Etiketter

, , ,


En hederlig man

Jag grävde mycket i minnet till förra inlägget. Det finns oanvända bitar kvar. Ett minne handlar om en människa från Central- eller Östeuropa. Det minnet behöver jag inte röra ihop av olika bitar. Det är en hel verklig person.

Däremot är det mycket egna tolkningar, egna uttänkta pusselbitar för att förklara sammanhangen. Det beskriver hur en människa kan få en övertygelse eller tro och sedan ändra den.

Kanske spekulerar jag för mycket. Det får nog därför ändå ses som ett litterärt alster, även om verklighetsanknyt-ningen är avsevärd. Och för övrigt, hade han inte några kamrater med likartat öde? Kanske jag ändå blandar ihop olika personer. Jo, så är det.

Han växte upp i hederlig fattigdom. Pappan slet hårt, men lönerna var låga. Innan han som pojke gick till skolan arbetade han ett par tidiga timmar för att tjäna en liten peng. Så kom WWII och tyskarna. Han var tretton år och de sköt hans pappa. Varför sades aldrig till mig.

Jag spekulerade över om pappan var kommunist. Miljön bör ha skapat sådana. Men de, som Olof Palme kallade diktaturens kreatur, gjorde efter kriget ”kommunist” till ett verkligt fult ord i de där länderna. Så är det fort-farande. Bäst att tiga om den misstanken.

Själv skickades han till ett nazistiskt arbetsläger. Under drygt fyra år växte han knappt, pga svält och hårt arbete. Diciplinen upprätthölls med en daglig avrättning. Varje morgon valdes en fånge ut att marschera till galjen. Ur högtalarna spelades då ”Den Glade Kopparslagaren”. Den melodin gav honom ångest resten av livet.

De hederliga männen

De äldre männen uppmanade honom att gömma sig bakom dem, då vaktofficeren spanade efter offer. De skyddade honom – barnet. De var män med moral och diciplin. De var beredda offra sig själva. Kanske de var faderns vänner. Kanske de var kommunister.

Det här var innan diktaturens kreatur (som Palme kallade dem) tog över kommunistpartierna i de här länderna. Det hade de redan gjort i Sovjet, men det ville ingen utanför Sovjet tro på. Drömmen om arbetarnas paradis levde bland de troende, och de var beredda offra allt för sin dröm.

Kommunisterna var välorganiserade. Var det som jag misstänkte, togs pojken omhand av vänliga män, som talade om för honom vilken bra karl hans far varit, och de uppfostrade honom i den rätta läran.

Då och då dog någon av dem. Endast om pojken varit en ondsint psykopat, skulle han under sådana förhållanden kunnat bli något annat än varmt troende.

Han rymde från lägret. När freden kom stämplades han som mönstermedborgare av de nya makthavarna, till vilka de äldre kamraterna från lägret hörde. Han utvaldes till att få utbildning! Han togs omhand. Det var ändå fattigt och svårt, men han klappades på huvudet och fick beröm. Han kunde gifta sig och bilda familj.

De inte fullt så hederliga kreaturen

Det är osäkert, men kanske kom han in i Partiet. Men så kom kreaturen. Kamraterna fick åka till Sibirien. Hans käraste vänner förklarades vara förrädare och kriminella. Ondskefulla, galna hundar! Själv var han fortfarande för ung. Han råkade inte illa ut. Jo, innan han fyllt trettio fick han en hjärtattack.

Den kunde skyllas på tyskarna. Lägerlivet hade varit fysiskt vidrigt. Hemskheterna måste ha kunnat ge medi-cinska konsekvenser. Men hans tårar över de kamrater, som han insåg, visste helt säkert var oskyldiga, goda och hederliga människor, bör ha varit heta.

Han talade väl om efterkrigstidens första röda partiled-ning, som dog vid besök i Moskva. Han insåg då, att det var mord. Han fick uppleva såväl paradiset (= kärleken) i helvetet och helvetet (= ondskan) i paradiset.

Sedan blev det bara elände med partiet. Han blev så småningom religiös. Grubblare. Kyrkobesökare. Det fick lite konsekvenser. Han fick från början hyfsat jobb och hygglig inkomst, men familjen var lite avundsjuk på vänner som gjorde karriär och fick det mycket bättre.

Vännerna fick han behålla, för han var en vänlig och trevlig man. Den mänskliga värme han fostrats i hade skapat en sådan man i det hemska arbetslägret. Men familjen var missnöjd.

Politiken som gengångare

Särskilt var det chanserna han inte tog. Efter nazismen fann även kreaturen det politiskt känsligt att ta död på eller kasta folkets fiender i läger, om de var judar. Sådana fick åka till Amerika i stället. Deras egendom, som de fått tillbaka efter kriget, blev dock kvar och fördelades främst bland kreatur men även bland mönstermedborgare.

Han fick erbjudanden. En flott lägenhet, fullt möblerad. Men han tyckte sig se det bruna gå igen, och han ”mis-sade” chanserna. Familjen som inget förstod var chockad. Hur kunde han? Och han kunde inte tala i klartext. Det vore farligt.

Ja, detta är spekulation, men förklarar hans ”dumhet”. Allt eftersom åren gick skönk hans privata ekonomi. Han blev aldrig fattig, men kreaturen tröttnade väl på hans moral. Han fick behålla hyffsat jobb, men någon karriär gjorde han inte.

Det var nog en fördel. Han fick inga stora problem då han alltmer öppet blev oppositionell. Han var ju inte viktig. Och då den nya tiden kom och kreaturen försvann, var han kvar och kunde leva i lugn och ro.

Men jag grubblar på hans äldre kamrater i lägret. De var män med moral och idéal. De trodde på arbetarnas para-dis, men tvingades inse att det paradiset var hemskt. Ibland dog någon av dem, precis som i lägret. Ofta var det hjärtat.

Det måste finnas otaliga öden, som inte kan berättas, därför att gengångarna i nutiden inte tillåter, att de goda männens felaktiga tro beskrivs som anständig. Det var den! Idag är de flesta av dem döda, liksom huvudperso-nen själv.

Familjen kommer aldrig att acceptera möjligheten att han någonsin skulle ha kunnat vara röd. Motvilligt godtog de att han blivit religiös, trots att även kyrkan, likt Partiet, svek all moral, när den fick makt och inflytande och blev en kuslig tankebyggnad för gengångare äldre än de bruna.

Vad händer egentligen med oss och våra organisationer, när vi får makt och pengar? På ålderns höst orkade han inte med ännu ett stort svek mot den moral han trodde på. Han blundade och bad.

Som sagt, detta är en dokumentär berättelse eller ett litterärt alster – jag är inte helt säker.

Jag skall se om jag kan gräva fram ännu en beskrivning av en människa i kamp med sin själ. Den här beskrivna kampen får väl ses som tämligen framgångsrik.

Advertisements