Etiketter

, , ,


Inledning

Det förra inlägget beskrev ett antagande om en mycket gammal filosofi, som ärvts in i de flesta av våra mytologier. Dessa har olika allegoriska beskrivningar av denna verkligt forna filosofi, allegorier som bokstavstolkade lätt blir rena dumheterna.

Det här är ett försök att sammanfatta den tänkta filosofin, som måste antas ha formulerats i förhistorisk tid. Om detta är vad människor då trodde, förklarar det otaliga överensstämmelser mellan våra gamla, men ändå jämförelsevis yngre religioner.

Försöket

Varandet skapar en varelse, som är somthing else än varandet. Varelsen är seende, tänkande, viljande och handlande. Varelsen skapar med sina hand-lingar ett förändrat varande. När varelsen uttömt sina förutsättningar dör den. Det förändrade varandet kan beskrivas som ett nytt varande. Det varandet lever vidare och skapar en ny varelse.

Jag vill koppla ihop ovanstående med följande, som jag skrivit om tidigare:

Varandet beskrivs i allegorierna som ett hav. I indisk myt stiger dimmor från havet upp och förtätas till regnmoln. Dropparna i dem är varelser, en hord av gudar (elohim), som svävar över Djupet (Skapelseberättelsens myt).

Spegelbilden i Djupet (= materien som uppstår) beskriver de betraktande dropparna och gör dem till vetande och tänkande varelser, som likt Havet reflekterar och kan agera och förändra sig. När regnet faller och en droppe varande förenas med Varandets Hav, upphör droppens spegelbild att existera i Havet. Droppens materiella tillvaro, synbarhet, reflekterande förmåga och möjligheter att agera försvinner.

Därmed har vi en grundläggande bild, på vilken vi kan formulera mytologier. Sådana antar ibland, att samma droppe återkommer från Havet. Men om denna allegori hårddras och bokstavstolkas, vilket aldrig bör göras, är det helt omöjligt. (Droppens molekyler blandas i havet.)

Formuleringarna …

Agera, handla. Jämför med orden ”Då ingen verka kan” (J.O. Wallin i 1937 års psalmbok, nr 421:2. Hämtat från Joh 9:4, jfr Joh 12:35 och Pred 9:10).

Det vi ser är en sorts destilleringsprocess. Havet vill bli koscher eller Halal. Havet, Djupet och Himlen, ja t.o.m. Gud kan i detta fall vara synonymer. Orden används i olika allegorier. Samlingar av sådana kallas religioner. Där brukar Himlen oftast vara det fulländade och Jorden det orena och bristfälliga.

Men Paulus ord om ondskans andekrafter i himlarymderna (Ef 6:12), kan tolkas som att en kamp pågår, om vem (vad) som skall härska. Vi ser möjligheten till att skapa dualistiska myter. Men detta Paulusord kan även gälla en annan himmel (tankarnas värld). Då handlar det om hur vi kämpar med oss själva.

Men i detta tankesystem är ju det en del av den stora kampen. Droppen skall renas i ett reningsverk till tillvaro, innan den återvänder till havet.

… som ofta blir röriga

”… gälla en annan himmel.” Med en sådan betydelseglidning på ordet himmel blir tolkningen annorlunda. Förståelsen är obefintlig mellan personer, som utan att inse det, har olika definitioner av orden.

Börjar vi grubbla på delarna i processen, kan vi krångla till det. Krångla till är det många som har gjort.

Kanske är det en allegori som beskriver en sorts fysik

Varandet kanske från början inte skapade någon varelse, utan bara ett skeende. En händelse i materien. När den upphörde var varandet förändrat. Då skapade varandet något nytt. Det liknar en beskrivning av materiens och naturkrafternas utveckling.

En mytskapare som beskriver det, måste tillgripa generationer av skapelser.

Sådana generationer har vi i myterna: Vi har titaner, gudar och människor. Men t.ex. grekerna rörde likt egyptierna ihop flera varianter av sin myt: En är Chaos följd av Gaia (moder Jord, materien) och Uranos (Himlen). De två födde tre grupper avkomma: först hekatonkirer, sedan cykloper och så titaner.

Det började med materien, Gaia. Uranos blir svårtolkad: Himlen, tiden, informa-tion, vetande? Sedan kom (ganska obegripliga idéer om) naturkrafterna. Sedan kom gudarna. De beskriver människan och hur människan passar in i den fysiska världen.

Uppenbart ger myten det mentala en mycket viktigare roll världen än vad traditionell modern fysik och filosofi gör. Men hekatonkirer (de hundrahänta), cykloper och jättar beskrivs så, att man lätt tänker på naturkrafter i stället för gudavarelser.

Religion i vår mening blev det först, då allegorierna fick betydelse för att moti-vera politiska och sociala förhållanden av det slag som uppstår, då samhället utvecklar en ekonomi med stora sociala skillnader. ”Högre civilisation” kan medföra att man inte längre begriper sina myter.

Vi i 5-an

Jag har hittat detta, som verkar vara en bra presentation av grekisk mytologi. ”Unga Fakta” tycks vara avsedd för ”Vi i 5-an”, men de flesta av oss är ju inte så smarta och väl bildade i dessa ämnen. Läs och fundera!

Även den fornnordiska skapelseberättelsen är komplicerad på detta sätt. Ymer verkar vara en urgud i kaos, Ginnungagap. En hel del händer innan Oden, Tor, Frej och de övriga gudarna uppträder. De var Bors barn och Bures barnbarn. Bure skapades (slickades fram) av Audhumbla, Nordens heliga kossa.

Kan det här vara en antydan till kosmologi?

I engelska Wikipedia påstås namnet Bure (beroende på diverse saker) kunna ha betydelserna förvaringsrum (rymd?), son eller tillverkare (skapare?). De bety-delserna är alla möjliga för denna plats i myten. Alla betydelserna kan därför vara avsedda och visar i så fall, att myten hämtats/ärvts/inspirerats därifrån kluriga allegoriker varit ursprungliga skapare.

Kommer ni ihåg de franska vulkanerna …

Det för mig stora problemet är vilket samhälle och vilken kultur det var, där denna filosofi utvecklades. Det måste ha varit ganska avancerat och väldigt spridd, då vi kan se idéerna överallt. De tycks finnas i botten på väldigt många mytologier.

Fanns det kanske en massa statsstater av grekisk typ på kontinentalsocklarna under istiden? Dränktes mänsklighetens första försök till civilisation i samband med klimatkatastrofen vid istidens slut? Då steg ju havet ca 120 – 200 meter. Men det är ju en väldigt vågad spekulation, att föra vår kulturhistoria tillbaka till istidens slut.

… och att Girigheten är upphov till monsterdemoner?

Länken för till ett gammalt inlägg om just denna sak. Vid samma tid skrev jag ett inlägg om bl.a. fornnordiska Gullveig, som är en myt, som tycks avhandla kampen med oss själva. Intressant är, att den fornnordiska myten talar om ”den första folkstriden”, trots att det är gudarna, som utkämpar den.

Det är inte bara Bibeln, som blandar ihop gudarna och människorna. Det är en egendomlig och viktig överensstämmelse.

Annonser