Etiketter

, , , , , ,


Utdrag ur Wikipedia

(Inte helt ordagrannt)

Bahái är en religion från 1800-talet med sex millioner vuxna anhängare.

Bahá’í utvecklades ur den samhällskritiska bábismen i det shia-muslimska Iran i mitten av 1800-talet. Bábismen grundades i maj 1844 av en ättling till profeten Muhammed, Sayyid ‘Alí-Muhammed (1819-1850). Han kallades Báb (Porten). Efter honom följde Mirza Husayn Ali Nuri (1817 – 1892), känd som Bahá’u’lláh. Han skapade bahá’í.

Báb arkebuserades 1850 och tiotusentals anhängare mördades. Många av dem försvarade sig, då myndigheter och pöbel gav sig på dem. Bahá’u’lláh utvecklade bahá’i i pacifistisk riktning, vilket inte minskat förföljelserna. Bahá’u’lláh skrev tusentals böcker, till omfattning ca 15 ggr Bibeln.

De mer eller mindre saliga …

I det fallet liknar han osalige Kenneth Erwin Hagin, grundare av Rhemarörelsen och Ulf Ekmans amerikanske ”storpappa”.

Den kände apartheidmotståndaren, domprost Gunnar Helander (1915 – 2006, säkert mer salig) for till Amerika och studerade verksamheten. Den uttalade Helander sitt definitiva ogillande av på ett föredrag jag besökte.

… pga inställningen till jämställdhet

Men Báb och Bahá’u’lláh var inte högerreligiösa nyskapare av heliga skrifter, tvärtom. De strävade efter ett modernt samhälle med liberala lagar i stället för sharia och de talade för kvinnans jämnställdhet. De hävdade, att Gud skickar nya profeter (som dem) till platser där det behövs.

Hur skall en småtroende skeptiker kunna bestrida det? Ateistens argument mot Gud brukar bl. a. vara, att den vi möter i texterna är hemsk. Här blev det plötsligt en god och omtänksam Gud, en sådan vi vill ha, om vi skall ha någon.

Evolution

Jämfört med  den kristna världens nyskapelser från 1800- och 1900-talen, så ger bahá’í ett hyggligt intryck. Orsaken till, att blicken just nu föll på bahá’í, är att jag sökte på ordet evolution. Bahá’í tror på en väldigt högtflygande andlig evolution.

Människans själ antas utvecklas och fara vidare till och genom högre världar på vägen mot Gud. Det är en liknande, men inte lika högtflygande evolution jag ser i de bibliska myterna.

Noa och arken som reinkarnationsberättelse passar ihop med människornas ålder i GT. Där lever man i upp till tusen år. Men man flyttar från plats till plats. Det blir lätt att tänka sig en utveckling.

Hypotesen blir att varje flytt är en allegori för en själavandring till ett nytt liv.

Efter tusen år tar Gud bort den rättfärdige. Bort till okänd plats. Om det skev jag lite i inlägget ”Ett världsarv”. Det är kanske inte så konstigt att bahái’ har en liknande tanke. Kulturell bakgrund när det gäller myter är ju Bibelns och Koranens värld.

Hypotes, helst utan Napoleon

Kan den ene tolka det på det sättet, så bör även den andre kunna göra det. Rätt? Det skrev jag inte! Möjligt!

För mig är dock de andra och högre världarna lite svårsmälta. Om jag vill tro i den här riktningen, är jag helt nöjd med en återfödelse som ger mig de chanser som människa, jag inte fick den här gången.

Jag känner inte riktigt för några högre världar. Det är som att drömma om att ha varit eller att få bli Napoleon, Alexander den Store eller motsvarande. Det känns inte riktigt friskt.

Men lite smartare och duktigare kan man väl be om att få bli. En lagom fantasi och ett lagom mål.

Jag tar ny sats …

Om sådan utveckling skulle vara idén bakom återfödelsemyterna, så har vi hypotesen om själen som lever vidare. Men vad är det då som krånglar, om jag i stället för att ”gå vidare” börjar spöka? Finns det något i myterna som förklarar det, eller är spökerier vidskepelse både enligt religionens myter och ateismens skepti-cism?

… och möter Kvickroten i st. f. Spagettimonstret

Det jag ser i myterna är en ett medvetande, en s.k. Gud, som liknar en enorm kvickrot. Den skjuter skott. Skotten har en fri vilja, så de kan utvecklas hur de vill. Kvickroten är nyfiken och vill se vad som händer, om det kan bli något bra av dess skott.

Blir det bra lever skotten vidare och kilar vidare över tillvarons gräsmatta. Blir det inte bra, kan vi likna kvickroten vid någon som klipper naglarna. De blev för långa och spruckna. Bort med dem och till sopbränningen!

Den flygande kvickroten växer. Som dess yttring var jag en gång apa, och det märks kanske fortfarande. Långt tillbaka var jag kanske bakterie eller virus. Evolutionen gjorde mig till något annat, men om vi är besläktade, så är släkten värst. Särskilt på hösten.

Kan det tänkas, att jag får veta, om jag skall brännas? Eller ätas upp av det egyptiska monstret Ammat. Kan jag då smita iväg och gömma mig i garderoben undan den andra sidans behornade och besvansade polis?

Aaru

Nä, det här blir varken religion eller filosofi. Spöken verkar höra till rövarhistorierna. Sådana skapades inte i myterna. I dem dör den onde ”den andra döden”. Eller också rensas den fula fisken till dess bara det goda finns kvar, och den biten sänds vidare.

Vidare till Aaru, det forna Egyptens himmel. Går vi till Wikipedia på engelska, hittar vi reeds och rushes i Auru. Det översätts till vass och säv. Vi anar tanken på en rik, bevattnad natur, som innebar välstånd för brukaren.

Det mest iögonfallande av de växter vi ser är kaveldun. Aaru var det egyptiska ordet för just kaveldun. Men att gå till Aaru var inte ofarligt. Man hade en del demoner att tampas med på vägen dit från Osiris domstol. Faror och svårigheter! Här överensstämmer den egyptiska dödboken med den tibetanska.

Den omvända ordningen

Moses (barnet) passerade först genom Sävhavet. Israels barn råkar därefter ut för en mängd faror och svårigheter. Till slut kommer man till den nya tillvaron. Andra Mosebok liknar mycket en allegorisk omskrivning av den egyptiska dödboken.

Paulus i Gamla Testamentet

Men den tillvaron innebar Moses död. Han fick inte komma in i den. Den gamla skapelsen dog och en ny framträdde. Det skedde efter en färd, då Israels barn på ett omfattande sätt slagit ihjäl varandra och varit allmänt vrånga.

Gärningar är söner och ord döttrar

Israel är den som kämpar med Gud, med sitt samvete. Moses (namnet betyder barnet) för med sig sina barn med hustrurna Själ och Ande. De är orden och gärningarna. Tankarna och handlingarna. De beskrivs som Israels barn. De är resultaten av kampen med samvetet.

De är ibland riktiga elakingar. De skall ibland slås ihjäl. Det är på Guds befallning. Ord och handlingar som våra barn nämnde jag bl.a. i inlägget Otillbörlig Tillbedjan.

Andra Mosebok beskriver i så fall ”reningen”. Det onda i dig, ord, tankar och handlingar skall bort. Men den tolkningen är helt okänd för alla fromma och för kyrkan. Om det är så den skall tolkas, vet prelater och predikanter ingenting om det, som de med sån visshet uttalar sig om.

Enbart det vore ju så roligt, att ateisterna borde be till Gud, att det är så GT skall tolkas.

 

Advertisements