Jag skrev lite på annat håll. Några av mina tankar för sådana som kanske inte stött på mig tidigare. Ni som brukar läsa här känner igen dem. Men det blev till slut ett gudsbevis.

Kropp, själ och ande. De senare är medvetandets två delar. En del är vår grubblande själ, som är logisk. Den andra delen är vår värderande ande, som är helt utan logik.

Anden tycker att något är vackert eller fult. Ingen logik i det.
… att något är moraliskt/etiskt rätt eller fel. Ingen logik i det.

Varför skall någonting över huvud taget finnas? Det är anden som tycker att något, t.ex. du har värde. Ingen logik i det heller. Anden sysslar med samvete, kärlek, empati och annat ologiskt tjafs. Gud är Ande.

Samvetet är alltså Gud, såsom vi är i stånd att uppfatta Honom. Då våra mentala förutsättningar är olika, har vi varsin Gud. Det säger Paulus (Rom 14:4).

I det kapitlet förbjuder Paulus oss att kritisera andras samveten. Det vore att häda, även om Gud gång på gång visar sig vara en idiot. Det är Han för övrigt också när vi deklarerar. Inte sant?

Det kan ju inte vara du som är samvetet! Så dum är du väl inte? Antingen är det Gud som finns där, eller så är du en idiot!