Etiketter

, ,


Striden om synden

På www finns en del texter om hamartia. Det är bara att googla och läsa om det som påstås betyda synd. Det har jag gjort, och bl.a. läst detta, men jag har även annat, och jag blandar här allt med mina egna tankar. Jag har nyligen skrivit en del i ämnet, men nya vinklar, vändningar och formuleringar skadar inte. Det gäller ju ett ord, som länge varit föremål för grubbel.

Problemet handlar i mycket om filosofen Aristoteles och hans verk ”Om diktkonsten” (klassisk grekiska: Περί Ποιητικής Peri poietikes, latin: De poetica). Aristoteles skrev det för ca 2370 år sedan. Där använder han begreppet hamartia på ett sätt som förbryllat många. Bokstavligt tolkat betyder hamartia ”missa målet”.

Bokstavligt tolkat betyder ekonomi (grekiska oikonomiʹa) ”boplatsens regler”. Till de reglerna hör – och det har jag sagt för länge sedan – var man får skita. Men vem går till banken för att diskutera det?

Även hamartia antas ha en mer ”avancerad” betydelse. Men nu vill jag fråga: Betyder kanske hamartia ”missa målet”? I så fall vilket mål? Varför tolkas ordet som ”synd” i vårt Nya Testamente? Den lärda världen har delats i två skolor (1 och 2) angående ordets betydelse.

Jag själv kämpar även med ordet ”tragisk”. Aristoteles använder ju ordet hamartia, när han skriver om tragedin. Vad betyder tragedi? Vad är tragisk? Bland synonymer hittar jag sorglig, gripande, dyster, bedrövlig m.m. En tragedi är en sorglighet, en bedrövelse eller bedrövlighet. Ja – Smaka på orden! Att skapa ett elände för sig och andra är en tragedi.

Skolorna

1.   Den ena skolan försöker alltså förklara hamartia med ordet ”synd”, det moraliskt onda. Detta onda antas utgöras av bedrövliga brister i våra tragiska karaktärer, för vilka man anser att svåra lidanden skall vara de vedergällande tragiska konsekvenserna. Vi är orena syndare och moralen är hämndlysten, grym och oförlåtande.

Nya Testamentet är fyllt av hamartia. För auktoritärt religiösa är synd ett viktigt bibliskt ord. För dem är denna hårdhet Guds tragiska karaktärsdrag, och därför per definition god. Inget får ifrågasättas! Vår Gud är en förtärande eld, de hebreisktalande kanaanéernas gamle Molok. Vi har en Gud från tiden innan Gamla Testamentets profeter gradvis reformerat tron och skapat den judiska miljö, som Jesus och hans förlåtelse- och försoningslära utgick ifrån. 

2.  Den andra skolan – det finns en sådan – bestrider denna moraliserande tolkning, men kan inte formulera någon annan. Denna ”omoraliska skola” saknar alltså en lämplig tolkning eller förklaring av ordet hamartia.

Den onda moralens skola

Den ”moraliska skolans” tolkning av hamartia baseras på att man gör en direkt koppling mellan tragisk, alltså bedrövlig, eländig eller sorglig karaktär och tragiskt, bedrövligt, eländigt eller sorgligt syfte. Den onda karaktären har ont uppsåt. Den onda karaktären vill avsiktligt göra det onda.

Denna ondska är så viktig och betydelsefull, att själva den onda handlingen blir av mindre vikt. Till en tragisk Gudsbild läggs en tragisk människosyn: Vi har en hemsk Gud och av Honom skapade hemska människor med orena andar! Det är en teologi, som kräver ett auktoritärt samhälle stödd av en auktoritär kyrka. Det innebär att samhället måste vara ett fängelse och att kyrkan skall tillhandahålla fångvaktare.

Människorna förklaras omyndiga, vilket enligt Paulus innebär att de övergivit den tro, som gjort dem till myndiga söner (Gal 4). Paulus är ganska mångordig om detta. Han säger vidare att ”desertörerna” övergivit tron, lurade av ett annat evangelium än hans, ett falskt sådant (Gal 1:6-9). Jfr Gal 3:1 och 2 Kor 11:13-15.

Vem är det då som har lurat dem? Vem har förkunnat det falska evangeliet? Är det de oundvikliga villolärarna, som Jesus talade om (Matt 18:6f, Luk 17:1)? Paulus skrev om Satans tjänare, de ”väldiga apostlarna”, som ”förslavar er, äter er ur huset, kuvar er, hunsar er, slår er i ansiktet” (2 Kor 11:20). Sadistiska fångvaktare!

Dessa lögnaktiga villolärare är ”psychikos”, intelligenta psykopater. Jag har skrivit mycket om den osannolika tolkningen av psychikós. Paulus uppmanar till revolt mot dessa självutnämnda präster. ”Gör er av med den som är ond” (1 Kor 5:9-13).

Var försiktig vid läsning av det brevet! Det visar ibland spår av senare redigering, men verserna 10-11 är intressanta: ”…kallas broder men som förfaller till … ovettigt tal … utsugning …”. Paulus oroas av sådant, jfr (Ef 4:31, Gal 5:19-21). Vi anar ett stort problem i den tidiga kyrkan.

Vad gör kyrkan? Det har jag berättat förut. Den förste påven och apostoliske fadern, Clemens I, skriver trettio år senare till den upproriska församlingen i Korinth och hotar med döden, om de inte återvänder till lydnaden under sina av Gud utsedda präster.

Det är det äldsta bevarade brevet i kristenheten, förutom de som ingår i Nya Testamentet. Det finns i svensk översättning på biblioteken, ”De Apostoliska Fäderna”.

Den andra skolans invändning

Angående kopplingen mellan ond karaktär och ont syfte. En noggrann granskning av Aristoteles verk avslöjar, att det inte finns något krav på usel moral i en tragedi. Huvudpersonens olycka är inte en följd av hans karaktär, moral eller natur. Hans olycka beror på det onda han har gjort, och det har han gjort antingen på grund av okunnighet eller av tvång.

I det senare fallet kan ett exempel vara soldatens plikt. Men det kan även vara någon annan plikt. Vi kan även ha tvånget att välja mellan onda ting. Huvudpersonen i dramat är ofta ädel både till börd och karaktär.

Han är gärna en konungason, vilket i antik mytologi innebär en gud i stamträdet. Han är en gudaättling, men gör ändå fel på grund av omständigheterna – de kan vara okunnighet och tvång. Hamartia, som betyder ”missa målet”, orsakas av omständigheter, inte av ondska i karaktären.

Syndaren kan rentav vara en god människa. Det betonas i många sentida kommentar till Peri poietikes, att det enligt Aristoteles inte finns någon tragisk brist i huvudpersonens karaktär. Han missar ändå målet, och han gör det utan ond avsikt. Han vill väl.

Dramats huvudperson kännetecknas ofta av överväganden, omtanke, hänsyn, besinning och eftertänksamhet. Aristoteles kräver egentligen goda karaktärsdrag hos den, som av omständigheterna bringas till att begå handlingar, som rubbar den naturliga ordningen. Det onda är alltså inte den naturliga ordningen!

Lycka och en i princip paradisisk tillvaro är den naturliga ordning, som onda handlingar skadar. Det är en i grunden positiv syn på en tillvaro, som dock alltför lätt rubbas. Syndens lön skall dock vara sådan, att den naturliga ordningen och harmonin i tillvaron återställs.

Det tolkade Rasputin som att vi bör synda mer för att få mer av Guds nåd (Rom 5:20). Men dramat handlar inte om onda människors kamp. Är du andligen död, utan samvete, kan du inte ”synda”. Den onde missar ju inte sitt onda mål, när han når det. Tvärtom. Den ondes hamartia är att råka göra något gott.

Hamartias lön är samvetskvalen, Guds röst. Samvetet kräver att du erkänner att du missat målet, ditt syftet. Samvetet kräver att du ångrar dig, och samvetet anger den fortsatta färdriktningen, för att den naturliga ordningen och harmonin skall återställas.

Och den naturliga ordningen kan förmodligen, enligt den kristna mystiken, vara en fortsatt bestigning av berget Karmel via den serpentinväg, som är sanningen och livet. Det sker, då Guds Ande (samvetet) blivit kött – inkarnerat i en människa.

De kristna allegorierna

Det finns onda människor, men de beskrivs av Jesus som döda: ”Följ mig och låt de döda begrava sina döda.” (Matt 8:22). Samvetet, Guds Ande, är förutsättningen för liv i den mening vi möter i Jesus formulering. Guds Ande är den olja, som ger lampan ljus. Var och en som blir smord med den oljan blir Guds son, Kristus, som betyder den smorde – världens ljus.

En par andra allegorier är ”född av Gud” och ”född av Helig Ande”. Paulus säger att han själv, den gamla människan, har dött och att han fötts på nytt som en ny människa. Vill man grubbla över de allegorierna, skall man veta att enfödd (monogenäs) inte betyder ”ende sonen”. Där har vi också ett stort fel i Bibeltolningen. Om det kan du läsa här.

Ät även du av kunskapens frukt! Då dödar Gud (samvetet) även dig, den gamla människan, och föder sedan även dig på nytt. ”Du är min son, jag har fött dig i dag.” (Ps 2:7).

Arvsynd? Syndafall? Så säger den som inte förstått, utan ägnar sig åt dum bokstavstolkning. Ät kunskapen och inse att du trott, tänkt, haft, velat och gjort fel. Du har missat målet! Du inser att det inte är synd, att äta. Tvärtom! Kunskapen lyfter fram synderna i ljuset. Den belyser dem.

Anden som ger liv (Eva) plockade och människan Adam åt. Han blev världens ljus, när han dog och föddes som en ny människa. Och Gud sade: ”Du är min son, jag har fött dig i dag.” (Ps 2:7).

Kyrkans syndbegrepp utgår från den sadducéeiska teologin. Synd är orenhet, som till stora kostnader kan tvättas bort med blodiga offer vid altaret. Det fick Jesus att löpa amok i Templet. Det var det enda, som fick honom att tillgripa våld. Kort efteråt samlades sadducéerna och ropade: ”Korsfäst!” Trettio år senare tog de över församlingen i Korinth och efter ytterligare en generation tog de över Rom och hela kyrkan.