Etiketter

, , , , ,


Förgudande religion

Om gudar saknar makt och glans, är det inte meningsfullt av kungar att göra sig till gudar (apoteos). Varför vara gud, om det innebär att vara en fattig skit, som lider och dör?

Under antiken saknades naturvetenskapliga förklaringar till i stort allting. Gudar måste styra världen, hur fungerar den annars? Ingen makt utgick från folket! Tanken var löjlig. Alla visste, att man inget kunde göra åt pest, miss-växt och naturkatastrofer. Man kunde bara be gudarna om nåd.

Om det fanns någon gud, som man kunde prata med, så kunde den guden kanske prata med de andra gudarna. Gudarna sågs kanske som en sorts överklass, som höll ihop gentemot den dyrkande underklassen av människor. Gudomlighet var den givna teoretisk/ideologiska motive-ringen för all makt.

Att kidnappa en gud

Apoteosen, den heliga rit då t.ex. kejsaren upphöjdes till gud, övertygade folket. Den stora stats(ande)makten hade besatt Ceasar. Men halvgudarna över folket ansåg, att den stora heliga stats(ande)makten gick att flytta från den ene till den andre. Brutus använde kirurgi för att plocka ut den, medan andra använde arsenik eller andra metoder.

Sedan var problemet att få den obstinata och besvärliga andemakten att besätta rätt person. Kejsarinnan Livia var mästarinna i både ut- och indrivandets konst. Hon fick in den i sin son Tiberius, men där hämnades guden med att förvisa henne från Rom: ”Mig skall du inte styra över!”

Inte förrän stats(ande)makten, till allas häpnad, besatte den halte och stammande Claudius, av alla ansedd som lite bakom, blev guden på gott humör. Han förlät Livia och apoteoserade henne postumt.

Då blev även hon en gudomlighet. På latin heter det diva. Om detta säger man numera konsekration i stället för apoteos. De orden är från samma tid. Konsekration är numera en kristen term.

Konsekrera gör man med altare och kyrkorum. Framför allt gäller det dock brödets och vinets förvandling till Kristi kött och blod. Brödet och vinet blir Kristus och Han är Gud! Det underverket utför prästen vid altaret.

Den prästen har också konsekrerats. Prästen som säger ”Kristi blod och lekamen” i stället för det mer vardagliga ”kött och blod”. Konsekreringen sker vi prästvigningen. Ordet används om antikens apoteos, som synonym! Hur ställer sig våra konsekrerade präster och biskopar till det?

Politik och ideologi

Antiken hade en politisk ideologi, där makten byggde på gudomlighet. Kejsare och kungar hade makt därför att de var gudar. Gudar definierades som personliga väsenden lysande av övernaturlig makt och rikedom. Exakt såsom i framgångsteologin avspeglar sådant heligheten. Fram-gångsteologin är en ”kristen” teologi och den har en stark tradition från fornkyrklig tid.

Maktens källa omdefinierad

Plötsligt framstår bilden av Kristus som en gud som tog politisk ställning. Jesus omdefinierade begreppet gud! Gud upphörde vara förgylld och blev i stället en fattig stackare. Vi får då en teologisk (= ideologisk) debatt om källan till makt och rikedom, och om makten och rikedomen själv.

Om källan till makt (Gud, gudarna) inte är förenad med och identisk med rikedom, motiverar rikedom inte längre makt. Makten tillkommer fortfarande gudarna, men vilka är de, om de inte är de rika? Jag hänvisar till de texthän-visningar från föregående inlägg som besvarar den frågan: 1 Mos 3:22, Ps 82 och Joh 10:34.

Det här kan förklara ryktena om blodiga förföljelser och besinningslöst våld. Men att Jesu budskap skall tolkas politiskt har kyrkan traditionellt tagit starkt avstånd från. Fråga de konsekrerade vad de tycker! Åsikterna går nog isär numera.

Vem skapade sådana idéer på den tiden, i den miljön?

Om Kristusgestalten existerat eller ej blir mindre viktigt. Ateister kan fortsätta vägra tro på honom på sitt sätt, men ändå tro, fast på ett annat sätt. Att tro på Kristus var kanske ursprungligen tro, att den fattige stackarn är maktens källa! Då utgår makten från folket, såvida inte den fattige stackaren hade moraliska krav och värde-ringar.

Hade han det, så menar han eller de filosofer som ska-pade honom, att det är tron på honom, som ger makten. Det går inte att hålla en folkomröstning, som förkastar tron på honom. Den tron, hans värderingar och hans krav skall vara en statsreligion, som inte får avskaffas, vilket dock tydligen skedde ganska tidigt i kyrkans historia.

Att rekonstruera idéerna är svårt. Pseudopaulus, Arius, kyrkofäder och kejsar Konstantin är bara några få av de hatiska motståndare till dessa idéer, som förvanskat dem. Ändå tycks de ha växt fram i viss mån i den värld vi kallar den demokratiska. Det gäller att försvara dem.

Ett mirakel värre än något annat

Det stora mysteriet är hur sådana idéer kunde uppstå på den tiden, i den miljön. Det är många upplysningsfilosofer och andra, samt en lång utveckling, som skapat vår nuvarande kultur med dess idéer. Förutom de ädlare delarna har vi dock mycket orenhet i den.

Men idén att makten utgår från ”den fattige skiten”, från folket uppstod redan för 2000 år sedan. I den kulturella miljön! Som en blomma i torra öknen. Vi har ett mirakel, ett riktigt mirakel. Jungfrufödsel, obefläckad avelse och andra bibliska mirakler är bara strunt i jämförelse. 

Advertisements