Etiketter

,


Kanske den värsta felöversättningen i Bibeln.

Definition enligt Wikipedia

Ordet hamartia, som det används för att beskriva dramatisk litteratur, blev först använt av Aristoteles i hans verk ”Om Diktkonsten”. I tragedin förstås vanligen hamartia som de huvudpersonens misstag eller beklagliga brister, som styr intrigens kedja av händelser till en kulmen då sällhet (eng. felicity) förvandlas till katastrof.

Vad som skall räknas till misstag eller brister kan innefatta misstag beroende på okunnighet, bedömningsfel, karaktärssvagheter eller felhandlingar. Ett brett spektrum av möjliga innebörder har skapat debatt bland kritiker och lärde, samt skilda tolkningar bland dramatiker.

Felicity

Aristoteles skrev på grekiska. Jag tolkar förklaringen på Wikipedia (eng), så kom gärna med invändningar. Enligt ”Google översätt” betyder felicity sällhet, med bl.a. synonymerna: rapture (hänryckning), bliss (salighet), euphoria (eufori, lyckorus). Är det vistelsen i Paradiset som tar slut? Ordvalet skapar intrycket, att Aristoteles tolkat Bibelns paradisberättelse som ett drama. Läste han Bibeln?

En historielektion

Det vore inte omöjligt. Berättelsen hör till de äldsta. Det är ju Första Mosebok. Det som står där är ibland hämtat från mycket äldre källor. Vi har ju syndaflodsberättelsen, som har likheter i detaljer, med Gilgamesheposet. De hebreisktalande kanaanéerna hade på Abrahams tid splittrat sig i två grupper, som skulle bli judar och fenicier.

Rom hade på Aristoteles tid (384-322 f.Kr.) knappt utkämpat det latinska kriget (340-338 f.Kr.), som skulle föra dem till Adriatiska Havet och ge dem kontroll över centrala delarna av italiska halvön. De tre krigen mot Karthago, som kallas de puniska (puner, latin för fenicier) fanns i framtiden (264-146 f.Kr.). För Aristoteles var lilla Rom inte viktigt. Fenicierna, som uppfann alfabetet och grundade Karthago, var mycket viktigare.

För övrigt erövrade Alexander den store Jerusalen år 332 före Kristus. Aristoteles hade varit hans lärare, så Aristoteles kan mycket väl ha fått krigsbyte av eleven, som visste att han gillade böcker. Men troligen hade läraren redan köpt och läst det mesta. Allt talar för att Aristoteles läste tidiga versioner av Första Mosebok.

Ett antikens Princeton

Vi tänker nog inte ofta på, att judar och fenicier utgått från samma stam. På Aristoteles tid kanske de folken sågs som lika närstående som nutidens svenskar och danskar.

Berättelsen om Abraham från det sumeriska Ur (inte kaldeiska), knyter ihop Jerusalem med Mesopotamiens lärdomsspråk sumeriskan (den äldre antikens motsvarighet till medeltidens latin). Sumererna var inte semiter, men de bar ett rykte om lärdom.

Det har jag skrivit om förut: Abraham var inte jude. Han var inte ens semit. Däremot skall han vara stamfar till araberna. Ja – det är tillåtet att krafsa sig i huvudet och grubbla. Sumerern Abraham skapades kanske för att flytta till Jerusalem ge lärdomsstatus åt nya idéer inom kanaaneisk religion och filosofi. Han kan alltså vara en litterär figur.

Vi kan jämföra Judéen med New Jersey. Det är till ytan den 47:e delstaten i USA, hälften av lilla Danmark, som har tiondelen av Sveriges yta. Varför skulle någon lärd ”modern européisk Aristoteles” bry sig om den lilla fläcken på Jorden? För universitetet i Princeton? För att en jude vid namn Albert Einstein flyttade dit? Han var dock inte en litterär figur.

Aristoteles såg kanske inte judarna som en liten avskild grupp. Men det ingår i vår religiösa tro, att se judarna som Guds lilla folk, obetydliga, förbisedda och förtryckta. Det är idag bara nazister och antisemiter, som i judarna ser en viktig och inflytelserik grupp. Men troligen såg Aristoteles Jerusalem som en dåtida motsvarighet till Princeton. Templen var likt biblioteken lärdomssäten. De hörde ihop.

Villolärornas hamartia

Men nu får vi problem. Hamartia betyder ju synd. Det gör det inte alls, tycks Aristoteles säga. Paulus var lärd. Spränglärd. Han hade säkerligen läst Aristoteles. Han citerar ju den grekiske komediförfattaren Menandros (Rom 15:33), som var tjugo år när Aristoteles dog – yngre men samtida.

Varför skulle då Paulus använda ordet hamartia med den betydelse, som våra bibelexegeter påstår att det har?

De vill översätta psykikós till fysikt. De har gjort den egyptiska kungakronan till en skammens slöja, som kvinnor skall bära. Och nu detta. Jag anar mig till det kanske värsta av alla alla tolkningsfel. Men det är så stort, att jag måste hämta andan. Min tidigare omdefiniering av begreppet synd gjorde Paulus ord logiska. Men den bibliska synden kan vara det verkliga beviset på villolärarnas seger i fornkyrkan. 

Jag misstänker, att det var de kejsarvänliga (monarkistiska) och aristokratiska sadducéerna, som trängde in i kyrkan med sitt orenhetsbegrepp. Synd är en orenhet, som går att tvätta bort mot ekonomisk ersättning. Det var de som ville ha Jesus korsfäst.

Det var sadducéernas anhängare, som samlades för att skrika korsfäst, inte de som mötte honom vid intåget i Jerusalem. De, deras överstepräst, offerdjurförsäljarna och penningväxlarna i templet var Jesus fiender, inte fariséerna.

Var det de som segrade och tog över kyrkan och skapade nya prissatta rengöringsmedel mot synden? Då har vi aldrig haft någon kristen kyrka sedan Paulus tid. Det här måste jag fundera mer på.