Etiketter
Asklepios, historia, Isis och Osiris, Lucius Apuleius, mystiken, politik, religion
Lucius Apuleius var en antik filosof och författare, som det skrivits mycket om. En del av det är absurt. Han måste ha varit mycket mer än författare! Han är riktigt mystisk! Vi börjar med en bakgrund och först med ett par av hans samtida.
En kejsare och hans älskade lärare
Machiavelli pekar ut Marcus Aurelius som en av Roms fem goda kejsare. Han är i historien känd som framstående filosof och för att han var av fin familj. Han var ingen brutal soldatkejsare, utan hade fått en förnämlig utbildning.
Denne kejsare skrev Självbetraktelser, en skrift som lästs av bl.a. Fredrik den Store, Goethe, John Stuart Mill, Bill Clinton och den kinesiske premiär-ministern Wen Jiabao.
Hur vet man det? Skryter de med att ha läst Marcus Aurelius?
Självbetraktelser lär handla om hur man bör styra både riken och sig själv. Släng dig i väggen Karl Marx! Det är bara bonnläppar som läser dig! Den som googlar på ”Marcus Aurelius självbetraktelser” hittar mycket intressant.
Den bäste av den unge Marcus Aurelius lärare var Claudius Maximus. Som kejsare beskriver Marcus Aurelius denne sin lärare: Claudius Maximus var fulländad som vis man. Claudius Maximus blir som dyrkad favorit allt man kan tänka sig och till slut prokonsul över provinsen Africa. Ett steg omedelbart under kejsaren.
Lucius Apuleius
Nu åter till vår huvudperson Lucius Apuleius (ca 125-180 e.Kr.). Denne var likt kyrkofadern Augustinus berber. Han skrev en av de två romaner (och den enda på latin), som i sin helhet överlevt från antiken till nutiden.
Den andra är greken Longos erotiska Dafne och Chloë (200-talet e.Kr.), som dock bara översats en gång till svenska. Apuleius roman har helt eller delvis översatts till vårt språk sju gånger sedan 1600-talet. Den drar ännu idag till sig positiva recensioner.
Apuleis hade ärvt en million sestertier av sin far. Sestertien var före denaren det vanliga räknemyntet, i värde sexton gånger quadransen, det minsta romerska myntet (enkronan är vårt minsta). Inflationen galopperade senare, men detta var en period med relativt hyfsade kejsare, och ungefär vid Apuleius födelse betaldes i London en gallisk slavinna med 2400 sestertier, då kanske två årslöner för en legionär.
Själv har den genom farsarvet någorlunda välbeställde Apuleius efterlämnat ett försvarstal. Han blev åtalad för magi, då han hade gift sig med en rik änka. En genom eget giftermål ny släkting till Glada Änkan upprördes över att möjligt arv försvann, och påstod att Apuleius hade förtrollat kvinnan.
Saken avgjordes av en domstol i en stad nära Kartago, där den av kejsaren älskade Claudius Maximus infinner sig som domare!
En orimlighet!
Anklagelsen sägs idag ha varit löjlig, men det var den inte då. Med tanke på den vildsinta vidskepelsen i dåtidens Rom, var anklagelsen inte alls vare sig ofarlig, löjlig eller orimlig. En orimligheten förelåg dock, men den var något helt annat.
Tänk sig en framtid då EU är mycket mer centraliserat och federalt! Makten har hamnat i Bryssel. De EU-kritiska talar vredgat om Jean-Claude Junckers efter-följare som ”kejsaren”. Då förbryter sig en bonde mot EU’s direktiv om hur krokiga gurkor får vara.
I en liten stad hålls rättegång med inblandade parter, en gurkgrossist, Handels och Lantarbetarnas lokala ombud, köpmannaföreningens vice ordförande m.fl.
Då kommer Frankrikes president, ”kejsarens” bäste vän, och sätter sig som rättens ordförande! Jag upprepar, det är orimligt!
Lucius Apuleis för kultiverade och behagliga samtal med upphöjdheten Claudius Maximus. Apuleius beskriver honom på ett sätt liknande det, som kejsar Marcus Aurelius gör och blir frikänd.
Var det för att han smickrade domaren? Jag tvivlar. Jag känner mig säker på, att Claudius Maximus dök upp i avsikt att personligen frikänna Apuleius och för att tala med honom. Det senare var antagligen i sig ett nöje.
Om prokonsuln ville ha Apuleius frikänd, hade det räckt med en vink till den lokale domaren. Varför infinna sig och framträda offentligt? Ville han samtala, kunde han vinka med lillfingret och bjuda hem Apuleius. Svaret blir en ny fråga: Vem var Lucius Apuleius, som offentligen blev behandlad på så sätt, när han åtalades?
Guden Asklepios
Drygt två sekler senare kallade kyrkofadern Augustinus romanen ”Den Gyllene Åsnan”. Augustinus intresse hände nog samman med att Apuleius var framstående präst åt läkekonstens gud, Asklepios (på latin Aesculapius), som var en viktigare gud än vad vi i allmänhet tror. Asklepios kult blev en tid en farlig konkurrent till kristendomen.
Styrkan hos guden Asklepios (och hans dotter Hygieia – hygien) inser vi, när ser nutidens helbrägdagörares framfart bland de religiösa. Men vi skall också lägga till, att Asklepios präster faktiskt utvecklade den medicinska vetenskapen.
Vidskepelsen
Religion kan vara mycket olika saker: I stället för att gå från religion mot vidskeplig magi, kan man gå från religion mot vetenskap. Det var det grekerna gjorde, och just därför fick Grekland den betydelse det fick för vår civilisation.
Den romerska eliten föll för grekerna och deras väg (eller vägar). Pöbeln däremot var osannolikt vidskeplig. Mellan dessa samhällslager fanns utrymme för alla former av filosofi och religion, egentillverkad och importerad.
Vidskepelsen kunde institutionaliseras och användas för att styra. Men det går inte att föreställa sig Marcus Aurelius besluta utifrån hur heliga kycklingar pickade, eller hur ett offrat djurs lever såg ut. Men att på så sätt kunna motivera beslut såsom varande gudarnas vilja, kunde ju vara bekvämt. Och förr eller senare pickade kycklingen för en skattehöjning.
Den likaså lärde kejsar Claudius avböjde utnämningen till ämbetet Pontifex Maximus, överstepräst, och som sådan offra till gudarna, trots de manupulativa fördelar det kunnat ge. Som alla nätsurfare kan se, är det här lättåtkomliga kunskaper. Det gäller bara att sätta ihop dem. Det är jag förvånad över att ingen redan gjort.
Asklepios etymologi
Guden Asklepios himmelska kropp är stjärnbilden Ormbäraren. Vi får associa-tioner till ormgudinnan från Kreta, som jag kallat Asa-Sara. Namnet Asklepios saknar känd etymologi enligt Wikipedia, som upplyser om att det är förgrekiskt, och alltså tillhör språkens förhistoria. Men jag tror, att jag har ett förslag.
I virrvarret av språk, som mötts i Anatolien (Mindre Asien) och dess omgivningar, indoeuropeiska, semitiska och andra, hittar vi både de nordliga orden asagudar och Ask (det senare namn på den första mannen, som skapades av ett askträd, den materiella kroppen) och de sydliga Asera (heligt träd, gudinna, ande) och Assur (Assyrien).
Vi vet inte hur gamla de här orden är. Vi kan bara gissa, att deras likhet beror på forntida gemensamt ursprung. Vi spekulerar om språkens förhistoria.
Lepidoptera är från grekiska lepis (fiskfjäll) och pterón (vinge) och är namn på fjärilar. Gudinnan Psyche, som är framträdande i Åsnan, avbildas med eller som en fjäril. Lepis är perfekt för sina associationer till hav och vatten, viktiga i tidiga myters symbolspråk. Asklepidos.
Anthropos, den hedniske människosonen
Myten och Apuleius låter denna Psyche (själen) nå det gudomliga genom förening med Eros (Cupido). Han är begären, behoven, och när han/de gradvis övergår från att vara kroppens till att vara själens, då föds Gud i oss, då föds Anthropos, människosonen. Ordet används i NT, men som vi kan läsa i länken, är det ett gåtfullt ord. De kristna teologerna får inte till det med förståelsen.
Nu fick vi ihop Ask (kropp), Psyche (själ, veta, Ve), As (ande/handling, Asa-Tor) och Cupido (behoven/ande, vilja, Vile, Salem). Därmed får vi en Gud som är människa. Och själens begär är insikt, vishet och kärlek. Ett mysterium är vem som är Far och vem som är Son om Eros och Psyche är föräldrar.
Men annars har vi en religion utan annan Gud än människan, som likt guden Asklepios är sammansatt av kropp, själ och ande. Vi kan i stället säga samman-satt av en kropp med egenskaper, som tillsammans med ett intellekt med tankar (själen) och något ointellektuellt med begär (anden) frambringar handlingar.
Pikaresk
Romanen ”Den Gyllene Åsnan” handlar om en Lucius (författarns eget förnamn), som i experiment med magi råkar förvandla sig till en åsna. Sedan handlar romanen, med en mängd instuckna historier, om en både bokstavlig och bildlig resa, för att återfå sin rätta skepnad.
Apuleius sägs ha skrivit en pikareskroman, men den stora instuckna berättelsen om Amor och Psyche verkar uppfattas som seriös och allvarlig. Och Lucius får råd av religiös karaktär.
Jag tittar på ordet pikaresk och finner betydelsen beskriven bl.a. med ord som illmarig, lekfull, munter, full i sjutton, raljant, klipsk och retsam. Är det filosofisk teologi han beskriver på så sätt? Bara det gör ju honom mycket mer intressant än vår antiks och medeltids kristna teologer.
Apuleius var invigd i flera mysteriekulter. Augustinus skriver att denne berber var provinspräst i Karthago. Provinsen hette Africa, vars av Caesar åter-uppbyggda huvudstad (en halv million innevånare) blev västra Medelhavets näst största efter Rom och ibland tillfälligt säte för kejsare. Det var ingen dålig provins Claudius Maximus fick att styra över.
Då var det inte så dåligt att vara provinspräst där heller. Augustinus angrep rasande Apuleius skrift De Deo Socratis (Om Sokratres Gud). Västerlandets främste kyrkofader går i krig mot denne hedning, som om han vore en betydande hednisk teologisk auktoritet. Ja, då var Apuleius givetvis det, och det fortfarande på Augustinus tid!
Religion och ordenssällskap
Augustinus och hans kyrka hade anledning att bekymra sig, när Apuleius och hans efterföljare spred Isiskult. Det kunde ju verkligen sprida förvirring bland de kristna. Vem är vem i dessa två bilder från två religioner, båda med död och återuppstånden gud?
Isis med Horusbarnet
Jo, man är inte överens om det är Fadern eller Sonen som dog och återuppstod, där har vi en skillnad, men att Fadern och Sonen är ett kom man först på i Egypten i samband med det Stora Faraoniska Äktenskapet. Ra och alla hans söner, faraonerna, är en och densamme.
Mysteriereligionernas allians med den ur dem framväxande medicinska veten-skapen kan kanske vara något för folk som är roade av kontrafaktisk historia. Vad hade hänt, om kyrkan förlorat mot mysteriereligionerna?
Med risk att bli rättad, vill jag lite elakt definiera mysterium som svår filosofi, det vi inte kan förstå och förklara. Mysteriereligioner var populära i den intellektuella eliten. Den populariteten är ganska enkelt att förstå. Filosofen avskiljde sig från idioten på gatan och i stället hamnade han därigenom i fint sällskap.
Mysteriereligionerna bars upp av ordenssällskap med hemliga ritualer. Jämför med frimurarna, som är mest mytomspunna av senare tiders sällskap. Men ordens-sällskap är fortfarande populära, även om de inte är religiösa. De sysslar ofta med hjälpverksamhet, broderskap, barmhärtighet, nykterhet, stöd och kan de bidra till medicinsk forskning så deltar de gärna i insamlingar.
Men titta på dessa nutida svenska ordenssällskap. Det är inte precis Black Army eller än värre Firman Boys. Tillhör du t.ex. Lions (Liberty Intelligence Our Nation’s Safety), så ger det dig social status.
Apuleius innehade en topposition i sådana sällskap vid deras verkliga storhetstid. Hans sociala betydelse var dold, men stor. Han var en hemlig makthavare av rang. Och den makten byggde på hans religion, som var en helt annan än den vidske-pelse, som vi lärt känna som romersk religion, men som på hans tid bara var ett styrinstrument för makten.
Vi borde kanske intressera oss för hans mysteriereligioner. Vad vet vi egent-ligen om dem? Hur som helst, för kyrkofadern Augustinus var han geografiskt närmaste Storhedning.
