Etiketter

, ,


Den slarvige Aristoteles

Brittanic hybris?

Jag fortsätter på ämnet hamartia, ordet som kyrkan säger betyder synd, trots att Aristoteles säger annat. Ur Encyclopaedia Britannica:

Aristotele introduced the term casually in the Poetics in describing the tragic hero as a man of noble rank and nature whose misfortune is not brought about by villainy but by some error of judgment”.

Aristotele introduced the term casually …” – Hur tolkar jag casually?

Jag har letat bland exempel i denna länk. Där finns vardaglig, som kanske är OK, men mest har jag hittat sådana här ord: slarvigt, nonchalant, lättvindigt och oseriöst. Kritiserar Brittanican Aristoteles? Är han intellektuellt vårdslös, då han låter hamartia betyda något annat än synd?

Är Aristoteles användning av ordet inte bara fel, utan även ett exempel på hans bristande bildning? När jag stöter på sådant här, tar jag mig för pannan och säger att detta kan inte stämma!

Är det de bakom ”denna länk”, Britannicans redaktörer eller jag som i detta fall är John Chrounschough? Inte kan det väl vara Aristoteles?

Skollärare John Chronschoughs memoarer är en roman från 1897. Mina lärare krävde drygt sextio år senare, att vi elever skulle känna till den. Chronschoughare blev genom romanen ett tillmäle för halvbildad besserwisser

Aristoteles ädla syndare

Det är mycket helig teologi, som står på spel för ”de kristna”, om hamartia inte betyder synd. Kvinnan som äter av kunskapens frukt definierar inte längre den orena synderskan. Arvsynden upp-löses i intet. Adams elände kan då inte skyllas på Eva. Vi måste fortsätta studera Aristoteles hamartia. Vad är det för något?

Aristoteles använder hamartia för att beskriva den tragiske hjälten, som normalt är av ädel härkomst! Han är även ädel till sin natur! Den ädles olycka orsakas inte av skurkaktighet, d.v.s. ondska, moraliska brister, syndfullhet och låga begär, utan av någon sorts felbedömning.

Det kanske handlar om värderingar? Då handlar det om just nu aktuell politik. Det talas idag mycket om felaktiga värderingar, som måste bytas mot riktiga. Värdegrunden skall vara den rätta. Bedöma eller värdera är väl ungefär detsamma.

Men ”den till sin natur ädle syndaren” är en konstig idé. Är det inte en motsägelse? Syndaren är en vällustig frossare. Därtill är syndaren högfärdig, hatisk, avundsjuk, lat, girig och ovanpå det ädel till sin natur! Fick jag med alla dödssynderna före ordet ädel? Det låter fövirrat, men vi hade ju hamnat i politiken.

Om hamartia betyder synd, har jag i min förvirring beskrivit Aristoteles ädle, tragiske hjälte. Alla verkar dock överens om, att Aristoteles inte använder hamartia i den rätta betydelsen. Var Aristoteles intellektuellt slarvig? Var han lika slarvig som Paulus och Rasputin, när den ene skrev och den andre läste (för tsarinnan), att nåden skall flöda över syndaren (Rom 5:20)?

Med tanke på de fel och orimligheter jag hittat i vår bibelöver-sättning, tror jag mer på att det är våra bibelexegeter, som gjort bort sig igen. Denna gång har de då gjort det tillsammans med Brittanican. Jag tror att jag måste dissekera synden och under-söka dess historia. Var har kyrkan fått tag på begreppet? Men jag väntar lite med det.

Erfarenheter i livet” är en vanlig sort av kunskapens frukt, som är lite farlig. Den kan vara väldigt dålig, rentav giftig, så att vi mår dåligt av den. Vi får ”brinnande samvete”, en feber, en konflikt med Gud, som jag nu i stället vill kalla ”ett tillstånd orsakat av hamartia, av att inse sig ha trott, haft eller gjort fel”.

Jag har förut accepterat, att kalla det synd. Bakgrunden till det är kyrkans vilja att se ondska i stället för okunnighet bakom våra fel. Ondska beskriven som en orenhet, som måste tvättas bort, och som enligt en från sadducéerna ärvd tradition kan tvättas bort mot betalning.

Men kampen med Gud, samvetsångesten, striden i vårt inre är inte något ont. Tvärtom kan det rena oss. ”Men där hamartia blev större, där överflödade nåden än mer …”, har aposteln Paulus skrivit (Rom 5:20).

Medvetenheten om att jag har missat målet är det plågsamma. Och målet är det rätta och sanna. Samvetselden i mitt inre är ingen orenhet! Det är Guds vrede. Det är Gud (2 Mos 24:17, 5 Mos 4:24, 2 Sam 22:9, Ps. 18:9, 50:3, Heb 12:29 m.fl. m.fl.)! Det är inget litet fel, att ta hamartia för synd.

En liten historisk utvikning

De hebreisktalande kanaanéerna, de bokstavstolkande dyrkarna av eldguden Molok, hade på Abrahams och Isaks tid delat upp sig i judar och fenicier. De senare grundade Karthago, stormakten före Rom. Enligt Jeremia fortsatte även judarna, att i strid med Guds vilja offra barn i eld, men utvecklade – med Jeremia som exempel – en mer andlig tolkning av buden. Det är den jag försökt förklara ovan.

Gamla Testamentets berättelser om de folkmordiska striderna mellan judar och kanaanéer misstänker jag är litterära spår av teologiska strider bland kanaanéerna. Ur de striderna växte det vi kallar judendom fram (t.ex. Domarboken).

Judarna är kanaanéernas ättlingar. Abraham från staden Ur är en berättelse som avslöjar sumerernas kulturella inflytande. Jag har tidigare påpekat, att om Bibelns påståenden om Abraham som stamfader är korrekta, så är varken judar eller araber semiter. Sumererna var inte semiter!

Den kulturhistoria som ännu inte uttolkats ur GT’s berättelser torde vara oerhört imponerande. Men det kommer att ta tid innan arkeologer och historiker analyserat den borrkärnan ur sedimenten i botten på TidensFlod. Bokstavstolkningarnas larviga berättelser är för de barnsliga, de som saknar förmågan att arbeta med sådant.

Dramat som beskrivning av livet

Det är sannolikt så, att Aristoteles studerat de hebréiska texterna och kananéernas religions- och filosofiutveckling. Han lär ju ha varit intresserad av filosofi. Hebreiskan var tillsammans med sin utlöpare, feniciskan eller puniskan (läs länken!) troligen det viktigaste främmande språket i det tidiga Grekland.

Vad skulle Aristoteles annars ha studerat, om han nu studerade något? Eller har Britannican rätt? Var han en chronschoughare?

Hamartia handlar om kampen med Gud, som slutar med förlåtelsen, nåden, om vi ångrar, erkänner och ändrar riktning. Här har vi en begriplig filosofi, en acceptabel teologi. Det handlar inte om avlat mot ekonomsk ersättning. Inga kostsamma blodsoffer i Jerusalems tempel, som Jesus värsta fiender, saduccéerna och tempelmånglarna sysslade med.

Alla är överens: Aristoteles hamartia är inte omoraliskt. Och dramat innebär, att vi tar del av insikten, utan att ha gjort felen. Vi förstår och förlåter huvudpersonen. Vi dränker denne i empati. Vi deltar i katharsis, i renandet. Dramat är också kunskapens frukt, men en annan sort än de beska ”Erfarenheter i livet”.

Dramat blir inte så lätt dålig, och dramat är inte lika farlig att äta. Den dramatiska berättelsen uppfattades av Aristoteles som en renande kulthandling. Kult? Kultur? Vad betyder ordet? Jag får bland annat fram andlig odling eller andlig bearbetning för båda orden. Orden religion, ritualer, normer, moraliska system och trossystem dyker upp i länken.

Aristoteles beskriver dramat som en konstnärlig ritual med ett budskap. Ett sådant framför prästen, predikanten. Kyrkan har beskrivit konkurrerande scener som världsliga och ogudaktiga. Aristoteles tycks ta dramat mycket allvarligt. Förstår vi vad han skriver, så förstår vi hur viktiga han anser att våra kulturella aktiviteter kan vara.