.