Etiketter

, , , ,


De många judendomarna

Bloggen ”Rebella undrar” skriver om judendomens evolution. Hon stödjer sig på Karen Armstrongs bok ”The Case for God”. Om den boken kan ni läsa mycket mer på den bloggen.

Där finns just nu två inlägg om den här saken. De berättar att judendomen genomgått stora förändringar, och att på NT’s tid fanns det flera och ibland svårt antagonistiska judendomar.

Antagonisten Jesus

och hans val av Bibelord

Mitt eget exempel på det senare är då Jesus angrep templet fysiskt (Joh 2:15-16 med parallellställen). Texten nämner får, oxar och duvor, alla viktiga som djuroffer. GT ger stöd för kritik av sådan kult.

Jesus kunde hävda, att den stred mot Tanach, judarnas Bibel, d.v.s. GT, som dock på andra håll föreskriver blodiga djuroffer. Vi har det vanliga valet av lämpliga bibelord. Det var alltså precis som idag.

Kristendomen skall vara en judendom

Av det kan vi dra en slutsats: Jesus förkunnade en tolkning av Tanach. Den skiljde sig från andra tolkningar så till den grad, att ömsesidigt våld tillgreps. Men det var en judendom!

Jesu lära skall med en för somliga kontroversiell tolkning kunna härledas ur GT. I annat fall är det inte Jesu lära!

Enligt GT är judar bra på

att slå ihjäl varandra

Jag tror att utan romersk ockupation hade judarna slagit ihjäl varandra. Jämför hur Gustav II Adolf var med och reducerade tyskarna med 50% = en detalj i de kristnas historia. Och idag jämför vi med muslimerna i Syrien. Judarna var normala!

Det fanns ingen enhetlig judendom. ”Rebella undrar” skriver: ”Skillnaderna mellan de olika judiska grupperingarna vid denna tid verkar bra mycket större än skillnaderna mellan de kyrkor som idag anses som kristna.”

Men det var romarna också

Jag kan lägga till att den splittrade judendomen då var stor pga konvertiter. Som jude slapp du dyrka Roms kejsare som Gud (kejsarkult). Därav orsakad omskärelse bland dåtida ”vänster” och andra kandidater till dödsstraff bland kejsarens undersåtar minskade knappast variationerna i läran.

En enhetlig kultur

Jag adderar även, att det enhetliga som fanns på den tiden var den grekiska kultur, det tänkande, som varit grunden för vår europeiska kultur. Det var något så centralt, att ”grek” i Paulus brev saknar etnisk betydelse. Det betyder västerlänning, bildad sådan!

Bland motsatserna fanns två, som nämns i NT: Judar och bar-barer. Till barbarerna räknade grekerna egyptier, perser och ”andra greker”. Romarna räknade på samma sätt, och atenare kallade andra atenare barbarer.

”Grek” var beteckningen på en medlem av den kulturella eliten. Det hjälpte inte att vara etnisk grek, om antagonisten såg dig som idiot. Då var du barbar! Precis som egyptierna som höll katter och dyngbaggar som heliga.

Perioder med snabba ryck

De flesta judendomarna sägs ha utplånats med Jerusalems och templets förstöring år 70. Länkens berättelse beskriver även de judiska motsättningarnas konsekvenser för Jerusalems försvar.

Historikern Josefos har skrivit att 1.100.000 människor dog i striderna. Slakterikulten utplånades. Men rabbinsk judendom överlevde, eller uppstod ur askan. När jag läser ”Rebella undrar” tycks det som om romarna accepterade och gynnade den rikt-ningen. 

Med stöd av sina källor anger bloggen att rabbinsk judendom började uvecklas ”så smått” ca 100 f.Kr. Efter år 70 e.Kr. tog det arbetet fart. Skapandet av den rabbinska judendomen tycks dock särskilt kunna dateras till åren 135-160, men även decenniet före år 100 kan ha varit av stor betydelse.

Är judendomen ett europeiskt projekt? 

Nu är min undran om det hade att göra med konvertiterna? Är modern judendom en europeisk skapelse? Var det judar som konverterat till europeisk kultur och europeiska konvertiter till judendomen, som skapade det vi kallar judendom ur en äldre religion, som delvis var ganska barbarisk?

Den barbariska delens blodsoffer biträddes av en sharialiknande helig lag, som kränkte romarna/grekerna (européerna). De hade visserligen egna primitiva religioner. Men eliten sökte efter mer civiliserad religion åt sig själva. Det har jag gett exempel på och bloggat om.

Den rabbinska judendomen är en lärd, studerande religion. En sorts elit. Den filosoferar. Den passar i västerlandet. Bosättares ortodoxi leder till blodiga gärningar. Ultraortodox lagfromhet kränker de judar, som gör värnplikt och ser på European Song Contest.

Administrativ arrest av våldsamma bosättare var under en kort tid idag (3/8 2015) en nyhet på text-TV. Lugn abrahamistisk tro är ovanlig.

Religiösa galenskaper måste hanteras

Vi har i vårt land och en del andra länder länge haft en politisk och kulturell elit, som besvärats av den religiösa tron. Låt oss anta, att sådana känslor inte är en nyhet i vår tid, utan att sådana problem även upptog tankarna hos romarrikets elit.

Den inhemska romerska vidskepelsen var osannolik, en plågsam fasa för de grekiskt bildade. Barbari! Den rabbinska judendomen kan ha setts som en önskvärt kultiverad lära. Det kan nog bättre än oro för zeloter (dolkmän, dåtida judiska terrorister) förklara judars befrielse från kejsarkulten.

Mycket av kristendomen (somliga tidiga kristendomar?) var från början alltför radikala judiska sekter. Men då den romerska kulturen degenererade under antikens sista sekler, och somlig kristendom likaså, svängde maktens åsikt. En kyrka utvecklades till den galna maktens politiska parti och läran till dess ideologi, samtidigt som bildning kriminaliserades.

Det liknar Kambodja under de röda khmererna.

Men den ena galenskapen är ju en reaktion på den andra. Kejsarkult, absolut makt, total korruption, besinningslös revo-lution och skräckvälde. Känns det igen?

På långt håll uppfattas sekler som små tidsenheter. Men vi måse förstå, att väldigt mycket hände under de första århundradena av vår tideräkning. För att ge förståelse för det, skall jag jämföra med det som hänt oss under de senaste generationerna.

Vad hände åren ca 1830-1970?

Jag försöker minnas den kristendom jag uppfostrades i på tidigt 50-tal. Det kan inte vara samma religion, som vi har idag. Mina lärare förfasade sig ibland över vad de fått lära sig som unga, så det hade redan hänt mycket under decennierna före min skoltid.

Kommer ni ihåg ”de tre O-na”, SVT’s skjutjärnsjournalister på 1960-talet? En av dem var Gustaf Olivecrona (död 2005)Han var anställd på SR 1952-84. Han var son till bandyspelaren och hjärnkirurgen professor Herbert Olivecrona, vars nazistsym-patiserande bror Karl också var professor, fast i juridik. Deras far Axel O var ”bara” häradshövding, men deras farfar Knut var professor av ”värsta” sorten: rektor för Uppsala Universitet, justitieråd och ledamot av permanenta skiljedomstolen i Haag.

Knut föddes 1817 och dog 1905, hundra år före TV-Gustaf. Som yngre tonåring (i början på 1830-talet) gick Knut vilse utanför Örebro. Han hamnade då på en avrättningsplats där rester av dödsdömda hängde. Rådbråkning, avrättning då lemmar krossades, förbjöds 1835. Stegling (stympning) förbjöds 1841. Den chockade Knut blev som vuxen en ledande mot-ståndare till dödsstraffet.

Knuts andra hustru var feministen Rosalie, som var kompis med bl.a. Fredrika Bremer, och var med och grundade Röda Korset i Sverige. Vi hittar alltså för den tiden radikala människor, men på vägen dit stötte vi på nazistsympatisören Karl Oliverna. Hans hustru Birgit var också nazistsympatisör. Vad lär vi av det?

Mellan de skärpta dödsstraffen cirka 1830 och skjutjärns-journalistiken förflöt ca 130 år. Under den tiden framträdde i samma familj fyra generationer med våldsamma skillnader i åsikter, eller var det moral? De rättssystem och de politiska system de levde i och drömde om var drastiskt olika. Kultur och särskilt religion likaså.

Den naturvetenskapliga kunskapsutvecklingen under de där 130 åren var extrem och fortsätter, men moral, juridik, politik och religion är inte sådan vetenskap. De har förändrats ändå.

De har förändrats fram och tillbaka och framåt igen: Rådbråk-ning, humanisering, nazism och återigen mänskliga rättigheter mellan 1830 och 1945. Perioden omfattar Amerikanska inbördes-kriget, då fäder och söner stred mot bröder. Och under WWII sökte sig frivilliga från hela Europa till Waffen-SS.

Vad hände på 350 år?

Vad trodde ”man”? Vad tänkte och ansåg människorna i ur- och fornkyrkan. Vi buntar ihop sekler och försöker förstå. Men vi är i allmänhet knappt medvetna om de våldsamma kulturförändring-arna i ”vår egen” tid. Jag menar sedan regelbunden tågtrafik började mellan Manchester och Liverpool 1830.

Under perioden 1830 – 1960 hände oerhört mycket. Perioden år 30 – 385, då kristendomen blev enda lagliga religion, är mycket mer än dubbelt så lång. Vad hände med kristendomen under den tiden? Var det bara ”annan judendom” som förändrades radikalt?

Elitreligionerna försvann

Den rabbinska lärdomen försvann inte! Den försvann bara som den romerska elitens möjliga favorit. Det var när den romerska eliten själv försvann. Bildade kejsare ersattes av råa soldater.

Kulturen gick under. Medeltiden gav oss Karl den Store (742-814) en halvanalfabet. Den rabbinska judendomen levde kvar som avskydd men ofarlig konkurrent till den katolska kyrkan.

Katolsk = allmän. Motsatsen är elit. Eller grek, som Paulus sade. En kyrka, dels för de rabbinska judar, som konverterat till Jesu lära, dels för de bildade västerlänningar, greker, som också konverterat dit. Paulus talar inte om några andra.

Kyrkan var från början ett besvärligt pastorat. Läs under rubriken ”Var aposteln Johannes en byfåne?” i inlägget ”Vem skrev Johannesevangeliet?” Jesus var bekymrad. Men om han varit amerikansk evangelikal predikant, hade han varit i paradiset.

Folket ville ju också bara se tecken och underverk. Även Paulus var bekymrad. Motsättningarna blev svåra.

Den antikatolska kristna kyrkan blev hem för den bildningselit, som plågats av Roms egen vidskepelse. Den föraktade de nya makthavarna. Den föraktade all vidskepelse. Den föraktade den katolska kyrkan. Den var farlig. Den försvann.

Advertisements