Etiketter

, , , ,


Rektor Hamid

Skrev en kommentar på en blogg angående rektor Hamid, som säger sig ha gjort fel. Nu säger rektorn, att han ångrar sig, och beklagar sina tidigare ord. Jag ville skriva mer, så nu det blev ett eget inlägg. Rektor Hamid kan möjligen vara ett exempel på sådant jag nyligen skrivit om.

Det kallas ju för arvsynd, att äta av kunskapens frukt. Det är då vi inser att vi förut har tänkt, trott, haft och gjort fel. Det är då vi kommer i konflikt med samvetet, det som de fromma kallar Guds röst. Exempelvis Paulus tycks ha tagit det påståendet på allvar: Paulus trodde att samvetet är Gud, såsom vi är i stånd att uppfatta Honom!

De som har denna brännande jävel till Gud i sig, kan därför vara rädda att lära sig något nytt. De vill inte lyssna. De vill inte förstå. De vill tänka och göra som de alltid har gjort. Men har du inte rösten i dig, kan du inte ha den brännande konflikt, som är synd. Som gudlös struntar du i de fel du gjort och gör.

Du kan ha Gud i dig på detta sätt, även om du är övertygad ateist. Likaså kan du vara gudlös på detta sätt, även om du är en galen Knutbypastor eller en fanatisk islamist.

Psykopater (svin)

Då kan du obehindrat ljuga och mörda som du vill. I föregående inlägg sade jag, att Paulus sätt att använda det grekiska ordet psychikós kan ha inspirerat bibelläsande psykiatriker att skapa det moderna begreppet psykopat. En del människor talar enkelt och kallar psykopater svin.

Som sådant svin kan du inte synda, däremot kan du vara oren. Det blir du av det som kommer ”ur din mun” (Matt 15:11). Vi människor, och bara vi, kan skapa orenhet. Vi gör oss själva orena. Så var mycket försiktig med vad du tänker, säger och bloggar. Var försiktig med vad du skriver och gör! I övrigt existerar ingen orenhet (Rom 14:14).

Enligt Paulus har Gud inte skapat något orent. Jag upprepar, det är bara vi människor som skapar sådant. Texter om orenhet är de liknelser vi skapat för att beskriva oss själva och det vi ibland gjort oss till: psykopater, fanatiker, dårar och galningar.

Ja, vi har ju även texterna av de som missförstått alltihop. Fromma judar äter inte fläsk. För dem är både gullegrisen och spargrisen orena. I övrigt nämner jag inga namn. Då blir jag anklagad för hädelse.

Skam och ångest

Slåss med sitt samvete = slåss med Gud. Det är något mycket bra. Då välsignar Han dig och ger dig namnet Israel. Det namnet betyder ”den som kämpat med Gud” (1 Mos 3:28). Den som har sådan ångest, ser vi som en person med moral. Psykopaten däremot har ingen skam och får heller ingen ångest av sina ord och gärningar.

Att Jesus blev ett med synden (2 Kor 5:21), är då inte så obegripligt. Han föddes som människa och bar samma bördor som vi: Han föddes okunnig i en omgivning fylld av skrikande social orättvisa, okunnighet, missförstånd samt alltför många brottslingar, dårar, psykiska problem och psykopater.

Han föddes även med driften att äta av kunskapens frukt. Äta sådant och konsekvensen av det är arvsynden! Han fick ångest (Mark 14:44, Luk 22:44).

Arvsynd är både bra och dåligt. Den ger kunskap. Den ger lidande. Plocka kunskapens frukter och tugga på! Då får du skam och ångest över dina fel! Synd är samvetskval! Inse sanningen och kämpa med samvetet! Kämpa med din Gud! Då kan du få nåd och förlåtelse. Ju mer synd, ju mer nåd (Rom 5:20).

Synd är inget ont, men mycket obehagligt

Han skriver så, Paulus. Han spinner ganska mycket på det temat. Mycket förklaringar. Ämnet är obegripligt, om man tror att synd är fel, ondska och orenhet. Då blir bibeltexten obegriplig. Då blir kunskap något ont.

Ordet synd är helt enkelt inte tillräckligt väl definierat i vårt språk. Det är länge sedan begreppet var väl analyserat, men den analysen tycks ingen ha förstått de senaste nästan två tusen åren. Ett tillstånd av synd är ett tillstånd av ångest!

Återigen: Jesus blev ett med synden (2 Kor 5:21). Han var skärpt och var duktig på att tugga och förstå. Kunde han inte undvika ångesten, hur skall då du kunna göra det? Du blir förlåten dina fel, om du i alla fall gjort vad du kunnat. Det du trodde var rätt.

Det var djuret homo, som Gud förbjöd äta. Djuret åt, dog, återuppstod och var plötsligt lik Gud. Ett sådant djur är människa. Blinda bibelexegeter har lett blinda bibelläsare vid handen, och de har alla fallit ner i okunnighetens grop (Matt 15:14). Där lever de i sitt missförstånd.

Teologisk dynga

Rasputin läste (Rom 6:1,14f), men missförstod. Utan samvete gjorde han sig oren tillsammans med tsarinnan. Ju mer synd, ju mer nåd (Rom 5:20). Grov och from blev Rasputin populär, inte bara hos tsarfamiljen. Hans tankar spred sig även till societetsdamer på Östermalm i Stockholm.

Efter Paulus död utvecklades kunskaps- och lärdomsfientlighet i kyrkan och i hela samhället. Kunskap blev som sagt något ont, och dess påstådda konsekvens, en synd som felaktigt definierades som orenhet, blev något som förbannades tillsammans med kvinnan (Eva).

Den dyngan till teologi förklarades vara den kristna läran tillsammans med läran om ett feodalt himmelrike. Det himmelriket skulle motivera det politiska samhälle makthavarna skapade. Såsom i himlen så ock på jorden, sade alla psychikós kyrkofurstar, påvar och metropoliter till lika psychikós kejsare och kungar.

Begreppen

De varken kunde eller ville förstå begreppen. Varken arvsynden, synden eller att nederlaget mot samvetet är en seger. Första Moseboks och Paulus budskap är, att om Gud segrar i dig blir du som Gud. Vad det kan innebära hoppar jag över. Det är alltför omfattande att försöka ta upp här.

I stället för att segra i nederlaget, kan du förhärda dig. Du slår ihjäl ditt samvete. Gud dör i dig. Då dör du. Du blir då en andligen död, en som kan begrava andra döda (Matt 8:22).

Ett Jesuord ur Thomasevangeliet, logon nr 70, passar in här: ”Om ni har honom i ert inre, skall han som finns i ert inre rädda er. Om ni inte har honom i ert inre, skall det ni har i ert inre döda er.” Det bör då sättas ihop med bland annat Jesuord från t.ex. Matteus.

På ”den dagen” kommer Han med makt (Matt 24:30). Samvetet kommer med makt? När kroppen dör? Det handlar om den yttersta dagen, som är individuell. Varje människa är på sitt sätt en värld, så den apokalyptiska världsundergången är en passande liknelse för din fysiska död.

Men Paulus, GT’s profeter och de andra trodde på medvetandets odödlighet. Ofta kallade de medvetandet själen. Själ och ande, medvetandets två delar, har jag skrivit om förut.

Är vår Gud ett krematorium?

Skammen, vår mest nedbrytande känsla, kan förinta vårt medvetande på ett sätt, som framkallar bilden av guden Molok. I hebréerbrevet förtydligas: ”Vår Gud är en förtärande eld” (Heb 12:29). Samvetet blir en förtärande eld och Skam är i svenskan ett av åklagaren Djävulens namn. Satan betyder ju åklagare.

Ytterligare ett Jesuord bygger på bilden, av vad vi förväntas tro: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet” (Matt 10:28).

I det väsentliga är det en traditionell tro. Vi skall hålla oss väl med Gud. Då får vi fortsätta leva. Om inte brinner vi upp. Vi dör av skam och ångest. Det som skiljer från traditionell tro, är att samvetet bokstavligen är Gud och att det feodala himmelriket saknas.

Det som bibeltexterna lär ut, är att medvetandet lever oberoende av vår fysiska kropp och hjärna. Medvetandet är i princip odödligt, men det kan dö av skam. Texterna utlovar en fortsättning. Det kan vara reinkarnation, men det verkar lite oklart hur det fungerar.

Jag får ihop logiken, men skall vi tro på det? Jag tycker mig ha sett ganska hemska öden bakom somliga utförare av onda gärningar. Lite otäckt är det med ett hämndlystet och torterande krematorium som Gud. Men samtidigt verkar det vara jag själv. Molok är mitt samvete. Självmördare. Är jag så otäck?

Och hur går det för rektor Hamid?