Etiketter

,


Det blev lite långt, förra inlägget. Ingen orkar läsa det. Vad handlar det om?

Jag gick ca 2000 år tillbaka och hittade en hel serie av onda handlingar, som alla motiverades med religiös, politisk, rasbiologisk och annan logik. Enda gemen-samma  i allt detta tänkande var att det utmynnade i besinningslös grymhet, i ren ondska.

Jag hade kunnat fortsätta flera tusen år längre tillbaka, och inget hade varit annorlunda. Under hela den tiden har vi haft ett moraliskt förbud mot att döda. ”Du skall icke dräpa!” är ett bud äldre än Moseböckerna.

Alla sådana logiska resonemang har visat sig vara felaktiga. Inte ett enda av dem vill den upplysta västerländska majoriteten idag godkänna som sant. Sam-tidigt har man en hög värdering av förnuft och logik.

Summan av detta blir åsikten, att alla andra har fel och alltid har haft fel. Det är bara jag (eventuellt vi) som har rätt. Därtill läggs åsikten att moraliska värderingar är känslor och helt värdelösa. Det trots att de grundläggande moraliska värderingarna hela tiden varit riktiga.

Jag talar nu inte om de moraliska värderingar, som destillerats fram med logisk analys av ord i heliga skrifter. Jag talar om den känsla, som hindrar människor att begå onda gärningar. Insikten om rätt och fel, inte kunskapen om sharia-liknande lagar. Vishet i stället för smarthet och skarpsinne. Kärlek och samvete.

Jag försåg inlägget med länkar till det jag skrivit om det tvådelade medvetandet, den logiska och den värderande delen. Och så kritiserade jag värdenihilismen, som värderar logiken högt men betraktar värderingar som skit.

Där fick vi en paradox.

Annonser