Etiketter

, ,


Mikael-vapen-8-bit-438px

Biskopen har valt vapen och valspråk. Det senare kommer från den text han antagligen vill strida med. Johannesevangeliet var de franska katarrernas (kättarnas) enda riktigt godtagna bibeltext, samt ”bråkmakaren” Martin Luthers favoritevangelium. Motivering: Mer Jesu lära i stället för underverk.

Vilka är ”de kristna”?

Västerås nye biskop, Mikael Mogren, har skrivit ett herda-brev. Jag har visserligen nu ögnat igenom hela brevet, men jag har fastnat i dess tre första stycken. Det finns nog en del tänkvärt även i resten, men de tre första styckena har så mycket, att jag stannat upp för vart och ett av dem.

Frågan är om jag fullständigt missförstår honom. Är det bara vackra ord, eller får de tolkas som jag gör? För mig ser de tre första styckena ut som ett bombbälte.40n_Mottagning_Mikael_Mogren_Foto_A-ke_Paulsson

Vackra ord, behagliga bilder, söta barn. Vad döljer sig bakom den vida dräkten?

Brevet inleds med frågan: ”Vem har inbillat oss att det skulle krävas något extra av oss för att vi ska få kalla oss kristna?” Extra utöver vad? Och vad är det extra, som ”vem” kräver, för att vi skall få räknas till de kristna? Bre-vets andra meningen lyder: ”Det är som om våra egna liv inte skulle räcka till.”

Inkluderande eller segregerande kyrka

Räcker våra egna liv till, för att vi ska få kalla oss kristna? Det är i så fall en verkligt inkluderande kristendom.

Länken leder till skolverkets rubrik ”Inkluderande skola – för rätten till en meningsfull skolgång”. I texten står: Inkludering är att helheten ska anpassa sig till delarna medan integrering är att delarna ska anpassa sig till helheten.”

Inkludering kan vara politiskt laddat. Skall ”dom” inte-greras, inkluderas, segregeras eller exkluderas och ibland förvisas? Segregation (Wikipedia) var tidigt ett sätt att särskilja de gudfruktiga från alla syndare. Det föreföll vara kärnan i kristendomen.

Den kristna bofinken

Här är resten av brevets första stycke: ”I Sverige kan man vara döpt, fira jul och påsk, vara medlem i Svenska kyrkan och ändå tycka att man inte är kristen. Skulle det krävas något extraordinärt av oss för att vi skulle få kallas kristna? Det är besynnerligt.”

Det här bör det kunna bli bråk om med dem som anser sig ha VIP-kort till Club Pärleporten. Anser biskopen kanske, att de är någon sorts exkluderande järnrörs-kristna?

Antyder han att anspråken på att vara ”riktiga kristna” är parallela med anspråken på att vara ”riktiga svenskar”? Vad riskerar han då för svar?

Kommer ni ihåg historien om den okunnige pappan och den frågvisa 5-åringen på promenad? Pappan: ”Det är en bofink!”, ”Det är en bofink!”, ”Det är en bofink!”, ”Bofink!”, ”Bofink!”, ”Bofink!”. Till slut säger 5-åringen: ”Pappa! Får en bofink se ut hur f-n som helst?”

Fast för den ornitologiskt helt okunnige pappan betydde bofink bara fågel, och sådana får ju se ut hur som helst. Frågan blir då om kristna skall liknas vid fiskar, fåglar eller bofinkar? De senare lär kunna vara väl närsynta.

250px-Fringilla_coelebs_(chaffinch),_male

Bofinken Knut med bofinkars fjäderskrud. Så här skall man se ut, om man är en vuxen bofinkshane.

Bärarna av sanningsanspråken?

Angriper biskop Mikael krav på dogmatisk tro? Är det sådan, som är det krävda extraordinära? De som inbillat oss, är i så fall de, som kräver tro på heliga dogmer. ”Sanningsanspråk” är ett ord skeptiker använder idag i stället för dogmer.

Redan som barn och i skolan hörde jag folk klaga över dogmerna. De uppfattades definitivt som varande helt omöjliga krav på extraordinär tro med riter och regler.

Dogmerna bars för 200 år sedan fram av svenska kyrkans präster. Det utgjorde en väl integrerad del av samhällets maktapparat.

Vilka sanningar?

Men den frikyrklighet, som gjorde uppror mot dåtidens statskyrka, omfattade samma dogmer. Det gör de fort-farande. Dogmerna har alltid lätt gått att förena med sanningsanspråken avseende motiven till hierarkiska och ekonomiska förhållanden i staten, i statskyrkan och i frikyrkan. De dogmerna kom och kommer aldrig i strid med sådana motiv.

Kan sådana dogmer då verkligen vara kristna? Har man förväxlat lärans grunder med bl.a. gamla fromma sagor för de obildade? Vilka är i så fall kristendomens rätta grunder?

Dit hör väl sanningen, all sanning, även verklighetens om ekonomi, politik och klimat? Även om sådant kan vara väl modernt, är sanningen inget modernt påfund. Den har evigt liv! Det är en riktig dogm!

Är Gud verkligheten?

En gång sökte frikyrkan en annan sanning i dogmerna än försvaret för det gamla samhället, det som statskyrkan sysslade med. Frikyrkan bröt väg för annan folkrörelse och demokrati. Nu söker delar av frikyrkan i stället gamla sanningar i sina dogmer. Då angriper de delarna ofta svenska kyrkan och dess biskopar.

Med tanke på denna historia borde biskoparna teologiskt ha ompositionerat sig. K G Hammar har debatterats hårt. Blir det även biskop Mikael Mogrens öde? Kommer ”de riktiga kristna” att jaga in honom i fållan för brännmärk-ning?

Jag är fortfarande kvar i de två första styckena av herda-brevet. Biskop Mikael skriver, ”att det gudomliga föddes i det vanliga.” Två rader ned fortsätter tankegången: ”Den verklighet vi lever i har med Gud att göra. Vi behöver inte söka efter det extraordinära.”

Är ”verkligheten” naturen, världen eller universum? Är det någon sorts panteism det handlar om? Sådan kan vara komplicerad. Vi är inne på en gudsbild, som Einstein var beredd att diskutera. Inte så illa.

Tro på detta eller … !

Vad är det extraordinära? Är det tro på den obefläckade avelsen, jungfrufödseln, transsubstantiationen, kreatio-nismen och diverse mirakler?

”Ja!” säger vissa, och hävdar att sådant är Sanning och nödvändigt att tro på, för att vara kristen! Därmed skapar de det skeptiska och sekulära samhälle, som ofta aggres-sivt protesterar mot sådan kristendom. Majoriteten i detta samhälle har av sådana troende ombetts dra … : ”Bland oss riktiga kristna får ni inte vara!”

Sökarna

Så kommer tredje stycket i brevet. Biskopen skriver till ”dig som tycker att kristen tro angår dig eller som är lite nyfiken på om den skulle kunna göra det.” Dig som är lite nyfiken! Det är herdabrevets adressat. Den nyfikne är den som söker. Den skall finna. Det finns i alla fall stöd i Bibeln för att intressera sig för de nyfikna.

Och så kommer det! Jag citerar igen: ”Den kyrka som ofta i hemlighet gror i människors hjärtan känner jag mig hemma i. Det är i den kyrkan som jag skulle vilja vara biskop.” I hemlighet? ”De riktiga kristna” säger: ”Vadå hemligt? Det står ju i Bibeln! Finns inget att söka! Köp en Bibel och läs innantill!”

Ny religion

Det Mikael Mogren talar om är en annan kyrka än den han blivit biskop i, och den senare använder han som språngbräda, för att nå till den han vill till. Lyckas han, omdefinieras kyrkan. Det är i så fall inte första gången. Det är bara språket, som något lite knyter samman vår kyrka med häxtrons kyrka. Tänk efter! Egentligen har vi bytt religion. Och nu verkar det vara på gång igen.

Kristen tro och kristen tro kan vara helt olika saker. Det enda gemensamma verkar vara titeln Kristus (den Smorde) och språket.

Kristendomen är ett språk

Vi har ett religiöst språk, som definierar ”de kristna”. Utan tvekan skall då kaplanen Laurentius Hornaeus och kyrkoherden Johannes Wattrangius räknas som kristna. De två brände år 1675 upp en femtedel av alla kvinnor i Torsåkers pastorat.

Islamiska Staten har nog lite att lära av ”de kristna”. Och min fråga blir: Skulle biskop Mogren inkludera eller exklu-dera de där två bofinkarna?

Integrering innebär omvändelse och syndernas förlåtelse. Hm … Hitler brände också folk. Integrering kan vara svårt nog. Inkludering helt omöjligt i de fallen.

Vi kanske måste överge språkdefinitionen av ”de kristna”. Kyrkan kan inte vara ett språk, som användas till vad som helst. Den skall vara något som gror i människornas hjärtan och leder till de rätta handlingarna.

(När det gäller språket, brukar jag alltid ta chansen och hänvisa till mitt allra första inlägg. Där visar jag hur vi förlorat kontakten med tankevärlden bakom våra gamla ord: Hur ser blicken ut och hur låter den?)

Den funktionella sanningen

Hur orden utformas är mindre viktigt. Det viktiga är att de är tjänande budbärare åt Sanningen. Och Sanningen är något funktionellt, som bär oss vidare. För att klara det, måste den vara levande, växa och förändras med oss.

En absolut sanning kan ju inte finnas för varelser med begränsad fattningsförmåga. Hur skulle vi kunna fatta det absoluta? Det som somliga kallar Gud.

Jag har ont om tid nu. Jag behöver grubbla mycket mer över dessa tre inledande stycken i herdabrevet. Det dröjer nog innan jag kommer vidare i läsningen. Det är svårt, när jag t.o.m. har svårt att förstå vad jag själv skriver.

PS

Var på dop igår i Svenska kyrkan. Det är inte samma kyrka och religion, som när jag var ung. Men jag tycker definitivt inte att den är sämre. Den har fortsatt för-bättras sedan 1675.

Advertisements