Etiketter

, , ,


Misantropen i mig

Ni läste kanske mitt föregående inlägg om bl.a. de ”kristna” anständighetsmorden för ett sekel sedan. OK, det var inte enbart anständighet. Det var ofta fattigdom också, men inte alltid. Det här blir en fortsättning.

Hos denne debattör påpekas argt, att andra hittat löjliga exempel på svenskt hedersförtryck. Undrar vad han tycker om mig och mina exempel. Heder och anständighet är begreppsmässiga syskon. Den kristna familjens heder var dess anständighet.

År 2015 beslutade FN:s råd för mänskliga rättigheter jämställa kritik av religioner med diskriminering av människor. Då jag kritiserar galenskap i alla religioner, diskriminerar jag alla människor. Då måste jag enligt FN vara misantrop – en människofiende.

När det gäller de abrahamitiska religionerna är min åsikt, att kristendomen är en tämligen misslyckad reformation av den gamla avskyvärda judendomen. Kristendomen föll tillbaka till att bli en ny och lika avskyvärd variant av den gamla lagfromma judendomen.

Min åsikt om Islam är att den är en restaurering av den elakaste varianten av den gamla avskyvärda judendomen. Det finns inga värre judar än muslimerna! Obs! Detta handlar om teologi. Det handlar inte om etnicitet och politik. Jag skall försöka formulera mina teologisk-filosofiska invändningar. Men det får bli i ett annat inlägg.

Under hela min uppväxt såg jag kamp mot galen kristendom. Ibland var det mycket troende, men ändå förnuftiga kristna, som stred mot sådan. De förnuftiga jag fysiskt mötte var ofta lärare. Dessa och andra kämpar nådde ganska långt, men fortfarande finns en hel del galenskap kvar.

Peter Jihde hade ett program på TV3 för ett antal dagar sedan. Det hette ”På gränsen”. Han har besökt USA, där det är lätt att hitta kristna galenskaper. Men strunt i det just nu, här hade vi som sagt kommit långt innan muslimerna dök upp. De senare tycks väcka glädje bland vissa kristna.

Muslimerna representerar flera steg tillbaka och väcker kanske upp gamla fromma kristna idéer, som jag starkt ogillar. Med de dubbelriktade kritiska orden stämplar jag mig som en verklig människofiende. Jag hamnar i knäna både på sverigedemo-kraten Richard Jomshof och kinademokraten Xi Jinping.

Uigurerna i Xinjiang exemplifierar alla politiska dimensioner vi har, då vi plötsligt ser de nämnda som någon sorts partikamrater. Båda ser uppenbarligen Islam som en avskyvärd religion. Med den åsikten får de anhängare. Och varför skall inte Islam kunna vara avskyvärd, när kristendom kan vara det?

Jag bryr mig om hindunationalismen i Indien, den militanta grenen av buddhismen i Myanmar och även ultraortodox juden-dom i Israel, men inte just nu. Hinduer, buddister och judar är just nu för få här hos oss. Annars är religion ofta avskyvärd, mer eller mindre. Att förneka det är som att förneka möjligheten att ideologier kan vara avskyvärda. Fast ibland kan de vara bra.

Jag skulle vilja fråga Jomshof, hur han ser på uigurernas situation i Xinjiang. Bakgrund till deras elände lär vara några knivattacker. Ett fåtal, som vi givetvis alla tar avstånd ifrån. Men de anklagade är en befolkning av Sveriges storlek.

Är det en överdriven reaktion, eller är det en kraftfullhet som Jomshof beundrar? I så fall, hur många fler är det som känner beundran? – Erdogan? Kanske det, om vi bortser från att kraftfullheten riktas mot ett muslimskt turkfolk.

Muslimska länder accepterade inte FN’s deklaration om mänskliga rättigheter. Läser vi Wikipedia får vi veta en del om det. Saudiarabien ratificerade deklarationen med förbehåll. Den respekteras endast om den inte strider mot sharia och Koranen. Det gör den! Den strider mot sharian, när det gäller kvinnans ställning, religionsfrihet, yttrandefrihet och hbtq-frågor.

Kairodeklarationen från 1990 förmedlar den muslimska synen på sharia som enda grund för mänskliga rättigheter. Deklarationen antogs av 57 länder. Det tyder på, att avskyvärda människor har mycket att säga till om inom Islam. Avskyvärda människor finns det gott om överallt. Det tycker alla misantroper.

Sharia utgår från att det ska råda åtskillnad mellan män och kvinnor, och att familjen och inte individen är den grund som samhället vilar på. Jag tolkar det så, att familjen har rättigheter och skyldigheter, som är att övervaka och kontrollera sina individer.

Så var det väl även i den inte så gamla tidens kristna familj. Och nog har jag hört kraftfulla predikningar om äktenskapets och familjens betydelse. Det var inte i en moské.

De jäkla muslimerna är bara lite efter oss. Den dödsdömda Änglamakerskan, tillika anständighetens beskyddarinna, Hilda Nilsson, hängde sig i sin cell år 1917, inte på medeltiden. De, enligt Wikipedia tilltänkta änglarna Nils Poppe och Stig Olin, kom till Gud först på 2000-talet.

Snart är muslimerna ikapp oss, och är de medvetna om hur fort det gått för oss kristna att nå hit, bör deras moralpoliser vara panikslagna. Snart delar de ut lappar i brevlådorna med nummer, som alla upprörda kan ringa, om de har behov av hjälp på balkongen. Det går framåt i alla fall. Hilda Nilsson hade nog inte telefon.

FN-deklarationen, som muslimerna inte kunde svälja, utgår från individen då den definierar rättigheterna. Den ger individen rätt att lämna sin religion (artikel 18). Den rätten bestrids av sharia.

Yttrandefriheten får, enligt den mot FN-deklarationen stridiga Kairodeklarationen, inte användas emot religionen. I dess artikel 22 A sägs, att ”var och en har rätt att uttrycka sin åsikt fritt på ett sådant sätt som inte strider mot principerna i sharia”. Det tycks vara den artikeln, som låg bakom kravet att jämställa kritik av religioner med diskriminering av människor. Det tog femton år innan den delen av deklarationen godkändes i FN. 

Jag har ett minne av att Sverige, för ett antal år sedan hamnade i något sorts bråk med USA. Det gällde synen på scientologerna. Religion eller bedrägeri? Min inställning är givetvis att det är ett bedrägeri. USA är dock lite speciellt, när det gäller sådant. Sverige fick visst böja sig.

Kan saudierna ha legat bakom? Stred de för en princip? Var det med avsikt att Kairodeklarationen skulle vinna erkännande? Eller ser jag konspiratoriska spöken? Sådana syner hör kanske till den moderna västerländska kulturen.

1800-talet såg politisk demokrati, facklig rörelse och radikal opposition fostras organisatoriskt i den frikyrkorörelse, som gjorde revolt mot en auktoritär statskyrka. Den senare är borta. Kyrkan har blivit något annat, men alliansen kyrka och ny politik verkar ha återuppstått. Men vad är målet? Försvara familjens värderingar? Ser misantropen åter konspiratoriska spöken?

Kan det finnas något bra i att återupprätta familjen? Ja, när man tänker efter, kan det kanske vara så. För inte är allt bra, som det har blivit. Jag minns en lärare, som talade om samhällsutveck-lingen. Den är en pendel. Först svänger den för långt åt ena hållet, sedan för långt åt det andra. Alltid för långt. Den stannar aldrig på någon lagom plats.

Ett orörligt samhälle kanske inte fungerar. Vi kanske alltid måste ha något att kämpa för eller emot. Som jag ser det, har vi kristna svenskar lyckats slänga ut mycket av det smutsiga badvattnet ur vår religion. Jesusbarnet råkade visst följa med. Nu kommer muslimerna in – med badvattnet.

I kyrkan välsignar man dem och ropar: ”Gud är större! Halleluja!” Men jag tror att barnet fortfarande är kvar ute. Nedanför balkongen.

Ni som läst mig, vet att det inte är små saker jag reagerat för. Orkar jag repetera alla mina invändningar mot traditionell bibeltolkning? Heliga lagtexter att läsa i stället för tro på vad Gud säger. Det strider mot Jeremia, Jesus och Paulus, om vi skall tro en tolkning av dem, som gör deras ord logiska. Om vi skall tro.

I så fall har Gud en röst i de sina. Gud är en besvärlig och gnällig jävel. Ilsken och envis. Somliga fattar inte vem Han är, och tror sig vara ateister. Ändå vill de ofta lyda Honom.