Etiketter

, , , , ,


Guy de Maupassants ”La parure” (Smycket) ingick i en antologi, som jag läste i skolan. Novellen fascinerade, och jag grubblade över dess borttappade diamanthalsband.

Det finns mycket på nätet om novellen.

Mathilde är fattig men övertygad om, att smycket som hennes rika bekant lånar ut till henne, är dyrbart.

Alternativa analyser

Vanlig analys brukar vara, att novellen beskriver faran, om du inte är nöjd med din lott, utan vill ha mer. Du kan förlora hela stycket. En moralkaka till de små i samhället.

Jag vill mer se vådan av att ha fel verklighetsuppfattning och självbild: Till mig lånar drottningar sina kronjuveler! Sådana fel innebär ofta att man inte inser och inte förstår.

Mathilde tror sig vara född i fel samhällsklass. Människor är inte jämlika. Somliga är män, andra är kvinnor och somliga är adel. Hon föddes i fel kropp!

Sådana som inte fattar, som drar förhastade slutsatser och är övertygade om egen överlägsenhet möter vi ofta. De blir lätt till plågor för sina medmänniskor, och skapar lätt sig själva helveten.

Det som tappades var en billig imitation, vilket Mathilde vägrar inse. Hon och henes man lånar en massa pengar, köper ett diamanthalsband att återlämna, och lever sedan i långvarig och svår fattigdom.

Mathilde kunde inte tolka kroppsspråket då den rika fru Forestier fick tillbaka det hon trodde var de utlånade glasbitarna. Mathilde lever i sin egen lögnaktiga värld, oåtkomlig för verkligheten.

Jag har samlat bitar ur livet (verkliga människor och händelser), och har skapat ett ”plagiat” av Maupassants novell. Min ”Mathilde” har viss likhet med GW Perssons mamma, men jag ger en förklaring till hennes beteende.

Obs! Alla delar kommer från verkligheten. Det är bitar av den, som jag vävt ihop till denna berättelse. Först kallade jag den En svältfödd själ.

Jag har också kallat den I lag med en vän. Med vännen, en alltid intressant person, för jag in en del av min bloggs tema i novellen.

I LAG MED EN VÄN

Vintern 1917/18 var det krig i världen och nöd i Sverige. I ett torp satt en hungrig flicka och matade minsta systern, den tolfte i barnaskaran. Mor fördelade maten noga. För-sörjarna, far och de vuxna sönerna, kom först. Orkade inte de arbeta, blev det ingen mat och inga rester åt de övriga.

Mor hade mosat potatis med mjölk och en äggula. Den lilla fick en sked och tystnade. Men då mor vände ryggen till, tog storasyster två. Hungern var större än fruktan för upptäckt.

Den lilla skrek högt i ordlös förtvivlan! Innebörden var ”Jag!” och ”Mig!”, men mor hade varken tid eller ork att se, undra eller förstå. När maten var slut och den lilla fortfarande skrek av hunger, blev svaret: ”Har hon ätit upp allt redan? Nej, hon kan inte få mer! Det måste vara nog!” Så gick dagarna, men då den lilla just fyllt två år, kom freden med bättre tider.

Storasystern berättade långt senare om livslånga sam-vetskval. Lillasystern blev sjuklig. Men svåraste skadan av det för medvetandet glömda traumat var inte kroppsligt. Värst var att det skapade en invalidiserad själ. Den var inte mordisk som filmens dr Lector, men ändå skadad. Dess brister beskrivs bäst genom att berätta lite om henne.

Som större barn hade hon en dröm för psykoanalytiker: Hon gick på en stig då jorden plötsligt öppnade sig. Hon åkte kana ned till Helvetet. Där stod människor vid bord och slogs om mat. Hon ville också ha, så hon trängde sig fram och kom genast i slagsmål.

I drömmen slogs hon bra. Skrämda lämnade folk plats. Strax dök några personer upp och bad henne följa med till Djävulen. Hon hade imponerat på honom, och trots att han såg elak ut var han vänlig: ”Vi två skall nog komma bra överens!” Hon återvände till borden, och då var folk ännu räddare. Ryktet om Vännen hon fått hade gått före. Denna dröm bet sig fast och stannade i hennes minne hela livet.

Tjugoett år gammal träffade hon en nära tre år äldre man. Han blev vettlöst förälskad. Först någon månad före livets slut berättade hon lite runt detta för yngste sonen och då för att hävda, att det var hans fars fel, att livet blivit elände och svårt för dem alla.

Den centrala scenen berättades med fotografiskt detal-jerad exakthet. Även om hennes förståelse inte var det, så var minnet skärpt. Sonen hade dock under sitt liv snappat upp saker, som fick honom att förstå, det modern vägrade inse.

Mannen ville inte gifta sig förrän han hunnit med studier och ordnat ett bra arbete. De förlovade sig och kom över-ens att vänta ett tag med äktenskap och barn. Men dels var han förblindad av kärlek, och dels ville hon ha barn, och det hon ville ha, det skulle hon ha!

Hans drömmar ägnade hon ingen tanke, trots att målet för dem även hade varit till hennes fördel. Efter några månaders bekantskap blev hon gravid, de gifte sig och boade genast i en etta.

Hennes berättelse började med att de några veckor efter inflyttningen var hembjudna till mannens mor. Då de satt till bords, kom modern och gav tveksamt och med en bekymrad min sin son ett kuvert med orden: ”Det är nog ett kärleksbrev.”

Bortser vi från en folkhögskola och ett regemente, hade ditintills – i nästan 25 år – föräldrarnas brevlåda också varit hans. Mor och storasyster var givetvis hans första förtrogna när det gällde flickor. Hustruns kommentar, då hon mer än 60 år senare noggrant berättade om sin svärmors ord och även om hennes kroppsspråk, uppen-barade skadan på hennes själ: ”Det var ju bara vad hon sa! Hur skulle hon ha kunnat veta det?”

Orden överraskade den svältföddas son. Ditintills hade hans mor alltid talat väl om sin svär­mor. Nu förklarades hon plötsligt ha varit ett dumhuvud.

Den svältfödda talade ofta om sin egen intelligens på ett sätt, som gjorde att familjen inte tog henne på allvar. Hennes uttalade attityd var, att ingen annan kunde veta eller begripa mer än hon om någon­ting. Läkare m.fl. var bara ibland undantag, som bekräftade regeln. ”Det där säger hon på skämt! Det där säger hon för att hon är arg!” Ingen ville tro, att hon menade det hon sade, och ibland backade hon och bekräftade dessa bortför­klaringar. Då trodde man på henne.

Att make och svärmor existerat innan hon träffade dem, var en tanke, som aldrig rann upp i henne. Inte ens sextio år senare hade hon kommit på det. Ett ordlöst inre skri trängde bort allt annat: ”Jag! Jag! Jag!” Det lyste med frätande intensitet i hennes inre och brände bort viktiga egenskaper.

Hon berättade att mannen hade ryckt åt sig kuvertet, rivit upp det, slitit ut brevet, ögnat genom det, slängt det på henne och sprungit från bordet. Även hans kroppsspråk beskrevs. Både mor och son måste ha sett en välkänd handstil på kuvertet. Modern var oroad och sonen fick ångest. Kanske var det flera år av löften han svek, då han gifte sig av brinnande för­älskelse och tvång.

Hon tog brevet, men påstod sig ha blivit så upprörd av några rader i det ganska långa brevet, att hon inte kunde läsa mer. Så sade hon då hennes yngste son, som genast insåg att brevet hade varit ett farväl från någon hans farmor känt till, frågade om innehållet.

Hennes budskap var: ”Han hade horat med en annan! Hon, den andra, beskrev det! Och vi hade inte ens varit gifta en månad!” För den sakens skull hade hon ställt in sig på hat och hämnd mot den som älskade henne. Och hon visste, som hon alltid skulle veta, att hon hade rätt! Hon, som så ofta skröt över sin intelligens, tänkte aldrig på det orimliga i att en tillfällig bekantskap från krogen skrev ett långt tack- och avskedsbrev!

Själens vanliga brist, oförmågan att gripa och sätta ihop information, förvärras när resultatet strider mot en traumatisk och förmörkande vilja till hat och vrede. Den andan vill leva, och i henne odlade den lögnen för att stilla sin hunger. Den gödslade marken med skammens dynga, för att hon skulle rulla sig i den och tiga.

Tiga för att inte få sanningen som svar. Den hade kunnat döda Vännen. Men på döds­bädden ville Vännen att hon skulle lämna honom i arv, och han tycktes tänka, att om hon hade hatat sin man hela sitt liv kunde väl denna anda få leva vidare i sonen resten av hans!

Tolka inte texten alltför bokstavligt, det den beskriver var tillräckligt verkligt ändå. Förresten – somligt i hennes liv leder tanken till personlighetsklyvning. Vännen fanns därinne, medveten och agerande. Ibland verkade det hon gjorde och sade utstuderat, som om hon leddes av råd från en infernalisk inre samtalspartner. Sedan var hon förvirrat förtvivlad över vad hon ställt till med, men då det pågick var hon närmast upprymd.

Det verkar osannolikt, att hon inte läste det där brevet noggrant, utan endast de delar, som passade hennes anklagelser. Men att inte ta till sig andras ord är en vanlig brist. Här gällde det kanske också att försvara sig, särskilt mot mannens storasyster, som förmodligen såg en ful krokning av lillebror. Men sådant talade man nog inte om i klartext.

Men det var ändå alltid spänt mellan svägerskorna. Den svältfödda berättade en gång om bråk dem emellan och att svärmor hade försvarat henne. Vad osämjan gällde nämnde hon inte. Svärmor såg nog världen med ljusa ögon: ”Det här är den stora kärleken, så det blir nog bra ändå.” Hon såg också hur djupt förälskad sonen blivit och kände att hon måste försvara den kärlek, som hon trodde skulle göra sonen lycklig.

Det sades kanske mycket om den förra fästmön, men hustrun vägrade ta till sig det. Sådan vägran visade hon många fler exempel på senare i livet. Samtidigt var hon ingalunda dum i huvudet och det visste hon alltför väl. Men hennes tämligen höga intelligens var på något sätt inte komplett.

Svägerskans och svärmors brist var att de inte förmådde tro, att någon, som i övrigt uppvisade gott förstånd, kunde tillåta sig vara så dum. Men det kunde hon. Hon kunde höra utan att höra och se utan att se. Hon ville inte se! Hon ville inte höra! Hon älskade själens hat och var Vännen trogen.

Det blev ett äktenskap där han drevs hemifrån. Arbete och politik gav möjlighet att fly. Därmed bekräftades hennes vilja att se sig som sviken. Hon skrek ofta ut hatiska anklagelser mot hans arbetsgivare, chefer och vänner för att de höll honom hemifrån. Folkhögskolan och regementets kamratförening var lika avskydda. Han övergav henne och åkte till deras träffar vart tionde år! Att det ändå höll ihop berodde antagligen på att han var hårt bunden av sin kärlek.

Hon beslöt sig tidigt för att bli fysiskt sjuk. Då han inte brydde sig om henne, skulle hon tvinga honom! Hon ägnade 50 år till att skrika av rygg-, höft- och andra smärtor. Hon hade migrän, sömnsvårigheter, infektioner, allergier och otaliga andra besvär. De flesta hade det gemensamt, att läkarna inte fann någon förklaring till dem. Hon fick dock en säker diagnos: Samtalshysteri.

Men varvat med besinningslös och hysterisk egoism kunde hon visa upp besinningslös och hysterisk kärlek och uppoffring. Men samtidigt, när det inte passade henne, vägrade hon göra ens de enklaste saker som hennes söner bönföll henne om, t.ex. att inför en husaffär ringa en mäklare och fråga, vem som hade rätt i fråga om marknaden, hon eller sönerna.

Hon visste, att hon hade rätt och berättade för den yngre sonen att den äldre hade varit gråtfärdig! Fadern hade vid den tiden blivit tämligen senil. I en annan kultur hade hennes brinnande övertygelser kunnat göra henne till självmordsbombare och erkänd martyr.

Hon fyllde tidigt vardagen med sina smärtors martyrskap. Hon plågade sig för att maten skulle komma på bordet. Hon stod vid spisen och skrek av smärta. Hon satt till bords och gungade av samma smärta, år efter år.

Yngsta barnet ville inte se, och han bad att hon skulle gå och lägga sig. Det avvisade hon med att det inte hjälpte henne. Honom hade det hjälpt i hans barndom och tidiga ungdom, men den svält­födda verkade njuta av all ångest hon skapade. Budskapet var: ”Det är för din skull!” Hon hade lika gärna kunna sagt: ”Det är ditt fel!”

Livet fylldes av anklagelser. Oförstående fick maken höra: ”Du vet vad du har gjort!” Hon var fruktansvärt upprörd över hans lögnaktighet, att påstå sig inte veta. Det skrek hon ut, men hon sade aldrig vad hon beskyllde honom för. Även andra nära och kära anklagades för olika saker, men helst bakom ryggen på dem.

Allt bortförklarades av maken som överilningar från den av sjukdom och plågor utmattade. Sista tio åren uppen-barades allvaret. Under växande förtvivlan tolkade han ändå allt på så sätt, eller på annat sätt.

”Försvagade själsförmågor” var lite farligt att använda som ursäkt. Då kunde hon bli arg, och det var definitivt fel. Och  berättelsen på dödsbädden avslöjade att hon varit likadan hela livet och förklarade många handlingar.

De hade medfört mycket lidande för hennes nära. Inte minst maken, som vid hennes död hade flytt in i senilitet. Han satt på äldreboendet och tittade på hennes fotografi. Gång på gång upprepade han vid yngste sonens besök: ”Hon var för fin! Hon var för fin!”

Men minnet av brevskriverskan, den som verkligen älskat honom under några ungdomsår var borta liksom minnet av allt lidande hustrun utsatt honom för. Hon uttryckte vid ett tillfälle hatisk förvåning över de kärleksfulla ord han under de sista åren riktade mot henne: ”Varför håller han på så nu, när han har varit så elak förut?”

Makens plågor gjorde honom tidigt illamående i själen. Det drabbade redan från början äldsta barnet, som kom och krossade planer! Sin älskade hustru förmådde den oönskades far inte an­klaga för något. Man kan grubbla över kärleken, som tryckte ned honom i ovilja mot sonen. Vad såg han i henne? Kan ett förblindande begär, enbart sexualitet, vara så långlivat?

Även om sexualiteten i sig inte är en förnedrande lidelse, är det ändå en lidelse, som i likhet med begäret efter pengar driver många till för dem moraliskt förnedrande handlingar. Men att kritisera omoraliskt handlande på grund av dessa begär, är tabubelagt av många, som saknar känsla för det ansvar såväl sexualitet som mark-nad kräver. Men vi låter inte våra tankar löpa iväg mot de frågorna. Vi fortsätter i stället med den svältfödda.

Hon berättade tidigt för yngste sonen, att det fanns något hemskt som hans pappa gjort, något som hon inte ville berätta för honom. Han var ju så liten och ömtålig och måste skyddas. Attityden blev med åren alltmer föroläm-pande, men den viftades bort då hon var så mot alla. Andra begrep inget. Andra bara tänkte på sig själva. Andra var bara … Andra var ingenting annat än …

Men hon påstod att hon hade berättat den hemska hem-ligheten för den äldste sonen. Denne ovälkomne borde i så fall ha förstått, men han hade drabbats av sina trau-man och det styrde hans tänkande i sådant som gällde fadern. Om hans mor hade berättat, och han förmått inse sanningen, hade flera liv kunnat bli annorlunda.

Den yngste sonen blev sent medveten om hur han drab-bades av dolt hat, då han å det grövsta svek sin mor genom att gifta sig. Hennes hämnd var även här ständig sjuklighet, ständigt slit ”för din skull”, antydda anklagel-ser, lögner, svek och stöld från hans hem. Länge hade han trott att hon älskade honom såsom han älskade henne.

Han hade trott på hennes sjuklighet. Han hade bortför-klarat uppenbara lögner med tanken: ”Det är bara vad hon säger, hon menar det inte.” Men det gjorde hon. Det var inte bara i fråga om brevskriverskan, som hon vände upp och ned på verkligheten. Det var inte bara makens omotiverade kärlek hon hällde hat över.

Kort innan hon avled i en plötsligt uppdykande verklig sjukdom, cancer, avbröt en blodtransfusion något som liknade en nära-döden-upplevelse. Den var otäck. Det var ingen tunnel till eller ljusgestalt från den högre världen. Det var i stället hennes Väns värld som började fram-träda, men inte het, utan kall och vidrig.

Egna kommentarer

Tibetanerna har kanske rätt. De påstår, att det finns köldhelveten för alla som tänkt ont. Men för alla som handlat ont finns eldhelveten. Då sitter väl Hitler med ett ben här och ett ben där, och har det i genomsnitt ganska behagligt.

Ateister bör nog önska att Helveten finns, åtminstone för somliga. Det är det andra stället som är problematiskt. Om det finns, hur ser det ut, och varför finns det? Det är onödigt! Vem har egentligen gjort sig förtjänt av att komma dit?

Annonser