Etiketter

, , ,


Hamartia

Hurra för den goda synden!

Det är något skumt med synden. Ni, som läst mig, vet att den där Paulus på ett ställe (Rom 5:20) påstår att synd är något bra. Sedan frågar han om vi skall ”stanna kvar i synden för att nåden skall bli större” (Rom 6:1). Rasputin läste det, ropade ”Hurra!” och övertalade tsarinnan att synda med honom.

Det har jag skrivit om. Efter en omdefinition av ordet synd, fick jag logik i det Paulus skrev. Men då blir synd inte synd. Eva gjorde heller inte fel, då hon åt av kunskapens frukt. Syndafallet var inget syndafall, och vi får, vi till och med skall äta av frukten.

Titta på det grekiska ord, som i Nya Testamentet översätts till synd, hamartia! Ordets betydelser är åtminstone fem. Vi glömmer bort, att det är en fjärilsart, att det är en medicinsk term och att det är ett album utgivet av ett metallic band. Då återstår två för oss intressanta betydelser.

Aristoteles dramatiska synd

Det ena är kyrkans betydelse, traditionell synd, som gör Paulus obegriplig och Rasputin, Rysslands mest berömde munk, galen. Den andra är den betydelse filosofen Aristoteles ger ordet i vårt Europas allra första skrivna verk i ämnet litteraturkritik, Περί Ποιητικής eller Peri poietikes. På latin heter det De Poetica och på svenska Om Diktkonsten. Aristoteles skrev det ca 335 f.Kr.

Där skriver Aristoteles bland annat om det grekiska dramat. Det är då han använder det svårtolkade ordet hamartia. Jag har läst ett fåtal försök till förklaringar, som i sig är svårtolkade. De kan lyda ungefär så här:

Dramat skall rena åhörarna. Det sker genom att dramat skapar empati och insikt. Dess huvudperson är i dramats inledning i en paradisisk situation. Då förutsättningarna är som de alltid är, det handlar om brister, svagheter, okunnighet, omständigheter och allt vi kan tänka oss, leder handlingen huvudpersonen till en katastrofal omkastning av hans situation. Det sker via misstag, felhandlingar eller oundvikliga skeenden.

Min synd

Paradisisk situation? Skrev Aristoteles så? Jag har inte läst hans ord, jag har bara läst om hans ord. Min definition av synd över-ensstämmer med Aristoteles brister och okunnighet med mera, men med tillägget att vi äter av kunskapens frukt och då inser att vi haft fel. Konflikten med Gud, det brinnande samvetet, är ett tillstånd av synd.

Kampen med Gud, samvetsångesten, striden i vårt inre är dock inte något ont. Tvärtom är det något som kan rena oss. ”Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer …”, sade Paulus (Rom 5:20). Alla är överens: Aristoteles hamartia är inte omoraliskt.

Läs det jag skrivit tidigare om att inse, vända om, få förlåtelse och sedan vandra vidare på vägen, som är sanningen och livet. Det låter så religiöst, så det är inte klokt. Men det är absolut ett budskap, som jag trovärdigt kan hävda är kristet.

Förutsättningen för att nå fram till det, är dock att jag påstår att Bibeln är felöversatt: Hamartia betyder inte synd! Paulus tycks ha läst Aristoteles och använder hamartia på samma sätt som Aristoteles och i den betydelse som Aristoteles ger ordet.

Vad har då kyrkan fått sin betydelse av ordet ifrån? Var kommer synden ifrån? Här har vi ett problem. Jag skall tänka ett tag.