Etiketter

,


1950-talets ande, ett antal attityder

Minnen från 50-talets barndom har bubblat fram, och på-minnt mig om de helt andra attityder, som styrde Sverige då. Jag har börjat fundera på, om det kanske skulle vara omöjligt för mig, att anpassa mig till 1950-talets Sverige, om jag flyttades tillbaka.

Riksradions enda program hade nyheter (Ekot), föredrag, radioteater och klassisk musik. Frukostklubben var nog det lättsammaste på hela dygnet och så var det Barnens brevlåda. Jag minns sportreferat och mycket stela inter-vjuer.

Musikattityder

En timme grammofon mitt på dan. Gärdebylåten, Tantis Serenad och Johan på Snippen, men ännu inte Göinge-flickorna, vars ”Kära Mor” av något kvalitetsskäl död-skallemärktes av Sveriges Radio, när den kom 1961. Men innan, på 50-talet, var det mer, som inte fick spelas.

Dåtidens Sveriges Radio var ändå ganska revolutionärt. Ett program hette ”Jazzglimtar från USA” med Claes Dahl-gren. Det kom så tidigt som 1950. Jag såg dock och hörde själv i min närmiljö hatet mot ”negervrålen”. En skiva negrospirituals slets ut ur skivspelaren och bröts sönder av en helt hysterisk vuxen man.

Han hade hört den i trapphuset, slet upp dörren och stör-tade in till den stackars äldre pojke, som ville visa äldre och yngre kamrater vad han köpt för lönen från sitt första jobb. I hans fars hem skulle inget sådant spelas! Jag var kanske elva år.

Men den här mannen var ingalunda ensam. En annan hård far i omgivningen fann Evert Taube frånstötande. Den fadern var med i en kör, och hade kvalitetskrav på sång! Evert var skräp!

Ytterligare exempel dök upp i kvällstidningarna. En radio-handlare ställdes inför frikyrkoförsamlingens inkvisitions-domstol, då han hade Povel Ramel-skiva i skyltfönstret. Ogudaktigt!

Årtiondet innan hade Alice Babs kallats slyna, och i SR’s tidning krävdes uppfostringsanstalt. I det bruna Tyskland hade dessförinnan stora insatser gjorts mot ”Entartete Kunst” och ”Entartete Musik”. Urartad.

Sången ädla känslor föder! Men varför väckte ”Swing low sweet chariot” ursinne och hat hos somliga? Rasism kan inte vara förklaring av vreden eller ovilja mot friherre Ramel, adliga ätten nr 734 (Taube) och Alice Babs, född Nilsson. Mamman hette Hildur.

Styrs vi av onda andar?

Den här ilskan är något annat, som fick motivera negativ värdering. Den som sjunger skit, är mindervärdig! Men åter – varför var det skit?

Vi kan väl vara överens om detta: När vi inte har någon bra förklaring, så skyller vi på onda andar. Jag kan ju i stället säga, att onda andar är vårt ord för dåliga atti-tyder.

Det verkar som om det helt enkelt var omöjligt, att ha alltför avvikande åsikter eller smak. Är det likadant nu? Finns det åsikter och tyckande vi inte får ha utan att väcka besinningslös vrede?

Förnuftmässigt okontrollerade attityder styr oss kanske utan att vi vet det. När vreden tar kontrollen arbetar vårt intellekt för högtryck att hitta på lögnaktiga logiska för-klaringar till den. Den blir inte förnuftigare för det.

Skulle man kunna hämta hit den frispråkige ärkebiskopen Niclas Sundberg från 1800-talet och låta honom möta Mark Levengood och Jonas Gardell, eller skulle det bli en katastrof? Skulle de två senare tvångsintas på mental-sjukhus för eventuell lobotomering eller liknande, om de flyttades tillbaka till 1950-talet?

Finns det annat av det här slaget att grubbla på?

Annonser