Etiketter

, , , , , , , , ,


Roger Viklund

… hör till dem, som ifrågasätter Jesus historicitet: Han menar att en sådan Jesus, som evangelierna presenterar, inte har funnits! Händelserna i evangelierna har inte ägt rum! Fler tror så, men få har argumenterat så kraftfullt för sin övertygelse.

Viklund har en blogg, där det går att debattera med honom, även om han nu, liksom jag själv, inte skriver så ofta. För närvarande är det senaste från honom ett svar på ett påpekande från en kommentator i detta blogginlägg.

Jag har både framfört idéer som stöder och som betvivlar hans tes. Många kristna är nog inte främmande för tro på en annor-lunda Jesus. Olikheter i tron är vanliga i alla religioner, men nu vill jag beskriva en Jesus så avvikande, att Viklund kan tro på honom.

Det blir ändå en viktig Kristus. Därtill framför jag liknande tro på Abraham och Josua. Också de blir annorlunda, och kanske lika mycket utan historisk existens som Jesus, men ändå viktiga. På något sätt finns de kanske ändå.

Försök inte förstå allt på en gång. Läs igenom och ta sedan om det bit för bit.

Om en alternativ berättelse

På sin hemsida, under rubriken debattfora, samlar Roger andras frågor och försöker svara. Den allra första frågan är: ”Om inte detta hände, vad hände då?” En undrande ”Erland” vill ha en alternativ berättelse till evangelierna.

Alltså, om evangeliernas Jesus inte existerat, hur kom det sig att NT skrevs? Vad hände där i Jerusalem? Vad är bakgrunden? Jag kommer nu med en hypotes.

Jag riskerar anklagelser för att vara politiskt extrem åt alla håll, inklusive anarkism. Mitt sätt att tolka Moseböckerna kan ju ge en falsk misstanke, att jag tror dem vara skrivna av science fiction- och fantazyförfattaren Ursula K. Le Guin.

Hon beskrivs i en dokumentär på svtplay. Med anledning av länkarna och mina ord förväntar jag mig omedelbar bannlysning.

En alternativ berättelse bör rimligen bygga på GT. Det var ju säkerligen en grupp fromma judar, som låg bakom det hela, en avvikande riktning inom judendomen. En grupp med en annor-lunda texttolkning, som av politiska skäl snart sopades under mattan.

De fortsatte med vad man länge gjort i Jerusalem. De skrev heliga skrifter. Nya sådana ansågs behövas då och då. Jag skall lite förklara varför och hur.

Om språks status

”Fina” språk har alltid funnits. I några sekler var det franska. ”I Paris gentila salar värsta buse franska talar.” Överklassens franska var dock inte lärdomens språk, som länge, men inte alltid var latin.

GT är skrivet på hebreiska. På Jesu tid var det tämligen dött och i vardagen ersatt med arameiska. Hebreiskan fanns kvar som ”finspråk” i tempel och synagogor.

NT skrevs på sin tids lärda och ”fina” språk. Det var grekiska! Semitiska namn översattes. Mirjam blev Maria, Kefas blev Petrus. Det arameiska namnet Josua blev Jesus, en latinsk form av ett grekisknamn.

Målet var att med välkänd grekiska sprida budskapet mer effektivt, bland annat genom grekiskans högre status. Men grekiskan döljer en del av hebreiskans budskap. Översättningar till andra språk blir sällan perfekta.

Egyptens gudabarn

Josua betyder ”Gud frälser”. Sådana semitiska namn kunde fromma judar bära. Grekisk-latinska Jesus var antagligen mindre brukat bland sådana, än bland hedniska romare som ville snobba.

Men i Bibeln använde judarna namnet Moses, ett forn-egyptiskt ord som betyder avkomma. Det är alltså inte hebreiskt! 

Moses tolkas vanligen son, men kan även vara dotter. För oss är tolkningen avkomma en aning säregen. Vi säger oftare avkomma om djur än om barn. Det var kanske annorlunda hos de gamla egyptierna. I så fall bör barn vara en mer naturlig tolkning för oss. Vi får då ”Guds barn”, som ju kan vara flickor, och knyter samman detta för oss kristna begrepp med Fornegyptens teologi.

Kvinnorna hade relativt hög status i det gamla Egypten. Det var svårsmält för hebréer, greker, romare och andra. Tolkningen Guds barn tillät 14-15 kvinnor bland Egyptens 300 faraoner. För nämnda andra folk, inte minst hebréerna, var tolkningen mer än en aning säreget.

”Barnet” gav nog inte den status, som auktoritära religions-utövare krävde. De ville ha innebörden ”kronprins med skägg”! Den fick de genom att inte översätta Moses.

Det forntida Egyptens namn på solgudens son skapas genom addition: Ra + moses = Ramses. O-et i moses trillade bort. Sådan teologi motiverade faraonisk monarki. I GT’s miljö, vilket länge var Egypten, var gudasöner viktiga. Men vilken son var viktigast?

Vi har Ras moses och därtill en moses till en gud, vars namn inte fick uttalas eller skrivas. En gud med hemligt namn.

Revolution?

Min hypotes: I de moseböcker, som många ansett beskriva ett historiskt händelseförlopp, såg för två tusen år sedan en grupp lärda judar en uppsättning allegorier. De handlade om hur den ene ”Guds son” ersätter den andre.

Gruppen av fromma judar tycks ha uppfattad allegorierna som en manual. Vi människor skall vara Guds barn. Om vi så är, innebar det enligt de fromma, att vi är födda av Helig Ande. Det eftersom Gud är ande.

Ordet ande är grammatikaliskt femininum i hebreiskan! Den Heliga Ande är Gud uppenbarad som kvinna. Gud säger sig vara svartsjuk (2 Mos 20:5, 34:14 m.fl.). De av Henne födda är bara födda av henne, de är inte födda av andra, t.ex. dödssyndernas andar.

De är därför monogenäs (enfödda). Ordets grammatik syftar på modern (en enda födande), inte barnet (den i så fall unike ende födde). Det är huvudvärk för de teologer, som observerar, hur svårt det är att få orden betyda, det de enligt läran skall betyda.

Vi är väl inte alltid Guds bästa barn, men vi skall bli! En krävande Paulus säger att vi till och med skall gå från lydiga barn (som han jämför med slavar) till myndiga barn (Gal 4:1ff). Jfr indiska idéer om andlig utveckling.

Att Moses för hebréerna ersatte Ramses var viktigt. Men ännu viktigare var att Josua (”Gud frälser”) ersattMoses som Guds son. ”Friheten i Josua/Jesus” (i NT står det Kristus) ersatte den bindande Lagen (1 Kor 8:9, 10:29, 2 Kor 3:17, Gal 2:4, 5:13 m.fl.). ”Frihet” tjatas det faktiskt mycket om i NT.

En sorts upplysningsfilosofi

Det kan tolkas som ett försök till en filosofisk revolution. En för oss sharialiknande tankevärld (Mose Lag) skulle ersättas med krav på lydnad av samvetet (Guds Röst i oss) och därmed tankens frihet. Mer om det i fortsättningen.

De skrev en ny allegorisk berättelse om detta ersättande. Vi fick en svårgripbar tro på Kristus. Ordet betyder den Smorde. Det kan syfta på lampolja. En sådan människa blir Världens ljus, och ersätter Lagen och dess ritualer. Berättelsen placerades i ”nutid”, för att alla skulle inse, att det var en allegori. Det hade ju inte hänt historiskt!

Målet var att klargöra den egna tolkningen av moseböckerna. Man valde att skapa en ny berättelse, i stället för att kämpa med de troende om moseböckernas historicitetMen det verkar ha gått åt ….

I den nya berättelsen sägs: ”… Adam, son till Gud” (Luk 3:38). Människan är Guds son! Salomos Vishet bekräftar, den skriften är dock nästan NT. Den är skriven på grekiska under första århundradet före Kristus. Den skrevs nog inom vår grupp av tidiga upplysningsfilosofer.

I denna messianska profetia och ”förberedelse” till passions-historien talas om den rättfärdige som Guds son (Vish 2:18).

Uppseendeväckande sägs det även att folket som helhet är ”Guds son” (Vish 18:13). Länken går till bibeln.se (svenska bibelsällskapet), så ni kan läsa själva. Folket skall alltså sitta på Guds högra sida och styra!

Det låter politisk ideologi. Stöd för idén finns i riktiga GT (2 Mos 4:22, Hos 11:1). Idag är en del mycket oroade över demokratins och jämlikhetens utveckling. Men det kanske brukar gå åt …, när man lyckats påbörja något bra.

Hedendom, ett annat ord för viss politik

Kejsar Konstantins kyrka hade en annan ideologi. I den och dess föregångare bland den tidiga kyrkans riktningar bokstavstolkade man berättelsen för att motivera hierarki och så småningom monarki och feodalism. NTs skrifter utvaldes och deformerades efter politiska behov, och allt gick åt ….

Konstantins lära om Jesus som en historisk person definieras då som hedendom! Man har då skapat en ny gud. Men treenigheten blir kvar. Det går att fortsätta tro på Gud. Det är tro på mirakler och konstigheter vi får överge.

Gud uppenbarar sig ju på tre sätt. Ett sätt beskrivs allegoriskt med namnet Kristus. Ett annat sätt är som barnafödande ande. En kvinna som först förför dig och sedan föder dig. Då blir far och son ett, eller hur?

Men Hon är besvärlig. Hon blir galen, om du har ihop det med andra kvinnor. Hon mördar dig, om du horar med girighetens ande. Rätt åt dig!

Vår tjatiga Fader i Himlen

NT-Jesus hade en Fader. Det hade GT-Josua också! GT, inte minst moseböckerna, upprepar att han var Nuns son mer än trettio gånger! Upprepningar i Bibeln betyder att något är viktigt!

Nun var far till Egyptens solgud. Nun är inte bara himlens Gud, Han är själva Himmelen. Han är det stora Djupet (1 Mos 49:25). Himmelshavet. Enligt Bibeln ger Djupet Visheten dess klokhet (Syr 24:29). Det är insikten. Nun är alla gudars far.

Den vanligaste guden

Jag har tidigare skrivit om Nun och hans son, Ra – ljusbäraren Lucifer. Ra är logikens och förnuftets ljus. Denna strålande fan gjorde uppror mot sin far (mot kärlek, samvete, empati och annat ologiskt, obegripligt, oförnuftigt och olönsamt). Då blev han nedslängd från himlen!

Fadern och Sonen är ett. Idén är hämtad från Egypten, där mest känt i förhållandet mellan solguden Ra och hans son Farao – kungen. Båda var gudar! Farao var ett med hela den teologiska tankekonstruktionen, som tillika var politisk ideologi: ”Det stora huset”.

Det är exakt vad farao betyder! En uppenbarelse av den lysande logiken såsom den gud så många dyrkar. Solkultens teologi förklarar och motiverar monarkin, även när det stora huset är marxism i Nordkoreansk tappning, eller någon annan ideologi.

Den utvecklade teologin kring himmelsguden motiverar ingen monarki. Himmelsgudens Djup var i egyptisk teologi det stora Kaos. I detta sammanhang är Kaos det som är bortom det mänskliga förståndet. Då kan vi ju inte få någon ordning på det.

De mordiska gudarna

Oordningen skrämmer oss. Det skrämmande tror vi lätt ont om. I de mytologier, där en gudason (söner) dräper sin far och av honom skapar en ordnad värld, är det förnuftet som med sin logik störtar Kaos.

I nordisk myt är Kaos jätten Ymer och hans jättesöner. De är sprungna ur Ginnungagap. Ur jättesläktet föds guden Oden och hans bröder. De vill ha ordning! De dräper Ymer och i hans blod drunknar de flesta jättarna. Sedan skapar gudarna världen av likets delar.

Även i Norden var hedendomen ordning och reda. Även här var konungarna gudarnas ättlingar med lagar och regler. Samhället var hierarkiskt.

Såsom kaos sågs Djupet som något ont av egyptierna. Det till skillnad från den goda hierarkiska ordning och reda, som sol-guden och hans son, farao Ramses, stod för. Senast kaos var ett politiskt begrepp, ägdes det av de konservativa, de högre stånden, ”de bildade klasserna” och monarkisterna i kampen mot demokrati och allmän rösträtt. I kampen mot kaos och anarki!

De politiska motsättningarna är välkända. Men nu formulerade jag dem med religionsfilosofiska begrepp från den äldre antiken. Då måste jag kanske peka, för att de skall igenkännas.

Dåtida tro var det nog ibland lite si och så med. Man tvekade inte att mörda guden, för att själv bli Farao. Folket däremot skulle vara fromt. Teknikerna för att hålla det fromt kan studeras i Nordkorea. Tro på mirakler och underverk.

Teknikerna kan även studeras på nätet. Läs länkarna, det finns fler, och fundera! Skall vi tro på ”en sådan mirakel-Kristus”?

De priviligierade har alltid ansett att dräggen helt styrs av ”fake news”, till skillnad från de själva, som från sina höga positioner har en överlägsen överblick över tillvaron. Och folket har alltid drömt om den gode starke mannen, som frälser dem från alla bekymmer. Store Ledaren, Lillefar och allt vad sådana kallas.

Domprost emeritus Gunnar Helander (1915-2006), berättade en gång i Västmanlands Läns Tidning, att romerska kejsare skulle tituleras ”Herre, Gud och frälsare”.

Allt förklarar varför Kejsar Konstantin var överstepräst i hednisk solkult, samtidigt som han tog ledningen över den romerska kyrkan. Han döptes på dödsbädden av en biskop, som var arian (ord för antikens värsta villoläraAuktoritära Jehovas Vittnen har arianska drag)Konstantin ville ha sin egen kristna teologi, innan han döpte sig!

Det är viktigt vilken gud man är ett med. Demokrati och fri vilja innebär som sagt kaos. Du är inte styrd av regler, som gör dig förutsägbar. Du är i stället fri! Som demokrat kan du dyrka en kaosgud. Det är anmärkningsvärt, att Moseböckerna valde Nun som sin Gud.

Då fick man en Gud, omöjlig att förknippa förknippad med enkla politiska idéer. Frihet, demokrati och mänskliga rättigheter är ju det svåraste man kan ha av sådant. Vi klarar ju inte av det. Vi gör till och med uppror mot Gud, för att få välja idioter. Det står i Bibeln:

Samuel var profet och domare över Israel. Folket ville, att han skulle begära av Gud, att de, som alla andra skulle få en kung. Då Samuel vände sig till Gud med denna begäran, svarade Gud: Det är inte dig de förkastar utan mig: de vill inte att jag skall vara deras kung.” (1 Sam 8:7, jfr 10:19, 12:12, Hos 13:10). Du skall inga andra kungar hava jämte mig!”

Och konungen står över lagar och budord. Han är allsmäktig. Den som ingen står över.

Lärdom

Kyrkan valde på 400-talet att förbjuda kunskaper om Egypten och dess hieroglyfer. Sådant sades vara hedendom, men hur tolkar man moseböckerna utan de kunskaperna? Den okunnige tror att Nun var en betydelselös hebréisk man, vars namn utan orsak upprepas mer än trettio gånger i GT. Varför?

Paulus i NT visar prov på egyptisk lärdom i breven till försam-lingarna i Efesos (Ef 2:2) och iKorinth. I det senare ser vi det i 1917 års Bibel (1 Kor 11:10) med orden ”(guda)makt på huvudet”). Paulus visste hur en pschent (egyptisk kungakrona) ser ut!

Men han visste mer! Den stora hamnstaden Efesus var centrum för Romarrikets spannmålsimport från Egypten. Luftguden Shu var viktig för egyptiska sjömän, men utöver vindarna härskade Shu över orden. Det visste Paulus, som behärskade den hedniska teologi han bekämpade.

På den tiden hade ingen sett några ljudvågor. Våra ord flyger därför omkring i det element, luften, som de är skapade av. Orden bildar idéer, och idéerna är änglar (ordet betyder bud-bärare). De kan vara svarta, bruna, röda, gröna eller blå. Oavsett färg måste de lyda under luftguden!

Det ger oss metaforen: ”Vad är det som flugit i dig?” Egyptiske guden Shu är den andemakt, Herren över Luftens Rike, som ”är verksam i olydnadens människor” (Ef 2:2). Det handlar om dem, som lyder sina idéer i stället för sitt samvete – Guds röst.

Shu var Atum-Ras avkomma. Både Atum och Ra var namn på solguden, som alltså Shu var ett med. Solens och luftens gudar står för logik och förnuft, regelbundenhet, lag och ordning. Djupet står för frihet, kärlek och samvete med kreativitet, glädje och sköna konster, det vill säga kaos, oordning och anarki.

Olydnaden mot vad?

Vi har just funnit, att namnet på herren över alla läror av Paulus används som ett namn på Djävulen. Det är alltså inte frågan om olydnad mot en lära, en uppsättning idéer. Judarnas lära kallas Mose Lag. Den skulle ersättas, men givetvis inte med en ny lära (Gal 2:18).

Men vad annars? Här är det stora problemet. Jag svarade ”sam-vetet”. Att följa detta kallar Paulus för ”frihet”. Begreppet frihet finns även i GT, och texterna ger möjlighet till eftertanke. I Paulus brev hittar vi resonemang att grubbla över (Gal 5:1, 1 Kor 30).

Det finns här en skarp konflikt med lagfromheten och den lär-dom den förutsätter. Bibel- och Koranskolor representerar oftast en helt annan sorts fromhet, en med stolthet och fanatism: ”Jag är uttolkaren, ställföreträdaren!”

Vår hedniske Gud i Ur

Namnet Jahvé känner alla till. Nun kan ha varit Guds hemliga egyptiska namn. I så fall kul, att kyrkan stämplat Honom som hednisk egyptier. Men varför inte? Abraham kom från staden Ur i Sumerien. Därifrån tog han med sig bönen ”Herren vände sitt ansikte till oss”.

Om det och om Urs mångud, som bland annat hette Shaddaj, skrev Bengt Anderberg i Expressen för länge sedan. I Ur tjänade Abrahams familj ”andra gudar” (Jos 24:2). Om människan är Guds avbild, måste även Gud ha börjat som hedning. Han emigrerade från Ur till Moseböckerna, där Shaddaj översätts till ”Gud den Högste”.

Sumerien är den äldsta kulturen i området. De uppfann hjulet, skriften och tidsindelningen. Primitivare folk (alla andra) strömmade till för att begapa dem, deras städer och månguden Shaddajs ziggurater (ett ord för sumeriska tempelbyggnader). Sumererna fick enorm status som ”de lärda”.

Babylonier och andra lärde sig sumeriska, eftersom allt av vikt skulle skrivas på det språket, högstatusspråket i området under äldre antiken! Att hänvisa till Sumeriens visdom var ett sätt att utnyttja dess status.

Vår hedniske hebreiska Gud

Abraham kom till de hebreisktalande(!) kanaanéerna och mötte Melkisedek, prästkonungen av Salem. Det var en stad namngiven efter en kärleksgud. Där höll man på och byggde en ny teologisk lära.

”Jeru” var ett verb med betydelsen bygga med sten. När man var klar med det teologiska bygget, döptes staden om. ”Byggd i sten åt kärleken” kan namnet översättas till.

Abraham konverterade till kanaanéernas tro. Det är väl så vi får tolka bland annat det, att Abraham gav tionde till Melkisedek (Heb 7:2).

Även NT anger att Melkisedek var präst åt ”Gud den Högste”. Det är t.o.m. så, att Jesus liknas vid Melkisedek (Heb 5:6)! Melkisedek var sannolikt bildad och behärskade dåtidens lärda och ”fina” språk, sumeriskan. Därför kunde han tala med Abraham.

Men han kan även ha uppfunnit Abraham. Han behövde kanske en höving från lärdomens land i öster, då han han ville ge status åt allegorierna i den hebriska text han arbetade på. Melkisedek var bibelförfattare. Han jobbade och slet med en tidig version av moseböckerna!

Melkisedek lade beslag på namnet Shaddaj för sin Guds räkning, och månguden hamnade då i kanaanéernas hebreiska skrifter. Det som skulle bli judendom skapades med hjälp av sumerern Abraham. Nästa gång man formulerade sig (evangelierna) använde man sig av auktoriteten hos tre vise män från samma trakter.

De har kallats kaldéer, och Wikipedia kallar Abraham kaldé. Men i Wikipedia sägs att detta semitiska folk kom till Sumerien tusen år efter Abrahams utvandring. Frågan blir återigen om han existerat, eller om han är en konstruktion för att ge sumerisk auktoritet åt kanaanéernas ständigt pågående hebréiskspråkiga religionsbygge.

I religionen tycks man ofta ha behov av begrepp som auktoritet, lydnad och underkastelse.

Melkisedeks Gud hette Molok. Namnet betyder Konungen eller Herren. Fast ordet Molok kanske bara betecknade en viss ritual för barnoffer (Jer 32:35). Sumerern Abraham drog i alla fall iväg till Moria berg (Tempelberget i Jerusalem) för att offra sin son Isak i eld.

”Låten barnen komma till mig!” Så sade Skriften på den tiden. Sådan fanns, trots att vårt GT inte skrivits än. GT är, som jag redan antytt, bara senaste versionen av de heliga hebriska skrif-terna. För äldre tiders troende var de äldre versionerna Guds Ord – Lagen.

Och Abraham var religiös och from, så han lydde Guds Lag. Abraham var alltså fortsatt hedning och dyrkade Molok, vare sig Molok var ritualen eller dåtidens namn på Gud.

Och inte den minsta prick av Lagen får ändras! Den regeln gäller fortfarande (Matt 5:18-19)! För mig liknar stilen där vissa partier i Paulus brev, som jag misstänker Pseudopaulus skrivit. Pseudo-paulus talar vi om, när Paulus brev tar upp frågor, som blev aktuella i fornkyrkan först trettio år efter hans död, eller när stil-brotten i breven blir våldsamma.

I parallellstället i samma evangelium har ”pricken i Lagen” för-svunnit (Matt 24:35). Där är det ”mina ord”, d.v.s. budskapet om Jesu samvete, som aldrig skall förgå.

Fenicier och andra lagfromma

Offrade barn gjorde även fenicierna. De var också kanaanéer, men hade på Abrahams tid skilt sig från stamfränderna och dragit norrut mot den libanesiska kusten. Deras språk var givetvis också hebreiska, men de skaffade sig snart en egen dialekt.

Fenicierna skapade alfabetet (en förbättring av skriften) och grundade Karthago, där barnoffren fortsatte. Dessa var ett teo-logiskt problem för de mot lagen upproriska kanaanéerna i JerusalemDe lärde där kände till sitt ursprung och klagar över barnoffren i sin nya version av Guds Ord, våra Moseböcker.

Över karthagerna klagade även romarna. Hur kan upplysta och bildade människor bära sig åt så? De saudiska wahabiterna är också ofta upplysta och bildade.

Det teologiska upproret (1 Mos 3:22) …

Herren Gud sade: ”Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont.”

Barnoffren var något de i Jerusalem måste hantera. Det skede då de texter, som skulle bli de vi känner som moseböckerna, formulerades. De mot Gud upproriska teologerna kanske beskrev sig själva med den litterära figuren Melkisedek. Och de lät den viktiga litterära figuren Abraham råka ut för Guds röst. Det är det vi ibland kallar samvete och kärlek.

Det är väl det enda, som kan kallas Guds röst. ”Du får inte slakta barnet!” Befallningen var stark och Abraham trodde att detta var Guds Ord (Gal 3:5f). Han, den store sumeriske auktoriteten, bröt med ritualen Molok, och kallades därför lärofader för alla folk (1 Mos 17:5).

På samma sätt skulle Paulus, i tro på att förnuftets formulering av samvete, empati och kärlek är Guds röst, bryta med alla ritualer kring mat och alla idéerna om orenhet. Han skulle av samma orsak även bryta med ritualen omskärelse: Var på er vakt mot de där hundarna, de där skadegörarna, den där sönderskärelsen” (Fil 3:2).

betyder inte att Gud skall hålla käft.

Idag kommer man i konflikt med åtskilliga, om man håller på som Paulus. Det är folks idéer, som räknas som religion! Idéer skall man visa respekt för, hur idiotiska, auktoritära och stötande de än är!

De auktoritära och de repektfulla säger: ”Skulle en rimlig tolkning av Bibeln vara att samvete, empati och kärlek skall uppfattas som Guds röst? En sådan Gud skall hålla käft! Idéerna, teologierna och ideologierna är heligare! De bestämmer vi över!”

Jag kanske även kommer i konflikt med folk, om jag säger, att såväl Melkisedek, Abraham och Paulus har rätt, talar sanning och har varit av stor betydelse. OK! Jag säger det! Jag kan även upprepa Paulus språkbruk ovan: ”Mördare och hundar! Håll käft!

Abraham och Melkisedek litterära figurer? Än sen?

Jag noterar att Roger Viklund medger att både filipperbrevet och galaterbrevet har anseende som äkta Paulusbrev. Fast han tvivlar ändå. Det är lätt, ty villolärarna var oundvikliga. Och de kom med sina tvivelaktiga redigeringar och osannolika påhitt.

Budskapet har alltid förvanskats. Den filosofi man kämpade med presenterade två politiska lösningar, som vi känner igen från alla tider. Auktoritär och hierarkisk monarki (solguden) eller idén om jämlikhet och frihet (himmels- och kaosguden) byggd på moraliska principer.

Roger är inte ensam om att upptäcka, att i kampen för den ena av lösningarna ljuger och bedrar vi hämningslöst. Problemet med den andra lösningen, är att kaosgudens teologi i princip är omöjlig för förnuftet att få riktig ordning på.

Otaliga försök lär ha gjorts, men det har aldrig skapats något sant evangelium med de sanna dogmerna. Ett sådant kan inte finnas. Om det senare är sant stämmer följande påstående:

”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh 8:32). Inga evigt sanna bindande regler finns.

Lite om språk och filosofi

Om de förvanskade budskapen. Min åsikt är att de metoder, som tvivlarna har för att analysera breven fungerar dåligt, om breven redigerats. Då upptäcker tvivlarna fel även i äkta brev. Tvivlarnas metoder? Det finns många. Ett exempel.

Om du hittar ett brev av Gustaf Fröding, som innehåller ordet swingpjatt”vet du att något är fel. Någon har åtminstone gjort ett tillägg brevet minst 30 år efter skaldens död (1911). Ordet skapades i SvD 1941. Det hände saker i språket även under antiken.

Av allt sluter jag mig till, att en grupp judar blev kritiska till lagfromhet och bokstavstolkning. De försjönk i en filosofi med kärlek och samvete som grundbegrepp. Yttringar av dessa såg de som uppenbarelser av Gud. Förnuft och logik fick enligt dem endast användas för att stödja och motivera lydnad för kärleken och samvetet.

Går förnuft och logik i strid, mot grunderna och för rituella krav, ansåg man att det är uppror mot Gud. Rituella idéer är sådant, som kan flyga i dig. Akta dig för flaxarna! De formuleras ofta i religiösa lagar, som Paulus förbjöd (Gal 2:16-18). För den som tror på vad de religiösa säger att Paulus sagt, är Galaterbrevet svårsmält.

Vägen till den nya läran var studier av skrifterna. Genom förnuft, logik och kreativitet hittade man sitt budskap i GT. Denna judiska grupp hade nog funnits, verkat och utvecklats ett tag. ”Vid den tiden” plockade de fram Josua/Jesus och hans far himmelsguden Nun. Sedan skapade de en berättelse till stöd för sin lära.

Den berättelsen – om kärlek, empati och samvete beskriven som en allegorisk figur att tro på (Gör du det?) – blev senare rejält förvanskad. Redigerad! Villolärarna är och förblir alltid oundvik-liga (Matt 24:11,23 och Gal).

Originalberättelsen bör ha spunnit på Moloks teologi. Guden ville ju bli ett med oss människor. Det är ju det som människooffer går ut på. Gud vill äta. Hans avbilder matar Honom. Avbilderna hade ätit andra avbilder i tro att därmed få fiendens mod och styrka. Det var den rituella kanibalismens teologi.

Det var alltså egentligen själen man ville åt. Bli ett med tapperheten! Idén är gammal, från tiden före vår utvandring från Afrika. Men själen är inget kroppsligt organ, och är heller inte en egenskap i köttet, så med tiden skapade kärlek och samvete en så kallad andlig tolkning av teologin.

Medvetandets mordiske Molok

Den ger Jesus uttryck för i Johannesevangeliet. Där är det samvetet och kärleken vi skall bli ett med. Det vill Gud också, och de själar som inte är sådana bränner han upp! Vår Gud är en förtärande eld (Heb 12:29, Ps 50:3, 5 Mos 5:24-26). Gud som samvetets och skammens dödande eld är en riktig helveteslära.

Vi får då en förklaring till att Gud talar om och med sig sig själv som ”vi” (1 Mos 1:26, 3:22), och uppträder i grupp (1 Mos 18). Det är både vid skapelsen och vid samtal med Abraham. Vår Gud är ett kollektiv, som är ett. Det är bara möjligt om logik och förnuft saknas. Med sådant får vi en kakafonisk Gud, ett sammanfallande Babels Torn.

Vi får till en logik. En logisk utveckling av Molokdyrkan, där brännoffren av djur i templet till slut inte längre var möjliga att acceptera. De stred mot den nya teologin. Guds röst ur elden är den kunskapens frukt som dödar oss. Samvetets eld. Jag har gjort fel! Jag dör! Av skam.

Enligt Paulus kan dock lite bli kvar (1 Kor 3:15).

Det blev en del. Orkade ni hänga med?