Etiketter

,


Jag har valt ut en psalm ur 1819 års svenska psalmbok åt valets förlorare. Helt säkert blir psalmen förr eller senare aktuell även för detta valets segrare och deras väljare.

Det här är svensk kultur! Den är värd att både bevara och lära ut.

Det är inte nödvändigt att tro på Gud och Lammet m.m. för att hålla med om budskapet: Somliga har verkligen inte gjort det de skulle! De har gjort helt andra saker.

Tänk nu på Sveriges politiker och väljare! Och dig själv.

Psalm 375.

O Herre Gud, vad har jag gjort? 
Nu först jag varse blivit, 
Hur jag ej levat som sig bort 
Och du mig föreskrivit. 
Så djupt mig lasten hade sövt, 
Att detta medel du behövt 
Att mig till sansning väcka. 

2.  
Ja, ofta mig din nåd du bjöd, 
Men jag har den föraktat, 
Din kallelse till mig ock ljöd, 
Men jag därpå ej aktat. 
Jag följt mitt arga hjärtas råd 
Och i min blindhets överdåd 
Min egen ofärd vållat. 

3.  
I synder mitt förlänta pund 
Jag tidigt nedergrävde; 
Med nya synder stund från stund 
Jag samvetsropen kvävde. 
Från brott till brott mig yran drev, 
Från djup till djup jag föll — och blev 
För straffet äntligt mogen. 

4.  
Men intet straff, o Gud, förslår 
Att mig med dig försona, 
Och ingen mänsklig nåd förmår 
Mig för din vrede skona, 
Min dom jag i mitt hjärta bär. 
Jag mask och icke mänska är. 
Ack, att jag ofödd vore! 

5.  
Förtvivlans skuggor omge mig,  
Mig kvalen överhopa. 
Ur djupets nöd, o Gud, till dig 
Jag måste klagligt ropa: 
Ack, är dock tid för nåd och hopp. 
Så länge än din sol går opp 
För onda och för goda? 

6. 
Ack, är dock tid? 
Du vet det, Gud, 
Du vet, om du förskjutit 
En usling, som mot dina bud 
Så fräckt, så länge brutit. 
O Gud, jag har blott gråt och bön,  
Och evig död är syndens lön, 
Om du ej dig förbarmar. 

7.  
O, hav dock, hav dock tålamod, 
För Jesu skull mig skona! 
En droppe av hans dyra blod 
Kan all min skuld försona. 
En stråle av hans nådes ljus 
Kan av det mörka fångahus 
Ett himlens förhus göra. 

8.  
Ja, du har ej förskjutit mig: 
Den hand, du fåfängt räckte 
Till ledning på min levnadsstig, 
Mig hann i detta häkte. 
Jag kysser denna hulda hand, 
Som lade på mig fångens band 
Men löste syndarns boja. 

9.  
Om plötsligt i mitt yra lopp 
All världens väg jag farit, 
Jag hade, ack, förutan hopp 
Förtappad evigt varit. 
Men du ej ville syndarns död: 
Ty blev jag stadd i denna nöd, 
Att jag ock skulle frälsas. 

10.  
O Gud, du är dock evigt mild! 
Av blygsel rörd jag gråter. 
Jag var så fjärran från dig skild, 
Dock upptar du mig åter. 
Jag kommer, en förlorad son, 
Som har förslöst din kärleks lån: 
Dock mig din kärlek möter. 

11.  
Din röst vid livets ändalykt  
Mig såsom rövarn hälsar. 
Mig, lik en brand ur elden ryckt, 
Från evig död du frälsar. 
Min bot är sent min bättring svår, 
Dock skall, så länge hjärtat slår, 
Mitt hjärta dig tillhöra. 

12.  
De brott, som förde mig på fall, 
Jag icke vill fördölja. 
Ej någon gömd missgärning skall 
Mig till din domstol följa. 
Så går jag döden nöjd emot 
Och ångerfull men utan knot 
För lagens hämnd mig böjer. 

13.  
Jag önskar till det landet gå, 
Där synd och död försvinna: 
Där skall jag den fullkomning nå, 
Som jag ej här får hinna; 
Där skall jag, tvådd i Lammets blod, 
Alltmera helgad, vis och god, 
Min arvedel ock finna. 

J. O. Wallin (1779—1839).

 

Annonser