Etiketter

,


Hur många skapelser?

Ett fortsatt bläddrande i ”Visdomsord från det gamla Egypten” (Christian Jacq, Prisma 1999) fick mig åter plocka fram böcker om Egyptens myter.

De är inte så många jämfört med grannfolkens, och de är koncentrerade på ett fåtal ämnen. Ett av dem är skapelsen.

Hur skapades världen? Det är en begriplig fråga. Det svår-begripliga är att de forna egyptierna hade flera olika svar.

De påstås vara fyra …

I bokhyllan hittar jag en uppräkning av fyra skapelser. Här är skapelsegudarna och deras tempelorter: Atum i Heliopolis, Ptah i Memfis, Thot i Hermopolis och Khnum i Esna.

… men det är en del problem …

Jag hittade i en annan bok en lista, där Thot saknas. Han var utbytt mot Amon. Ibland nämns bara ”den första guden” (som ibland sägs vara Ra), som får en plats där han kan börja existera, då jorden höjer sig ur kaosguden Nuns esoteriska sötvatten.

Nun, som även är skapelse- och himmelsgud, nämns i berättel-serna. Hans ställning som gud eller som naturkraft är dock om-tvistad, trots att han hade en hustru, Naunet. Han finns med lite överallt.

Ur Nun framträdde skapelsegudinnan Neith. Hon skapade gudar och människor. Då hon spottade i Nuns vatten uppstod kaos-ormen Apep ur hennes saliv. Apep kanske kan antas vara den nedbrytande sidan av Nun, den som vill ta död på Ra och hela universum.

Neith var också hustru till Khnum och mor till Ra, som i en tredje bok jag har stiger upp ur icke-existensens urhav Nun och skapar övriga gudar.

… flera stycken …

Att hålla isär solguden Atum från solguden Amun i Thebe för-svårar. Atum och Amun är inte olika stavningar. De är två helt olika gudar, utom då alla gudar antas vara emanationer ur Den Ende.

Ja, vi skall inte glömma solguden Nefertum. Han var dotterson till Ra och blev Ra som vuxen. Hans far var Ptah, konkurentskapare till Ra. Ptah skapade Atums hjärta och tunga. I Memfis var Ptah fader och moder till alla gudar!

Solguden Ra (Re) kommer med i uppräkningen, då han förenas och blir ett med Atum, Atum-Ra. Men vi har ju också Amun-Ra. Två helt olika gudar?

… som också hamnat hos oss, …

Jag har förut berättat, att den där Nun tycks vara den, som hebréen Moses tog med sig vid uttåget från Egypten och gjorde till sin (och vår) Gud. Solguden togs också med, men han blev i vår religion den upproriske Lucifer, som klättrade upp på och satte sig över Himlen Nun.

Många påpekar att det finns två bibliska skapelseberättelser, och det medger även bibelfrågan.se, en normalt traditionell kristen sajt. De två kanske är ett arv från Nilens land? Sajten kämpar hårt för att förklara diverse konstigheter i Bibeln. Förvänta er dock inte några radikala omtolkningar.

… det här också.

Nu är det inte bara flera olika skapelser vi har att tro på enligt tycke och smak. På tal om livet efter döden, har vi förutom reinkarnationsläran möjlighet att välja Paradiset. I Egypten hette det Västerlandet. Dit kom den som varit god och levt ett rätt-färdigt liv. Där fick man då leva likt gudarna.

I Jacqs bok presenteras dock Västerlandet som en plats som man av någon anledning lämnar, när man så vill. Varför någon vill komma tillbaka är oklart.

Men det står också skrivet på någon pelare, vägg eller sarkofag, att ”Om du lever ett rättfärdigt liv, … (ett par obegripliga rader) … kommer du tillbaka som du är.” (Sång av harpisten Nefer-Sekhau.)

På något som kallas Bekys stele finns en inristning om domen efter döden. En gudarnas domstol ”straffar den skyldige och stympar hans själ.” Själen är personligheten. I Bibeln är det knappast något annat än själen, som liknas vid ett träd. Gud beskär det, och grenar som inte passar bränns upp (Matt 3:10, Joh 15:6 m.fl.).

Vi har alltså två olika öden efter döden för den rättfärdige: paradiset och återfödelsen. Fick man välja? Fast den stympade själen fick visst inte välja. Den återföddes, den kom tillbaka, men inte som den var.

Men vi omarbetade det …

Det som kom tillbaka hamnade i jorden (i adamá) och fick chansen att växa upp till en annorlunda och bättre planta. Idén hämtades från Egypten. Men kristendomen har brutaliserat myten. Återfödelsen försvann och kvar blev bara Paradiset och Elden.

Hela själen bränns och det i evig långsamhet om det finns spår av synd i den. Gud i skepnad av en ansande och vårdande trädgårdsmästare är utbytt mot Djävulen, och han är pyroman. Inget kommer tillbaka till jorden.

Egentligen är det inte konstigt, att biskopar och andra har svårt med den kristna Bibeltraditionen och skaffar sig helt nya synsätt. Dem kan vi heja på, för de har (mer) rätt.

Vill vi ha en kärleksfull fader, måste vi tillbaka till traditioner äldre än senantiken. Dess kyrka var ju rena rövarbandet. Teologins rövare har jag skrivit mer om.

images-44Jehovas Vittnen anser sig vara de enda, som för den tidens kyrkliga traditioner vidare. Deras beskrivningar av Guds barn och deras kärleksfulle Fader har en lätt igenkännlig stil. Som sagt, de biskopar, som hävdar att Gud är annorlunda har mest rätt.

… till politik och agitation

Det är en bra teologi i ett auktoritärt samhälle, som vill skrämma folk till lydnad. Den forne egyptiern kunde tänkas vilja bli befriad från sina ångestskapande brister. Han kunde tänkas känna glädje över att någon Gud skulle rensa hans själ från allt orent och skamligt.

Tänkte han så, kunde han också tänka att farao skulle må bra av det, liksom alla andra. Tanken att alla, och då även farao har brister, är givetvis förbjuden i alla samhällen utom våra demo-kratiska.

Sann eller inte så skulle tanken fungera och kunna göra vårt samhälle bättre. Att erkänna sina brister är första steget mot att göra något åt dem.

Om den tanken är religionens kärna, så begriper vi varför reli-gioner måste vara svårbegripliga och dunkla. Är man klara och tydliga i sitt budskap så förjuds religionen, prästerna avlägsnas och ny religion införskaffas.

Den individuella heliga skriften

Problemet med egyptiernas tro, är att vi inte har någon samman-fattande helig skrift. Det är bara en massa fragment, som vi får sätta ihop.

Den Egyptiska Dödsboken kan sägas vara ett undantag, men det är egentligen en begravningsritual med ett hyggligt stort innehåll av mytologiskt material. Den kan tänkas som förlaga till delar av GT.

Dödsboken finns i många versioner. Varje ”exemplar” är ett utdrag av för en död och begraven egyptier utvald grupp texter. Somligt ingick alltid, annat som skrevs på sarkofager och svep-ningar var kanske det ”dödsboet” hade råd med. Eller också var det som (av någon) bedömdes vara lämpligt för en viss avliden.

Ibland var det en bok, som lades i kistan. Det fanns en ordning, så vi har en kapitelindelning, men av de böcker man funnit finns inte två lika. Men om vi tänker efter, så är det ganska vettigt.

Kravallstaket, vattenkanoner och tår-gas i Himmelriket?

En vägbeskrivning för färden på andra sidan bör ju se lite olika ut för en snäll och idealistisk hjälparbetare och för en fanatisk massmördare. I annat fall får vi samlas på gatorna av guld nedanför Tronen och demonstrera för rättvisa.

Sådan politisk aktivitet brukar bli hårt bemött i auktoritära riken. Men vi har ju lärt oss att slåss härnere.

Biskoparna Robinson och Hammar m.fl. kommer givetvis att bestrida vår Guds existens, men som ateister kan de ju inte vara kristna! Dem bryr vi oss inte om! Upp till kamp!

 

 

 

 

Annonser