Etiketter

,


Dödsbegreppet

Det var ett problem som dök upp i föregående inlägg. ”Låt de döda begrava sina döda” (Matt 8:22, Luk 9:60). Vad menas med att vara död? I religionerna finns det mycket konstigt, även döden är konstig.

Till dödsriket red Oden för att med besvärjelser väcka upp Völvan, som hade dött där och hamnat i dödsrikets döds-rike. I mycken kristen tro finns ”andra döden”. I Egypten dömde gudarna Osiris och Anubis ofta de nyss döda till att bli uppätna av demonen Ammat.

Varken hedningar eller kristna tar ”den första döden” på allvar.

Oden och den kristne guden är båda lite besvärliga för ateister. Det finns inget dödsrike, som är så djupt, att man blir av med de där två. De kommer ändå, och vill att man skall prata med dem. I religionerna får de döda inte vila i frid.

Vi har alltså den fysiska döden, nr 1. Kroppen dör och maskarna blir mätta. Men människan har förutom kropp även både själ och ande. Är det när anden eller när själen lämnar kroppen som vi dör?

Vår själ är den logiskt eller ologiskt grubblande, medan vår ande arbetar med värderingar samt onda eller goda känslor. Hat, girighet och kärlek.

rskilt om kärleken är död, grubblar själen över vad begravningen kostar. Själen är då kvar och detta tillstånd av död definieras som avsaknad av s.k. helig ande.

”Låt de döda begrava sina döda”. Uttrycket ”de döda” är här ett oegentligt uttryck. Ond ande (ohelig) kallas med ett modernt ord psykopati. Sådan ande kan man i denna föreställningsvärld ha hur mycket som helst av, och ändå – ja just därför – räknas som död. Jag sätter nr 3 på den, eftersom det finns en annan, som bör få nr 2.

Den där heliga anden, kärlek, samvete och empati, med-för handlingar och hindrar handlingar på ett sätt som sägs ge konsekvenser i form av fortsatt liv. Avsaknad av helig ande medför handlingar, som sägs så småningom orsaka ytterligare död (andra döden, demonen Ammat).

Ande är ju egenskaper. Sådan ande vi hitintills talat om är mental ande, t.ex. kärlek och hat. Men vi har ju i denna antika idévärld även den biologiska livskraftens ande. Men dess avlägsnande från kroppen är ju identisk med den fysiska döden, nr 1.

Orden ”De döda (som begraver)avser således de som är predestinerade till den andra döden. När den andra döden inträffar dör själen, den mentala och då särskilt den intel-lektuella livskraftens ande. Den anger vi som nr 2. Den seende, som också grubblar, upphör att existera.

Enligt läkarna kan en kropp drabbas av hjärndöd och då upphör den tänka, men de biologiska funktionerna fort-sätter. Det skulle kunna vara död nr 4. Men religionerna vill inte alltid ge hjärnan rollen som den grubblande. Den är bara själens laptop.

Att bevisa det är jämförbart med att bevisa spöken. Om det är själen eller hjärnan som tänker finns det, enligt de kristna, bara två auktoriteter som vet: Gud och Fan.

Död nr 1 är omstridd i religionerna. Om själen överlever domen, fortsätter den till vidare andligt och själsligt liv. Definiera liv som förändring, utveckling och tillväxt!

Då är fortsatt oförändrat liv död, i så fall nr 5. Då innebär död nr 1 uppståndelse och fortsatt förändring, utveckling och tillväxt, d.v.s. liv.

Där sprang vi på en central tanke i flera religioner, inte minst den kristna. En ny skapelse är förutsättning för att det skall bli något av oss. Det här livet blev ju inte alls som jag ville!

De olika dödsbegrepp som dyker upp i Bibeltexten blir helt meningslösa, om inte texten skulle tillåta eller under-stödja en sådan tolkning.

Det nya får inte bli ett himmelrike, där vi i evigheter sitter och spelar harpa och sjunger Guds lov. Det är i så fall en variant på död nr 5. Då föredrar jag Ammat.

Nej, evigheten i himmelriket kan inte vara målet. Det är i stället en fortsatt vandring. Det strider nog mot många kristnas tro, men det blir det logiska utifrån de olika dödsbegreppen.

Det kanske är enklare att vara ateistisk materialist. Då slipper man grubbla så mycket. Man är antingen död eller levande. Fast ibland känner jag mig ju halvdöd.

Annonser