Etiketter

, , , , , , , , ,


Räknefel, felaktiga teorier och osannolikheter

Gud finns nog inte, och inte heller 95 % av universum. Illustrerad Vetenskap har en artikel om den senare saken. Det står ungefär så här: astronomernas mätresultat beror nog på räknefel och ett fel i Newtons gravitationslag.

Men Donald Trump fanns kvar i morse. Det är svårt tro, att det  inte är värre ”fake news” än påståenden om Guds och universums existens eller icke-existens. Oavsett vad man hittar på, är hans existens osannolikare.

Subjektiva upplevelser

Jag var in på ”Modern Psykologi” och läste om ”The hard problem”. Frågan, som benämns så, är hur det kommer sig, att vi har subjektiva upplevelser? Hur nervsystemet fungerar sägs vara ett lätt problem. Likaså är fysiken med ljusets våglängder samt kemin och alla dess reaktioner exempel på lätta problem. Men vad är upplevelserna – av smärta och rött (färg)? Upplevelserna! Och vem har dem? Jag? Vem eller vad är det?

Är upplevelsen en värdering?

Jag har grubblat på vad upplevelser är. Tankarna har fått löpa. Vackert/fult är en värdering. Vackert/fult är defini-tivt subjektivt upplevt. Rätt/fel, d.v.s. moral med gott/ont också. Sådant är både subjektivt och värdering.

Det där jaget är en upplevelse. Jag upplever mitt jag. Och visst värderar jag det. Jag är rädd om mitt jag. Och subjektivt är det. Jag är ofta subjekt i mina meningar. Är det någon skillnad mellan jaget och dess upplevelser? Är upp-levelserna jaget?

Och upplevelser, vad är det? Är det handlingar och händelser jag dras in i? Då blir det ju samma som karma (handlingarna och deras lag), det kanske mest centrala i indisk filosofi. Medvetande, upplevelse och karma, … hm.

Taget ur Wikipedias artikel: – ”Ingen vet vad en mätning egentligen är, men det finns en gammal idé om att det är samma sak som en observation av ett medvetande, säger David Chalmers.” Tillsammans med Kelvin McQueen har han analyserat följderna av det antagandet mycket noga. Deras teori ger medvetandet en tydlig roll i den fysiska verkligheten: att göra så att vågfunktionen kollapsar.

Observation, mätning, handling, händelse, upplevelse och medvetande.

Ordning

Färg kan medvetandet uppleva som vackert eller fult. Då värderas färgen, men är rött en värdering? Kan det vara en katalogisering? Är det ett ordnande enligt icke-logiska regler? Då är värdering en sorts katalogisering, kanske en underavdelning till det begreppet.

Det intressanta är, att det tycks finnas ordnande utan logiska regler. Estetiken, moralen och musiken är ganska omfattande. Jag menar att sådant upptar en stor del av vårt medvetande. Det är det, som ”de gamle” samman-fattade under begreppet ande.

Själen är den logiskt grubblande delen av vårt medvetande. Själen söker svar och förklaringar. Anden ”smakar på” tillvaron och konstaterar: Det är så här, rött, vackert och gott! Är dessa ”kunskapens frukter” sinnesförnimmelser (sinnesdata)? De ”smakar” olika.

Matematiken är ju logik och bör höra till själen, men vad är talen för något? Tre (3) till exempel. Det där är rött och det där är tre! Är det sinnesdata? Anden (Eva) pallar kunskap, men själen (det slingriga intellektet Lilith) odlar kunskap och vårdar sådan. Matematiken är vårdande av heltalen, de kan vara sinnesdata, men sinnesdata kan väl inte roten ur minus ett (√-1 dvs i) vara?

Har du någonsin sett i stycken av någonting? Anden (Eva, livgivande handling, skeende) och Adam (betyder jord, materien, i princip död) delar kunskapen mellan sig. Intellektet hanterar sinnesdata, ordnar sådant logiskt. Skapar vi i eller finns det på riktigt? Matematiken sägs beskriva verkligheten? Ordnar upp den. En ordnad beskrivning. – Grubbel.

Qualia

Vad är det för logik i att uppleva vissa ljusvåglängder som röda? Vad är egentligen qualia och sinnesdata?

Vi kan prestera logiska, vetenskapliga beskrivningar av ljusets våglängder, och förklara att vissa väglängder är det vi upplever som rött. Men upplevelsen är en katalogisering, som ibland blir en värdering. Våglängder kan katalogiseras som röda, men de är inte röda.

Rött finns inte i den fysiska världen. Rött är ett mentalt fenomen. Kan insekter ha sådana medvetandeupplevelser, eller har de bara biomekaniska reaktioner på ljusets våglängder? Var i livets evolution uppträder qualia?

Men tre (3) då? Är det också ett mentalt fenomen utanför fysiken, ett qualia som vår själ kan ordna logiskt, sedan medvetandet upplevt/plockat den. Är det anden Eva som plockar talen? Eva ger talen till materien (jorden, Adam) och själen (intellektet Lilith) slingrar sin logik runt dem. Är det rätt beskrivet?

Skalor

Värderingar och därpå följande katalogiseringar ger oss ont och gott, rätt och fel, musik och oväsen, moral och omoral. Är sådant känslor? Skall det jämföras med hat och kärlek samt girighet, vrede, högmod m.m. (döds-synderna) och deras motsatser? Motsatser! Här ser vi motsatta riktningar på skalor.

Vackert/fult är två sådana riktningar. Sinnesupplevelsen har en dimension. Hit eller dit på skalan. Mer eller mindre rött. Men är smaka gott/illa och kännas rättvist/orättvist samma skala eller dimension?

Panpsykismen

I bloggartikeln om ”The hard problem” antogs medvetandet kunna vara inbyggt i allting. Det kallas panpsykism. Panpsyk-ismen sägs lösa problemet med medvetandets uppkomst. Det fanns redan från början, problemet finns inte. Men nya frågor uppstår, hur kopplas medvetandepartiklarna (jfr Higgspartikeln, som antas ge massa), som ingår i fotonerna, elektronerna och protonerna m.fl. ihop till ett mänskligt medvetande?

Dimensioner

Jag spekulerar helt hejvilt. Ett svar kan vara att överge partikeln. Skalan gav mig idén om dimensionen i stället. Dimensioner irriterar mig ibland. De förekommer i New Age: De andliga dimensionerna. Flummet är störande, men jag försöker ändå. Kanske det blir något begripligt.

Rum-Tid-Medvetande

Idén om att medvetandet är en dimension. En utsträckning både rum-tiden själv, och materien i rum-tiden kan ha. Där fick jag till ett medvetande i tomma intet också! Det var bra. Det kan jag skryta med. Det kan inte vara många, som lyckats tänka ut något sådant och därtill förklara varför det finns. Medvetandet är en dimension eller kanske flera! Bäst att ta i med flera, när jag ändå fantiserar.

Utvidgade dimensioner

Det passar i alla fall in på de hoprullade och supersmå dimensioner, som finns i supersträngteorin. Människan är då ett exempel på hur de kan rullas upp och bli större – eller tvärtom, mindre. Det är i oss de har de rullats ihop till nästan inget.

Gud utvidge Jafet, står det i 1917 års Bibel (1 Mos 9:27). Jafet är den son till Noa jag har tolkat som en allegorisk beskrivning av människans ande.

Det går att tolka den där skriften mycket roligare, än de barnsliga fånerier, som får kristna religionsvetare att tala om primitiv religion i samhällets botten, när de talar om lika fånig hinduisk tolkning av Indiens heliga skrifter. – Varför är hinduisk botten i fråga om religionsfilosofi höjden av andlighet bland i de stora kristna kyrkorna?

Jösses vad krångligt!

Tio eller elva dimensioner lär det finnas enligt super-strängteorin. Det är sex eller sju fler än rum-tidens fyra. Vill jag flumma till det, påpekar jag att dödssynderna och deras motsatser är sju par, men färgerna och estetiken då?

Dimensionerna räcker inte till! Fast Wikpedia, som skriver att dimensionerna är tio, nämner även siffran tjugosex (26). Sexton dimensioner har rullats ihop så hårt att de försvunnit ur teorin.

Fast det är väl bara i rum-tidens fyra dimensioner, som vår logik hör hemma, så det är nog fullständigt meningslöst att svamla om de andra dimensionerna. Men de lär ju existera enligt vissa fysikens teoretiker.

Matematiskt beskrivs de på universitetens svarta tavlor, men att mate-matiska begrepp (imaginära och ännu värre tal) kan hanteras logiskt, innebär inte att den verklighet de antas beskriva kan förstås och hanteras logiskt.

Enklare med Gud, men det bevisar inget

Om 95% av universum nu inte längre finns, så finns nog inte alla de där dimensionerna heller, eller … Försvinner hela vetenskapen får vi väl benåda Gud och hämta hem Honom från HHS (Helvetesön Historiens Sophög). Fast lite klyftigare gudsbild får vi välja.

Jag har ju ett förslag på en sådan, som ni nog vet. En del skulle nog kalla det PK i dessa metoo-tider. Vi överger monoteismen och skaffar oss ett gudapar. Vi börjar med himmelsguden.

Vi är droppar. Gud är ett himmelshav, medvetandets hav. Vattnet ifråga kallas ande. Dropparna av ande är som Havet, för de kan skilja på rätt och fel. ”Människan är som vi” enligt skapelse-berättelsens Gud.

Men vi droppar är otvivelaktigt mycket begränsade, vad gäller kapacitet att bedöma. Men i Himmelshavet rullar vågorna upp dimensionen medvetande till det oändliga. Det lät ju bra, men är det riktigt?

Den stora gudinnan Moder Jord = Moder Materia

I inlägget om ”The hard problem” angrips påståendet, att det inte går att föreställa sig att livet självt bara skulle vara en massa döda molekyler! Det menar man tvärtom går alldeles utmärkt.

OK! Något går alldeles utmärkt, men vad! Att föreställa sig att livet självt skulle vara ”bara materia”? Det är helt fel! ”Bara materia” existerar inte! Materien är ett mysterium. (Även denna länk handlar om materien, det finns mer för den som söker.)

Materien överträffar religionernas alla mysterier. Eller det kanske är ett av dem. I så fall ett av de största och mest äkta. De andra är mest bara skräp. I bästa fall. Oftast är de bluff.

Materien är aldrig ”bara”. Med ordet ”bara” besvarar man de stora frågorna med att allt är så enkelt. Det här begriper jag! Det är inte bara religionen, utan även vetenskapen, Einstein och alla runt honom, som därmed reduceras till fånigheter långt under ditt intellekts himmelska höjder.

Vi bör nog återinföra tron på Magna Mater. Men vi översätter det till Moder Materia i.st. för Moder Jord. Hur bestrider ateisterna Hennes existens? – ”Materien finns nog inte”? Och hur bestrids maken, himmelshavet av medvetande? – ”Medvetande finns nog inte”?

Det går nog att tänka ut en bra teologi kring det paret.