Etiketter

, , , , , , , , , , , ,


Kungaval

Tvillingarna Romulus och Remus byggde en stad. De kom inte överens om vem som skulle få vara kung och bestämma hur staden skulle byggas. Romulus dräpte  då Remus och döpte staden efter sig: Rom.

Ovan tvillingarna Romulus och Remus diande sin tillfälliga fostermor, varginnan.

Nedan tvillingarnas far, krigsguden Mars, tillsammans med deras mor Rhea Silvia. Hennes namn kan betyda skogsgudinna. Jfr lustgårdens träd, bl.a. kunskapens. I sådan skog utkämpar Mars sina strider och frambringar barn: ord och handlingar (allegori).

I myter och i dina drömmar symboliserar städer dig själv. I ditt inre kämpar du ofta med dig själv. Myter handlar ofta om människans inre kamp.

Myten om Romulus och Remus påminner därför om en annan.

Politikern Kain och väljaren Abel

I GT har vi bröderna Kain och Abel, som båda ville vara Guds favorit. Kain slog ihjäl Abel. Jag har tidigare tolkat myten så, att Kain var själen och Abel var anden. Jag tror mig ha hittat förkristna föreställningar om själ och ande, som alla sådana här myter ursprungligen skapades för att berätta om.

Det finns därför tydliga spår av de föreställningarna i Bibeln, men de sopades bort av nya ”kristna” sådana, som tidigt skapades i kyrkan. De vidskepelserna var nog okända för Paulus, hans samtida och deras förfäder. 

Själ och ande är medvetandets två beståndsdelar. Jag har förut förklarat skillnaden mellan själ och ande, och nedan förklarar jag igen.

Första påpekandet: I myten beskrivs själ och ande ibland som människans barn. Namnet på barnens far, Adam, betyder både människa och jord (= materia). En sådan beskrivning kallas allegori (liknelse, metafor).

Själ och ande påstås då skapas i eller av materien som någon sorts information. Vilt spekulerande: Kan det vara en fysikens informationssystem, en materiens bestånds-del? Den spekulationen ger mig möjlighet att retas med materialister.

Jag kan nämna, att information i teoretiskt avseende är oförstörbar. Vår svårgripbara fysik ger materien en odöd-lig själ och naturen förvandlas till något övernaturligt.

Själen är förnuftet och dess logik. Vi kan kalla själen tankens kraft, det intellektuella livet. Kain blir därmed ideologen, teologen eller politikern.

Om än odödlig påstås själen riskera bränna upp sig själv. Själen antas efter döden förenas med och blir ett med vad det nu kallas. Då uppenbaras allt, och vi blir oändligt intelligenta. Enligt äldre myter dör då själen av skam över sitt levda liv. Enligt NT dör den aldrig, den bara brinner.

Är du väljare kan du gott vara kristen. Men är du politiker, är det nog bäst att hoppas på en äldre hedendom. Med tanke på det egna livet vore det nog bäst att alltihop är fel. Fast nog skulle jag gärna vilja se vissa brinna.

Jag kan även tänka mig, att somliga ateister också skulle vilja ha en sann och brinnande tro. För visst är ni lite arga ibland? På vilka vet ni bäst själva.

Anden är kärlek1, samvete, och allt som inte är logiskt och förnuftigt. Värderingar, moral, konst, skönhet, musik men även diverse ondska (ond ande). I fotnoten försöker jag förklara varför vi kan kalla anden handlingens kraft, det fysiska livet.

Gör vi det blir Kains bror Abel skattebetalaren och väljaren. Andra påpekandet: I andra delar av den gammaltestamentliga myten får själ och ande vara människans två hustrur. Det där har jag skrivit mycket om.

Medvetandet i förhistorisk filosofi

Jag har många gånger skrivit om att medvetandet är delat i två delar, själen och anden. Bibeln (GT) betonar i sina allegorier att anden är förnämare än själen. Jag har påpekat att Abraham hade två hustrur, Sara (namnet betyder furstinna) och Hagar. Sara är alltså anden och Hagar kommer från de pyramidala tankebyggnadernas land, Egypten. Hagar är alltså själen.

Israelen Moses (namnet betyder avkomma, oftast tolkat son) flydde med sina ord och gärningar från alla ideo-logier och läror. Israel betyder den som kämpar med Gud (sitt samvete, den inre kampen). Orden och gärningarna är Israels barn.

Röda Havet är en felöversättning i GT. Det har jag skrivit om förut. Sävhavet skall det vara. Det hör till egyptisk mytologi. Vid det havet mötte egyptierna sina förfäders andar.

Vattnet skulle tydligen passeras. Det liknar floden Styx i den grekiska mytologin. Flykten genom Sävhavet påmin-ner om en nära-döden-upplevelse. Där har vi berättelser om en tunnel genom ”himmelshavet” och ett ljus i änden av det.

Man tar med sig sina barn, sina ord och handlingar till andra sidan. Dina ord skall döma dig (Matt 12:36-37).

Kommentar till en avvikande tolkning av Bibeln

Möjligheterna till sådana annorlunda tolkningar av GT och nytestamentligt mytmaterial förklarar mängden av evan-gelier, som tidigt florerade inom kristenheten. De flesta försvann då en sekt, som bara erkände sina egna fyra, blev favoriserad av kejsar Konstantin (bild nedan).

Då övergick kejsardömets blodiga förföljelser av de kristna till blodiga förföljelser av heretiker (kättare). De senare erkände ju inte att Konstantin var en gud.

Konstantin var likt andra kejsare vid denna tid son och överstepräst till guden Apollo Sol Invictus, och han blev inte döpt förrän på dödsbädden. Då kunde han väl inte längre göra motstånd mot förolämpningen.

Konstantin var van vid tetrarki, att riket var uppdelat på fyra kejsare, som delade på makten. Konstantin lyckades strypa och på annat sätt bli av med de tre andra. Han avsåg nog att göra likadant med Fadern, Sonen och Den Heliga Ande efter sin död.

Ni får ursäkta om jag tvivlar på, att den kristendom kejsar Konstantin fastställde ramarna för är den, som Jesus och Paulus m.fl. förkunnade.

Ormar

Dessa föreställningar om medvetandet har jag också presenterat i inläggen om ormgudinnan från Kreta. (Det finns ganska många inlägg av mig i tiden runt det.) Idéerna dyker upp bl.a. i Indien, hos Aztekerna och hos kelterna. Ormen är en fruktodlande människoätare. Han är ibland bosatt i Kunskapens Träd och ofta bevingad.

Seraf heter den ibland (seraf betyder lysande orm). Den är vårt intellekt, som blir till idéer, vilka uppslukar oss. Serafen är serafimerriddare och kung. Fast Gud menade visst att det var skattebetalaren, anden Sara, som var furstinna och i topp.

Jag citerar åter Thomasevangeliet (beroende på vilken tolkning är det logos 6 eller 7), där ormen på bilden ovan kallas lejon, fastän det hela tiden är en ideologi eller en tro. ”Saligt är det lejon, som människan äter upp, och lejonet så kommer att bli människa, och avskyvärd den människa som lejonet äter upp, och lejonet så kommer att bli människa.”

Kampen mellan själ och ande

Det är lätt anta, att Romulus och Remus också är själen och anden. De två begreppen, hämtade från en mycket forntida filosofi, följde med protoindianska schamaner till Amerika över Berings Sund.

Vi tvingas anta, att denna filosofi utvecklades redan under istiden. Det skedde i medelhavsområdet, där den blev kvar, men den vandrade även iväg österut mot Berings Sund och Amerika. Dit kom den för 12000 år sedan eller tidigare.

Romulus är alltså själen, dråparen Kain. Remus är anden, som i kristen mytologi dog på korset, men återuppstod. Om vi bortser från att anden tycks ha dött i kyrkan många gånger, är det ju ändå så att Rom(ulus), trots ansträngningarna att utrota de andliga, fick se staden tas över av de kristna. Men det verkar ju vara det alle-gorierna i GT handlar om, den ständiga kampen mellan själen och anden, mellan den smarte och den hederlige.

Den kampen utspelas inom var och en. Själen är ibland lysande (Seraf), logisk och förnuftig. Ibland är den falsk, smutsig, giftig och lögnaktig. Men även anden kan vara ond och god. Helig ande och oren ande. Det handlar om attityder och värderingar. Dessutom empati, samvete och kärlek eller hat, girighet och andra dödssynder. Kampen i oss är en svår kamp. Den kan endast utkämpas med åsikts- och yttrandefrihet.

Det skulle i så fall innebära, att upplysningsfilosofin är en yttring av vär äldsta och heligaste tro. Allt ont i väster-landet har varit det som stridit mot de tankarna, vare sig de goda tankarna härstammat från 1700-talets filosofer eller mycket äldre tänkare, som lämnat diverse allegorier efter sig.

Kampen mot en gubbe med skägg

Budskapet om denna kamp finns dolt i alla våra myter. Tyvärr förkastas det av alla dem, som i GT kallas dårarna. De läser, men ser utan att se, hör utan att höra och förstår inget. De bokstavstolkar allegorierna och tror på sagorna. Och den gud de tror på är en gubbe med skägg.

Även om de förnekar det, är ändå den gud de tror på någon som uppför sig som en gubbe med skägg. Han har hur som helst alla de idiotiska idéer, hans troende har. Han verkar vara identisk med sina mest dåraktiga dyrkare.

Sådana dyrkare skulle under sekler ”berika” vår värld med sina varianter av kristendomen, och utfärdade inkvi-satoriska domar (som idag även är kända som fatwor) mot varje hädare. Västerlandet lyfte, när dårarnas välde började krakelera. Kampen mellan ont och gott var dock verkligen inte vunnen med en gång. Vi har haft mer än två hemska sekler av socialt lidande och krig i och utanför västerlandet.

Kampen är inte över, det kommer den aldrig att vara. Inte ens där det är som bäst är det bra. Men vi ser ju tydligt var det är värre, och att nya gudstroende dårar ständigt dyker upp, tillsammans med egna hädare, som skriver sina välformulerade satans verser i den eviga kampen.

Det är ju inte bara kejsar Konstantin som spridit tro på sig och sin lika väldiga Gud med våld. 

En sådan väldig gud tror jag inte på. Jag håller med alla ateister om att en sådan gud inte kan finnas. Håll dig med ett samvete i stället. Det kan du personifiera och dyrka.

Men för Guds skull, gör Honom inte till en löjlig figur! Försök vara lite skärpt, när du talar med Honom! En del kallar det att be. Det går kanske att tro på en Gud, om Han talar så, att man får  respekt för Honom.

Fotnot

1Kärlek:

Enligt Hesiodos var Eros en av de ursprungliga gudarna, utgången ur själva Chaos. Eros var all alstrings upphov och själva den verksamma principen vid världsskapelsen (Wikipedia).

Denna gudomlighet, son till Chaos, kan jämföras med den här: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus”  (Joh 1:1-4).

”Ordet” påstås också vara kärlek. ”Ordet” blev människa med det grekiska namnet Jesus. NT är skrivet på grekiska. Det hebreiska namn, som översatts till Jesus var Josua. Det betyder ”Gud frälser”. GT är skrivet på hebreiska.

I GT heter Josuas far Nun, vilket upprepas ca 30 gånger. Nun är kaos i egyptisk mytologi, gudarnas far. Han var även far till Ra, vars namn även kan transkriberas Re. Egentligen skall det nog bara vara ”R” med vilken vokal som helst efter. Jfr. med namnen Romulus, Remus och titeln Rex (latin för kung).

Farao var son (moses på fornegyptiska) till solguden Ra och hette därför Ram(o)ses. Samma namnkonstruktion som i Svensson. Och fadern och sonen var ett i Egypten.

Kejsar Konstantin passar här bra in som en allegori. Han är själen, den mordiske sonen. Och offret, anden, den fanns i kyrkan. Kristus slaktades som alltid.

Annonser